Motion till riksdagen
1989/90:K204

av Allan Ekström (m)
Lagprövning

Oron för tillståndet i rättsstaten Sverige börjar bli alltmer påtaglig. Tilltron
till regeringens vilja och förmåga att restaurera vår gamla rättsstat, som vi
tidigare kunnat vara så stolta över, sviktar betänkligt.

I uttalande av Svenska avdelningen av internationella juristkommissionen
(juni 1989) - för att nämna endast ett exempel - hävdas sålunda, att utredningen
av mordet på Olof Palme och den s.k. Ebbe Carlsson-affären visat
att respekten för lagarna sjunkit. Enligt juristkommissionen - som bland
sina 300 medlemmar räknar domare, advokater, åklagare och rättsvetenskapsmän
- anses vikten av att lagarna alltid noggrant efterlevs inte längre
vara så betydelsefull. En smidig hantering där ändamålen får helga medlen
tycks vara viktigare. Det har enligt juristkommissionen också visat sig att
existerande kontrollorgan fungerar dåligt.

Efter denna svidande kritik granskar juristkommissionen därefter närmare
bl.a. hur kontrollen av normgivningsmakten är beskaffad. Här må följande
återges:

I demokratier av västerländsk typ är det vanligt att domstolarna har en roll
att spela som kontrollorgan över normgivningsmakten genom att de tilldelats
möjligheten att ogiltigförklara eller att vägra tillämpa normer som är
oförenliga med lagar av högre dignitet eller som tillkommit på ett med gällande
procedurregler oförenligt sätt. I vissa länder har denna uppgift anförtrotts
en särskild författningsdomstol, i andra hand utövas funktionen av de
allmänna domstolarna, i sista hand HD.

En lagprövningsrätt av denna typ har ansetts föreligga även i Sverige och
den har i nu gällande regeringsform grundlagsfästs i 11 kap. 14 §. Denna paragraf
innehåller emellertid en väsentlig begränsning av lagprövningsrätten
såvitt gäller av riksdagen beslutade lagar. Tillämpningen av sådana lagar
skall nämligen underlåtas endast om felet är uppenbart. Detsamma gäller
föreskrifter som beslutats av regeringen. I praktiken har domstolarna i Sverige
inte utövat denna kontrollfunktion i nämnvärd utsträckning, såsom sker
i andra länder.

En reell lagprövningsrätt är inte minst viktig med hänsyn till den ökade
betydelse som de medborgerliga fri- och rättigheterna fått genom tillkomsten
av dels 2 kap. regeringsformen (RF), dels olika internationella konventioner
som Sverige biträtt. De rättigheter som tillförsäkras den enskilde
medborgaren i 2 kap. RF blir illusoriska om domstolar och myndigheter närmast
ovillkorligt måste tillämpa också normer som åsidosätter dessa rättigheter.

Slutsatsen är att den begränsning av lagprövningsrätten som ligger i begrep- Mot. 1989/90
pet ”uppenbart” bör slopas. K204

I ståndpunkten att begreppet ”uppenbart” bör slopas har även Svea hovrätt
instämt. Enligt hovrätten utgör lagprövningen i en konflikt mellan vanlig
och grundlag skydd för den i 1 kap. 1 § första stycket regeringsformen fastslagna
folksuveräniteten; remissvar rörande SOU 1987:6 (Folkstyrelsens
villkor). Det är därför enligt hovrättens mening principiellt felaktigt att inskränka
normprövningsrätten till att avse endast uppenbara fel.

Att lagprövningsrätten i dess nuvarande form saknar reellt innehåll bekräftas
med all önskvärd tydlighet av en artikel i Förvaltningsrättslig tidskrift
1988 s. 121 utav professor Håkan Strömberg. Artikeln upptar en översikt
över rättspraxis rörande normgivning under tiden efter nya regeringsformens
ikraftträdande 1975.

Några iakttagelser ur artikeln förtjänar att uppmärksammas. Enligt
Strömberg finns det en markant skillnad mellan regeringsrätten och högsta
domstolen i fråga om den allmänna attityden till normprövningsrätten. Regeringsrätten
har, i varje fall när det gällt föreskrifter beslutade av förvaltningsmyndigheter
och kommuner, utövat sin normprövningsrätt med ganska
stor frimodighet. Enligt Strömberg gäller detta omdöme även om man bortser
från Gustaf Petréns insatser. Något motsvarande kan enligt Strömberg
inte sägas om HD. Hos HD finner man - slår professor Strömberg fast - i
stället en strävan att snart sagt till varje pris släta över brister i normgivningen.
Artikeln slutar med den retoriska frågan: Ser HD som sin främsta
uppgift att vara ett värn för medborgarnas rättsäkerhet eller att fungera som
maktens förlängda arm?

Den bakomliggande förklaringen till den sålunda framkomna lojaliteten
till den politiska makten är - enligt Gustaf Petrén (Rättsfonden, Myndigheternas
normgivning, 1988) - att domarkåren aldrig sett sig som värnare av
rätten i egentlig mening utan i stället uppfattat sig som organ för den offentliga
maktens utövning i landet.

Sammanfattningsvis kan av det anförda - såvitt nu är i fråga - icke dragas
annan slutsats än att begränsningen av normprövningen till begreppet ”uppenbart”
måste upphävas. De slutsatser i övrigt som det anförda berättigar
till är delvis behandlade i en motion om domarnas rättsliga ställning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att slopa begreppet ”uppenbart” i 11 kap. 14 §
regeringsformen.

Stockholm den 10 januari 1990

Allan Ekström (m)

8