Motion till riksdagen
1989/90:K209

av Charlotte Cederschiöld (m)
Grundlagsfäst familjerätt

Familjen utgör basen i vår samhällsordning. Familjen är av grundläggande
och avgörande betydelse för ett barns utveckling. Möjligheten att få en harmonisk
personlighetsutveckling är i allmänhet större om barnet känner
trygghet i sin familj. Starka familjeband ger ofta en inre styrka och större
möjlighet att klara påfrestningar. Vi har alla, oavsett ålder, ett behov av sådana
familjeband.

Familjestrukturen förändras snabbare i ett samhälle med många skilsmässor,
samboförhållanden och omgiften. Familjerna ser ut på många olika sätt.
Det är då viktigt att samhället värnar om familjen som sådan och stöder den.
Det betyder hjälp från vänner, arbetskamrater, skolkamrater, lärare, skolpersonal
och daghemspersonal. Lagarnas regelsystem skall vara så utformade
att de arbetar med familjen, inte mot den. Man skall inte drabbas av
negativa effekter för att man valt att leva som familj, vare sig från skattesynpunkt
eller när det gäller socialförsäkringsfrågor.

Familjen är barnets första upplevelse av omvärlden, för spädbarnet den
mest betydelsefulla. Barnen skall ha rätt till sina föräldrar, rätt till tid med
föräldrarna för att få möjlighet att utveckla starka familjeband. Föräldrar
skall ha rätt till sina barn, rätt till så mycket tid med barnen att de kan delta
i barnens utveckling, skolarbete och intressen. Det handlar inte om någon
siags äganderätt med maktinslag från någondera hållet, som ibland ordet
föräldrarätt felaktigt har uppfattats. Det handlar om rätten och tiden att
bygga upp en familjenärhet som ger styrka för alla parter.

Stat och samhälle drar nytta av starka familjer och harmoniska individer
som fungerar i sin samhällsroll såväl på dagis som i skolan och på arbetsplatsen.
Det ligger i det offentligas intresse att familjen fungerar. Myndigheter
och samhällsorgan skall på olika sätt försöka stödja familjen vid problem och
under kriser, men inte blanda sig i oträngt mål. Integriteten skall respekteras.

Rätten till familjen skall vara en rätt för barnen till föräldrarna, båda sina
föräldrar och för föräldrarna till sina barn - oavsett förändrade boende- och
familjestrukturer. Det kräver en samhällsordning som ger utrymme för familjegemenskap
och som innebär att man får tid och ork för varandra. I annat
fall kan familjeansvaret inte upprätthållas.

En sådan generell rätt måste givetvis brytas i de fall där barnen riskerar
att fara illa och där avsteg måste göras på grund av ett beteende från någon

part som skadar andra i familjen. Även fall där risk för skada föreligger, Mot. 1989/90

måste bryta sådan familjerätt, till exempel där sexual- eller våldsbrott eller K209

misstanke därom finns med i familjebilden. Detta skall regleras i särskild författning,
till exempel om vård av unga, LVU.

Föräldrarnas ansvar för barnens fostran är en grundläggande rättighet och
skyldighet. Föräldrar måste då också ha det yttersta avgörandet när det gäller
barnens uppväxtmiljöer som skola, daghem, fritidshem och annat som
tillhör barnens vardag. Behoven är olika i olika familjer. Därför behövs
också olika former av barnomsorg och skolor. För vissa är läget avgörande,
närheten till hemmet eller till förälderns arbetsplats, för andra avgör verksamhetens
innehåll. Vissa barn vill utveckla någon särskild begåvning och
kan därför vilja vistas i en miljö där just det intresset stimuleras. Familjerna
bör få ett större inflytande över dessa frågor som så påtagligt påverkar familjens
liv.

Ekonomisk styrning från politikerna försvagar familjerna. Staten skall i
sin bidragsgivning inta ett neutralt förhållningssätt. En politik som inte tar
hänsyn till familjen är ingen familjepolitik. Den familjepolitik som funnits
har successivt övergått i en ”barnomsorgspolitik”. Men familjen har ett
mycket större ansvar än tillsyn av små barn. Denna tilltro till att kommunala
daghem skulle kunna överta familjens uppgift har medfört en generell försvagning
av familjen och försvårat dess ansvarstagande i många avseenden.

Det finns experter som menar att detta kan avläsas i ett ökat antal självmordsförsök
bland barn, en ökad ungdomsbrottslighet samt oro i skolan
med mera.

Skattepolitik och vårdnadsstöd för olika kategorier skall utformas till familjens
skydd och inte så att familjen försvagas. Det innebär att hänsyn
måste tas till försörjningsbördan vid beskattningen. Hänsyn måste också tas
till vårdnadsansvar för små barn.

Ensamförälderns svårigheter måste underlättas då just dessa familjer
drabbats särskilt hårt av avskaffat förvärvsavdrag, skattereduktion, begränsade
avdrag för underhåll och annat som kan bidraga till att familjeansvaret
försvagats. Om lagstiftaren urholkar möjligheterna till ansvarstagande drabbar
detta individen och ytterst samhället som sådant. Verkligheten kommer
att kräva en annan, positiv inställning till familjen. Redan i dag misslyckas
det offentliga med att tillhandahålla tillräckligt antal barnomsorgsplatser och
vårdplatser för äldre. Prognosen vad gäller barnomsorg pekar på en brist på
85 000 platser år 1991.

Existensminimireglerna är ett annat exempel på den negativa familjesyn
lagstiftaren ger uttryck för. Den mamma som på heltid vårdar sex barn under
fem år anses ”frivilligt avhålla sig från arbete”, trots att daghemsvård för barnen
skulle kosta 350 000 kronor om året. Inte ens trebarnsfamiljen med en
heltidsarbetande och en sex-timmarsarbetande får socialbidrag om den disponibla
inkomsten understiger socialbidragsnormen enligt regeringsrättens
majoritet (tre mot två). Arbete i familjen värderas till 0 timmar, oavsett hur
många barn familjen har och hur många timmar som de facto går åt. Arbete
i familjen förnekas, anses inte existera när det handlar om barn - som mest
av alla är beroende av familjens trygghet.

Respekt för familjen och förståelse för dess betydelse i samhällsordningen

kan inte kombineras med ett skattesystem som tvingar familjer att söka bi- Mot. 1989/90

drag på grund av för högt skattetryck utan hänsyn till försörjningsbörda, så K209

kallad rundgång. Marginaleffekterna från bidragssystemen har en hämmande
effekt på tillväxt och utveckling. Systemen bör därför ändras så att
merparten av rundgången försvinner.

Genom ekonomisk diskriminering av vissa boendeformer fråntas familjen
en av de viktigaste förutsättningarna att själva skapa starka familjer. Familjens
boende skall avgöras av familjen och lagstiftaren skall förhålla sig neutral
gentemot olika boendeformer.

Hushållssparande måste underlättas för att familjen skall ha en ekonomisk
buffert som trygghet som i så många andra länder.

De krav som tidigare framförts på en grundlagsfäst föräldrarätt har avfärdats
med svårigheterna att utforma sådana lagregler (1988/89:KU 11). Man
kan dock konstatera att tidigare gurndlagsfäder tillfredsställande lyckats lösa
svårare konstitutionella frågor. Det borde därför vara rimligt att en utredning
fick tillfälle att pröva hur formuleringen skulle kunna lösas. Familjerätten
skulle i enlighet med vad som framförts i motionen ha en vidare innebörd
än föräldrarätt.

Föräldrarätten finns i internationella rättighetskataloger. Grundlagsrättigheter
kräver konstitutionell kontroll för att få validitet. Det finns länder med
högtravande rättighetskataloger där de mest elementära mänskliga rättigheter
dagligen nonchaleras. Kontrollen av grundlagsrättigheterna är i vårt land
överhuvudtaget synnerligen svag.

Kontrollen av grundlagsrättigheterna behöver stärkas. Rättighetskatalogen
bör innehålla de grundläggande rättigheter en människa bör ha. Till
dessa måste definitivt rätten till sin familj anses höra.

En grundlagsfäst familjerätt skulle ha ett symbolvärde när det gäller att
stärka familjens roll i samhället, familjens ansvarstagande och familjens roll
i barnens liv.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär utredning syftande till författningsmässig
reglering av familjerätten i grundlagen.

Stockholm den 11 januari 1990

Charlotte Cederschiöld (m)

6