Motion till riksdagen
1989/90: K605
av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt
(båda s)
Ett enhetligt valsystem vid kommun- och
landstingsvalen
Sett i ett helhetsperspektiv tillgodoser det svenska valsystemet i allt väsentligt
kraven på proportionell rättvisa. Summerar man emellertid erfarenheterna
efter snart 20 år med nu gällande författningsreform, framträder dock
klart vissa brister i systemet. Det gäller bl.a. det förhållandet att mandatfördelningen
till kommunfullmäktige sker efter andra regler än vid val till riksdag
och landsting.
Detta dilemma åskådliggörs på ett förtjänstfullt sätt i proposition 1968:27
med förslag till partiell författningsreform:
Problemen vid utformningen av proportionella valsystem sammanhänger till
väsentlig del med att man inte kan driva det rättvisetänkande som varje proportionell
metod är uttryck för så långt att andra värden i det politiska livet
kommer i fara. En rättvis fördelning av mandaten i folkrepresentationen får
inte köpas till priset av ett valsystem som uppmuntrar till partisplittring och
därigenom riskerar att förlama handlingskraften hos de demokratiska institutionerna.
Demokratins arbetsduglighet är inte mindre viktig än rättvisan i
valsystemet. Problemet är hur man skall kunna förse ett proportionellt valsystem
med lämpligt utformade spärrar mot småpartier.
Vid val till riksdagen bestämde man sig för en spärr innebärande att endast
partier som fått 4 % av rösterna i hela riket skulle få delta i mandatfördelningen.
Vid val till landstinget är motsvarande spärr 3%. Mandatfördelningen
sker liksom vid riksdagsvalet enligt ett system med fasta valkretsmandat
och utjämningsmandat. Vid val till kommunfullmäktige finns inte motsvarande
spärregel.
Vid en jämförelse med länder som t.ex. Danmark m.fl., där stor partisplittring
med ofta återkommande politisk handlingsförlamning förekommer,
kan man utan vidare hävda att småpartispärren i riksdagsvalet varit till
stort gagn för den svenska demokratin. Också på landstingsnivån har det inneburit
stora fördelar att man i regel kunnat skapa handlingskraftiga majoriteter
och sällan varit prisgiven åt”enfrågepartier”, vars vågmästarroll knappast
tillfört demokratin några nya värden.
Resonemanget är till övervägande delen också relevant på den kommunala
nivån. Det brukar förvisso ofta hävdas att den nivå som ligger närmast
människorna - kommunfullmäktige - bör kunna ge utrymme för en större
mångfald opinioner än vad som förekommer i rikspolitiken, men det kan
vara svårt att finna några rimliga skäl till varför olika valsystem skall råda Mot. 1989/90
mellan landsting och kommuner. K605
Under 80-talet har det också visat sig att ett ganska stort antal småpartier,
vilka inte sällan bygger hela sin existens på en enda fråga, fått ett oproportionerligt
stort inflytande över kommunpolitiken som helhet. Detta förhållande
accentuerades ytterligare efter 1988 års val. I en del fall har dessa småpartier
t.o.m. kommit att spela en avgörande roll för viktiga kommunalpolitiska beslut,
vilket långt ifrån alltid varit till gagn för kommuninvånarna.
Dessutom får valkretsarnas antal och storlek betydelse vid mandatfördelningen
i kommunvalen. I stora valkretsar med många mandat blir fördelningen
rättvisare, bl.a. kan småpartier med väsentligt lägre väljarandel än
3 % erhålla mandat, medan små kretsar med få mandat gynnar de stora partierna.
Ett enhetligt valsystem för landstings- och kommunvalen skulle ge
väljarna bättre möjligheter att avläsa sin valhandling i redovisat valresultat.
Redan kommunalvalskommittén föreslog i sitt betänkande SOU 1971:4Kommunala
val - att ett system med utjämningsmandat och småpartispärr
skulle införas vid såväl landstings- som kommunfullmäktigevalen. Det är
med hänsyn till den partistruktur som utvecklats i många kommuner under
1980-talet angeläget att åter aktualisera en synkronisering mellan valsystemen
i landsting och kommuner.
1983 års demokratiberedning behandlade frågan om proportionaliteten i
de kommunala valen men stannade för att förorda att nuvarande valsystem
till kommunfullmäktigevalen bör tillämpas ”tills ytterligare erfarenheter
vunnits”. Utredningen var inte enig. I prop. 1986/87:91 om aktivt självstyre
anfördes bl.a. att en eventuell förändring av detta system ”måste bygga på
ytterligare erfarenheter”. Någon närmare analys av sakläget innehåller vare
sig propositionen eller konstitutionsutskottets betänkande 1987/88:23, som
behandlar denna proposition samt motioner i ämnet.
Demokratiberedningen kom i sin utredning av det kommunala valsystemet
fram till att ett valsystem med fasta valkretsmandat och utjämningsmandat
skulle innebära större rättvisa.
Konstitutionsutskottet avslog 1989 motioner i samma ämne utan någon
närmare analys av vad den negativa partistrukturen på det kommunala planet
de facto betytt för demokratins verkningsförmåga. De erfarenheter som
under 80-talet gjorts av det nuvarande valsystemet i kommunerna torde vara
tillräckliga för att en förändring mot större enhetlighet mellan kommun- och
landstingsvalen skall framstå som synnerligen välmotiverad. Bilden visar entydigt
att partisplittringen ökar och med denna den politiska handlingsförlamningen
i många kommuner. Efter snart 20 års erfarenheter av ett valsystem
på kommunal nivå, vilket, i motsats till vad som är fallet i landstingen,
ofta visat sig instabilt och orättvist beroende på valkretsarnas storlek och antal,
är det nu hög tid att pröva ett enhetligt valsystem vid kommun- och
landstingsvalen.
13
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om övergång till ett enhetligt valsystem vid kommun- och
landstingsvalen.
Stockholm den 15 januari 1990
Bengt Silfverstrand (s) Birthe Sörestedt (s)
Mot. 1989/90
K605
14