Motion till riksdagen
1989/90:K234

av Lars Tobisson m.fl. (m)
Finansmakten och budgetprocessen

Med finansmakten avses rätten att bestämma över statens inkomster och utgifter
samt att förfoga över statens tillgångar även på annat sätt än genom
utgifter. Finansmakten kan delas upp i två huvudfunktioner, beskattning och
budgetreglering. Den sistnämnda funktionen innefattar att bestämma till
vilka belopp statsinkomsterna skall beräknas och att anvisa anslag till angivna
ändamål. Det förfarande som leder fram till beslut om statens inkomster
och utgifter för viss period kallas budgetprocessen.

Kännetecknande för en demokratisk stat är att finansmakten ytterst tillkommer
folkrepresentationen, även om förslagsrätt och beredningsresurser
till övervägande del är förlagda till exekutivmakten. Genomgående har
också parlamenten rätt att granska de styrande organens sätt att genomföra
de finanspolitiska besluten. Folkrepresentationens faktiska inflytande i
dessa sammanhang varierar emellertid starkt mellan olika länder.

Internationell jämförelse

”Parlamentens moder” i Storbritannien har i praktiken små möjligheter att
påverka den föga sammanhållna budgetprocessen. Regeringen lägger under
hösten fram förslag till anslag för det kommande året, och de antas vanligen
utan ändring, eftersom underhuset inte får föreslå höjningar. Underhusets
granskning av statens utgiftssida får därmed en mera revisionell inriktning.
I slutet av mars presenterar finansministern sitt budgetförslag, som med avseende
på konkreta åtgärder endast berör inkomstsidan. Budgetåret börjar
sedan den 6 april, d.v.s. innan parlamentet har slutbehandlat förslaget till
finanslag, vilket betyder att finansministerns förslag betraktas som i det närmaste
definitivt.

Den maktdelning som präglar statsskicket i Förenta staterna ger kongressen
betydligt större inflytande över budgetarbetet. Presidenten lägger i januari
fram ett budgetförslag, som i kongressen betraktas närmast som ett
diskussionsunderlag. Efter en komplicerad utskottsbehandling i två kamrar
framkommer - ofta efter budgetårets start den 1 oktober - en kompromissprodukt,
som vanligen starkt avviker från de ursprungliga intentionerna.
Kongressens avgöranden i budgetfrågor är dock inte slutgiltiga. Presidenten
kan vägra att skriva under besluten och på så vis påverka utgiftssidan nedåt.
Däremot får han inte spendera mer än vad kongressen godkänt.

Den starkt reglerade budgetprocessen i Förbundsrepubliken Tyskland tillerkänner
- till skillnad från vad som gäller i Förenta staterna - finansministern
en stark ställning. Regeringens budgetförslag, som framläggs i början

av hösten, är omfattande och detaljerat. Efter en generaldebatt i förbunds- Mot. 1989/90
dagen om den ekonomiska politiken sker utskottsbehandling dels i fackut- K234
skott, dels i det speciella budgetutskottet, som i utgiftsfrågor fungerar som
ett slags ”överutskott”. Granskningen är - åtminstone på vissa områden mycket
grundlig men leder i allmänhet endast till smärre förändringar. Ett
underutskott knutet till budgetutskottet reviderar hur tidigare beviljade medel
har utnyttjats.

I Norge, där budgetåret sammanfaller med kalenderåret, presenteras budgetförslaget
i samband med stortingets öppnande i början av oktober. Det
remitteras till finanskommittén, vars första betänkande efter några veckor
ligger till grund för stortingets finansdebatt och skall vara vägledande för de
övriga utskottens arbete. De anslagsbeslut som stortinget sedan fattar på basis
av de olika fackutskottens betänkanden är endast preliminära i avvaktan
på finanskommitténs slutliga ställningstagande till budgetpropositionen.

Motioner i budgetfrågor är mindre vanliga, varför tyngdpunkten i det parlamentariska
arbetet ligger på utskottsbehandlingen.

Även i Danmark sammanfaller ”finansåret” med kalenderåret, och folketingets
i tiden komprimerade budgetarbete sker under hösten. Motioner är
sällsynta. Finansutvalget har en stark ställning och träder ofta i direktkontakt
med regeringen. Förändringar är inte ovanliga, och många gånger fastställs
budgeten efter en stor kompromiss i folketinget mellan regeringen och
ett antal partier.

Budgetbehandlingen i Finland infaller likaledes under hösten med sikte på
kalenderårets början. Utskottsprövningen sker i ett statsutskott enligt den
modell som gällde i Sverige före 1970. Eftersom budgetförslaget i allmänhet
är framförhandlat mellan partierna i en majoritetsregering, blir det sällan
utrymme för större förändringar. Särskild betydelse har regeringsformens
föreskrifter om kvalificerad majoritet vid vissa riksdagsbeslut. Bl.a. kan beslut
om skatter, som är avsedda att uttas under mer än ett år, förklaras vilande
till efter nästkommande val på begäran av en tredjedel av riksdagens
ledamöter.

Sammanfattningsvis kan konstateras, att den beslutsrätt i budgetfrågor
som formellt tilldelas folkrepresentationen ofta i praktiken vilar hos regeringen.
I vissa länder förekommer dock ändringar även under budgetprocessens
senare led. Motpoler kan de båda anglosaxiska länderna Storbritannien
och Förenta staterna sägas vara. På denna skala intar Sverige en mellanställning,
dock med dragning åt Storbritanniens håll.

Regelsystemet i Sverige

I Sverige inleds budgetarbetet med att finansdepartementet på våren utfärdar
anvisningar för myndigheternas anslagsframställningar inför den statsbudget
som skall börja gälla den 1 juli nästa år. Dessa framställningar inlämnas
till berörda departement i början av hösten. Efter beredning i regeringskansliet
fastställer regeringen budgetpropositionen, som överlämnas till
riksdagen den 10 januari. Därefter följer två veckor av allmän motionstid,
under vilken riksdagens ledamöter har tillfälle att presentera motförslag. Utskottsbehandling
sker först i finansutskottet, och den leder fram till ett all

mänt ställningstagande i samband med finansdebatten. De enskilda utgifts- Mot. 1989/90

förslagen behandlas emellertid i fackutskotten tillsammans med senare till- K234

kommande anslagsförslag i särpropositioner samt i kompletteringspropositionen
i slutet av april. Sedan kammaren tagit ställning till utskottens förslag
sammanställer finansutskottet på riksmötets sista dag en statsbudget. Regeringen
ställer före den 1 juli genom regleringsbrev medel till myndigheternas
förfogande. Ändringar i statsbudgeten kan under löpande budgetår göras
genom beslut om tilläggsbudget.

Denna uppläggning av budgetprocessen är det konkreta uttrycket för principen
att ”Svenska folkets urgamla rätt att sig beskatta utövas av riksdagen
allena” (1809 års regeringsform, § 57). Den del som avser riksdagens behandling
av budgetförslaget genomgick dock betydande förändringar i och
med den utskottsreform som trädde i kraft 1971. Dessförinnan vilade huvudansvaret
för budgetens inkomstsida på bevillningsutskottet och för utgiftssidan
på statsutskottet. I den nya ordningen har skatteutskottet i stort sett
övertagit bevillningsutskottets uppgifter. Statsutskottet har avlösts av finansutskottet,
som har ett övergripande ansvar för budgetbehandlingen, men de
övriga utskotten har att pröva anslagsfrågor som hör till deras respektive
fackområden. Anslagsbesluten är giltiga i och med att riksdagen expedierat
besluten, vilket sammanhänger med att statsbudgeten i dess helhet inte fastställs
formellt av riksdagen. Regeringen är dock inte skyldig att verkställa
riksdagens beslut om utgifter. Enligt förarbetena till grundlagsreformen
skulle fackutskotten svara för uppföljningen av tidigare budgetbeslut. Till
den del sådan granskning sker i riksdagen utförs den dock numera av riksdagens
revisorer.

Brister i nuvarande ordning

Stigande utgifts- och skattekvot

Det sätt på vilket finansmakten utövas i Sverige är behäftat med en rad allvarliga
svagheter. Det största problemet är naturligtvis det förhållandet att
gällande ordning har medgett - eller inte kunnat förhindra - den offentliga
verksamhetens snabba expansion under senare år. Vårt land intar härvidlag
en särställning vid en internationell jämförelse. De offentliga utgifterna har
som mest varit uppe i ca två tredjedelar av bruttonationalprodukten. Trots
allt tal om ett skattetak vid 50 procent av de samlade inkomsterna i landet
har skattetrycket drivits upp till ca 56 procent att jämföra med under 40 procent
i genomsnitt för OECD-länderna. Resultatet kan avläsas i form av långsam
tillväxt, svag produktivitetsförbättring, snabb kostnadsstegring och urholkning
av konkurrenskraften, vilket allt medverkat till att Sverige halkar
efter i välfärdsutvecklingen. Det räcker att jämföra med Finland, som
mycket tack vare den konstitutionellt begränsade finansmakten klarat att
hålla ett skattetryck kring OECD-genomsnittet. Detta är den kanske
främsta orsaken till att landet på kort tid hämtat in Sveriges försprång i standardhänseende
och är på väg att passera när det gäller bruttonationalprodukt
per invånare.

6

Bristande kontroll

Ansvällningen av den offentliga verksamheten har inte till alla delar varit
avsiktlig. Det framgår av vidstående tabell, som för de senaste åren visar hur
såväl statens inkomster och utgifter som budgetsaldot har förändrats från ursprungligt
förslag till slutligt utfall. Delvis är detta en följd av att löne- och
prisstegringen regelbundet har underskattats, vilket förklaras av en blandning
av önsketänkande och försök att påverka arbetsmarknadens parter.
Men dessutom kan orsaken spåras i bristen på möjligheter för politikerna att
kontrollera budgetutvecklingen.

Regeringens förslag till statsbudget i januarigerett intryck avstor exakthet.
Det redovisade budgetsaldot anges få just den effekt på den totala efterfrågan
som det samhällsekonomiska läget kräver. Finansutskottet diskuterar
avvägningen, men regeringens ståndpunkt fastställs regelmässigt i anslutning
till finansdebatten i februari/mars. Denna ritual framstår som egendomlig
inte bara i ljuset av den erfarenhet som säger att det slutliga budgetsaldot
aldrig blir vad det var tänkt att vara. En stor utgiftspost är kostnaderna för
statsskulden, vilka påverkas av ränte- och valutakursförändringar som man
inte ens gör ett försök att förutse. En betydande inkomstpost utgörs av inlevererade
överskottsmedel från riksbanken, vars storlek fastställs först under
det löpande budgetåret - i såväl budgetpropositionen som statsbudgeten för
1988/89 upptogs den till 4 000 miljoner kronor, men det faktiska beslutet
blev 6 600 miljoner kronor. Ett antal planerade förändringar på både inkomst-
och utgiftssidan redovisas inte i budgetförslaget men skall i princip
dölja sig under beteckningen Tillkommande utgiftsbehov, netto - att denna
post är ospecificerad torde till inte ringa del sammanhänga med att träffsäkerheten
i fråga om det slutliga utfallet erfarenhetsmässigt är mycket dålig.

Finansutskottets betänkande med riktlinjer för budgetregleringen i februari
och kammarens beslut med anledning därav förväntas vara styrande
för utgiftsprövningen i fackutskotten. Denna har emellertid påbörjats dessförinnan,
och det förekommer ingen samlad prövning av huruvida utgiftsöverskridanden
inom ett visst område uppvägs av nedskärningar på annat
håll eller av inkomstförstärkningar. Finansutskottet kan på riksmötets sista
dag få sammanställa en statsbudget som kraftigt avviker från vad riksdagen
tre månader tidigare fastslagit som en bindande norm. Ofta är en bidragande
orsak att regeringen, sedan löne- och prisprognoserna visat sig överoptimistiska,
driver igenom åtstramande åtgärder med tyngdpunkten på inkomstsidan
i form av skattehöjningar men med viss uppgång även på utgiftssidan
genom kompenserande bidragshöjningar.

Sådana åtgärdspaket kan naturligtvis också introduceras under löpande
budgetår. Men även om statsbudgeten ligger fast, blåses normalt såväl inkomst-
som utgiftssidan upp successivt. I det förra avseendet beror detta på
att inkomst- och konsumtionsökningen blir större än vad man velat räkna
med, vilket späder på skatteintäkterna. Vad utgifterna beträffar är en viktig
förklaring att budgetposterna till betydande del har karaktären av förslagsanslag,
som utan vidare får överskridas. Det kan aldrig bli brist i kassan, eftersom
riksgäldskontoret är förpliktat att låna upp erforderliga medel oavsett
vad riksdagen har sagt om behovet av statlig upplåning.

Statsbudgetens inkomster - utgifter och saldo 1983/84-1990/91

Miljarder kronor

Bå		BPl			KPl			SB			BP2			KP2			Utfall
Ink	Utg	Saldo	Ink	Utg	Saldo	Ink	Utg	Saldo	Ink	Utg	Saldo	Ink	Utg	Saldo	Ink	Utg	Saldo
83/84	204	294	(90)	208	298	(90)	211	301	(90)	218	303	(85)	221	299	(78)	221	298	(77)
84/85	224	305	(81)	243	311	(68)	244	311	(67)	251	321	(70)	257	326	(69)	261	329	(68)
85/86	257	320	(63)	261	322	(61)	262	323	(61)	273	325	(52)	276	326	(50)	275	322	(47)
86/87	287	336	(49)	293	337	(44)	293	336	(43)	299	340	(41)	305	339	(34)	320	335	(15)
87/88	309	346	(37)	318	349	(31)	318	347	(29)	333	348	(15)	336	342	( 6)	333	337	( 4)
88/89	341	353	(12)	346	353	( 7)	347	353	( 6)	364	353	11	365	354	11	368	350	18
89/90	375	375	0	386	375	11	378	386	( 8)	412	394	18
90/91	408	408	0

Förklaringar: Bå =
BPl
KPl
SB =
BP 2
KP2
( ) =

: budgetår

= budgetproposition föregående januari
= kompletteringsproposition föregående april
: statsbudget

= budgetproposition under budgetåret
= kompletteringsproposition under budgetåret
= underskott

oo

1989/90

Bristande uppföljning

Den svenska budgetprocessen kännetecknas av att nästan all politisk verksamhet
hänför sig till beredningsstadiet fram till dess besluten om inkomster
och utgifter är fattade. I och med att budgetåret inleds glöms statsbudgeten
bort. Intresset inriktas på nästföljande budgetförslag. Ändå visar erfarenheten
att det slutliga budgetutfallet starkt skiljer sig från vad som beslutats ett
drygt år tidigare. Särskilt anmärkningsvärt är att så liten uppmärksamhet ägnas
åt uppföljningen och utvärderingen av fattade beslut om statens inkomster
och utgifter. I andra länders parlament är detta en viktig uppgift för ”budgetutskott”,
fackutskott eller särskilda revisionsutskott. I Sveriges riksdag
åvilar uppgiften närmast riksdagens revisorer, som dock mest ägnar sig åt
förvaltningsrevision.

Bristande åtlydnad

Som framgått av det föregående är den svenska budgetprocessen så upplagd
att regeringen den 10 januari skall presentera sina förslag till statens inkomster
och utgifter för det budgetår som börjar vid nästa halvårsskifte och att
oppositionspartierna och riksdagens ledamöter därefter har två veckor på sig
att redovisa sina motförslag. Utvecklingen har emellertid alltmer gått därhän
att budgetpropositionen i januari fått karaktären av en allmänekonomisk betraktelse.
Viktiga utgiftsförslag har sedan successivt framlagts i särpropositioner.
Eftersom sådana numera - i den mån de berör budgetanslag - skall
föreligga till slutet av februari, väljs emellertid ofta utvägen att spara dem
till kompletteringspropositionen i slutet av april, vilken därmed alltmera
kommit att utgöra det egentliga heltäckande budgetförslaget. Detta gäller
åtminstone utgiftssidan. Beträffande inkomstsidan sparas ofta förslagen till
nära nästkommande årsskifte - dvs. efter det att en god del av budgetåret
har avverkats. Ett belysande exempel är propositionen om ett första led i
skatteomläggningen 1990, vilken lades fram den 13 november med omfattande
verkningar för senare hälften av budgetåret 1989/90.

Alldeles bortsett från att avsaknaden av en sammanhållen budgetprövning
medför att samma anslagspost kan komma att prövas flera gånger med olika
resultat - vid de senare tillfällena under stark tidspress - skapar denna brist
på respekt för regelsystemet svårigheter för framför allt riksdagens oppositionspartier.
Dessa är hänvisade till att redovisa sina budgetalternativ senast
den 25 januari, medan regeringen kan vänta beträffande utgifterna åtminstone
till slutet av april och beträffande inkomsterna åtminstone till senhösten.
Oppositionens möjligheter att återkomma efter den allmänna motionstiden
är beroende av om regeringen i sina propositioner aktualiserar ändringar
beträffande berörda anslag resp. skatter/avgifter. Den som vill finansiera
en skattesänkning med en utgiftsminskning måste redovisa den sistnämnda
senast i januari för att säkert få förslaget behandlat. Återigen kan
1990 års skatteomläggning tjäna som ett exempel. Den moderata riksdagsgruppen
föreslog under allmänna motionstiden i januari 1989 en omfattande
delreform 1990, som bl.a. skulle inrymma marginalskattesänkningar med 7
procentenheter i de inkomstlägen där heltidsarbetande befinner sig och som
till stor del skulle finansieras genom besparingar på budgetens utgiftssida.

Förslagen avslogs under våren men upprepades i anslutning till komplette- Mot. 1989/90
ringspropositionen för att då på nytt avslås. När sedan regeringen lade fram K234
förslag om samma marginalskattelättnader i november, var möjligheten till
finansiering genom besparingar kraftigt beskuren.

Överväganden

Snabbt stigande statsutgifter och skatter samt växande budgetunderskott
framkallade under 1970-talet i många länder en reaktion mot den relativistiska
lössläppthet som följde i spåren av den aktiva konjunkturpolitiken och
övergången till flytande växelkurser. Krav restes på en återgång till fasta normer.
En viktig diskussion handlade om möjligheterna att med olika konstitutionella
medel inskränka statsorganens möjligheter att öka de offentliga utgifternas
och inkomsternas andelar av samhällsekonomin och att underbalansera
budgeten.

En tanke som därvid har framförts är att kräva kvalificerad majoritet i
folkrepresentationen för beslut om skattehöjningar eller nya utgiftsåtaganden.
En annan metod är att ange ett tak för antingen de offentliga utgifterna
eller inkomsterna, vilket som regel uttrycks som en procentsats av bruttonationalprodukten.
Ytterligare ett krav som kan uppställas är att statsbudgeten
skall vara i balans antingen varje år eller sett över en konjunkturcykel. I linje
med den sistnämnda tankegången ligger Gramm-Rudman-Hollins-lagen i
USA, som syftar till att binda beslutsfattarna vid en i tiden fastlagd plan för
avveckling av budgetunderskottet. En av många svagheter med denna konstruktion
har dock visat sig vara att det för varje år fastställda målet hänför
sig till en prognos och inte till det faktiska utfallet.

I Sverige har keynesianismen dröjt sig kvar längre än i de flesta andra industriländer.
Den aktiva konjunkturpolitiken har tillämpats så att utgifterna
har höjts vid avmattning och skatterna vid överhettning, vilket lett fram till
att vårt land företer de högsta utgifts- och skattekvoterna bland OECD-länderna.
Problemet är dock numera inte något underskott i statens finanser
utan motsatsen. Vidgas blicken till hela den offentliga sektorn, pågår en
kraftig överbeskattning av folket, vilken dessutom enligt regeringspartiets
uttalade planer ytterligare skall skärpas. Syftet anges vara att i offentlig regi
stärka sparandet, men resultatet blir en successiv socialisering av den
svenska ekonomin.

Det framstår som rimligt att på konstitutionell väg försöka försvåra en utveckling,
som leder till ett sämre funktionssätt för ekonomin och på längre
sikt till ett byte av samhällssystem. De metoder som anvisats i den internationella
debatten är emellertid alla förenade med svagheter. Krävs det absolut
majoritet för exempelvis beslut i skattefrågor, blir det ju än svårare att få
gehör i riksdagen för den nödvändiga sänkningen av skattetrycket. Det går
knappast att finna någon objektiv grund för högsta tillåtna utgifts- och/eller
skattekvoter, och det är ingen lösning att förhindra att de stiger från nuvarande
nivåer, eftersom strävan måste vara att de skall sänkas.

Problemen med ett krav på budgetbalans ligger mer på det tekniska området.
Visserligen har tilltron till en finavstämning av den ekonomiska politiken
med finanspolitiska medel allmänt övergivits till förmån för en ordning,

där penningpolitiken svarar för den kortsiktiga stabiliseringspolitiken, me- Mot. 1989/90

dan finanspolitiken mer inriktas på strukturella mål. Men stora konjunktu- K234

rella balansstörningar bör kunna pareras även med finanspolitiska insatser.

Dessutom kvarstår problemet med att en planerad jämvikt i budgeten genom
en oförutsedd ekonomisk utveckling kan resultera i över- eller underskott.
Bland ytterligare komplikationer kan nämnas att vissa utgifter och inkomster
förs eller kan läggas utanför statsbudgeten samt att egentligen även
övriga delar av den offentliga sektorn - kommuner, landsting och socialförsäkringssektorn
- borde inordnas under balanskravet.

Förslag

Likväl gäller utan tvivel det förhållandet att budgetprocessen i Sverige behöver
stramas upp. Regleringen av finansmakten i grundlagen är påfallande
kortfattad. Åtminstone fram till 1937 fanns dock inskrivet ett krav att statsbudgeten
skulle vara balanserad. Det finns skäl att återinföra denna föreskrift
som en målsättning över tiden. Detta löser visserligen inte problemet
med de alltför höga utgifts- och skattekvoterna. Med nuvarande riksdagsmajoritet
och regering får man då här dock lita till att allt friare rörelser över
gränserna för arbetskraft och kapital genom marknadens försorg kommer
att framtvinga en anpassning nedåt för Sveriges del.

Riksdagens budgetarbete bör också göras mer sammanhållet och konsekvent
genom att finansutskottet åläggs att föreslå ramar för olika utgiftsområden,
vilka efter riksdagens beslut skall utgöra riktlinjer för fackutskottens
fortsatta prövning. Vidare finns det skäl att låta de olika utgiftsbesluten vara
preliminära i avvaktan på att finansutskottet vidtar från ekonomisk-politisk
synpunkt erforderliga korrigeringar och sedan förelägger kammaren ett slutligt
budgetförslag för antagande.

En egendomlighet i organisationen av den svenska finansmakten var länge
att riksdagen inte fattade något beslut om hur stor statsupplåningen skulle
få vara. Det ålåg riksgäldskontoret som riksdagens verk att automatiskt låna
upp så mycket som behövdes för att täcka statens medelsbehov. I samband
med att riksgäldskontoret nyligen ombildades till en myndighet under finansdepartementet
infördes den ordningen att riksdagen ger regeringen ett
uttryckligt bemyndigande att svara för erforderlig upplåning, vilket uppdrag
sedan vidarebefordras till riksgäldskontoret. I andra länder, t.ex. Danmark,

Finland, Norge, Frankrike, Förbundsrepubliken Tyskland och Förenta staterna,
beslutar emellertid parlamenten dessutom hur mycket staten får låna
upp under en viss tidsperiod eller hur stor statsskulden högst får vara. Om
dessa gränser behöver överskridas, måste berörd regering återkomma till
parlamentet med begäran om nytt bemyndigande, vilket föranleder offentlig
debatt och naturligtvis ökar de folkvaldas kontrollmöjligheter. På motsvarande
sätt bör riksdagens årliga bemyndigande enligt lagen (1988:1387) om
statens upplåning vara försett med en beloppsgräns, som inte får överskridas
utan nytt riksdagsbeslut.

Ett enkelt sätt att skapa förutsättningar för en bättre uppföljning och utvärdering
av budgetbesluten från riksdagens sida är att föreskriva att samtidigt
med budgetpropositionens förslag till nya anslagsposter skall redovisas H

inte bara det löpande årets budgetpost utan även det föregående budgetårets Mot. 1989/90
utfall för berört anslag. I övrigt krävs en förstärkning av riksdagens reviso- K234

rers ställning och resurser i enlighet med vad som föreslås i motion
1989/90:Fi412 av Lars Tobisson m.fl. (m). I redovisningsrevisionelit avseende
bör dessutom ett närmare samarbete etableras mellan riksdagens revisorer
och finansutskottet.

Vad avser de i det föregående beskrivna, med tiden allt större avvikelserna
från den för budgetbehandlingen i riksdagen föreskrivna beslutsprocessen
kan det naturligtvis sägas, att en regering alltid med stöd av en riksdagsmajoritet
kan sätta sig över uppställda ordningsregler. En motåtgärd skulle kunna
vara att tillåta en friare motionsrätt i anslutning till särpropositioner och
kompletteringsproposition. Emellertid skulle en sådan modell bli mycket
tungrodd, och någon egentlig utgiftsprövning skulle egentligen inte komma
igång förrän i maj månad. Rättelse kan därför egentligen inte vinnas på annat
sätt än att riksdagen av regeringen kräver att den verkligen redovisar sina
förslag till inkomster och utgifter för nästkommande budgetår på avsett sätt

i budgetpropositionen i januari.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig författningstext.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar att målsättningen om en över tiden balanserad
budget skall ges grundlagsmässigt uttryck,

2. att riksdagen beslutar att i anslutning till finansdebatten ramar
skall fastställas för utskottens förslag i anslagsfrågor,

3. att riksdagen beslutar att anslagsbeslut skall vara preliminära i
avvaktan på en samlad avvägning i finansutskottet, vilken sedan läggs
till grund för kammarens slutliga beslut om statsbudgeten,

4. att riksdagen med ändring av lagen (1988:1387) om statens upplåning
beslutar att bemyndigandet till regeringen skall ange en övre
gräns, som inte får överskridas utan nytt riksdagsbeslut,

5. att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv till budgetpropositionsutredningen
angående redovisning av senaste utfall för olika
budgetposter,

6. att riksdagen föreskriver och underlättar ett närmare samarbete
mellan riksdagens revisorer och finansutskottet beträffande redovisningsrevisionen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om nödvändigheten av att följa uppställda regler för
budgetprocessen.

12

Stockholm den 23 januari 1990 Mot. 1989/90

K234

Lars Tobisson (m)

Rune Rydén (m) Filip Fridolfsson (m)

Ing-Britt Nygren (m) Margareta Gard (m)

Knut Wachtmeister (m)

13