Motion till riksdagen
1989/90:Ju820

av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
Unga brottslingar

Moderata samlingspartiet har i en partimotion 1989/90:Ju802 av Carl Bildt
m.fl. angående ökad rättsstrygghet angivit sin principiella inställning beträffande
den enskildes rättstrygghet i vårt samhälle.

I denna motion behandlar vi frågor gällande unga brottslingar.

Tonåriga förbrytare

Mångå brott begås av unga människor. Av misstänkta gärningsmän 1988 var
19% mellan 15 och 19 år samt 20% mellan 20 och 24 år. Särskilt när det
gäller olika former av tillgreppsbrott är ungdomar gärningsmän. Drygt 40 %
av gärningsmännen vid inbrott är 20 år eller yngre. Det är oftast yngre personer
som förövar biltillgrepp. 1988 var 66% mellan 15 och 24 år. Nära 40%
av alla skadegörelser i bl.a. klotter utförs av ungdomar i åldern 15-20 år.

Det helt övervägande antalet ungdomar som begår brott gör sig skyldiga
endast till mindre allvarliga brott vid enstaka tillfällen. Men det finns en
grupp som inte upphör med sin brottsliga aktivitet utan tvärtom ökar den
genom att begå fler och svårare brott. Många tonåringar har utvecklat omfattande
vanebrottslighet. Vi har t.o.m. fått unga lagöverträdare som svarar
för organiserad brottslighet.

JO kritiserar ungdomsvårdsskolorna

Enligt 31 kap. 1§ brottsbalken kan den som är under 21 år och som begått
en brottslig gärning enligt domstolsbeslut överlämnas åt socialnämnden,
som skall ”föranstalta om erforderlig vård inom socialtjänsten”. Även enligt
andra bestämmelser i brottsbalken finns vissa spärrar mot att döma unga lagöverträdare
till vissa påföljder. När det gäller yngre brottslingar blir påföljden
ofta överlämnande till vård inom socialtjänsten.

Först och främst används socialtjänstlagen av den sociala myndigheten.
Det rör sig då om frivilliga åtgärder. Den unge och hans föräldrar måste samtycka
till den behandlingsplan som socialmyndigheten föreslår. Men det kan
även fattas beslut att den unge skall intas på ett s.k. § 12-hem. Hemmen är
tillkomna för vård av unga som behöver stå under särskilt noggrann tillsyn.
§ 12-hemmen kallades tidigare ungdomsvårdsskolor. Det begreppet klargör
bättre vad hemmens uppgift är. Som ett led i vården på ett sådant hem får

den intagne vistas på en låsbar enhet. En sådan vistelse får dock enligt huvudregeln
pågå under högst två månader.

Man föreställer sig att de sociala myndigheterna med dessa insatsmöjligheter
borde kunna komma till rätta även med ungdomar som gjort sig skyldiga
till allvarliga brott. Men så är inte fallet.

Den 1 januari 1983 övergick huvudmannaskapet för de dåvarande ungdomsvårdsskolorna
från staten till landstingskommuner och primärkommuner.
Samtidigt förändrades bl.a. de ekonomiska villkoren för hemmen.

Justitieombudsmannen Tor Sverne redovisade under våren 1987 en undersökning
av bl.a. § 12-hemmen. I undersökningen framhålls att de unga som
får vård i hemmen kommer från mycket svåra förhållanden. De har ofta under
lång tid varit föremål för socialtjänstens insatser. I flera fall föreligger
hos eleverna - även i unga åldrar - ett uttalat missbruk av narkotika eller
alkohol. Ofta är missbruket förenat med kriminalitet. Grova våldsbrott har
i flera fall utgjort grunden för intagningen. För dem och många andra är vård
på hemmen det enda alternativet till kriminalvård. Enligt Sverne är det fråga
om en ”svårt störd grupp unga som under lång tid behöver kvalificerade insatser
från väl utbildad personal”.

Sverne riktar stark kritik mot § 12-hemmens sätt att fungera efter omorganisationen
1983. Enligt Sverne finns det en påtaglig risk för att hemmen förlorar
sin karaktär av en specialistfunktion för de mest störda ungdomarna.
Han menar att det är angeläget att man allvarligt överväger i vilka former
och under vilka förutsättningar man skall ta ansvar för gruppen svårt störda
ungdomar. Sverne menar vidare att det finns skäl att överväga möjligheterna
att förlänga vården på låsbara enheter om synnerliga skäl finns. Han är slutligen
kritisk till hur eftervården går till. Ofta förlorar § 12-hemmet kontakten
med den unge utskrivne. Det vore lämpligt att hemmet behöll ett formellt
ansvar för den unge under en längre tid än vad som för närvarande tillämpas.

Morgondagens vanebrottslingar?

För den som i egenskap av exempelvis socialassistent, polis eller domare
kommit i kontakt med unga lagöverträdare innebär Svernes undersökning
inte någon överraskning. Det har sedan lång tid varit känt att påföljden överlämnande
till vård inom socialtjänsten fungerar mycket dåligt när det gäller
att återföra unga brottslingar till ett ordnat och laglydigt liv. Ett slående exempel
på hur socialtjänsten fungerar redovisas i en dom i högsta domstolen
under sommaren 1987 (NJA 1987 s. 520).

Åtalad i målet var en 19-åring, Poul. Poul befanns skyldig till över 100
brott, varibland ingick ett stort antal stölder, bl.a. grova sådana, samt ett rån
riktat mot en ensam kvinna, vid vilket en kniv användes. Brotten genomfördes
under loppet av mindre än ett år och blev efter hand fler och grövre. Poul
hade varit omhändertagen enligt LVU sedan slutet av år 1982 och hade även
dessförinnan varit föremål för åtgärder från sociala myndigheters sida. Brotten
begicks under de fem tillfällen då han avvek från det hem han var intagen
på. Det kan tilläggas att Poul hade beviljats åtalsunderlåtelse tolv gånger
med början hösten 1983. Sedan tingsrätten förordnat att Poul med stöd av
31 kap. 1§ brottsbalken skulle överlämnas åt socialnämnden för erforderlig

Mot. 1989/90

Ju820

6

vård inom socialtjänsten ändrades domslutet i överinstanserna till fängelse
ett år.

Det aktuella rättsfallet är visserligen ovanligt på grund av det stora antal
brott som skulle bedömas vid ett enda tillfälle. Men det är ingen hemlighet
att det finns fler ungdomar än Poul som kan fortsätta år ut och år in att utveckla
en vanebrottslighet utan att någon effektiv motåtgärd sätts in. Gång
på gång beviljas åtalsunderlåtelse eller sker överlämnande till vård inom socialtjänsten.
I Stockholm har socialförvaltningen låtit gravt brottsbelastade
ungdomar företa en lång seglats som avslutats på Mallorca. Det säger sig
självt att detta av såväl berörda ungdomar som omgivningen snarast uppfattas
som en belöning för brottslig verksamhet.

Inte så få ungdomar som konstant begår skiftande brott är formellt omhändertagna.
De har varit placerade på ungdomsvårdsskolor men varit så
svårhanterliga och våldsamma att de fått flytta hem. Där har den kriminella
verksamheten återupptagits.

Dagens vanebrottslingar

En liten grupp kriminellt belastade personer-ofta med grava missbruksproblem
- svarar för en oproportionerligt stor andel av begångna brott. Ca 3 %
av alla misstänkta, ca 2 500 personer, står för nära 40 % av det totala antalet
uppklarade brott (BRÅ forskning 1987:5). Samma fenomen kan - beträffande
vissa stöldbrott - uttryckas på ett annat sätt:

”För att återvända till bostadsinbrotten, bilstölderna och stölderna från/ur
motorfordon visar således olika kriminologiska undersökningar att ca tre
fjärdedelar av samtliga brott begås av ca 8.000 personer. En promille av totalbefolkningen
svarar alltså för 75 % av brottsvolymen.” (Leif G W Persson
i skriften Om offentlig och privat kriminalpolitik, BRÅ 1988)

Leif G W Persson har i den nämnda skriften gjort ett försök att teckna en
bild av den typiske vaneförbrytaren. Denne, Patrik, är 25 år och är i polisregistret
noterad för drygt 200 brott, varav 60 bostadsinbrott. Eftersom så få
brott klaras upp är Patriks verkliga brottslighet dock betydligt högre. Troligen
har han begått 400 eller 500 bostadsinbrott. Sammantaget kan man anta
att Patrik har begått ca 10000 brott. Kostnaden för denna brottslighet uppskattar
Persson till ca 5 milj. kr. Men till detta skall läggas ungefär 11 milj.
kr., som avser kostnader för barn- och ungdomshem, sjukhus, fängelser, polis,
domstolar och andra myndigheter.

Man måste tyvärr utgå ifrån att många av de högaktiva ungdomsbrottslingar
som beskrivits ovan kommer att följa en bana som liknar Patriks. Så
som visats i svenska kriminologiska undersökningar är det sannolikt att ett
flertal också kommer att bli sprutnarkomaner och dö tämligen unga. Under
sin brottsaktiva tid kommer de att leva ett liv i misär, belasta samhället med
stora kostnader och åsamka ett stort antal brottsoffer lidande.

Politiska beslut har ökat brottsligheten

Kan politiker ställas till ansvar för ungdomsbrottsligheten? Ja, delvis. Ingen
kan ge en heltäckande förklaring till varför brott begås och hur man skall
kunna förhindra dem. Men det finns vissa faktorer som enligt vår mening

Mot. 1989/90

Ju820

7

påverkar brottsutvecklingen i negativ riktning. I detta sammanhang har socialdemokraterna
ett särskilt ansvar.

Polisens resurser har urgröpts. Sedan socialdemokraterna tillträdde 1982
har genomgående alltför få poliser utbildats. Polisväsendet befinner sig nu i
kris. Polisen saknar ofta resurser att ingripa då brott begås. Tidigare kunde
polisen avdela personal som särskilt ägnade sig åt ungdomsgängen. Så är det
inte längre.

På grund av bristfälliga resurser inom rättsväsendet kan det ta lång tid innan
en ung persons brott resulterar i någon reaktion.

Utrymmet för s.k. åtalsunderlåtelse har vidgats under socialdemokratiskt
styre. Åtalsunderlåtelse betyder att den som har begått ett brott slipper varje
form av påföljd. Inte minst unga människor beviljas åtalsunderlåtelser.

Som visats ovan fungerar inte socialtjänsten beträffande unga brottslingar.
Redan i januari 1988 krävdes i en moderat partimotion i riksdagen att det
snarast måste skapas § 12-hem som på ett betryggande sätt kan ta hand om
unga lagöverträdare och återföra dem till ett normalt liv. Det moderata kravet
har därefter - tyvärr förgäves - upprepats. I ett annat lagstiftningsärende
uppgav regeringen under hösten 1989 att statsbidragen till § 12-hemmen
skall göras om i syfte att öka differentiering och regional samordning. Detta
kommer enligt vår mening endast att kunna bli ett litet och otillräckligt steg
i rätt riktning.

Detta måste göras!

Om vi skall komma till rätta med ungdomsbrottsligheten måste många ändringar
göras i det nuvarande systemet. I detta sammanhang skall särskilt
§ 12-hemmens roll diskuteras.

Förbättra vården på § 12-hemmen

Det behövs fungerande § 12-hem som kan ta hand om de mest kriminellt belastade
ungdomarna. En sådan fråga bör behandlas med största snabbhet.
Det har nu gått mer än två och ett halvt år sedan JO:s utredning kom och
snart två år sedan moderaterna tog upp frågan i riksdagen. Det kommer att
ta ytterligare tid innan några som helst ändringar genomförs. Hur många
unga människor kommer under denna tid att ha hunnit fastna för gott i vanebrottslighetens
mönster? De som skjuter en reform fram i tiden visar enligt
vår mening okänslighet både för de ungdomar som kommit snett och för de
offer som kommer att drabbas av brottslighet.

Finns viljan kan lagändringar genomföras snabbt. Det finns anledning att
erinra om hur hastigt lagstiftningsarbetet bedrevs då pensionsskatten skulle
genomföras. Även den senaste skatteomläggningen har behandlats med påfallande
brådska. Det är svårt att känna respekt för en regering som visar
initiativkraft då det är fråga om att höja skatter men håller armarna i kors
då det är fråga om att ingripa till människors skydd.

Det är uppenbart att det krävs speciella insatser för yngre personer som
visat kriminellt eller asocialt beteende. Det bör vara statens - inte landstingens
eller kommunernas - ansvar att tillhandahålla de särskilda vårdresurser
som behandlingen av denna typ av ungdomar kräver. Det är fråga om förhål

Mot. 1989/90

Ju820

8

landevis få personer som är i behov av sådan kvalificerad vård. Det är då
lämpligt att koncentrera resurserna och ha ett centralt intagningsförfarande.

Det bör bli möjligt att förlänga den unges vistelse på låsbar enhet till
längre tid än de två månader som gäller enligt huvudregeln idag. Detta för
att garantera att unga inte avviker innan man hunnit motivera dem till en
mera ordnad livsföring. Även eftervården måste förbättras.

Inrätta särskilda hem under kriminalvårdsstyrelsen

Beträffande unga personer över 15 år som dömts av domstol för brottslighet
bör en särlösning införas. Hem som skall ta hand om denna kategori av unga
bör ligga under kriminalvårdsstyrelsen. Det är logiskt att låta kriminalvårdsstyrelsen
vara ansvarig för driften av dessa hem eftersom det ju är fråga om
en av domstol utdömd påföljd för brott. Styrelsen har för övrigt redan ansvaret
för den verksamhet som sker i frivårdsorganisationen. Påföljden bör inte
benämnas vård inom socialtjänsten utan ”särskild vård”. Genom en sådan
förändring betonas vidare allvaret i reaktionen. De som kommer att ådömas
sådan vård har regelmässigt svår och omfattande brottslighet bakom sig.
Hemmen skall självfallet - liksom i nuläget - vara inriktade på att tillgodose
kvalificerade behandlingsbehov hos svårt störda ungdomar. De vidgade möjligheterna
att utnyttja låsbara enheter skall givetvis finnas även för dessa
skolor.

Det bör vara möjligt att öppna hemmen redan under 1990 om frågan prioriteras.
Inrättandet av sådana hem kommer för det första att rädda unga
människor från ett liv i misär. För det andra kommer brottsligheten att
minska genom att de mest belastade omhändertas. De kommer därmed att
förhindras att begå ytterligare brott och vidare inte längre - så som idag är
fallet - utgöra drivande krafter i ungdomsgängen. För det tredje kommer
hemmen att få en allmänpreventiv verkan. De kommer att ha en avskräckande
effekt på unga personer som överväger att begå brott. Hemmen kommer
så att säga att ge straff och vård samtidigt.

Stopp för ”utstraffning” från § 12-hem

Som ovan anfördes förekommer det att gravt brottsbelastade unga människor
som omhändertas och placeras på § 12-hem, därefter får lämna hemmet
efter kort tid eftersom de är alltför svårhanterliga och våldsamma. Det har
hänt att unga människor redan efter en eller annan dag blivit utskrivna från
hemmen. Detta är självfallet oacceptabelt. Är det så att en brottsbelastad
ung person har placerats på ett hem skall denna vistelse givetvis inte avbrytas
bara för att den unge fortsätter att begå brott, exempelvis i form av olaga
hot, våld eller skadegörelse. Tvärtom visar ju en sådan reaktion att behovet
av vistelse på § 12-hem är synnerligen väl motiverat. Nuvarande möjlighet
till utskrivning av sådana ungdomar bör upphävas.

Sociala myndigheter måste ingripa mera bestämt mot unga

Vidare bör de sociala myndigheternas möjligheter att ingripa mot ungdomar
som gjort sig skyldiga till brott eller påbörjat missbruk stärkas. Myndigheterna
måste kunna vidta åtgärder även om det sker mot den unges vilja. Det

Mot. 1989/90

Ju820

9

bör exempelvis bli möjligt att utfärda förbud för den unge att vistas i vissa
miljöer eller förelägga personen att lämna urinprov för kontroll av att narkotikamissbruk
inte fortsätter.

Polisens resurser måste förstärkas

Polisens resurser måste förstärkas. Vi upplever nu en poliskris. Detta gynnar
brottsligheten och gör det möjligt för unga personer att fastna i ett kriminellt
beteende. Det leder också till stora svårigheter för personalen i polisväsendet,
vilket kan resultera i ytterligare försvagning av polisens resurser, till exempel
genom ökad avgång.

Utred brott av unga personer snabbare

Enligt gällande lag skall en domstol behandla ett brottmål gällande unga lagöverträdare
inom 14 dagar från det att åtal väckts. När det gäller polisutredningen
av samma brott finns emellertid ingen tidsgräns. Då gäller endast ett
allmänt krav på att utredningen (förundersökningen) skall bedrivas skyndsamt.
I praktiken kan förundersökningen dock pågå under tämligen lång tid.
Det är inte ovanligt att det kan dröja upp till ett halvt år innan åtal väcks.

Just när det gäller unga brottslingar är dock snabbhet i reaktionen av stor
betydelse. Det bör därför införas någon form av tidsgräns för när en förundersökning
gällande en ung brottsling skall vara avslutad. Vi menar att målsättningen
bör vara att förundersökningen skall vara fullbordad inom en månad
från brottet om gärningsmannen är under 21 år.

Registrera ungdomsbrottslingar under 15 år

Det måste bli tillåtet för polisen att registrera unga lagöverträdare. Därmed
förbättras möjligheterna till effektiva ingripanden. I nuläget kan en 15-åring
som grips av polis för ett brott framstå som helt ”ren”. I själva verket har
den unge kanske begått hundratals brott tidigare. Givetvis skall uppgifterna
vara sekretesskyddade.

Samtidigt blir det möjligt att upprätta statistik över brott av unga under
15 år. Sådan existerar inte idag vilket är en klar nackdel då åtgärder mot
ungdomsbrottsligheten kommer ifråga. Man känner ju inte till omfattningen
av brottsligheten.

Inför på försök jourdomstolar för unga brottslingar

Jourdomstolar för unga brottslingar bör införas på försök. Sådana domstolar
skulle beträffande vissa typer av brott kunna medföra att reaktionen följde
praktiskt taget i direkt anslutning till brottet. I vart fall i storstadsområden
bör jourdomstolar kunna bli ett värdefullt bidrag till rättsväsendet.

Färre rapporteftergifter och åtalsunderlåtelser

Nuvarande möjligheter till rapporteftergift och åtalsunderlåtelse måste
minska. Utgångspunkten skall vara att ett brott alltid skall följas av en reaktion.
Annars kommer lagöverträdare i alla åldrar att förlora respekten för
lagar och rättsväsende.

Mot. 1989/90

Ju820

10

Begränsa restriktionerna för att döma 18—21-åringar till fängelse

Enligt 30 kap. 5§ brottsbalken finns vissa restriktioner då det gäller att
ådöma yngre människor fängelse. Regeln lyder:

För brott som någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse
endast om det finns synnerliga skäl.

För brott någon begått efter det att han fyllt arton men innan han fyllt tjugoett
år får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens
straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

Det är befogat med inskränkningar då det är fråga om att döma personer
under 18 år till fängelse. Det finns dock anledning att överväga ändringar i
övrigt. Då det gäller begränsningarna för dem som är mellan 18 och 21 år
skall följande noteras. Tidigare fanns påföljden ungdomsfängelse vilken under
vissa förutsättningar avsågs nyttjas beträffande denna ålderskategori.
Trots att ungdomsfängelse avskaffades 1979 kvarstod begränsningen beträffande
18—21-åringarna.

Enligt kommentaren till brottsbalken gäller följande då det blir aktuellt
att utdöma påföljd för den aktuella kategorin: ”Kravet på särskilda skäl innebär
att det erfordras starkare allmänpreventiva skäl för tillämpning av
fängelse när den tilltalade inte fyllt 21 år än eljest. Om fängelse ådöms jämte
skyddstillsyn är dock i 28:3 BrB tillämplig även för denna åldersgrupp. Fängelse
skall alltså användas endast om ett frihetsberövande prövas vara oundgängligen
erforderligt med hänsyn till allmän laglydnad. För ungdomar i åldern
18-21 år bör således fängelse som ensamt straff i huvudsak övervägas
endast när brottsligheten varit särskilt svår eller omfattande eller om fråga
är om upprepade återfall i grov brottslighet samt vid sådana brottstyper, exempelvis
trafikbrott, där kortare frihetsstraff är den normala påföljden”.
(Kommentaren avser tidigare gällande 26 kap. 4 §, vilken regel i sak oförändrad
förts till 30 kap. 5 § andra stycket brottsbalken.)

Det saknas anledning att ha den begränsning som för närvarande finns för
kategorin 18—21-åringar. Här bör man kunna säga att den som är 18 år och
myndig bör svara för sina handlingar fullt ut. Någon särreglering för denna
kategori bör således inte finnas. Sedan är det en annan sak att de straff som
må ådömas 18—21-åringar likväl kommer att vara mildare än för äldre personer
som begått motsvarande gärning. Det finns nämligen en allmän regel i
brottsbalken (29 kap. 7 §), som stadgar att den som begått brott innan han
fyllt 21 år får dömas till lindrigare straff än som är föreskrivet för brottet.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext
i de fall sådan krävs.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
statligt huvudmannaskap för § 12-hem på sätt som anges i
motionen1],

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om vid

Mot. 1989/90

Ju820

11

gade möjligheter till vistelse på låsbar enhet på § 12-hem på sätt som
anges i motionen,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om särskilda
§ 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap på
sätt som anges i motionen,1]

[att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet för § 12hemmen
att skriva ut intagna ungdomar på grund av att dessa omöjliggör
eller allvarligt försvårar meningsfulla vård- eller hjälpinsatser för
sig själva eller de andra som vistas i hemmet,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om sociala
myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår brott
på sätt som anges i motionen,1]

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
snabbare utredning av brott begångna av unga personer på sätt som
anges i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om registrering
av personer under 15 år som gjort sig skyldiga till brott på
sätt som anges i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statistik över brott begångna av personer under 15
år,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
jourdomstolar på sätt som anges i motionen,

5. att riksdagen beslutar att upphäva 30 kap. 5§ andra stycket
brottsbalken.

Stockholm den 24 januari 1990
Rolf Dahlberg (m)

Jerry Martinger (m)

Göthe Knutson (m)

Birgit Henriksson (m)
Göran Ericsson (m)

Allan Ekström (m)

Ewy Möller (m)

Charlotte Cederschiöld (m)
Filip Fridolfsson (m)

Mot. 1989/90

Ju820

1 1989/90:So298
gotab 99660. Stockholm 1990

12