Motion till riksdagen
1989/90:K304

av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt
(båda s)

Talmannens befogenheter

Vårt nästintill millimeterrättvisa valsystem har åtminstone bidragit till att
skapa instabilare parlamentariska förhållanden i vårt land. Det saknas sannolikt
underlag för en mera genomgripande reformering av valsystemet i
syfte att uppnå ett större mått av parlamentarisk stabilitet. Däremot borde
det vara möjligt att utan att rubba systemets fundament åstadkomma sådana
förändringar att regerings- och riksdagsarbetet kan bedrivas med större hänsyn
till helhet och långsiktighet än vad som varit möjligt efter den nya författningsreformens
ikraftträdande efter 1970 års val.

I detta sammanhang aktualiseras en grundlagsreform som torde vara av
stor principiell betydelse. Det gäller talmannens befogenheter i uppkommande
parlamentariska krislägen. Nuvarande grundlagsregler begränsar talmannens
aktionsmöjligheter i sådana situationer på ett sätt som är nästan
unikt i moderna demokratiska författningar.

Den förtroendeomröstning som enligt nuvarande författning skall äga rum
efter talmannens nominering av regeringschef kan betecknas som närmast
kuriös. Därutöver belastas talmansfunktionen av en krånglig spärregel, avsedd
att begränsa talmannens möjligheter att i vissa situationer föranstalta
om riksdagsupplösning och extraval. Även om en parlamentarisk situation
av så allvarlig art skulle uppstå att alla sakskäl talar för extraval, kan ett sådant
inte åstadkommas med mindre än att talmannen fått fyra statsministerkandidater
förkastade av riksdagen.

Detta märkliga system ledde till att en partiledare, efter en regeringskris
1978, med stöd av endast 39 riksdagsledamöter av totalt 349 godtogs som
regeringsbildare. Regeringsformen kräver ju nämligen en riksdagsmajoritet
emot en föreslagen statsminister för att denna inte skall kunna tillsättas.

Alternativ till nuvarande ordning finns att betrakta på nära håll. Ett sådant
exempel värt att studera är den västtyska författningen. Den skrevs
med målsättningen att åstadkomma handlingskraftiga regeringar och för att
undvika ansvarslösa misstroendeomröstningar och täta skiften av vanmäktiga
minoritetsregeringar. Denna författning eftersträvar majoriteter för tillträdande
regeringar. Förbundsdagen väljer på förslag av presidenten en förbundskansler
som i sin tur utser regeringens övriga ledamöter. Presidenten
tillsätter därefter formellt ministären.

Om förbundskanslern väljs med absolut majoritet i första omröstningen
måste presidenten utnämna den sålunda valde. I den händelse valet sker

med relativ majoritet, är han inte bunden att bekräfta valet. Skulle presiden- Mot. 1989/90

ten anse att den tilltänkte förbundskanslern har ett alltför bräckligt parla- K304

mentariskt underlag kan han upplösa förbundsdagen och utlysa nyval.

Misstroendevotum kan i den västtyska författningen endast riktas mot regeringschefen
som sålunda bär hela regeringsansvaret. Detta måste betecknas
som ett konstruktivt misstroendevotum som får effekt endast om förbundsdagen
väljer en ny förbundskansler.

Om Sverige haft liknande grundlagsbestämmelser under 70- och 80-talet
hade de parlamentariska blockeringar som inträffade 1978 och 1981 kunnat
undvikas. Vid det senare tillfället förkastade t.ex. moderata samlingspartiet
ett samarbete i en Fälldinregering, varefter man genom passivitet i förtroendeomröstningen
återförde honom till statsministerposten. Ett i sanning kuriöst
förfaringssätt.

De framtidsutmaningar som Sverige står inför kräver både ett starkt parlament
och en stark och beslutsför regering. Detta förutsätter i sin tur att talmannen
ges en starkare ställning än vad som medges av nuvarande författning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om talmannens befogenheter.

Stockholm den 22 januari 1990

Bengt Silfverstrand (s) Birthe Sörestedt (s)

13