Motion till riksdagen
1989/90:K412

av Ulla Berg m.fl. (s)
Kommunikationsteknik inom hemtjänsten

Hemtjänsten i kommunerna har utvecklats mycket de senaste tio åren. Från
att ha varit ett utpräglat ensamarbete är numera arbetet i hemtjänsten ett
lagarbete och praktiskt taget samtlig personal arbetar i vårdlag. Arbetsuppgifterna,
främst av omvårdnadskaraktär, har både utökats och blivit mer
kvalificerade. Personalen arbetar schemabundet och det finns personal i arbete
under dygnets alla timmar. Detta gäller både vardagar och helgdagar.

Behovet av utveckling/tillämpning av ett talkommunikationssystem är
mycket stort. Främst är det ett behov av att skapa möjligheter till kommunikation
mellan personal i det direkta vårdarbetet men det finns också behov
av att förbättra möjligheterna till kommunikation mellan arbetsledare och
vårdpersonal. Det kan t.ex. vara någon som behöver hjälp vid oplanerade
tunga lyft, personal kan ha behov att kalla på hjälp vid hotsituationer, det
kan vara arbetsledare som måste omdirigera personal för att lösa akuta
hjälpinsatser. Även ur beredskapssynpunkt är det viktigt med en utveckling
av kommunikationstekniken. Det är alltså både ur effektivitetssynpunkt och
ur säkerhetssynpunkt angeläget med utveckling på området.

Utvecklingen på kommunikationsområdet går utomordentligt snabbt och
idag finns exempelvis personsökare med möjligheter till dubbelriktat tal.
Dessa personsökare är p.g.a. små mått och ringa vikt lätta att bära med sig
i vårdarbetet, och är också fördelaktiga ur kostnadssynpunkt. Detta är viktigt
att beakta när man betänker vilket stort antal som behövs för att utrusta
personal inom hemtjänsten med möjlig kommunikationsteknik.

Alternativ till detta kan synas vara att utrusta vårdpersonal med mobiltelefoner.
Emellertid är det fortfarande idag så att möjligheten att nå snabb
kontakt är osäker p.g.a. sändnings- och mottagarförhållanden. Dessutom är
kostnadsnivån en helt annan.

Därför synes alternativet med personsökare med möjligheter till dubbelriktat
tal vara mycket intressant för kommunikation inom hemtjänsten.

Det problem som då infinner sig består i att tillståndsgivande myndighet/organ,
i detta fall Televerket, inte kan göra avsteg från de bestämmelser
som finns i gällande lagstiftning och författningar.

Det problem som nu visar sig gäller den tekniska utrustningens räckvidd.
Egentligen är det inte tekniken som sådan som är begränsningen utan begränsningen
finns i vad som står att läsa i ”Allmänna bestämmelser för radioanläggningar
för fast och landmobil trafik över frekvensband över 31,7 MHz

(Juni 1978)” och ”Tekniska bestämmelser för fast och landmobil trafik i frek- Mot. 1989/90

vensband mellan 31,7 och 470 MHz med 25 kHz kanalindelning, utfärdade i K412

juni 1970”.

Enligt ovanstående bestämmelser får bl.a. sändareffekten högst uppgå till
1 W ERP för basstation och 0,1 W ERP för bärbar station. I praktiken medger
sändareffekten att kommunikation kan upprättas inom en radie av ca 500
meter från basstationen. För många kommuner innebär denna begränsning
att man dels behöver ett stort antal basstationer för att få radiotäckning, dels
att kommunikation mellan de olika basstationerna och mellan de bärbara
stationerna blir mycket komplicerad både ur teknisk och ur handhavandesynpunkt.

Detta med flera bestämmelser gör det svårt att med enkla medel men ändå
kraftfullt ordna lättillgänglig och angeläget kommunikationsstöd i hemtjänsten.

Enligt företrädare för den tekniska industrin är det möjligt att med tillgänglig
teknik och till blygsamma merkostnader, höja sändareffekten och få
radiotäckning av i princip hela kommuner. Detta gäller under förutsättning
att avsteg från ovan anförda bestämmelser får göras. Önskvärt är därför att
bestämmelserna ändras så att Televerket i egenskap av tillståndsgivare får
möjlighet att, efter prövning i det enskilda fallet, ge tillstånd för högre
sändareffekt än vad nuvarande bestämmelser medger.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utveckling av kommunikationsteknik inom hemtjänsten.

Stockholm den 23 januari 1990
Ulla Berg (s)

Sture Ericson (s) Maud Björnemalm (s)

Håkan Strömberg (s)

16