Motion till riksdagen
1989/90:Ju814

av Jerry Martinger m.fl. (m)
Ungdomsbrottsligheten

Inledning

Mångå brott begås av unga människor. År 1988 svarade ungdomar i åldern
15-24 år för inte mindre än 39 procent av alla brott. Särskilt när det gäller
olika former av tillgreppsbrott är ungdomar gärningsmän. 61 procent av
kända gärningsmän vid inbrott är i åldern 15—24 år medan 35 procent är 19
år eller yngre. Det är också vanligen unga personer som förövar biltillgrepp.
Av de som 1988 misstänktes för fullbordade biltillgrepp var 66 procent i åldern
15-24 år, 40 procent 19 år eller yngre och 21 procent i åldern 15—17 år.

Även när det gäller våldsbrott dominerar yngre personer starkt bland gärningsmännen.
40 procent av de personer som 1988 misstänktes för misshandel
var i åldern 15—24 år.

Skadegörelse är också ett typiskt ungdomsbrott. 39 procent av de som
1988 lagfördes för skadegörelse var i åldern 15—20 år.

En undersökning om brott som gjorts hos en ålderskull stockholmare
födda år 1953 (Projekt Metropolit) visar att det finns en topp för brottslighet
någonstans i åldersintervallet 15-17 år. Fördelningen varierar dock mellan
olika slags brott. Exempelvis hittar man en topp för stöld och skadegörelse
vid 15 år. För våldsbrott ligger toppen vid 19 år.

Vid ett seminarium som förra året anordnades av försäkringsbolaget
WASA konstaterades att ungdomsbrottsligheten kostar enbart försäkringstagarna
i Sverige 1 800 miljoner kronor varje år.

Stockholmsregionen särskilt drabbad

Brottsutvecklingen i stockholmsregionen är särskilt oroande. Drygt en fjärdedel
av alla brott i vårt land begås i detta område. Många stockholmsungdomar
har utvecklat en omfattande vanebrottslighet och ingår nu i den organiserade
brottsligheten.

Inom polisen räknar man med att det bara i Stockholms city finns ett femtiotal
pojkar i åldern 14—16 år som lever på stölder. De står i kontakt med
hälare, av vilka de får sina stölduppdrag.

Situationen har försämrats kraftigt sedan början av 1980-talet. Vid den
tiden tilläts inga större gäng att samlas i Stockholms city. Polisen var alltid
där och skingrade dem. Man körde hem alla under 15 år och störde effektivt

narkotikahandeln. Som förstärkning till de civila poliserna fanns alltid uniformerade
poliser på plats, vilket förebyggde brott.

Idag kan stora gäng samlas ostört. 13-14-åringar vistas på Sergels torg
flera veckor i sträck utan att någon reagerar. Narkotikahandel och annan
brottslighet sker öppet och någon uniformerad polis syns överhuvudtaget
inte till. Ungdomsgängen håller på att ta över i Stockholms city.

Den socialdemokratiska kriminalpolitiken är alltför
släpphänt

Brottsligheten i ett samhälle kan inte ses isolerad från andra företeelser. Att
unga människor överträder lagar har samband med det allmänna klimat som
råder i samhället.

I Sverige har sedan en följd av år den enskildes rätt att själv bestämma
över sin och sina närmastes livssituation begränsats. Den enskildes personliga
ansvar för sina handlingar har nedtonats. Familjens stora betydelse när
det gäller att till unga människor förmedla normer, bland annat beträffande
respekt för andras liv och egendom, har undervärderats. Skolans betydelse
när det gäller fostran av ungdomar har underskattats. Människors ansvar för
sina egna handlingar har begränsats. Detta gäller inte minst på det kriminalpolitiska
området.

Det sagda har bland annat lett till att föräldrar och lärare tvekat att sätta
upp gränser för vad unga får göra och vad som är oacceptabelt. Det har också
resulterat i att vuxna i allmänhet dragit sig för att inskrida om unga människor
”levt bus” eller till och med begått olagliga handlingar.

Många unga har lämnats utan den vägledning som de i själva verket önskat
få. Tillspetsat kan sägas att de övergivits av den äldre generationen genom
att denna försummat att ge dem de etiska riktlinjer som behövs i varje samhälle.

Den kriminalpolitik som förts av den socialdemokratiska regeringen har
ofta utformats som om brott har samband med allt utom brottslingens ansvar
för sina egna handlingar.

I socialdemokratins Sverige har uttrycket lag och rätt i många avseenden
förlorat sin betydelse. Det förhållandet att hårt kriminellt belastade ungdomar
som ”straff’ - med betalning - får en sexmånaders segeltur, som avslutas
med vistelse på en semesterö i södern, är ett upprörande exempel på den
släpphänta politik som socialdemokraterna bär ett särskilt ansvar för. Det
är en politik där brottslingen betyder mer än offret och där lagöverträdaren
slipper påföljder och till och med belönas. Socialdemokratisk kriminalpolitik
har fört Sverige till gränsen för att kallas ett laglöst samhälle.

Seglatsen med de så kallade värstingarna utgör ett grundskott mot den allmänna
rättskänslan i vårt land. I själva verket är det fråga om ett dubbelt
svek. Det är ett svek mot dem som tror på lag och rätt, men det är också
ett svek mot de unga brottslingar som fått uppfattningen att de utan risk för
ingripande från samhällets sida kan fortsätta att begå nya brott.

Nu måste det bli ett slut på den släpphänta politiken. Det krävs fasta normer
för vad som är tillåtet och otillåtet i samhället. Överträdelser får inte
tolereras. Det måste bli möjligt att ingripa snabbare och stramare mot unga

Mot. 1989/90

Ju814

19

brottslingar. Vi behöver en helt ny lagstiftning ävensom andra resurser för
att minska ungdomsbrottsligheten. Unga människor som begår brott skall
möta en skarp reaktion och återföras till ett laglydigt liv.

Det behövs ett nytänkande i vårt land. Politiska beslut måste utgå ifrån att
det är värdefullt med självständiga individer, som har ansvar för sina egna
handlingar och som känner respekt för medmänniskors liv och egendom.

Dagens ungdomsbrottslingar - morgondagens
vanebrottslingar

En liten grupp kriminellt belastade personer svarar för en oproportionerligt
stor andel av begångna brott. Omkring 3 procent av alla misstänkta, det vill
säga 2 500 personer, står för nära 40 procent av det totala antalet uppklarade
brott.

När det gäller exempelvis bostadsinbrott, bilstölder och stölder från eller
ur motorfordon visar olika kriminologiska undersökningar att ungefär tre
fjärdedelar av samtliga brott begås av cirka 8 000 personer. En promille av
totalbefolkningen svarar alltså för 75 procent av brottsvolymen.

1 skriften ”Om offentlig och privat kriminalpolitik”, som utgivits av
Brottsförebyggande rådet (BRÅ), har författaren, Leif G W Persson, gjort
ett försök att teckna en bild av den typiske vaneförbrytaren. Denne, som
Persson valt att kalla Patrik, är 25 år och är i polisregistret noterad för drygt
200 brott, varav 60 bostadsinbrott. Eftersom så få brott klaras upp är Patriks
verkliga brottslighet dock betydligt högre. Troligen har han begått 400 eller
500 bostadsinbrott. Sammantaget kan man anta att Patrik har begått omkring
10 000 brott.

Kostnaden för denna brottslighet uppskattar Persson till cirka 5 miljoner
kronor. Men därtill skall läggas cirka 11 miljoner kronor, som avser kostnader
för fosterhem, barn- och ungdomshem, behandlingshem, fängelser, sjukhus,
öppenvård, övrig socialvård, polis, åklagare, domstolar samt andra
myndigheter.

Man måste tyvärr utgå ifrån att många ungdomsbrottslingar följer en bana
som liknar Patriks. Det har framgått av flera kriminologiska undersökningar
att det sannolikt är många som under sin brottsliga bana blir sprutnarkomaner
och dör tämligen unga. Under sin brottsaktiva tid kommer de att leva
ett liv i misär. De kommer att belasta samhället med stora kostnader och de
kommer att åsamka ett stort antal brottsoffer lidande.

Brott måste följas av en reaktion från samhällets sida

Det är väsentligt att den som bryter mot lagen blir föremål för en reaktion
från samhällets sida. Om reaktionen uteblir förlorar lagarna sin trovärdighet
och respekten för rättsväsendet urholkas.

Reaktionen är särskilt viktig när det gäller unga människor. För det första
svarar dessa för en stor del av brottsligheten. För det andra har ungdomar i
allmänhet outvecklade rättsbegrepp, varför det är väsentligt att samhället
ger klara normer och konsekventa handlingsmönster.

De unga måste snabbt få en reaktion från samhällets sida när de begått ett
brott, även om det är fråga om en mindre förseelse. Ungdomarna är många

Mot. 1989/90

Ju814

20

gånger medvetna om att de har gjort fel och väntar på en reaktion. Uteblir
denna eller visar samhället en överdrivet förstående attityd till den unges beteende,
fortsätter den unge att begå brott och riskerar att så småningom
hamna i ännu allvarligare kriminalitet. Av den anledningen gör vi ungdomarna
en björntjänst när vi har generösa regler om åtalsunderlåtelse och
rapporteftergift.

Den flitiga användningen av institutet åtalsunderlåtelse är en av orsakerna
till den ökade brottsligheten. De stora möjligheter som idag finns att få åtalsunderlåtelse
kan ju knappast utgöra någon särskilt avskräckande faktor för
den som överväger att t ex göra ett inbrott. I många fall fungerar åtalsunderlåtelsen
som ett rent klartecken till nya brott.

Såsom lagen är utformad idag premieras dessutom de mest brottsaktiva.
Åtalsunderlåtelse kan nämligen ges bl a för brott som begås innan en person
dömts eller avtjänat straff för ett tidigare brott om påföljden kan förväntas
bli oförändrad. Exempelvis kan en person som väntar på rättegång för en
eller flera grova stölder i allmänhet under väntetiden begå flera butikssnatterier
utan att dessa föranleder någon extra påföljd. En stor mängd brott i vårt
land resulterar därför inte i någon särskild påföljd för de skyldiga.

Praxis när det gäller åtalsunderlåtelse har; kså rubbat en av rättssamhällets
viktigaste grundprinciper, nämligen att lagarnas tillämpning skall kunna
förutses av den enskilde medborgaren. Den som står i begrepp att begå ett
brott skall i princip ha klart för sig vilken påföljd samhället kommer att utdöma
om brottet upptäcks. Med de numera mycket långtgående inskränkningarna
i åtalsreglerna är detta inte längre fallet.

Även rollfördelningen mellan åklagare och domstolar har rubbats. Genom
att åtalsunderlåtelse numera kan ges även när det kan antas att påföljden
vid åtal skulle bli villkorlig dom kommer en allt större del av de mål som
tidigare hamnade i domstol att i fortsättningen handläggas av åklagare.

Detta är beklagligt, eftersom lagföring inför domstol torde ha stor betydelse
ur såväl individualpreventiv som allmänpreventiv synpunkt, även om
till exempel villkorlig dom skulle ådömas. Genom domstolsförfarandets offentlighet
och själva rättegångens utformning får inte bara den åtalade utan
även allmänheten klart för sig att samhället ser allvarligt på det begångna
brottet.

Enligt vår mening skall möjligheterna till åtalsunderlåtelse och rapporteftergift
finnas kvar, men användningen av dessa institut måste begränsas kraftigt.

Polisens resurser måste ökas

Den kris som idag råder inom polisen i Sverige beror i första hand på att det
alltsedan socialdemokraterna återkom till makten 1982 rekryterats alltför få
nya poliser. Nedrustningen av den svenska polisen är en av de främsta orsakerna
till att ungdomsproblemen förvärrats under 1980-talet.

Den försämring av polisens resurser som ägt rum under de senaste åren
har minskat upptäcktsrisken och därmed också bestraffningsrisken, vilket i
sin tur ökat benägenheten att begå brott. Bristen på poliser har fått förödande
konsekvenser för i synnerhet många unga lagöverträdare, eftersom

Mot. 1989/90

Ju814

21

dessa utan hinder kunnat fortsätta att begå brott, varigenom de slutligen
fastnat i allvarlig kriminalitet.

Regeringen har i 1990 års budgetproposition föreslagit att 800 nya poliser
skall utbildas under kommande budgetår. Detta kommer emellertid inte att
leda till några omedelbara förbättringar, eftersom det tar tre år att utbilda
en polisman. Den låga nyutbildningen av poliser under tidigare år innebär
att det även under de närmaste åren kommer att saknas personal som kan
ersätta dem som avgår på grund av pension etc.

Utöver de i budgetpropositionen föreslagna 800 polisaspiranterna bör därför
600 administrativa befattningshavare nyanställas. Många av de uppgifter
som idag utförs av polismän kan nämligen likaväl utföras av administrativ
personal, varför man kan få fler polismän till yttre tjänst genom att anställa
fler administrativa tjänstemän. En sådan förstärkning skulle, till skillnad
från ökad antagning av aspiranter, dessutom ge omedelbar effekt.

De skador som 1980-talets minskade polisresurser har tillfogat polisens organisation,
trovärdigheten till polisens arbete och rättssamhället i stort kommer
emellertid trots dessa åtgärder sannolikt att bestå under hela den resterande
delen av detta århundrade. Rikspolisstyrelsen har konstaterat att även
om antagningen nu höjs till 800 aspiranter så kommer det att finnas vakanser
långt in på 1990-talet. Det är därför nödvändigt att nyrekryteringen av poliser
hålls på en hög nivå under lång tid framöver.

Vi gör den bedömningen att det bara i polisdistrikten i Stockholms län
(inkl Stockholms pd) skulle behövas minst 1 500 nya poliser. Med en sådan
ökning av stockholmspolisens resurser skulle man exempelvis kunna placera
ut de kvarterspoliser som dragits in, men som så väl behövs i människors
närhet. Man skulle också kunna återupprätta och bygga ut den organisation
med gatulangningsgrupper som tidigare fanns och som var ett av de viktigaste
medlen i kampen mot narkotikan. I flera vaktdistrikt saknas numera
dessa grupper helt, medan de i andra distrikt är kraftigt underbemannade.
Orsaken är naturligtvis att personalminskningarna tvingat polisen att prioritera
utryckningstjänsten och bemanningen av polisstationerna.

Lagöverträdare under 15 år måste registreras

Det finns många tecken som tyder på att brottsligheten under de senaste
åren sträckt sig allt längre ned i åldrarna. Ungdomar under 15 år gör sig numera
skyldiga till en stor mängd brott, inte minst stöld, misshandel och
skadegörelse.

Det är emellertid inte tillåtet för polisen att registrera lagöverträdare under
15 år. När sådana personer begår upprepade brott saknas därför oftast
uppgifter om deras tidigare brott, brottskamrater, förhörsledare, föräldrar
och kontaktmän. Detta försvårar polisens arbete och minskar möjligheterna
till effektiv brottsbekämpning.

Det är därför väsentligt att polisen ges laglig möjlighet att registrera ungdomar
under 15 år som varit inblandade i brottslig verksamhet. Uppgifterna
skall givetvis vara sekretesskyddade.

Mot. 1989/90

Ju814

22

Statistik över brott som begåtts av ungdomar under 15 år
bör upprättas

Om polisen ges tillstånd att registrera lagöverträdare under 15 år skulle det
också bli möjligt att upprätta statistik över brott som begåtts av ungdomar
under 15 år. Någon sådan statistik existerar inte idag, vilket är en klar nackdel
när man diskuterar åtgärder mot ungdomsbrottsligheten. Om man inte
känner till omfattningen av brottsligheten är det givetvis svårt att vidta rätt
åtgärder.

Brott som begåtts av ungdomar måste utredas snabbare

Enligt gällande lag skall domstol behandla brottmål gällande unga lagöverträdare
inom 14 dagar från det att åtal väckts. När det gäller förundersökningen
finns emellertid ingen tidsgräns. Då gäller endast ett allmänt krav på
att utredningen skall bedrivas skyndsamt. Detta innebär att polisutredningen
i praktiken kan pågå under tämligen lång tid samtidigt som många
unga hinner fastna i kriminalitet.

Då det är särskilt angeläget med snabb handläggning när det gäller ungdomar
bör någon form av tidsgräns införas även när det gäller förundersökningen
i ungdomsmål. Målsättningen bör vara att förundersökningen skall
vara avslutad inom en månad från brottet om gärningsmannen är under 21
år.

Jourdomstolar för unga brottslingar bör införas på försök

Jourdomstolar för unga brottslingar bör införas på försök. Sådana domstolar
skulle beträffande vissa typer av brott kunna medföra att reaktionen följde
praktiskt taget i direkt anslutning till brottet. Jourdomstolar för unga skulle
lätt kunna utvecklas ur den basorganisation som tillskapats i syfte att under
jourtid handlägga häktningsfrågor.

Vården på § 12-hemmen måste förbättras

Enligt 12 § lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga
kan de ungdomar som ”behöver stå under särskilt noggrann tillsyn” intas på
särskilda hem, så kallade § 12-hem. Dessa hem, som tidigare kallades ungdomsvårdsskolor,
fungerar emellertid inte på ett tillfredsställande sätt.
Bland andra justitieombudsmannen Tor Sverne har riktat stark kritik mot
hemmens sätt att fungera efter den omorganisation som ägde rum 1983 och
som bland annat innebar att huvudmannaskapet för hemmen övergick från
staten till landstingskommuner och primärkommuner.

Då det är fråga om förhållandevis få personer som är i behov av den kvalificerade
vård som hemmen är avsedda att ge, har det visat sig lämpligast att
koncentrera resurserna och ha ett centralt intagningsförfarande. Huvudmannaskapet
för hemmen bör därför återföras till staten.

Den unges vistelse på låsbar enhet bör också förlängas till längre tid än de
två månader som gäller enligt huvudregeln idag. Därigenom förhindras att
de unga avviker innan man hunnit motivera dem till ordnad livsföring. Även
eftervården måste förbättras.

Mot. 1989/90

Ju814

23

Beträffande ungdomar över 15 år som dömts av domstol för brott bör en
särlösning införas. Det är lämpligt att dessa ungdomar omhändertas på särskilda
ungdomsvårdskolor som ligger under kriminalvårdsstyrelsen. Styrelsen
har f ö redan ansvaret för den verksamhet som sker i frivårdsorganisationen.
Det är därför logiskt att låta kriminalvårdsstyrelsen vara ansvarig för
driften av dessa skolor, eftersom det är fråga om en av domstol utdömd påföljd
för brott. De vidgade möjligheterna att utnyttja låsbara enheter skall
givetvis finnas även för dessa skolor.

Inrättandet av denna typ av skolor kommer att rädda många unga människor
från ett liv i misär. Vidare kommer brottsligheten att minska genom att
de mest belastade omhändertas. De kommer därmed att förhindras att begå
yttterligare brott och inte längre - så som idag är fallet - utgöra drivande
krafter i ungdomsgängen. Dessutom kommer skolorna att få en allmänpreventiv
effekt på ungdomar som överväger att begå brott. Skolorna kommer
så att säga att ge straff och vård samtidigt.

Stopp för så kallad utstraffning från § 12-hem

Inte så sällan har det hänt att gravt brottsbelastade unga människor som omhändertagits
och placerats på § 12-hem får lämna hemmet efter kort tid eftersom
de varit alltför svårhanterliga och våldsamma. Det har hänt att ungdomar
redan efter någon dag blivit utskrivna från hemmen. Detta är givetvis
oacceptabelt.

Om en ung människa placerats på ett § 12-hem skall denna vistelse självfallet
inte avbrytas bara därför att den unge fortsätter att begå brott, till exempel
hotar personal eller slår sönder inredning på hemmet. Tvärtom visar
ju sådana handlingar att behovet av vistelse på § 12-hem är väl motiverat.
Nuvarande möjlighet till utskrivning av sådana ungdomar bör upphävas.

Dc sociala myndigheterna måste ges större möjligheter till
ingripande mot unga

De sociala myndigheternas möjligheter att ingripa mot ungdomar som gjort
sig skyldiga till brott eller som påbörjat missbruk måste stärkas. Myndigheterna
måste i större utsträckning kunna vidta åtgärder även om det sker mot
den unges vilja. Det bör exempelvis bli möjligt att utfärda förbud för den
unge att vistas i vissa miljöer. Den unge bör också kunna föreläggas att lämna
urinprov för kontroll av att till exempel ett tidigare narkotikamissbruk inte
fortsätter.

Begränsa restriktionerna för att döma 18-21-åringar till
fängelse

Enligt 30 kapitlet 5 § brottsbalken finns vissa restriktioner då det gäller att
döma yngre människor till fängelse. Regeln lyder enligt följande.

För brott någon begått innan han fyllt arton år får rätten döma till fängelse
endast om det finns synnerliga skäl. För brott som någon begått efter det att
han fyllt arton men innan han fyllt tjugoett år får rätten döma till fängelse
endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda
skäl för det.

Mot. 1989/90

Ju814

24

Det är befogat med inskränkningar då det är fråga om att döma personer
under 18 år till fängelse. Enligt vår mening saknas emellertid anledning att
ha nämnda begränsning för 18—21-åringar. Här bör man kunna säga att den
som är 18 år och myndig bör svara för sina handlingar fullt ut. Någon särreglering
för denna kategori bör således inte finnas.

Sedan är det en annan sak att de straff som ådöms 18—21-åringar i vissa
fall likväl kommer att vara mildare än straffen för äldre personer. Det finns
nämligen en allmän regel i 29 kapitlet 7 § brottsbalken som stadgar att den
som begått brott innan han fyllt 21 år får dömas till lindrigare straff än som
är föreskrivet för brottet. Enligt vår mening saknas emellertid anledning att
ha nämnda begränsning för 18-21-åringar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskad användning av åtalsunderlåtelse och rapporteftergift,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkning av polisväsendet med 600 administrativa
tjänster,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisens resurser,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om registrering
av personer under 15 år som gjort sig skyldiga till brott på
sätt som anges i motionen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statistik över brott som begåtts av personer under
15 år,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
snabbare utredning av brott som begåtts av unga personer på sätt som
anges i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om
jourdomstolar på sätt som anges i motionen,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om statligt
huvudmannaskap för s.k. 8 12-hem på sätt som anges i
motionen,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om vidgade
möjligheter till vistelse på låsbar enhet på § 12-hem på sätt som
anges i motionen,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om särskilda
§ 12-hem under kriminalvårdsstyrelsens huvudmannaskap på
sätt som anges i motionen,1]

[att riksdagen beslutar att avskaffa nuvarande möjlighet för § 12hemmen
att skriva ut intagna ungdomar på grund av att dessa omöjliggör
eller allvarligt försvårar meningsfulla vård- och hjälpinsatser för
sig själva eller de andra som vistas i hemmet,1]

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om so

Mot. 1989/90

Ju814

25

ciala myndigheters möjligheter att ingripa mot unga som begår brott
på sätt som anges i motionen,1]

8. att riksdagen beslutar att upphäva 30 kap. 5 § andra stycket
brottsbalken.

Stockholm den 24 januari 1990
Jerry Martinger (m)

Lars Tobisson (m)

Görel Bohlin (m)

Jan Sandberg (m)

Knut Billing (m)

Birgitta Rydle (m)

Gunnar Hökmark (m)
Alf Wennerfors (m)
Allan Ekström (m)
Inger Koch (m)

Mot. 1989/90

Ju814

1 1989/90:So261