Motion till riksdagen

av Allan Ekström och Bengt Harding Olson (m, fp)
Grundlagsfäst äganderätt

Mot.

1989/90

K229-230

Äganderätten är svagt skyddad i regeringsformens rättighetskapitel. 12 kap.

18 § sägs endast att varje medborgare vars egendom tas i anspråk genom
expropriation eller annat sådant förfogande skall vara tillförsäkrad ersättning
för förlusten enligt grunder som bestäms i lag. Tekniskt sett är det fråga
om en formregel som föreskriver att ersättningsreglerna för visst fall skall
vara fastlagda i lag.

Bestämmelsen kan därutöver sägas innebära att ersättningsregler skall finnas
och att dessa skall vara så beskaffade att egendomsförlusten ersätts i rimlig
omfattning.

Denna formella garanti gäller dock enbart i fråga om expropriation, ett
ingrepp som kan rikta sig endast mot fast egendom. Vilka andra ingripanden
i ägandet som förstås med ”annat sådant förfogande” är oklart och har aldrig
på allvar prövats. Regeringsformens ifrågavarande bestämmelse erbjuder
icke ett äganderättsskydd som uppfyller ens mycket lågt ställda krav.

Det nu beskrivna rättsläget ter sig märkligt mot bakgrund av att Sverige genom
att godkänna Europarådskonventionen angående skydd för de
mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna jämte tilläggsprotokoll
- åtagit sig att upprätthålla ett mycket mera långtgående skydd för
äganderätten än det som ifrågavarande grundlagsstadgande ger uttryck för.

Artikel 1 i första tilläggsprotokollet till nämnda konvention tillförsäkrar
envar i Sverige ett generellt skydd för all egendom. Skyddet tillkommer såväl
fysisk som juridisk person. Den engelska originaltexten talar härvidlag om
”the peaceful enjoyment of his possession”. På svenska är det närmast en
regel om att envar är berättigad att i lugn och ro få åtnjuta äganderätten till
sin egendom. Artikeln anger vidare dels de förutsättningar under vilka ett
berövande av egendomen får ske, dels villkoren för sådana ingrepp i ägandet
som inte är så långtgående att äganderätten helt går förlorad. Totalt berövande
av ägande får enligt artikeln endast ske i tre fall: för tillgodoseende av
ett allmänt intresse och då i enlighet med föreskrift i lag (1), för uttag av
skatter och andra pålagor (2) samt för betalning av böter, vitén och liknande
straffavgifter (3). Något berövande av egendom får dock aldrig ske i strid
med den internationella rättens föreskrifter. Vad därefter gäller inskränkningar
i äganderätten tillägger artikeln staten rätt att göra sådana ingrepp i
ägandet som den bedömer som nödvändiga för att säkerställa att egendomen
används i överensstämmelse med vad det allmänna intresset kräver. 1

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr K229-230

Europarådsbestämmelsen utgår således från att det skall finnas ett gene- Mot. 1989/90

rellt skydd för allt ägande, men den ger samtidigt staten ganska vittgående K229

möjligheter att både totalt beröva den enskilde hans egendom och ingripa
begränsande i hans möjligheter att nyttja egendomen. Artikeln kan ses som
ett försök att balansera de olika intressen som gör sig gällande på detta område.
Å ena sidan erkänns äganderätten som grundläggande princip. Å
andra sidan får staten rätt att i vissa lägen upphäva äganderätten och även
att i andra situationer göra sådana ingrepp i den enskildes frihet att bruka
sin egendom som kan behövas för att tillgodose allmänna intressen.

Det är en naturlig åtgärd att överföra den internationella förpliktelse att
skydda ägandet som Sverige åtagit sig till regler i intern svensk rätt. Det är
en anomali att de enskilda i Sverige på ett centralt område skall behöva
vända sig till ett internationellt organ - Europarådskommissionen - för att
få sin sak prövad. I stället borde prövningen av olika äganderättsingrepps
rättsenlighet genom regler i grundlagen i första hand förläggas till svenska
instanser.

Det synes oss närmast självklart att Sverige införlivar Europarådsstadgandet
med den nationella rättighetskatalogen i 2 kap. regeringsformen. Vi har
gjort en svensk översättning av art 1 i första tilläggsprotokollet och därvid
anpassat reglerna till svenska förhållanden. Jämkningarna i texten är nödvändiga,
eftersom en ordagrann översättning inte skulle ge den någon riktigt
klar mening. Bestämmelsen måste vidare utformas så att den passar in i raden
av andra rättighetsregler i 2 kap. RE Slutligen bör ersättningsreglerna i
nuvarande 2 kap. 18 § RF bibehållas i lämplig form, då denna paragraf nu
föreslås förändrad. De har inarbetats i vårt förslag.

Motsvarande ändring bör göras i 20 § första stycket punkt 9 beträffande
utlänning.

Som framgått är vårt förslag uttryck för redan gällande rätt. Vad vi vill
uppnå är att denna grundlagsfästes.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar anta följande nya lydelse av 2 kap. 18 § regeringsformen:

Varje medborgare har rätt till sin egendom. Han får dock av det allmänna
frånhändas egendom genom beslut om skatt eller annan pålaga eller genom
beslut om brottspåföljd eller vite, förutsatt att åtgärden inte genom omfattning,
syfte eller eljest framstår som uppenbart oskälig i ett demokratiskt
samhälle. I övrigt får han inte berövas egendom annat än genom föreskrift i
lag för tillgodoseende av viktigt allmänt intresse och under förutsättning att
ersättning för förlusten är tillförsäkrad honom genom lag.

I medborgarens rådighet över sin egendom får inskränkning göras genom
föreskrift i lag för att tillgodose viktigt allmänt intresse eller enskilt intresse
av särskild betydelse. För därav föranledd förlust eller skada skall ägaren
vara tillförsäkrad ersättning enligt föreskrift i lag.

Beträffande begränsning enligt första stycket tredje meningen och andra
stycket första meningen gäller vad som föreskrives i 12 § andra stycket.

2

Stockholm den 24 januari 1990
Allan Ekström (m)

Mot. 1989/90
K229

Bengt Harding Olson (fp)

3