Motion till riksdagen

1989/90:Ju804

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Brottsbekämpning och brottsoffer

Mot.

1989/90

Ju804

Sammanfattning

I denna motion behandlas vår syn på brottslighet och dess konsekvenser. Vi
föreslår att straffen skall skärpas vid återfallsbrottslighet, att åtalsunderlåtelse
och rapporteftergift skall användas sparsammare och att kraven skärps
på dem som är villkorligt frigivna. Vidare föreslår vi skärpta krav på skötsamhet
vid permissioner och möjlighet att särbehandla brottslingar som
döms till långa fängelsestraff. För att markera att villkorlig dom inte är detsamma
som ett frikännande föreslår vi att denna påföljd skall kallas för villkorlig
fängelsedom. Det s.k. jämställdhetsbegreppet för psykiskt störda lagöverträdare
bör avskaffas. Samtidigt måste också psykiatrin inom kriminalvården
förstärkas. Vi föreslår vissa insatser mot missbruk av alkohol och narkotika.
Genom att bekämpa missbruket bekämpar vi brottsligheten. Vi lägger
också fram ett samlat program till stöd för brottsoffren. Våra synpunkter
och förslag avseeende ungdomskriminalitet behandlas i en särskild motion
till detta riksmöte.

Brottslighetens utveckling

Den nuvarande brottsnivån är enligt folkpartiet oacceptabelt hög. Men det
är inte bara själva brottsligheten som är ett stort samhälleligt problem. Det
senaste årets våldsskildringar har knappast lämnat någon opåverkad. Människors
oro för att att bli utsatta för brott är därför mycket stor. Även om
denna rädsla ofta överstiger den faktiska risken är rädslan och otryggheten
nästan lika farlig som våldet självt. Om storstädernas gator överges av vanliga
människor som inte vågar sig ut lämnar vi verkligen fältet fritt för våldsverkarna.

Våldsbrottsligheten har blivit brutalare till sin karaktär men det är mycket
svårt att hitta något belägg för att den skulle ha ökat. Den ökning av antalet
anmälda fall av misshandel och våldtäkt som brottsstatistiken visar lär, enligt
brottsforskarna, istället tyda på en ökad benägenhet att anmäla brott. Statistiska
centralbyrån gör också s.k. offerundersökningar. Dessa innebär att
man frågor människor om de blivit utsatta för våld. Offerundersökningarna
visar inte på någon ökning av dem som påstår sig ha blivit utsatta för våld.
Beträffande andra vanliga brottstyper, t.ex. tillgreppsbrott, minskade dessa
under 1988 vilket är det senaste året som det finns tillgänglig statistik för.

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Ju804

Ett modernt samhälle som det svenska medför också automatiskt en viss
brottlighet. I en marknadsekonomi med fri handel och ett stort varuutbud är
tillfällena och frestelserna att begå brott oändligt många fler än i ett fattigt
centraldirigerat land. Den svenska välståndsutvecklingen är således en bidragande
orsak till brottsutvecklingen. Likaså torde det inte finnas något
samhälle, vare sig i historisk eller i modern tid, där våld inte förekommit
eller förekommer. Rörligheten inom landet och öppna gränser bidrar också
till ett visst mått av brottslighet. På agrarsamhällets tid, när alla i byn kände
varandra, var det naturligtvis svårare att begå brott.

Ett visst mått av brottslighet lär vi därför aldrig kunna undvika i Sverige
idag. Det är dock helt klart att den nuvarande brottsnivån är alltför hög.
Folkpartiets politik på detta område är att på alla upptänkliga sätt förhindra
och bekämpa brottsligheten utan att för den saken göra avkall på Sverige
som ett öppet samhälle och en rättsstat. I det följande behandlar vi en del
aspekter av brottsbekämpning, kriminalvård och brottsoffrens ställning.

Utvärdering av kriminalvården

Det är dags för en genomgripande utvärdering av kriminalvårdsreformen
som genomfördes 1974. En sådan, som bör ske inom ramen för en parlamentarisk
utredning, bör överväga om de hittillsvarande målen för kriminalvården
fortfarande i alla avseenden skall gälla och om de medel som står till
förfogande i så fall är de riktiga.

Inom ramen för en sådan utredning bör man överväga om närhetsprincipen,
dvs. att intagna skall placeras på anstalt nära hemorten, skall ha samma
styrande effekt vid placeringen som idag. Erfarenheterna av närhetsprincipen
visar att eftersom de intagna vistas i närheten av sin vanliga miljö så behåller
de också kontakten med ett destruktivt socialt umgänge.

Vidare bör utredningen överväga att i större utsträckning differentiera
klientelet med hänsyn framförallt till missbrukssituationen.

En del av de frågor som vi behandlar i det följande bör också bli föremål
för närmare övervägande.

Alternativa strafformer
Alternativ till fängelse

Fängelsestraff är ett nödvändigt inslag i svensk kriminalpolitik. Detta innebär
inte att man skall avstå från ansträngningarna att söka alternativa strafformer
och försöka förbättra de som finns.

Det är särskilt angeläget att utnyttja andra, inte nödvändigtvis lindrigare,
former av straff för unga människor och för de personer som har så många
fängelsevistelser bakom sig att de i praktiken har blivit straffimmuna. Vi tror
t.ex. att den nyligen beslutade försöksverksamheten med samhällstjänst och
kontraktsvård, är påföljder som förhoppningsvis är effektivare för att återanpassa
den kriminelle och inte bara utgör en förvaring av den dömde.

Mot. 1989/90

Ju804

Ideella organisationer i kriminalvården

Som ett komplement till de rehabiliteringsinsatser som görs inom kriminalvården
är det angeläget att också utnyttja de ideella organisationer och kyrkor
som engagerar sig för de intagna både under anstaltstiden och därefter.
Frågan hur den andliga vården inom kriminalvården skall vara organiserad
har länge diskuterats. Det är angeläget att detta får en lösning som innebär
att såväl svenska kyrkan som andra trossamfund skall få möjlighet att verka
på ett fruktbart sätt på anstalter. Det är angeläget att detta också kommer
att gälla andra organisationer.

Missbruk

Missbruk som orsak till kriminalitet

Många brott kan direkt härledas till missbruket. I ca 80% av alla fall av
våldsbrottsfall visar statistiken att gärningsmannen varit påverkad av alkohol.
Bland offren är det något bättre beställt, ca 40 % är alkoholpåverkade.
En betydande andel av stölderna och bedrägerierna kan härledas till narkomaners
behov av pengar för att finansiera missbruket. Trafiknykterhetsbrotten
har ett direkt samband med alkoholmissbruket.

Bekämpa brott genom att bekämpa missbruket

Sambandet mellan missbruk och kriminalitet är så tydligt att det är svårt att
finna någon isolerad brottsbekämpande åtgärd som skulle ha större genomslagskraft
än en framgångsrik kamp mot missbruk. Hotet om fängelse har
små utsikter att få den redan etablerade missbrukaren att avhålla sig från
stölder och snatterier. För den som har ett utvecklat alkoholmissbruk utgör
en månads fängelse för rattfylleri inte samma avskräckning som för normalkonsumenten.
Suget efter narkotika eller alkohol är så starkt att hotet om
fängelse eller andra straff ofta kommer i bakgrunden. Lyckas däremot narkomanen
eller alkoholisten bli fri från sitt missbruk ökar förutsättningarna
kraftigt för att de skall avstå från att begå brott.

Det är av dessa skäl som folkpartiet gör en så tydlig koppling mellan samhällets
kamp mot droger och förutsättningarna att minska brottsligheten.
Det är också därför som folkpartiet anser det angeläget att införa kontraktsvård
inom ramen för villkorligt fängelsestraff. Kontraktsvården skall syfta
till att få kriminella missbrukare att avstå från att begå brott genom att bota
dem från deras drogberoende.

Tullens insatser för narkotikabekämpningen är också av oerhört central
betydelse. Genom att hindra narkotikan att komma in i landet begränsar vi
utbudet och därmed möjligheterna till konsumtion.

I vår motion om missbruk utvecklar vi våra förslag om hur narkotikabekämpningen
bör gå till och hur alkoholmissbruk kan begränsas.

Mot. 1989/90

Ju804

3

Mot. 1989/90

Ju804

Sedan den 1 januari 1988 finns det möjligheter att döma missbrukare och
vissa andra vårdbehövande till kontraktsvård, folkpartiet motsatte sig emellertid
den praktiska utformning som riksdagen gav kontraktsvården och som
innebär att den är en utvidgning av skyddstillsynen.

I stället vill folkpartiet att kontraktsvård skall utdömas inom ramen för
villkorligt fängelse. För detta talar huvudsakligen tre skäl.

Det första är att påföljdens allmänpreventiva effekt stärks till följd av det
konkreta straffhot som vilar över lagöverträdaren.

För det andra skall den som bryter sitt vårdkontrakt och därmed skall avtjäna
sitt fängelsestraff inte få avräkna något av fängelsestraffet mot den tid
som har förflutit.

För det tredje skall kontraktsvården på ett snabbt och enkelt sätt, efter
beslut av vederbörlig instans inom frivården, kunna omvandlas till ovillkorligt
fängelse. Någon prövning av åklagare eller domstol före verkställigheten
behövs därmed inte.

Dessa motiv utgör enligt folkpartiets uppfattning den riktiga utgångspunkten
för hur kontraktsvård skall utformas. Det är angeläget att kontraktsvård
inte uppfattas som en genväg förbi fängelsestraffet. Detta gäller särskilt sådana
brott där det av allmänpreventiva skäl är angeläget att behålla en koppling
mellan brott och straff, främst våldsbrott och rattfylleri.

Det vårdprogram som den dömde förbinder sig att efterleva skall ha den
bestämda och konsekventa ambitionen att vederbörande skall bli av med sitt
drogberoende. Detta innebär att behandlingstiden i allmänhet kommer att
behöva omfatta en betydligt längre tid än vad det villkorliga fängelsestraffet
innebär. Samtidigt som vi anser att detta är en nödvändig förutsättning för
att kontraktsvården skall bli meningsfull inser vi att de hårda krav som kontraktsvården
kommer att innebära gör att många med drogberoende kommer
att välja att i stället avtjäna fängelsestraffet.

För att kontraktsvården skall fylla sin funktion krävs att de sociala myndigheterna
och kriminalvården förmår att ge den dömde en adekvat vård.

En meningsfull och väl fungerande kontraktsvård kräver ett omfattande förberedelsearbete
från sociala myndigheter, frivård, åklagare och domstol.

Redan när en person döms till kontraktsvård måste domstolen veta att en
behandlingsplan finns uppgjord, och att det finns plats för den dömde på
behandlingshem eller liknande. Under behandlingstiden skall kontinuerlig
uppföljning ske för att ge den dömde erforderligt stöd eller för att kunna
besluta om behandlingens upphörande och verkställighet av fängelsestraffet.

Riksdagen bör nu fatta sådana beslut om ändring i lagen om kontraktsvård
som föranleds av vad vi här har anfört.

Narkotikan på anstalterna

Det finns narkotika överallt

Ungefär hälften av dem som döms till fängelse bedöms vara narkotikamissbrukare.
Många, oacceptabelt många, fortsätter att missbruka under själva

Kontraktsvård

Ändra reglerna för kontraktsvård

anstaltstiden. Detta innebär att rehabiliteringsförsöken ytterligare försvåras
och att de ambitioner som finns att hjälpa internerna till ett hederligt liv i
frihet inte kan genomföras. Missbruket under anstaltstiden leder till att de
intagna skaffar sig skulder. För att kunna återbetala dessa måste de begå
brott omedelbart efter frigivningen.

Det är därför en angelägen uppgift att stoppa narkotikainförseln till anstalterna.

I dag finns få kriminalvårdsanstalter som kan sägas vara narkotikafria.
Däremot finns vissa avdelningar där narkotikan hålls borta genom särskilt
omfattande kontroll, med 3 till 4 gånger större personalresurser än normalt,
eller genom intensiva behandlingsmetoder.

Det är enligt vår uppfattning ett oacceptabelt förhållande att det finns narkotika
på anstalterna. Intagna som tidigare inte haft kontakt med eller har
mycket liten erfarenhet av narkotika måste få garantier för att de inte skall
behöva utsättas för press från andra intagna att missbruka under anstaltstiden.
Intagna som så begär skall därför ha en ovillkorlig rätt att bli placerade
på narkotikafria avdelningar. Vad vi här har anfört bör riksdagen som sin
mening ge regeringen till känna.

Narkotikan måste bekämpas

Det finns exempel på att tunga missbrukare kan göras knarkfria på sluten
avdelning. Roxtuna-anstalten har exempelvis varit framgångsrik i sådant arbete.
Narkotika förs in på anstalterna när intagna återkommer från permissioner
eller med besökare. Således går det att skära av tillförseln av narkotika
om man förbjuder permissioner och besök. Att generellt vidtaga sådana
drastiska åtgärder är dock inte acceptabelt. Dels skulle det innebära ett alltför
kraftigt avsteg från den humana kriminalvården, dels finns det en risk
att det leder till att atmosfären på anstalterna blir så spänd att det leder till
oroligheter.

Däremot anser vi att man i större utsträckning bör differentiera de intagna
vad gäller anstaltsplaceringen. De som vid upprepade tillfällen har låtit föra
in narkotika på anstalterna kan då bli föremål för mer rigorösa kontroller
när de själva återvänder från permissioner men också vid kontroll av deras
besökare. De kontroller det då ofta blir fråga om, kroppsbesiktning och undersökning
av kroppens håligheter, är integritetskränkande för dem som utsätts.
I syfte att hålla anstalterna rena från narkotika anser vi att man ändå
måste acceptera en vidgad användning av sådana åtgärder.

Som vi återkommer till i det följande anser vi att misskötsamhet, bl.a. innehav
av narkotika, under anstaltstiden skall kunna innebära att intagna nekas
permissioner och att villkorlig frigivning uppskjuts.

Återfallsbrotten

Skärpta straff vid återfall

I en av riksdagen under våren 1988 behandlad proposition om straffmätning
och påföljdsval föreslog justitieministern en viss reglering av vilken inverkan
tidigare brottslighet skall ha vid påföljdsbestämningen.

Mot. 1989/90

Ju804

5

De tre borgerliga partierna ville i en gemensam reservation gå längre än
regeringen. Man ansåg från borgerligt håll att alltför snäva avgränsningar
hade gjorts kring de förutsättningar som skall gälla för att tidigare brottslighet
skall beaktas vid påföljdsbestämningen. Enligt justitieministern borde
nämligen en särskild straffskärpning för återfall endast komma ifråga i sådana
fall där återfallssituationen framstår som särskilt anmärkningsvärd.
Förutom återfall i synnerligen allvarlig brottslighet avses med detta bl.a.
upprepade och vanemässigt grova tillgreppsbrott såsom exempelvis bostadsinbrott.
Straffvärdet för såväl det gamla som det nya brottet skall vara minst
omkring ett års fängelse.

Folkpartiet vidhåller sin uppfattning att det fattade riksdagsbeslutet innebär
att möjligheterna till straffskärpning vid återfall är alltför begränsade.
Flänsyn borde kunna tas till återfall även när straffvärdet för brotten är lägre
än omkring ett års fängelse.

Också upprepade återfall i tillgreppsbrottslighet som inte vanligen bedöms
som grova bör kunna innebära en skärpning av straffet, och detsamma
bör gälla återfall i narkotikabrott även om detta inte är grovt. Vidare bör det
vara möjligt att skärpa straffet i större utsträckning än i dag även om samtidigt
villkorligt medgiven frihet förklaras förverkad. Det är angeläget att betona
att det vid påföljdsbestämningen klart utsägs att det skall vara en försvårande
omständighet att ha återfallit i brott. Riksdagen bör nu besluta att
ändra tillämpliga lagar i enlighet med vad vi här har anfört.

Åtalsunderlåtelse och rapporteftergift

Brott skall följas av straff. För den allmänna laglydnaden är det djupt beklagligt
när samhället inte reagerar på brott. Vi anser att rapporteftergift och
åtalsunderlåtelse nu utnyttjas alltför ofta. En bidragande orsak är riksdagens
beslut från 1985 som innebar att åklagarna gavs en vidare befogenhet att tilllämpa
åtalseftergift. Åtals- och rapporteftergift skall endast i undantagsfall
användas. Vår uppfattning bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Riksdagen bör också snarast fatta beslut om en återgång till de regler om
åtalseftergift som gällde före 1 april 1985. De skärpningar som gjordes i reglerna
om åtalsunderlåtelse för unga lagöverträdare förra året bör dock forsättningsvis
gälla.

Villkorlig frigivning

Halvtidsfrigivningen

För närvarande gäller att den som avtjänar fängelse skall friges när halva
tiden har avtjänats. Undantag gäller för dem som dömts till fängelse i lägst
två år för särskilt allvarlig brottslighet och där det finns risk för att han efter
frigivningen fortsätter med brottslighet av samma slag.

Halvtidsfrigivningen som har gällt sedan juli 1983 har blivit mycket kritiserad.
Kritiken inriktar sig framförallt mot att det har kommit att bli för stor
skillnad mellan domens formella och reella innebörd. Fängelsestraffkommittén
har också föreslagit att en återgång skall ske till villkorlig frigivning efter

Mot. 1989/90

Ju804

6

två tredjedelar av strafftiden. Regeringen har aviserat att den avser komma
med förslag till villkorlig frigivning efter två tredjedelar av strafftiden. Av
budgetpropositionen framgår att ett sådant förslag kan dröja. Vi menar att
det saknas skäl för ett sådant dröjsmål. Regeringen bör därför snarast lägga
fram förslag att avskaffa halvtidsfrigivningen.

Skall vi behålla villkorlig frigivning?

Den villkorliga frigivningen är i dagens kriminalpolitik en viktig del av rehabiliteringen
av de kriminella. Den dömde lämnar anstalten och övergår istället
till kriminalvård i frihet. Under hot om att den villkorligt medgivna friheten
kan förverkas ställs krav på skötsamhet under prövotiden.

Vi anser emellertid att man kan ifrågasätta om det över huvudtaget finns
anledning att behålla den villkorliga frigivningen. Kanske är det bättre att
låta den reella och formella strafftiden överensstämma i sin helhet? Ett straff
skall vara ett straff och när detta upphör skall också övervakningen upphöra.

Att avskaffa den villkorliga frigivningen kommer dock att leda till att de
åtgärder som görs inom kriminalvården för att återanpassa de intagna till ett
liv i frihet måste förändras. Många frigivna kommer att ha ett behov av hjälp
och stöd men om den villkorliga frigivningen avskaffas måste återanpassningen
bygga på frivillighet och inte längre ske under straffhot. Vi kan inte
nu ta ställning till om sådan frivillighet kommer att försvåra eller underlätta
detta arbete.

Vi anser därför att de för- och nackdelar med att avskaffa den villkorliga
frigivningen som vi här har redovisat bör studeras närmare inom ramen för
den utvärdering som vi inledningsvis föreslagit.

Skall frigivningen vara obligatorisk?

I dag är den villkorliga frigivningen obligatorisk för intagna som har en
strafftid under två år. Vi anser att det finns skäl att ifrågasätta denna ordning.
Det huvudsakliga skälet mot att återinföra den fakultativa frigivningen, dvs.
en prövning i det enskilda fallet, anses vara att detta leder till rättsosäkerhet.

Enligt vår uppfattning bör utgångspunkten, i avvaktan på den ovan föreslagna
utredningen, även fortsättningsvis vara att frigivningen skall vara obligatorisk.
Emellertid bör möjlighet ges att i enskilda fall besluta att villkorlig
frigivning inte skall beviljas. De kriterier som skall kunna föranleda att en
intagen inte friges villkorligt efter förutbestämd tid, i framtiden två tredjedelar,
skall vara tydligt angivna. Det skall framför allt gälla dem som ertappats
med att hantera narkotika under anstaltstiden eller permissioner.

Ställ större krav på skötsamhet under prövotiden

För den som är villkorligt frigiven gäller en prövotid på ett till tre år. Under
denna tid skall den frigivne iakttaga skötsamhet. Kraven på skötsamhet som
fri vården ställer i praktiken skiftar avsevärt. Särskilt gäller detta kravet på
avhållsamhet från droger.

Vi anser att det är angeläget att skärpa kraven på dem som är villkorligt
frigivna. Om en klient inte följer de anvisningar som frivården ger bör utgångspunken
vara att vederbörande återintages på anstalt. Grundläggande

Mot. 1989/90

Ju804

7

bör vara att missbruk av narkotika inte accepteras under vare sig anstaltstiden
eller prövotiden. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Villkorlig fängelsedom

På annat ställe i denna motion har vi framfört kravet på att kontraktsvård
skall utdömas inom ramen för villkorligt fängelse. Vi är inte heller främmande
för tanken att villkorlig dom byts ut mot villkorlig fängelsedom.
Många har idag uppfattningen att villkorlig dom är detsamma som ett frikännande.
Genom den föreslagna ändringen markerar samhället att den avsedda
påföljden är fängelse och inte något annat.

Permissioner

Nya permissionsregler för långtidsdömda

Riksdagen beslöt våren 1988 att delvis nya regler skall gälla vad gäller placeringen
på anstalt av långtidsdömda och deras permissioner. Den som har
dömts till fängelse i lägst fyra år skall särbehandlas i vissa avseenden, däribland
villkoren för permissioner, om det med hänsyn till arten av brottsligheten
eller annars kan befaras att han är särskilt benägen att fortsätta brottslig
verksamhet innan straffet har avtjänats. Samma restriktioner skall, liksom
hittills, gälla den som har dömts till fängelse i lägst två år för grov narkotikabrottslighet.

Konsekvensen av dessa bestämmelser är att de kategorier dömda som omfattas
av ovan nämnda regler under den tid de vistas på riksanstalt endast får
beviljas särskild permission och bara om det finns särskilda skäl till det. Vidare
skall sådan intagen i fortsättningen vara bevakad under sådan permission.

Folkpartiet vill skärpa ytterligare

I samband med att reglerna för vilka kategorier intagna som skulle särbehandlas
ändrades av riksdagen yrkade bl.a. folkpartiet att möjligheten till
särbehandlingen borde gälla samtliga som dömts till fängelse i lägst två år
oavsett brottslighetens karaktär. Enligt folkpartiet har en person som har erhållit
ett så långt fängelsestraff som två år normalt sett gjort sig skyldig till
mycket svår brottslighet, exempelvis allvarliga våldsbrott. I sådana lägen
måste allmänhetens skyddsintresse sättas i första rummet. Riksdagen bör
därför med komplettering av sitt tidigare beslut skärpa möjligheterna när
särbehandling av intagna får göras.

Krav på skötsamhet

I större utsträckning än idag bör beslut om permissioner också vara beroende
av dels hur de intagna skött tidigare permissioner, dels hur de uppför sig
under anstaltstiden. T.ex. anser vi att den som påträffas med att missbruka
narkotika under anstaltstiden inte bör beviljas permissioner förrän efter en
prövotid som bestäms i varje enskilt fall. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

Mot. 1989/90

Ju804

8

Ungdomsbrottslighet

Avgörande för om en ungdomsförbrytare skall upphöra med ett kriminellt
beteende är samhällets reaktion och insatser i början av brottskarriären. Det
är därför helt nödvändigt att kriminalpolitiken för unga lagöverträdare är
konsekvent och strikt. Samhällets signaler till unga måste vara entydiga - på
brott följer straff. I en särskild motion till detta riksmöte om ungdomsbrottslighet
utvecklar vi närmare våra förslag på detta område.

Kriminalvård och psykiatri
Psykiskt störda lagöverträdare

Inom straffrätten finns vissa allmänna krav för att någon skall fällas till ansvar
för brott. Ett krav är att den åtalade faktiskt har begått handlingen, ett
annat att handlingen omfattas av gärningsmannens uppsåt. Handlingen skall
ha begåtts med ”vett och vilja”. Psykiskt sjuka personer har undantagits från
den straffrättsliga sanktionen. Särbehandlingen beror inte på att gärningsmannaskap
inte föreligger och inte heller på att uppsåtet saknas utan på en
moralisk uppfattning att gärningsmannen inte kan hållas ansvarig för sitt
handlande, tillräknelighetsläran.

Tillräknelighetsläran har i svensk rätt tagit sig uttryck i att rätten kan förordna
att den som har begått brott istället för att dömas till fängelse kan
överlämnas till psykiatrisk vård. Förutsättningen för detta är att en medicinsk
utredning visar att han behöver sådan vård. En ytterligare förutsättning
är att gärningen måste ha begåtts under inflytande av ”sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom”.

Det nuvarande påföljdssystemet är behäftat med brister. Ett relativt lindrigt
brott kan leda till tvångsvård under många år, medan den som har begått
ett mycket svårt brott ibland släpps fri efter kort vårdtid därför att han inte
längre bedöms vara i behov av vidare psykiatrisk vård. Ibland tycks det vara
en tillfällighet om någon överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller döms
till fängelse. Denna kritik har framförallt framförts mot de s.k. jämställdhetsfallen.

Enligt vår uppfattning måste man även fortsättningsvis vid bedömningen
av en åtalads gärning utgå från tillräknelighetsläran. Sluten psykiatrisk vård
bör dock förbehållas de fall då någon är allvarligt psykiskt störd, sinnessjuk
i brottsbalkens mening. En skarpare avgränsning måste därför göras av de
förutsättningar som skall grunda möjligheterna att bli överlämnad till sluten
psykiatrisk vård. Detta innebär en väsentlig begränsning av användningen
av den s.k. jämställdhetsregeln.

Vanliga påföljdsregler bör därmed i huvudsak gälla för de lagöverträdare
som nu bedöms som jämställda. Regeringens sedan länge aviserade proposition
om den psykiatriska fångvården bör snarast läggas fram och beakta vad
vi nu anfört.

Mot. 1989/90

Ju804

9

Psykiatrin inom kriminalvården

En allt större andel av de personer som är intagna i anstalt eller föremål för
frivård har olika psykiska problem. Detta är en följd av missbruksskador och
ett resultat av att den psykiatriska vården numera i allt större utsträckning
är organiserad som öppenvård.

Enligt vår uppfattning har kriminalvården idag inte tillräckliga psykiatriska
vårdresurser. Detta kommer att accentueras i ett läge om jämställdhetsbegreppet
avskaffas. Det krävs redan nu en upprustning och förstärkning
av psykiatrin inom kriminalvården. Detta bör riksdagen som sin mening
ge regeringen till känna.

Kvinnor i kriminalvården

På ett antal lokalanstalter finns idag en gemensam placering av män och
kvinnor. Erfarenheterna av de gemensamma placeringarna är skiftande. De
kvinnliga intagna har i vissa fall blivit utnyttjade av de manliga intagna, och
det har visat sig svårt att tillgodose deras särskilda vårdbehov.

Frågan om kvinnor och män skall placeras gemensamt på anstalt bör enligt
vår uppfattning avgöras av kvinnorna själva. Vi anser därför att sådana arrangemang
bör vidtas på lokalanstalterna att kvinnor och män kan vara åtskilda.
I storstadsregionerna kan det bli aktuellt att reservera en särskild lokalanstalt
för kvinnor. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till
känna.

Brottsoffer

Under senare år har brottsoffrens situation uppmärksammats, även om uppmärksamheten
i huvudsak ännu inte lett till någon påtaglig förbättring. Riksdagens
justitieutskott avgav ett betänkande i dessa frågor i höstas som främst
resulterade i att riksdagen skärpte reglerna i besöksförbudslagen. Dessutom
uttalade sig utskottet välvilligt men i allmänna ordalag om brottsoffrens ställning.

Det saknas, enligt vår uppfattning, fortfarande ett samlat grepp på hur det
allmänna bör kunna bistå brottsoffer.

Folkpartiets krav när det gäller stöd till brottsoffer är följande.

Polisen

Polisen bör ges ett ökat ansvar att se till att så gott som alla brottsoffer får
en personlig kontakt med polisen. Polisen bör vid dessa samtal dels ta upp
anmälan, dels ge brottsoffret möjlighet att tala om brottet, dels lämna en
utförlig information om vad som kommer att hända med anmälan samt dels
ge brottsoffret information om vilka möjligheter till stöd och hjälp som finns
att få.

Enligt vår uppfattning bör en myndighet ha det övergripande informationsansvaret
till brottsoffren. En tänkbar myndighet med detta samordningsansvar
är polisen.

Vi menar också att ett särskilt telefonnummer bör inrättas, lika i hela
landet, till vilket brottsoffer skall kunna ringa för att få reda på var stöd kan
ges i respektive län.

Mot. 1989/90

Ju804

10

Domstolen

Den information som brottsoffret får via polisen i samband med att ett brott
begåtts är en förberedelse för brottsoffret på vad som kommer att hända under
resans gång. Det måste också anses som en närmast självklar rätt för
brottsoffret att, när målet väl kommit till domstol, automatiskt få information
om handläggningen i domstolen och, så småningom, utgången i målet.

Beträffande målsägandebiträde besiöt riksdagen för något år sedan att
brottsoffer som utsatts för grova sexualbrott skall ha rätt till eget juridiskt
biträde i samband med förundersökning och rättegång. Höstens brottsoffersbetänkande
resulterade också i att riksdagen uttalade att en sådan rätt
bör utvidgas till att gälla vid alla sexualbrott och väsentligt utvidgas i mål om
misshandel. Regeringen bör snarast lägga fram förslag i denna riktning.

Sjukvården

När det gäller våldsbrott är sjukvårdspersonal många gånger offrets första
kontakt efter brottet. Det borde också inom sjukvårdens ram ges möjlighet
att ägna mer tid åt brottsoffret. Sjukhusen bör inrätta jourhavande kurator
och kommunernas jourverksamhet bör också byggas ut.

Om de psykiska skadorna som orsakats av brottet är allvarliga kan det
vara nödvändigt att offret får kontakt med den psykiatriska vården. Särskilt
torde detta gälla dem som utsatts för sexuella övergrepp och kvinnor som
misshandlats av sina män.

Dessa brottsoffer bör få förtur till den psykiatriska vården.

Kvinnohus och brottsofferjourer

Under senare tid har på frivillig väg växt fram s.k. kvinnohus och kvinnojourer,
vilka inrättats för att hjälpa och stödja kvinnor som utsätts för våld eller
sexuella övergrepp. De drivs som ideella föreningar med mycket skiftande
kommunalt ekonomiskt stöd.

I en av BRÅ genomförd undersökning framgår att kvinnojourernas verksamhet
begränsas av brister i ekonomin. Eftersom kvinnojourernas verksamhet
ökat och visat sig kunna erbjuda kvinnor och barn ett brett utbud av
stöd och ”service” och det dessutom är uppenbart att någon form av specialarrangemang
för utsatta kvinnor behövs, måste samhället ha beredskap för
att om så krävs på något sätt ta det övergripande ekonomiska ansvaret för
detta.

Brottsofferjourer med verksamhet som går ut på att erbjuda brottsoffer
av alla kategorier hjälp, dels genom samtal och dels genom praktiska hjälpåtaganden,
finns idag på flera olika platser i Sverige. Verksamheten är dock
ännu tämligen begränsad men har stor betydelse där den finns. Brottsofferjourerna
drivs av frivilligorganisationer vilket förutsätter ett nära samarbete
med polisen. Härför krävs särskilt utbildad personal inom polisen, vilket regeringen
bör beakta.

Vi menar att jourernas framgångar i stor utsträckning beror på det ideella
engagemang som finns bland många inom dessa jourer. Samhällets stöd bör
därför särskilt riktas mot kvinno- och brottsofferjourer. Vad gäller våra krav
om ekonomiskt stöd till kvinnojourer utvecklas detta särskilt i vår partimo

Mot. 1989/90

Ju804

11

tion om jämställdhet till detta riksmöte. Frågan behandlas även i vår kommittémotion
om våld mot kvinnor. Beträffande stödet till brottsofferjourer
förutsätter vi att regeringens nyligen tillsatta kommission mot våld och för
brottsoffer har direktiv att lämna generösa bidrag till brottsofferverksamhet.
Engångsbidrag har redan givits till Brottsofferjourernas riksorganisation.

Barn som brottsoffer

När det gäller barn som utsatts för vålds- eller sexualbrott är situationen
mycket känslig. Våld eller sexuella övergrepp begås ofta av någon av föräldrarna
med vilken barnet sammanbor. Detta medför att barnet hamnar i en
svår situation där känslan av egen skuld och lojaliteten mot föräldern kan
komma att påverka barnets inställning till brottet och benägenheten att berätta
om det inträffade för någon utomstående. Det stora problemet är givetvis
att barnet, till skillnad från andra brottsoffer, sällan har förmåga att själv
anmäla ett brott. Det är därför utomordentligt viktigt, sedan ett barn har
utsatts för övergrepp i någon form, att möjligheten att brottet skall kunna
komma till polismyndighetens kännedom förbättras. Här har lärare, skolsköterskor,
läkare och släktingar ett stort ansvar.

Vi menar också att det nu är nödvändigt med en översyn av RB:s regler
när det gäller förhör med barn. De nuvarande reglerna tvingar ett barn att
framträda personligen i rätten, kanske flera gånger i samma mål. Vidare får
inte modern teknik användas i rättegången, t.ex. videoinspelning. Utan att
sätta rättssäkerheten på spel borde förbättringar kunna göras till barnens
förmån.

Vi vill framhålla att vad som ovan anförts om rätt till målsägandebiträde
är särskilt angeläget när det gäller barn.

Säkerhetsåtgärder

En ytterligare åtgärd som myndigheterna bör kunna vidtaga är att medge att
trakasserade personer får rätt till en ny identitet, förutom byte av namn, byte
av personnummer. Trots att det under senare år har skett en rad åtgärder i
syfte att skapa en bättre sekretess för skyddade personer kan det ifrågasättas
om dessa åtgärder har varit tillräckliga för att undvika att personer kan identifieras
med hjälp av sitt personnummer. Enligt vår uppfattning bör därför
en större generositet än i dag tillämpas när det gäller att medge att personer
som utsätts för våld eller hot om våld eller andra former av kränkande trakasserier
får rätt att byta personnummer. Det bör ankomma på regeringen
att utfärda sådana direktiv.

I särskilt allvarliga fall av kvinnoförföljelse bör det övervägas om det inte
är en statlig angelägenhet att bekosta tekniska skyddsanordningar för den
utsatta. Under året som gått har vi genom medierna kunnat ta del av upprörande
fall av kvinnoförföljelse, som till någon del skulle kunna lindras om
den förföljda t.ex. hade ett överfallslarm.

Ekonomisk erättning

En påtaglig brist i samhällets brottsofferstöd är reglerna för ekonomisk ersättning.
Aven om en gärningsman grips och döms till skadestånd är det

Mot. 1989/90

Ju804

12

ingen garanti för att brottsoffret får ekonomisk ersättning för sin skada.
Många gånger saknas betalningsförmåga, i andra fall saknas betalningsvilja.

I vissa fall kan brottsoffren få ersättning från staten enligt brottsskadelagen.
Denna rätt gäller främst vid personskada. Vi menar att det bör övervägas
om inte motsvarande regler också bör införas vid sakskada och ren förmögenhetsskada.
En utvidgning av statens skadeståndsansvar måste emellertid
utredas närmare. Vi vill dock redan nu föreslå att regeringen lägger
fram förslag till ändringar i brottsskadelagen innebärande att staten skall förskottera
ersättning för sakskada och ren förmögenhetsskada som orsakats av
personer som villkorligt frigivits från kriminalvårdsanstalt.

Samlat program för stöd till brottsoffer

Ovan angivna åtgärder till stöd för brottsoffer är långt ifrån tillräckliga. Behovet
av kunskap om brottsoffrens situation är fortfarande mycket stort. Vi
vill därför upprepa vårt tidigare framförda krav om behovet av en utredning
till grund för ett samlat program till stöd för brottsoffer. Socialdemokraterna
har tidigare ansett att riksdagen bör avvakta en utvärdering av BRÅ:s rapport
om Brottsoffer innan några åtgärder vidtas. Vi kan inte se varför en
sådan utvärdering måste föreligga innan ställning tas till vårt utredningskrav.
Regeringens inställning fördröjer bara behövliga insatser för brottsoffren.

Allas ansvar

Vår uppfattning är också att det är vars och ens skyldighet att reagera och
ingripa för att förhindra våld och andra typer av brott.

På senare år har massmedia emellertid bidragit med de mest fruktansvärda
skildringar av vad som händer då privatpersoner har försökt ingripa i
ett slagsmål, förhindra rattfylleri etc. Det är viktigt att dessa relativt få händelser
inte får uppfattas som att allmänheten inte skall ingripa när exempelvis
ungdomar slåss, en kvinna mishandlas eller något annat brott äger rum.
Även om den enskilde inte alltid bör ingripa personligen måste det vara allas
plikt att larma polis eller på annat någorlunda riskfritt sätt ingripa. I dag går
många bara förbi ett slagsmål eller hör hur grannhustrun plågas och menar
att ”detta berör inte mig”. Ett sådant beteende är inte bara klandervärt, det
är också direkt inhumant mot brottsoffret.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en genomgripande utvärdering av 1974 års kriminal
vårdsreform inom ramen för en parlamentarisk utredning,

2. att riksdagen beslutar om sådana ändringar i lagen om kontraktsvård
som föranleds av motionens förslag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten för intagna att bli placerade på narkotikafria
anstalter,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bekämpning av narkotika på anstalterna,

Mot. 1989/90

Ju804

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i tillämpliga
lagar som föranleds av vad i motionen anförts om skärpning av
straff vid återfall,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag, enligt vad i motionen
anförts, om återgång till reglerna om åtalsunderlåtelse i den lydelse
som gällde före den 1 april 1985, dock med undantag för de ändringar
som skett genom SFS 1988:822,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillämpningen av åtalsunderlåtelse och rapporteftergift,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om regler för villkorlig
frigivning efter två tredjedelar av strafftiden enligt vad i motionen anförts,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpta krav på dem som är villkorligt frigivna,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till regler om villkorlig
fängelsedom enligt vad i motionen anförts,

11. att riksdagen beslutar om sådan ändring i tillämpliga lagar att
förutsättningarna ökar att särbehandla intagna dömda till fängelse i
lägst två år,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på skötsamhet vid permissioner,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändring av lagstiftningen för sluten psykiatrisk
vård,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en förstärkning av psykiatrin inom kriminalvården,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rätten för kvinnliga intagna att få välja att bli placerade
isolerade från manliga intagna,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ett program för att förbättra situationen för brottsoffer.

Stockholm den 16 januari 1990
Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp) Charlotte Branting (fp)

Mot. 1989/90

Ju804

Birgit Friggebo (fp)

Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp)

Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp)

Anne Wibble (fp)

14

Jan-Erik Wikström (fp)

Britta Bjelle (fp)