Motion till riksdagen
1989/90:K611

av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
Utvidgat kommunalt självstyre

Ända sedan 1862 har begreppet ”den kommunala självstyrelsen” varit en
viktig princip i kommunallagsarbetet och sedermera även i arbetet med ny
grundlag. De bärande elementen i den kommunala självstyrelsen är självbestämmanderätten
och den kommunala självbeskattningen. Givetvis med de
begränsningar som stadgas av riksdag och regering och som kan skifta från
område till område. Den kommunala självstyrelsen har alltid varit relativ.
Den omfattade länge hela den kommunala verksamheten, alltså även de sektorer
som regleras av speciallagar. På senare tid har det funnits starka tendenser
att minska kommunernas självstyrelse med mer och mer speciallagstiftning.
Detta är en tendens som måste brytas. Nya lösningar krävs för att
lösa miljöproblemen och den offentliga sektorns problem.

Utökat kommunalt självbestämmande

Den offentliga sektorn är oumbärlig och en förutsättning för trygghet och
rättvisa. Den måste möta människor, så att deras kreativitet och iniativkraft
uppmuntras. Människornas möjlighet att utvecklas i samverkan med andra
måste tas till vara i stället för att, som i dag ofta sker, motarbetas eller förtryckas.
Den offentliga sektorn måste organiseras, så att den fungerar på ett
begripligt sätt för den enskilde. Denne måste få möjlighet att påverka och
därmed bli medveten om sitt ansvar. Därför måste den offentliga verksamheten
decentraliseras. Detta kan innebära:

- att frågor som kan skötas på kommunal nivå också skall handhas på kommunal
nivå,

- att stora kommuner kan behöva delas,

- att vissa verksamheter bör överföras till politiska direktvalda kommundelsnämnder,
som förses med egna ekonomiska resurser; detta är i dag
möjligt delvis inom frikommunens ram, men verksamheten bör snarast
utvidgas till alla kommuner och permanentas,

- att kommunerna bör ha frihet att bestämma sin egen organisation och
kravet på de specialreglerade nämnderna bör avskaffas,

- att en del uppgifter som i dag sköts av den offentliga sektorn överförs till
enskilda, icke vinstsyftande, främst kooperativa verksamhetsformer,

- ökat brukarinflytande, mindre makt åt politikerna och mer åt vanligt
folk,

- juridiskt bindande genomförandeplaner på miljöområdet som skall tas Mot. 1989/90
fram av kommunerna. K611

Den offentliga verksamheten är i dag till stora delar överbyråkratiserad
och stelnad i sina former. Skulden till detta ligger både hos riksdag och regering
genom en alltför långtgående detaljreglering. Ett exempel på detta är
skolan, som är fullständigt genomreglerad. En reglering som måste kontrolleras
av en växande byråkrati. En viss avreglering har skett eller planeras,
men den är alldeles för liten. En studie av två forskare vid Stanforduniversitetet
i USA bekräftar att decentralisering inom skolan ger bra resultat.

Den offentliga verksamheten måste göras effektivare och det går med avreglering
och decentralisering. Besluten blir bättre om de flyttas närmare de
människor som berörs. Man kan införa självstyrande grupper inom såväl
kommunal som landstingskommunal verksamhet. Den offentliga apparatens
tröghet måste mjukas upp. Målet måste vara att så många som möjligt skall
återfinnas inom arbetet på fältet. Mätbara mål måste sättas upp och resultaten
bör analyseras och jämföras med de uppställda målen. Det är inte bara
fasaderna som skall putsas utan man måste vara beredd att genomföra verkliga
förändringar. Det är alltså inte bara den yttre bilden som är viktig utan
framförallt den inre verksamheten.

Enligt vår syn finns det ett antal faktorer som är viktiga att ta hänsyn till
vid en förändring:

- Styr- och kontrollfunktionen bör alltid ligga kvar hos kommun och landsting
när det finns ett allmänintresse, detta hindrar dock inte entreprenadlösningar
där så är lämpligt. Totalentreprenad innebär dock oftast att
styrfunktionen förloras vilket kan vara mycket olyckligt.

- Man bör också se till graden av idealitet hos dem som driver verksamheten.
Den kan drivas av en ideell förening eller av deltagarägda eller brukarägda
kooperativ eller slutligen privatägda sådana.

- Ser man till verksamhetens storlek så bör en liten skala eftersträvas.

- Vidare bör den lokala förankringen vara så stor som möjligt.

- Det bör finnas ett klart uttalat syfte med ett offentligt engagemang. Det
kan till exempel handla om att stödja en miljövänlig produktion, att upprätthålla
en grundläggande samhällsservice, att påverka konkurrensförhållanden
eller att påverka utvecklingen mot småskalighet och regional
balans. När syftet är uppnått kan det offentliga engagemanget ofta avvecklas.
Samhället skall inte driva företag i enbart vinstsyfte. Om kommunala
bolag säljs bör ägandet spridas bland annat till de anställda och
boende på orten. - Offentlighetsprincipen måste införas i bolag och stiftelser
som drivs av kommun och landsting. Att bilda nya bolag och stiftelser
får inte bli en väg att komma undan insyn. Bolagsbildandet går för
närvarande som en våg inom kommunerna. För att detta skall kunna accepteras
måste insynen i verksamheten finnas kvar.

- Offentliga nämndsammanträden utom då sekretess krävs i personfrågor.

För att den offentliga sektorn skall kunna förändras på detta sätt krävs att

riksdag och regering avreglerar. Riksdag och regering måste ägna sig åt att
ange de nationella målen och åt att analysera om de uppnås och inte hur
kommunerna uppnår dem. De nationella målen skall inte beskriva sätt och
form för att lösa problemen. Målen kan gälla i vilken utsträckning natursy

stern och historiskt arv måste bevaras eller de kan gälla lägsta standard inom
skola och socialtjänst.

De flesta av besluten för en förändring måste fattas i kommunerna men
för att det skall vara möjligt måste riksdag och regering genomföra sin del
av förändringen. Det utökade kommunala självstyret kräver dock klara påföljder
om kommunerna bryter mot gällande lagar. Här avvaktar vi emellertid
den sittande kommunalansvarsutredningens förslag.

Utökad beskattningsrätt

Storstadskommunerna står idag inför ökande problem. Man saknar tillräckliga
verktyg för att lösa sina miljöproblem. Storskalighetens kostnader blir
allt mer påtagliga då miljöfrågorna aktualiseras. Det krävs ekonomiska styrmedel
för kommunerna både för att styra beteenden och finansiera kollektivtrafikens
uppbyggnad. Sålunda måste kommunerna få en vidgad beskattningsrätt
för att kunna ta ut miljöavgifter samt rätt att avvika från den så
kallade självkostnadsprincipen.Dessa kan till exempel ha formen av:

- kollektivtrafikavgifter av arbetsgivare i kommunen för uppbyggnad av en
infrastruktur i form av ett förbättrat kollektivtrafiksystem.

- miljöavgifter på miljöfarlig verksamhet.

- miljöavgifter för att påverka bilkörning eller konsumtion av miljöfarliga
produkter.

- prissättning på energi som avviker från självkostnadsprincipen för att påverka
konsumtionen och därmed kunna förverkliga kommunens energiplanering.

- möjlighet till regional drivmedelsbeskattning.

- kommunal fastighetsskatt, med lägesavgifter

På detta sätt skulle storstadskommunerna ges förutsättningar att lösa sina
problem.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att frikommunförsöket
utvidgas och permanentas enligt vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om direktvalda kommundelsnämnder,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur speciallagstiftningens
omfattning skall minskas inom det kommunala området,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om hur offentlighetsprincipen
skall kunna utvidgas enligt vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om offentliga nämndsammanträden
enligt vad som anförts i motionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om utvidgad beskattningsrätt
för kommunerna enligt vad som anförts i motionen,

Mot. 1989/90

K611

7

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag om möjligheter för
kommunerna att avvika från självkostnadsprincipen.

Stockholm den 18 januari 1990

Claes Rox bergh (mp)

Inger Schörling (mp) Hans Leghammar (mp)

Anita Stenberg (mp) Åsa Domeij (mp)

Eva Goés (mp) Kjell Dahlström (mp)

Elisabet Franzén (mp)

Mot. 1989/90

K611

gotmb 99517, Stockholm 1990