Motion till riksdagen

av Hans Leghammar och Kent Lundgren
(båda mp)

Mot.

1989/90

K247-253

Domarnas oberoende

Innan 1974 års regeringsform trädde i kraft, kunde en ordinarie domare skiljas
från sin tjänst - bortsett från pensionering - endast genom dom i brottmål.
Var det påstådda brottet förövat i tjänsten, hade domaren rätt till prövning
i högsta domstolen. Den nya grundlagen (11 kap 5 § RF) föreskriver i
stället att en ordinarie domare - fortfarande bortsett från pensioneringen kan
skiljas från tjänsten ”om han genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande
av tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen olämplig att inneha
tjänsten”. Beslutet om avsked kan (se nedan) meddelas av administrativ
myndighet, men domaren skall i så fall kunna ”påkalla domstols prövning
av beslutet”.

Den nya grundlagsregleringen har, såsom den har omsatts i andra författningar,
försvagat domarnas ställning i flera hänseenden.

1. Även handlande eller underlåtenhet som inte utgör brott kan
leda till avsked.

2. Det finns inga garantier för en korrekt förberedelse av det slag
som rättegångsbalken ger genom reglerna om förundersökning i
brottmål.

3. Proceduren är principiellt administrativ. Initiativet tas av domstolschefen
eller JK, beslut fattas av statens ansvarsnämnd.

4. Grundlagens rätt till domstolsprövning har i lagen om offentlig
anställning utformats så att den i vissa fall inte motsvarar Europakonventionens
krav på tillgång till opartisk rättegång inför en ”oavhängig
och opartisk domstol”. Därav följer att den inte längre svarar mot regeringsformens
krav. Rättegångsordningen är även bortsett härifrån
behäftad med stora brister.

5. Den rättegång som kan följa efter ansvarsnämndens beslut är ett
tvistemål och inte ett brottmål. Bevisreglerna ger domaren osäkrare
ställning än i ett brottmål.

6. Domaren har inte något offentligt rättegångsbiträde och har små
utsikter att få allmän rättshjälp. Rättegångskostnaderna kan bli
oöverkomliga för den som inte har stor förmögenhet.

Till 1

Utvidgningen syftar främst på förseelser som kan beivras i disciplinär ordning.
Med ett reformerat tjänsteansvar finns inte längre något skäl för ett
1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr K247-253

1

disciplinansvar för domare. Detta bör därför avskaffas, liksom justitie- och Mot. 1989/90

regeringsråden redan nu faller utanför. Ytterligare skäl för denna stånd- K247

punkt utvecklas i det följande.

Till 2

Det kan diskuteras, om domstolens administrativa ledning över huvud taget
skall vidta andra åtgärder när en domare förmodas ha åsidosatt sin tjänsteplikt
än att anmäla den uppkomna frågan till JK. Det torde för närvarande
vara så att den interna administrationen samlar ihop vissa uppgifter. Ett sådant
förfarande är oreglerat. MBL innehåller vissa regler om information
och förhandling. Den lagen ger dock ingen rätt åt den enskilde medlemmen
att komma till tals och den lokala fackorganisationen är inte ens skyldig att
underrätta medlemmen om vad som pågår; även en domare kan vara mobbad.
Domaren har inte heller i övrigt några garantier för insyn och ingen rätt
att få de insamlade uppgifterna kompletterade eller kontrollerade. Materialet
kan inte undanhållas allmänheten, trots att domaren själv kanske inte har
fått veta något. Saken kan sedan anmälas till JK. Bortsett från fall som leder
till åtal försiggår JK:s utredning utan föreskrivna former. JK anser sig inte
vara bunden av förvaltningslagens föreskrifter, såsom om dokumentation
och om rätten att få del av utredningsmaterial, att yttra sig över det och att
begära kompletteringar, och han handlar utan kontroll i arkiveringsfrågor
(”strimlar papper”). Han anser sig inte skyldig att redovisa underlaget för
sina bedömningar av omstridda bevisfrågor.

Till 3

Domstolens administrativa ledningsorgan är en förvaltningsmyndighet, likaså
JK och ansvarsnämnden. Även bortsett från vad som sägs under 2 lider
förfarandet av att befinna sig i gränsområdet mellan förvaltning och rättskipning.
Lagen om offentlig anställning innehåller vissa procedurregler. Men
domaren har inte någon ovillkorlig rätt att lägga fram bevis och argumentera
som en tilltalad i brottmål. Reglerna om koncentration till en förhandling,
om muntlighet och om bevisomedelbarhet gäller inte, inte heller principen
om förhandlingsoffentlighet. Proceduren alltifrån domstolsadministration
till och med ansvarsnämnden ger utrymme för tyckande utan sakliga grunder
från domstolschefen, domarens kolleger, fackrepresentanter, JK och ledamöter
av ansvarsnämnden, upplysningar från okontrollerbara källor kan inverka.

Till 4

Regeringsformens regel om domstolsprövning är realiserad på så sätt att domaren
kan överklaga ett beslut av ansvarsnämnden om avsked till domstol;
han kan stämma in staten enligt lagen om rättegången i arbetstvister. En domare
som är fackligt organiserad och har stöd av sin organisation kan
stämma till arbetsdomstolen (AD), och organisationen torde svara för kostnaderna.
Den olikheten inför lagen råder här att en domare som är oorganiserad
eller som har ”facket” emot sig - som nyss nämndes kan även en domare
vara mobbad - skall stämma staten till tingsrätten med möjlighet att, 2

om han förlorar, föra saken vidare till AD. Den enskilde medlemmen - do- Mot. 1989/90

maren har inga verksamma medel att förmå sin fackorganisation att ge stöd K247

i tvisten mot staten och har inte ens någon rätt att komma till tals före organisationens
beslut.

AD är sammansatt av yrkesdomare och av personer föreslagna av partsorganisationerna,
personer som inte är yrkesdomare. De av organisationerna
föreslagna ledamöterna bildar majoritet (i regel fyra av sju, i mindre saker
två av tre). Europadomstolen i Strasbourg har i en dom den 22 juni 1989med
stor majoritet (sexton röster mot tre) kommit till slutsatsen att botadsdomstolen
i en tvist mellan en person som inte tillhörde hyresgästorganisationen
och hans hyresvärd inte uppfyllde kravet i art. 6 avEuroparådskonventionen
om mänskliga rättigheter på ”oavhängig och opartisk domstol”. I det målet
bestod domstolen av två yrkesdomare, en ledamot föreslagen av fastighetsägarnas
organisation och en föreslagen av hyresgästorganisationen. Det kan
inte accepteras att svenska domare inte skall ha det skydd som ligger i rätten
till en rättegång inför en opartisk domstol. AD är slutinstans. Dess domar
kan inte överklagas till HD. En domare har således nu inte rätt att få frågan
om avsked prövad av HD. Till jämförelse kan nämnas att en advokat, som
utesluts ur advokatsamfundet och därmed förlorar rätten till titeln och till
uppdrag som offentlig försvarare, har en ovillkorlig rätt till prövning i HD.

En advokat har således en tryggare position än en domare.

TillS

I ett brottmål tillämpas en särskild princip vid bevisprövningen - att vid tvekan
döma till den misstänktes förmån, ”in dubio pro reo”. Åklagaren har
”bevisbördan”. Även vid den rättsliga prövningen gäller en särskild principatt
vid tvekan välja den mildare utgången, ”in dubio initius”. Där anses
också domstolen vara skyldig att bevaka den misstänktes intressen. I ett tvistemål
gäller inga sådana principer, parterna är principiellt jämställda. Domaren
försätts härmed, trots sina fackkunskaper, i ett ogynnsamt läge.

TUI 6

Den domare som inte har stöd av någon fackorganisation får själv bära kostnaderna
för rättegången, eventuellt i två instanser. Beroende på sin lön har
han knappast några utsikter att få rättshjälp, han kan inte, som en tilltalad i
brottmål, få offentlig försvarare, ej heller offentligt biträde. Om han förlorar
målet, kan ha bli skyldig att stå inte bara för sin egen kostnad utan även för
statens. Summan kan uppgå till hundratusentals kronor. En domare utan
förmögenhet kan knappast bära en sådan kostnad; han kan tvingas avstå från
att söka hävda sin rätt. Även här kan man jämföra med en advokat som blir
föremål för en disciplinär aktion. Han har enligt samfundets stadgar en viss
rätt till ersättning för kostnader för sitt försvar.

Förfarandet i disciplinärenden för domare är i huvudsak detsamma som i
mål om avsked. Här finns emellertid enligt den tidigare citerade regeln i 11
kap 5 § regeringsformen möjligheten att en domare blir avskedad om han
”genom upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig uppenbarligen
olämplig att inneha tjänsten”. Flera beslut om disciplinpåföljd kan såle- 3

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr K247-253

des åberopas som bevis i ett mål om avsked. Det är därför av vikt att även Mot. 1989/90

lindrigare förseelser blir utredda under samma rättssäkerhetsgarantier som K247

straffbara handlingar. Disciplinpåföljder för domare bör därför avskaffas.

Liksom före 1976 bör påföljder inte kunna ådömas annat än genom brottmålsdom.
Som påpekas inledningsvis, har förutsättningar för en sådan ändring
skapats genom den nyss genomförda reformen av tjänsteansvaret.

För det fall att en domstols administrativa ledning anser att en domare
brister i utövandet av sin tjänst och av den anledningen vill tvångsomplacera
domaren inom domstolen, saknas regler huruvida sådant är möjligt och hur
domarens rätt skall tillvaratas. Det framgår av vad som sagts ovan att reglerna
i MBL etc. inte ger någon garanti mot att sådan omplacering tillgrips
på grund av domarens rättstillämpning (jfr JO:s ämbetsberättelse 1988-89
S: 19 ff).

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring av regeringsformen och
övriga berörda författningar att ordinarie domare skall kunna skiljas
från sin tjänst endast genom dom i brottmål samt att påföljd för åsidosättande
av tjänsteåliggande skall kunna ådömas domare endast genom
dom i brottmål,

2. att, om hemställan under 1 ej bifalles, riksdagen hos regeringen
begär utredning och förslag om sådana författningsändringar.

Stockholm den 25 januari 1990

Hans Leghammar (mp)

Kent Lundgren (mp)