Motion till riksdagen
1989/90:K602

av Hugo Andersson m.fl. (c)

Avskaffande av den fackliga
representationen i kommunala nämnder

Sverige har en representativ demokrati. Den innebär bl.a. att väljarna, för
närvarande vart tredje år, i allmänna val utser ledamöter till landstinget,
kommunfullmäktige och riksdagen. Via partiorganisationerna nomineras representanter
till valen, via valresultaten besätts mandaten i resp. beslutande
församling enligt ett proportionellt system. Exakt fördelning uppnås inte
med detta system. Centern tar upp detta problem i annat sammanhang.

Utifrån fördelningen av mandaten i de beslutande församlingarna utses
ledamöter i nämnder och styrelser. Detta är viktiga organ i samhället. De
handlägger frågor som i många fall direkt och konkret berör medborgarna.
Vissa har också en direkt myndighetsroll gentemot medborgare och företag.
Vid nästa val så skall dessa politiker stå till svars inför väljarna, vilka sedan
i valet avgör vilka som ges fortsatt stöd.

Med detta system blir olika grupper i samhället representerade, fackliga
liksom andra, genom de politiska partiernas nomineringar. Men alla ledamöter
i nämnder och styrelser har det gemensamt att de är utsedda i demokratisk
ordning och får ta ansvar och stå till svars inför väljarna som politiker.

I november 1985 beslöt den socialdemokratiska och kommunistiska majoriteten
i riksdagen på förslag av regeringen, att fackliga organisationer från
och med den 1 januari 1986 skall ha obligatorisk rätt till tre representanter
och tre ersättare för dessa i landstingens och kommunernas nämnder och styrelser
med undantag av förvaltningsutskott och kommunstyrelse.

Genom det beslut som riksdagsmajoriteten fattade kommer inte längre de
kommunala nämnderna att vara en avspegling av den viljeyttring som väljarna
avgett genom de allmänna valen. Den demokratiska representationsprincipen
bryts av en intresserepresentation. Den nya ordningen är således
ett utslag av ett korporativistiskt synsätt. Vissa intressen garanteras representation
helt vid sidan av de demokratiska valen. Detta är en ur principiell
synpunkt helt oacceptabel ordning.

Till dessa principiella invändningar mot systemet kan fogas en rad andra.
Om man har den - enligt vår mening helt förkastliga - uppfattningen att den
politiska demokratin skall inskränkas i kommunerna är det omöjligt att finna
hållbara skäl för att just de fackliga organsiationerna och enbart dessa skall
tillförsäkras särskild representation. Det finns i varje kommun en mängd
andra intressegrupper som med lika goda skäl skulle kunna kräva represen

Mot. 1989/90
K602

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att upphäva bestämmelserna i kommunallagen
om representation för fackliga organisationer i kommunala nämnder
och styrelser.

Stockholm den 11 januari 1990

Hugo Andersson (c)

Bertil Fiskesjö (c)

Stina Eliasson (c)

Anders Svärd (c)

Rosa Östh (c)

Martin Olsson (c)
Ingbritt Irhammar (c)
Birger Andersson (c)
Kjell Ericsson (c)

tation. Den nya ordningen innebär således ett otillbörligt gynnande av vissa
intressen på bekostnad av andra.

Det är dessutom så att de anställda i kommunen via sina fackliga organisationer
har laglig och avtalsenlig rätt till förhandlingar och information enligt
medbestämmandelagen (MBL). Detta genomförs dessutom innan alla förtroendevalda
politiker i resp. nämnd eller styrelse fått samma möjlighet till
information. Med den nu rådande ordningen har dessa anställda i detta fall
fler tillfällen att få information och att påverka än de som har det formella
ansvaret, politikerna.

För kommunerna medför den påtvingade fackliga representationen ökade
ekonomiska bördor och utökad byråkrati.

Riksdagsmajoritetens beslut får ses som en eftergift åt mäktiga intressegrupper
i samhället. Det är synnerligen oroande att sådana hänsyn skall få
diktera allvarliga ingrepp i den politiska demokratin.

7