Motion till riksdagen
1989/90:K252

av Kjell Dahlström och Paul Ciszuk (båda mp)
Styrelseskicket, m.m.

Öppna landskapen!

På 1630-talet genomförde rikskanslern Axel Oxenstierna en länsindelning
som skar sönder många av de gamla landskapen. Karl XI utvecklade på
1670-talet länsindelningen som ett redskap för den centrala stormakten.

Trots att landskapsindelningen alltsedan dess har fått en allt mindre betydelse
för samhällets organisation så lever ändå de historiskt givna landskapen
i människors medvetande. Kulturellt och miljömässigt är de djupt förankrade
i den svenska vardagen. Man är inte ”malmöhusläning” utan skåning,
man är värmlänning i Karlskoga och inte ”örebroläning”, man har
landskapsblommor och man vill ha kvar sina landskapsregementen. Riksmötet
öppnas under symboliska former som om de valda ombuden representerar
landskapen, ledamöterna tågar in under landskapsfanor, sitter på landskapsbänkar
och umgås sedan under landskapsvapnen i sammanbindningsbanans
tak.

Under riksdagens allmänna motionstid blommar regionalismen ofta i
landskapsform. Känslan för landskapen är mycket stark (även om inte ledamöterna
dagligen tänker på att riksdagen ligger i Uppland).

Regionalismen i riksdagen är troligen ett uttryck för en etablerad missuppfattning
om riksdagens roll som om den vore någon form av förbundsstyrelse.
Ledamöterna väljes efter regionala nomineringar till en riksdag som i
huvudsak behandlar riksövergripande och allt fler internationella ärenden.
Dessutom agerar partierna i riksdagen utifrån handlingsprogram som antagits
på riksnivå i landsmöten, riksstämmor och kongresser. Det här ger en
förvirring som inte blir mindre av att landstingen i länen samtidigt i praktiken
är en mycket svag representation för regionala frågor, trafik, miljö, näringsliv,
ekonomi m.m.

Hela det här förvirrade indelningsmönstret är inte ägnat att skapa hemkänsla
och identitet i samhället eller att tydliggöra de politiska skeendena.
Det bidrar snarare till att underblåsa ”politikerförakt” och känslan av centralstyrning
via de länsstyrelser som den socialdemokratiska regeringen ytterligare
vill förstärka.

De positiva sidorna av den här redovisade regionalismen bör och kan tas
tillvara om vi kunde öppna landskapen och låta dem bli självstyrande på
samma sätt som kommunerna tillåts vara. Vi skulle då kunna hemförlova de

ständigt obesvarade regionala frågorna från riksdagen till den miljö där de Mot. 1989/90

hör hemma, med regional radio, TV och press och framförallt nära de män- K252

niskor som i dagens system känner sig orepresenterade trots valen även till
landsting.

Levande församlingar

Den historiska grunden för landets areella indelning är socknen eller församlingen.
Intill nu har vi varit skrivna på församling men nu sker en förändring
som hotar de kulturhistoriska spåren.

Före den borgerliga kommunens införande på 1800-talet var det församlingens
uppgift att efter bästa förmåga ta hand om hela människan. Med den
borgerliga kommunen, och arbetarkommunernas tillkomst, reducerades
församlingens uppgifter till rent kyrkliga uppgifter.

Församlingen och socknen med kyrkan mitt i byn, vid vadstället över ån,
mitt på slätten, omgivet av historiska boplatser utgjorde ett balanserat och
harmoniskt ingrepp i naturen. Om vi tänker bort de stora vägar och anläggningar
som vi omger oss med i dag finns fortfarande den gamla grundstrukturen
kvar. Det vore en stor olycka om vi gjorde oss urarva detta ursprungliga
avtryck i naturlandskapet av vår bosättning.

Kommunsammanslagningarna under efterkrigstiden har varit nödvändiga
för utvecklingen från folkskola till grundskola och gymnasier; skolorna kräver
ett större skatteunderlag och upptagningsområde. Efter hand har allt
större krav ställts på storkommunerna även vad gäller byggande, anläggningar,
miljötillsyn etc. Kommunerna har blivit rätt stora lilleputtriken med
beskattningsrätt och ansvar för såväl sysselsättning som social omsorg. Den
här kommunala tillväxten har samtidigt ökat avståndet mellan kommun och
individ. Därför kräver man nu på flera håll en indelning av kommunerna i
kommundelar med egna politiska nämnder.Vi tycks ha gått ett varv och
kommer tillbaka till församlingen.

En sammansmältning av församlingsbegreppet utan dess religiösa innehåll
och kommundelen skulle troligen vara välgörande och tydliggöra den lokala
nivån.

Direkt demokrati

Regeringen m.fl. har en allt tydligare administrativ syn på samhället. Man
vill visserligen förbättra och effektivisera förvaltningen och hoppas att medborgarna
ska uppskatta detta. Men man motsätter sig direktval till regionala
och lokala organ. Folkstyret kommer aldrig att kunna uppfattas bättre om vi
inte får möjlighet att fatta besluten så nära de berörda som möjligt. Ett självklart
krav är därför att fristående direkta val ska ske såväl till riksdag och
kommun som till landsting och kommundelsnämnder - eller till landsdag och
församling.

Detta är något för politiker att fundera över.

16

Hemställan Mot. 1989/90

K252

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar tillsätta en parlamentarisk folkkommitté med
uppgift att föreslå ändringar av rikets indelningar och styrelseskick.

Stockholm den 25 januari 1990

Kjell Dahlström (mp) Paul Ciszuk (mp)

17