Motion till riksdagen
1989/90:K638

av Göran Åstrand m.fl. (m)
Svenska kyrkan

Svenska kyrkan är inte bara Sveriges största folkrörelse utan också för miljoner
människor ”kärast av samfund på jorden”.

Vad som sker med kyrkan och vilka förutsättningar som kyrkan får är därmed
en av de mest centrala och angelägna samhällsfrågorna.

I sin nuvarande roll möter svenska kyrkan varje år uppemot 22 miljoner
människor som söker sig till kyrkan för gudstjänst eller andakt, för
musikupplevelser eller kära och svåra familjeangelägenheter som dop, konfirmation,
bröllop eller begravning.

Kyrkan följer oss från vaggan till graven och finns vid vår sida och till vår
tjänst när livets gång och egen bedömning kallar på henne. Det är så de flesta
svenskar ser på sin kyrka.

Svenska kyrkan som evangeliskt—lutherskt trossamfund fungerar både
som statskyrka och som bekännelsekyrka. Drygt 92 % av svenskarna är
medlemmar i kyrkan, något tiotal procent är aktivt engagerade församlingsbor
med kyrkan som naturlig centralpunkt i sitt liv.

Denna dubbla roll är svår eftersom kyrkan både uppfattas som statskyrka
med en offentligrättslig roll och myndighetsansvar och som helgedom för tro
och bekännelse.

Det svenska statskyrkosystemet går tillbaka till reformationens tid, och
sedan 1500-talet har vi haft ett organiserat och lagreglerat samarbete mellan
kyrka och stat. Först med dissenterlagstiftningen 1860 (som möjliggjorde för
enskild person att lämna kyrkan och gå till visst godkänt frikyrkosamfund)
och religionsfrihetslagen 1951 (som inom bevarat statskyrkosystem gjorde
utträdet ur kyrkan till enkel administrativ åtgärd) gavs möjlighet att stå utanför
kyrkan.

De senaste dryga 30 åren har stat-kyrkarelationen utretts och prövats och
flera modeller för frigörelse eller skilsmässa har presenterats och blivit föremål
för remissbehandling, debatt och beslut.

Den kyrkliga opinionen har varit splittrad, men en majoritet av församlingarna
och en majoritet i kyrkomötet har avvisat förslagen. Även riksdagen
har avvisat framlagda förslag om relationsförändring som därför inte genomförts.

Däremot har - särskilt under 1980-talet - ett omfattande inomkyrkligt reformarbete
genomförts som givit kyrkan en självständigare och gentemot
statsmakterna friare ställning.

Viktigast i det sammanhanget att notera är det nya, större, årliga kyrko- Mot. 1989/90

mötet, kyrkans centralstyrelse och den samordnade rikskyrkliga verksamhe- K638

ten (i den rikskyrkliga stiftelsen).

Samtidigt har lagstiftningen successivt justerats för att möjliggöra självständiga
kyrkliga beslut i frågor som rör tro och bekännelse.

Men statskyrkosystemet innebär fortfarande att den kyrkliga lagstiftningen
(efter kyrkomötets yttrande) fastläggs av riksdagen, och att kyrkan
genom församlingar, samfälligheter och stift kan finasiera sin verksamhet genom
skatt, därtill har regeringen fortfarande utnämningsrätten beträffande
biskopar.

Den allt friare ställning som kyrkan erhållit de senaste åren är - som vi ser
det - en riktig och önskvärd utveckling som borde fördjupas bl.a. genom att
kyrkan (dvs. kyrkomötet) fick majoritet i kyrkofondens styrelse.

Meningen om kyrkans ställning i förhållande till staten är mycket delad, i
samhället, bland och inom partierna samt i kyrkan.

För vår del vill vi dels verka för att kyrkan inom det bevarande sambandet
får en allt självständigare ställning, dels avvakta med de sturkturella förändringarna
tills tvä i sammanhanget centrala utredningar slutförts.

Utredningen om dop och kyrkotillhörighet kommer att slutbehandlas i början
av 1990 talet. Härvid kommer kyrkan att ta ställning till dopets ställning
och effekt på medlemskap och kyrkotillhörighet. Ställningstagande till den
utredningens slutliga förslag kommer - rimligen - att få stor betydelse för
relationen kyrka-stat.

På kyrkomötets initiativ tillsatte regeringen en utredning för att få belyst
kyrkans ekonomiska förutsättningar vid en eventuell relationsförändring. Utredarens
(K A Petri) ställningstagande och analys kommer rimligen också
att få stor betydelse för relationsfrågan.

Utan att avvakta dessa utredningar kan dock riksdagen redan nu tillgodose
en del av de önskemål som från kyrkligt håll framkommit för att ytterligare
stärka kyrkans självständighet.

De frågor vi här lyfter fram har stort symbolvärde.

Den ena gäller hur kyrkan kan disponera över de medel som tillförs kyrkofonden.
I dag har staten majoritet i kyrkofondens styrelse. Vi ser det som
självklart att kyrkofondens medel, som i huvudsak genereras av kyrkans församlingar,
skall skötas av en styrelse i vilken av kyrkomötet valda ledamöter
är i majoritet och där styrelsen själv utser sin ordförande.

Den andra gäller biskoparnas ställning i kyrkomötet. Den svenska kyrkan
har en episkopal struktur i vilken biskopen inte bara i teologiska utan även i
organisatoriska frågor är stiftets främste företrädare. Mot denna bakgrund
är det närmast självklart att biskopen skall vara självskriven ledamot i kyrkomötet;
en ordning som också gällde kyrkomötesorganisationens första tid
1868-1982.

De kyrkliga valen genomförs nu i en ordning som till sin formella gång
liknar den som tillämpas vid val till landsting och kommunfullmäktige, men
kyrkovalen genomföres en månad efter de allmänna valen. Vi ser ett stort
värde i att kyrkovalen får en självständigare och friare ställning och förordar
att kyrkovalen förläggs till året före det år allmänna val hålles.

I ett kontroversiellt och i kyrkan inte förankrat riksdagsbeslut bestämdes 13

att folkbokföringen skulle överföras till det borgerliga samhället. Under två Mot. 1989/90
år har nu stark oklarhet rått om folkbokföringens framtida hemmahörighet. K638
Riksförsäkringsverket och riksskatteverket har bägge känt sig kallade. Kyrkans
organ har i mellantiden erbjudit sig att fortsätta att sköta verksamheten,
eventuellt på entreprenad.Vi ser ett stort värde i att kyrkan även fortsättningsvis
ansvarar för folkbokföringen i första hand genom att det olyckliga
beslutet om folkbokföringens huvudmannaskap ändras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen antar följande förslag till lydelse av 4 § kyrkofondslagen:

För kyrkofonden skall finnas en styrelse. Denna skall bestå av en ordförande
och sex andra ledamöter. Tre av ledamöterna utses för tre år av regeringen.

Ordföranden och tre av ledamöterna utses av kyrkomötet. Dessa ledamöter
väljs för kyrkomötets valperiod snarast efter valperiodens början. Valet gäller
till dess kyrkomötet förrättar nytt val under nästa valperiod. För styrelsens
ledamöter skall finnas lika många ersättare. De utses på samma sätt som
ledamöterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att biskoparna
skall vara självskrivna i kyrkomötet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en kyrkans
valdag bör införas i enlighet med vad som anförts i motionen.

[att riksdagen beslutar att huvudmannaskapet för folkbokföringen
återgår till svenska kyrkan.1]

Stockholm den 24 januari 1990

Göran Åstrand (m)

Ingegerd Troedsson (m) Bertil Danielsson (m)

1 1989/90:Sk906

14