Motion till riksdagen

av Knut Wachtmeister (m)
Retroaktiv skattelagstiftning

Mot.
1989/90
K201—205

Det grundlagsenliga skydd mot retroaktiv lagstiftning som i regeringsformen
tidigare endast fanns på straffrättens område, omfattar som bekant numera
även skatter och avgifter.

Det förefaller emellertid inom skatterätten vara komplicerat att klart utläsa
vad som verkligen är retroaktiv lagstiftning. I vart fall synes det i mångas
ögon vara en alltför stor skillnad mellan lagstiftningens anda och bokstav.
Som exempel härpå kan nämnas den höjning av förmögenhetsskatten för år
1983 som beslöts av riksdagen i mitten av december samma år när blott två
av årets 52 veckor återstod.

För den företagare som har bokslut den 31/8 eller tidigare skall förmögenhetsvärdet
beräknas per denna dag med tillägg respektive avdrag för de icke
resultatpåverkande transaktioner som gjorts under månaderna fram till årsskiftet.
Beslutet om höjningen av förmögenhetsskatten togs alltså flera månader
efter bokslutsdagen utan möjlighet för den skattskyldige att vidtaga
de bokslutsdispositioner som kunde bedömas erforderliga.

Enligt min uppfattning strider detta mot lagstiftningens anda om än inte
mot dess bokstav, eftersom det i förmögenhetsskattelagen stadgas att beskattningsåret
alltid är det kalenderår som närmast föregått taxeringsåret.

Samma kritik kan riktas mot den nya aktiebolagsbeskattning som drevs
igenom i riksdagen den 15 december förra året. Då sänktes bolagsskatten
som bekant varjämte lagernedskrivningsmöjligheterna försämrades och avsättning
till allmän investeringsfond omöjliggjordes. Det betänkliga var att
de nya reglerna tillämpas redan på 1989 års inkomster.

Sänkningen av bolagsskatten betraktas inte som retroaktiv lagstiftning eftersom
den är till fördel för de skattskyldiga. Däremot är det upprörande att
man så sent på året helt ändrar spelreglerna när det gäller lagernedskrivning
och investeringsfonder, något som drabbat en stor mängd företag. Liksom
när det gällde höjningen av förmögenhetsskatten kan man här tala om att
lagstiftningen strider mot lagstiftningens anda.

Det borde vara ett minimikrav av anständighet att de skatteregler som gäller
vid början av ett verksamhetsår också skall gälla hela året ut. Hade bristerna
på fasta spelregler i beskattningen inte varit så omfattande, hade
många problem kunnat undvikas.

Då hade det inte behövt uppstå så omfattande svårigheter för de bilimpor

1

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr K201—205

törer som står med svårsålda lager av små lastfordon därför att accisgränsen
höjdes från 3 000 till 3 500 kg med verkan redan från 1 januari 1991. Sak
samma gäller alla de hotell som inte haft anledning räkna med en så tidig
höjning av den s.k. restaurangmomsen när kontrakt tidigare skrivits om bokningar
1990. De kostnadsökningar som därigenom uppstått går knappast att
ta ut av kunden utan kommer att belasta en redan knapp lönsamhet.

Lagrådet hade i sitt yttrande över den nya bolagsbeskattningen kritiserat
de drag av retroaktivitet som vidlåder lagförslaget: ”Lagrådet vill i fråga om
särskilt begränsningen av utrymmet för lagernedskrivning framhålla, att det
är föga tillfredsställande med ändringar i lagstiftningen vid en så sen tidpunkt.
Det går inte att bortse från att det i enskilda fall kan ha vidtagit åtgärder
under räkenskapsåret, som har utgått från tidigare rättsläge och som det
inte finns praktisk möjlighet att justera.

Liknande synpunkter gör sig gällande beträffande slopandet av avdragsrätten
för avsättningar till allmän investeringsfond. Det kan förutsättas att
en del företag har planerat investeringar, exempelvis i de regionalpolitiska
stödområdena, med begagnande av allmän investeringsfond.”

Än mer kritisk var lagrådet mot den s.k. engångsskatten 1986 som i ett
slag berövade försäkringsspararna minst 15 miljarder kronor. Rådet tog i sitt
yttrande särskilt upp två frågor nämligen retroaktivitet (2 kap. 10 § RF) och
expropriation (2 kap. 18 § RF). Efter åtskilliga synpunkter kom lagrådet
dock fram till ”att det remitterade förslaget står i mindre god överensstämmelse
med grunderna för retroaktivitetsförbudet, men det kan inte anses åsidosätta
detta.”

Lagrådet ansåg emellertid också att den konstitutionella problematiken
därmed ej var löst och slutsatsen blev att det remitterade lagförslaget avstyrktes.
Som bekant tog regeringen och riksdagsmajoriteten ingen hänsyn
härtill.

De här nämnda exemplen illustrerar de otillfredsställande skillnaderna
mellan lagstiftningens anda och bokstav. Därför måste enligt min uppfattning
begreppet retroaktiv lagstiftning beträffande skatter och avgifter klarare
definieras så att den bättre överensstämmer med lagstiftningens anda.
En utredning med denna målsättning bör snarast göras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en skyndsam utredning om vad
som är retroaktivitet i skatte- och avgiftslagstiftningen i enlighet med
vad i motionen anförts.

Stockholm den 10 januari 1990

Mot. 1989/90
K201

Knut Wachtmeister (m)