Motion till riksdagen
1989/90:K608

av Rosa Östh m.fl. (c)
Kommunal vårdnadsersättning

Skall det av riksdagen uppsatta målet om barnomsorg till alla barn under 7
år senast 1991 uppnås? Det är en fråga som det tycks bli allt mer berättigat
att ställa.

Flera undersökningar tyder på att många kommuner kommer att få svårigheter
med att klara av sitt beting. Det är inte bara pengar det är brist på utan
också utbildad personal.

En klart bromsande faktor för utbyggnaden är att flera alternativ inte tilllåts
eller i vart fall inte ges statligt stöd. Flera opinionsundersökningar har
bekräftat att en stor majoritet av barnfamiljerna vill se en större valfrihet än
vad som nu är fallet. Det står exempelvis klart att många småbarnsföräldrar
skulle välja att under ett antal år avstå från förvärvsarbete eller förkorta sin
arbetstid, om de hade ekonomisk möjlighet till detta.

För att åstadkomma en större valfrihet och rättvisa har centerpartiet sedan
många år drivit kravet på en statlig vårdnadsersättning till småbarnsföräldrarna.
Under senare år har ett gemensamt borgerligt förslag till en sådan reform
lagts fram. Någon majoritet för förslaget har beklagligtvis inte uppnåtts.

Den socialdemokratiska regeringen, som inte längre vill vidkännas sina
egna vallöften, har uppenbarligen inte insett hur avgörande det är att barnfamiljerna
ges en större valfrihet.

De borgerliga partiernas krav på vårdnadsersättning har tvingat fram ett
socialdemokratiskt motförslag, den utbyggda föräldraförsäkringen. Även
om förslaget kan gynna vissa grupper, är det så utformat att klyftorna ökar
mellan olika grupper av barnfamiljer istället för att de minskar. Därmed kan
konstateras att samhällets knappa resurser inte används på ett ändamålsenligt
sätt.

I kommunerna där man har att hantera de praktiska frågorna, uppfattar
man bäst svagheterna i det system som nu gäller. Kommunerna kan inte med
stöd av lagen själva kompensera bristerna i det statliga stödet. De har inte
rätt att ge familjer med små barn ekonomisk hjälp så att en förälder kan vara
hemma och ta hand om barnen, inte ens om familjen har många barn. Socialhjälp,
som borde kunna vara en tänkbar möjlighet, får enligt dom i regeringsrätten
endast erbjudas om möjlighet till förvärvsarbete saknas.

Ekonomiskt stöd får heller inte ges i form av kommunal vårdnadsersättning,
d.v.s ett generellt bidrag till berörda föräldrar utan behovsprövning.

Enligt dom i kammarrätt och regeringsrätten kommer sådant bidrag i konflikt
med föräldrabalken 6 och 7 kap. där det stadgas att föräldrar har skyl

dighet att svara för omvårdnad och underhåll av sina barn. Kammarrätten i
Göteborg har i sitt beslut anfört följande: ”För att utbetalning av sådant bidrag
skall vara en angelägenhet för kommunen, fordras att den kommunala
ersättningen grundas på en uttrycklig befattningsbestämmelse. För ifrågavarande
bidrag finns inte någon sådan bestämmelse vare sig i socialtjänstlagen
eller någon annan befattning.”

Eftersom många kommuner har uppenbara svårigheter att täcka barnomsorgsbehovet,
inte minst vad gäller personalförsörjningen, har man provat
olika tänkbara vägar. En fråga som man funnit relevant att ställa är huruvida
dagbarnvårdare räknas som förvärvsarbetande och om de i så fall, som alla
andra, har rätt till barnomsorg. Eftersom det logiska svaret är ja, har man i
bl.a. Linköping och Uppsala beslutat att låta dagbarnvårdares egna små
barn ingå i ersättningsunderlaget. Beslutet i Uppsala kommun vann laga
kraft efter att kammarrätten i Stockholm lämnat besvär utan bifall.

De exempel som finns på beslut om kommunala vårdnadsersättningar/bidrag
och liknande och de domstolsprövningar som förekommit i samband
därmed visar att rättsläget är oklart. Centerpartiet anser att lagen skall ändras
så att det tydligt framgår att kommunerna äger rätt att utbetala kommunala
vårdnadsersättningar. För ett sådant beslut talar det allmänna intresset
av att se målet för barnomsorgen förverkligat.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till utvidgning av den
kommunala kompetensen så att det klarläggs att kommuner har rätt
att utge vårdnadsersättning.

Stockholm den 17 januari 1990
Rosa Östh (c)

Bengt Kindbom (c)
Stina Eliasson (c)
Anders Svärd (c)
Hugo Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)

Bertil Fiskesjö (c)
Martin Olsson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Birger Andersson (c)

Mot. 1989/90
K608

9

I

I

■