Motion till riksdagen
1989/90:Ju802

av Carl Bildt m.fl. (m)
Ökad rättstrygghet

Sammanfattning

Under 1989 anmäldes omkring 1,1 miljoner brott. Detta innebär en femdubbling
av brotten sedan år 1950. Det verkliga antalet brott är emellertid
högre, eftersom många brott aldrig anmäls.

Bakom de statistiska uppgifterna om anmälda brott finns mycket mänskligt
lidande. Brottsoffer drabbas av allvarliga kroppsskador, psykiska besvär
och ekonomiska förluster.

Det stora flertalet människor i vårt land känner djup oro för att själva utsättas
för brott. Så skall det inte vara.

Socialdemokraterna bär ett stort ansvar för denna utveckling. Brottsnivån
i ett samhälle har givetvis samband med den kriminalpolitik som förs. Sedan
socialdemokraterna återfick regeringsmakten 1982 har miljonvallen för
brott sprängts. När det gäller kampen mot brott har 1980-talet varit ett förlorat
decennium.

Föräldrarnas och skolans ansvar att lära unga människor att känna respekt
för andras liv och egendom har undervärderats. Polisväsendets resurser har
fortlöpande försämrats. Fängelsestraffens användning har begränsats. Möjligheterna
till åtalsunderlåtelse har utvidgats. Intagna på kriminalvårdsanstalter
har kunnat avvika. Unga brottslingar har tillåtits att bli vanebrottslingar.
Narkotikamissbruket har fått breda ut sig.

Situationen är nu ohållbar. Socialdemokraterna saknar förmåga att ta itu
med brottsligheten.

I ett rättssamhälle skall den enskilde känna sig trygg i sitt eget hem och på
gator och torg. Moderat politik kan minska brottsligheten.

I denna motion läggs förslag med följande inriktning i syfte att skapa ett
tryggare Sverige:

* Ge ökat ansvar till familjen. Den är den viktigaste brottsförebyggande
faktorn.

* Tillför polisen kraftigt ökade resurser.

* Minska utrymmet för åtalsunderlåtelse. Ett brott skall följas av reaktion.

* Ta itu med vanebrottslingarna. Återfallsförbrytare skall ha strängare
straff.

* Avskaffa halvtidsfrigivningen. I princip skall hela straffet avtjänas.

* Få ordning på kriminalvårdsanstalterna. Stopp för rymningar och narkotikahantering.

* Skapa ett fungerande påföljdssystem för ungdomsbrottslingar. De skall
mötas av en fast reaktion men också ges stöd.

* Lagstifta om en effektiv kriminalisering av narkotikakonsumtion.

* Skärp straffet för narkotikabrott.

* Inför livstidsstraff för de grövsta narkotikabrotten.

* Stärk tullens resurser att hejda narkotikasmuggling över gränserna.

* Lagstifta om strängare straff för misshandel och grov misshandel.

* Gör det lättare att utvisa brottslingar som är utländska medborgare.

* Ge brottsoffren påtagligt ökat stöd. Sätt offret i centrum, inte brottslingen.

Sverige skall vara ett rättssamhälle

Om brott begås och de skyldiga går fria eller endast får milda påföljder tappar
medborgarna förtroendet för politiker och myndigheter. I ett sådant
samhälle blir människorna otrygga, och det finns alltid en risk för att de enskilda
tar lagen i egna händer. Då hotas själva grundvalarna för ett civiliserat
samhälle.

För Moderata Samlingspartiet är frågan om medborgarnas rättstrygghet
en av de absolut viktigaste politiska frågorna.

En av statens främsta uppgifter är att värna medborgarna mot brott. I ett
rättssamhälle skall den enskildes liv, hälsa, integritet och egendom skyddas.
Människorna skall kunna känna trygghet i sina hem och på gator och torg.
När någon överträder lagen skall en reaktion inträffa. Mot denna bakgrund
måste tyvärr konstateras att Sverige inte längre i alla avseenden kan kallas
ett rättssamhälle.

Rättstryggheten i fara

* Under 1989 begicks omkring 1,1 miljoner brott, vilket innebär en femdubbling
sedan år 1950. Det verkliga antalet brott är dock större, eftersom
många brott aldrig anmäls.

* Bakom de statistiska uppgifterna om anmälda brott finns mycket mänskligt
lidande. Många brottsoffer drabbas hårt, fysiskt, psykiskt och ekonomiskt.

* Polisväsendet befinner sig i kris. Under en följd av år har alltför få nya
poliser utbildats. En effekt av detta är att många brott inte utreds. Under
1988 klarades endast omkring 1/4 av brotten mot brottsbalken upp. Endast
omkring vart tionde bostadsinbrott blir uppklarat.

* Det förflyter lång tid mellan brott och straff. P.g.a. bristande resurser
inom rättsväsendet dröjer det ofta länge innan ens de få brott som blir
uppklarade resulterar i att den skyldige möter en reaktion.

* Många som begår brott slipper att drabbas av någon påföljd. Poliser kan
meddela s.k. rapporteftergift, exempelvis vid snatteri. Åklagare kan bevilja
åtalsunderlåtelse även för tämligen grova brott, exempelvis olika former
av stöld.

Mot. 1989/90

Ju802

4

* En stor andel av brotten begås av en liten, högaktiv grupp förbrytare, som
ofta får ”mängdrabatt” då de ådöms straff.

* För personer som dömts till fängelse tillämpas s.k. halvtidsfrigivning. Den
som har dömts till ett års fängelse för ett allvarligt brott blir alltså frigiven
efter sex månader.

* Gång på gång inträffar det att brottslingar avviker från kriminalvårdsanstalter.
De klättrar över murar, hoppar ut genom fönster eller kommer helt
enkelt inte tillbaka efter permission.

* Vissa ungdomar som gör sig skyldiga till brott tas inte om hand. Det finns
tonåringar som tillåts utveckla vanebrottslighet.

* Narkotikamissbruket fortsätter att breda ut sig. Det är i praktiken fortfarande
tillåtet att missbruka narkotika.

Socialdemokraternas politik har havererat

Brottslighet finns i alla samhällen. Men den kan ligga på en högre eller lägre
nivå. Socialdemokratisk politik medverkar till att brottsligheten ligger på en
hög nivå.

Sedan socialdemokraterna återfick regeringsmakten 1982 har miljonvallen
för brott sprängts i vårt land. Kriminalpolitiken har ofta utformats som
om brott har samband med allt utom brottslingens ansvar för sina handlingar.
Offren för brott har tillmätts ringa intresse. Det har funnits en okänslighet
för de lidanden som de drabbas av.

Den allmänna inriktningen av den socialdemokratiska kriminalpolitiken
har varit tydlig. Föräldrarnas och skolans ansvar att lära unga människor att
känna respekt för andras liv och egendom har undervärderats. Det har manifesterats
en vilja att minska fängelsestraffets användning. Polisväsendets betydelse
i brottsbekämpningen har underskattats och dess resurser urgröpts.
Lagöverträdelser har kunnat ske utan att någon egentlig reaktion inträffat.
Högaktiva vanebrottslingar har erhållit ”mängdrabatt” i stället för skärpta
påföljder då de dömts för nya brott. De som har fått fängelse för allvarliga
brott har haft goda möjligheter till permission eller flykt. Unga brottslingar
har tillåtits att bli vanebrottslingar, eftersom några verksamma insatser inte
vidtagits. Narkotikamissbruket har fått fortsätta att florera p.g.a. bristfälliga
lagar och bristande resurser hos polisen.

En sådan kriminalpolitik kan endast leda till ett enda resultat, nämligen
ökad brottslighet. Kampanjer av olika slag, exempelvis mot våld, vilka initierats
av regeringen kan spela en viss opinionsskapande roll. Om den kriminalpolitik
som förs gör att brott inte möts av bestämd reaktion saknar sådana
åtgärder emellertid värde.

Vad vi betraktar är ett sammanbrott för socialdemokratisk kriminalpolitik.
Den signal socialdemokraterna sänder till brottsbenägna personer är att
riskerna för upptäckt, åtal och kännbara påföljder är små. Priset för denna
politik betalas - i form av lidande och ekonomiska förluster - av brottsoffren.

Mot. 1989/90

Ju802

5

En politik för ökad rättstrygghet
Moderat kriminalpolitik har fem mål:

1. Staten skall ha som en av sina främsta uppgifter att skydda medborgarna
mot brott.

2. Den som överträder lagar skall mötas av en reaktion som visar att handlingen
inte accepteras.

3. Särskild uppmärksamhet skall ägnas unga människor för att förhindra att
de utvecklar ett kriminellt beteende.

4. Omfattande insatser skall göras på alla nivåer i samhället för att motverka
narkotikamissbruk.

5. Personer som drabbas av brott skall ges ett starkt stöd från det allmänna.

Fördes en moderat kriminalpolitik under 1990-talet skulle följderna av
denna bli dessa:

Brottsligheten skulle minska. Människor skulle i ökad utsträckning kunna
gå trygga på gator och torg. Familjens betydelse som brottsförebyggande
faktor skulle uppmärksammas på ett helt annat sätt än hittills. I familjen liksom
i skolan skulle unga människor bibringas normer och lära sig att känna
respekt för andras liv och egendom. Narkotikamissbruk skulle bekämpas på
alla fronter. Unga människor som missbrukade exempelvis narkotika eller
gjorde sig skyldiga till brott skulle möta en fast reaktion och återföras till ett
drogfritt och laglydigt liv. Den lilla men högaktiva gruppen vanebrottslingar
skulle ådömas väsentligt strängare straff för att avhållas från återfall i brott.
De människor som trots allt drabbades av brott skulle få ett väsentligt ökat
stöd från samhället. Med moderat politik skulle Sverige bli ett bättre och
tryggare land för människor att leva i.

Stärk familjens ställning

Familjerna har avgörande betydelse då det gäller att förhindra att unga människor
begår brott. Föräldrarna måste alltid ha huvudansvaret för att barn
och ungdomar lär sig att känna respekt för andra människor. Att barnen får
handlingsmönster och lärs att ta ansvar för sig själva och sina medmänniskor
är bästa vägen att förebygga brottslighet.

Moderat familjepolitik ger vidgade möjligheter för familjer att själva bestämma
över sina villkor. Föräldrarna får ta ett ökat ansvar för barnens utveckling
och ges bättre möjligheter att svara upp mot detta ansvar.

Fler poliser behövs

Polisernas främsta uppgift är att förebygga brott och att ingripa mot lagöverträdare.
För att poliskåren skall kunna utföra ett effektivt arbete måste den
ha tillräckliga resurser. Givetvis krävs många olika åtgärder för att komma
till rätta med brottsligheten. Kriminologisk forskning har dock visat att ökad
risk för upptäckt - och därmed bestraffningsrisk - är en mycket viktig brottsavhållande
faktor.

Att polisens resurser har direkt betydelse för antalet brott har visats då det
gäller narkotikabrottsligheten. Tidigare fanns vid Stockholmspolisen s.k. ga

Mot. 1989/90

Ju802

6

tulangningsgrupper. Dessa var specialiserade på att förhindra öppen handel
med narkotika. Arbetet var mycket framgångsrikt. I takt med att polisens
resurser har urgröpts under 1980-talet har gatulangningsgruppernas arbete i
stor utsträckning upphört. Detta har omgående resulterat i kraftigt ökad öppen
handel med narkotika. Därmed har också möjligheterna att kontrollera
och minska HIV-smittans spridning försämrats. Samtidigt har kvarterspolisverksamheten
nästan helt upphört.

Vi upplever nu ett polisväsende i kris. Orsaken är medvetna beslut av regeringen
och den socialistiska majoriteten i riksdagen. Sedan den socialdemokratiska
regeringen tillträdde har den, med början budgetåret 1983/84, år
efter år hållit tillbaka utbildningen av nya poliser. Detta har skett mot rikspolisstyrelsens
uttryckliga rekommendationer och i strid med bl.a. Moderata
Samlingspartiet i riksdagen.

Situationen är nu ohållbar. Därför har regeringen i budgetpropositionen
föreslagit att 800 nya poliser skall utbildas i enlighet med rikspolisstyrelsens
äskande. Detta kommer emellertid inte att medföra omedelbara förbättringar.

Rikspolisstyrelsen har konstaterat att även med en höjd antagning till 800
aspiranter per år kommer det att finnas vakanser långt in på 1990-talet.

Polisen behöver omgående ökade resurser. Då kan bl.a. fler kvarterspolistjänster
besättas och fler gatulangningsgrupper inrättas. Självklart skall
det antal nya poliser utbildas som rikspolisstyrelsen - och numera regeringen
- föreslagit. Men det krävs mer än så.

Många polismän utför i dag administrativa uppgifter. Polisens resurser att
ingripa mot brott skulle kunna öka om sådana arbetsuppgifter i stället utfördes
av administrativ personal. Rikspolisstyrelsen föreslår att 400 administrativa
befattningshavare nyanställs för att i någon mån minska skadeverkningarna
av att det finns för få poliser. Enligt vår mening måste 600 nya administrativa
tjänster omedelbart inrättas. En sådan förstärkning kommer - till
skillnad från ökad intagning av aspiranter - att snabbt resultera i att polispersonal
kan frigöras för rent polisiära uppgifter. Det finns anledning att räkna
med att liknande satsningar blir nödvändiga även följande år.

Strängare straff för vanebrottslingar

En liten grupp kriminellt belastade personer - ofta med grava missbruksproblem
- svarar för en oproportionerligt stor andel av begångna brott.

Det finns kriminologiska undersökningar som uppskattar att ca tre promille
av landets män (12.000 personer) stod för ca 200.000 av de polisanmälda
brotten år 1986. I den gruppen finns dessutom en extremt högaktiv
grupp om 2.000 individer som svarade för ca 100.000 av brotten.

Den lilla skaran högaktivt kriminella orsakar genom sin verksamhet orimliga
kostnader för såväl brottsoffer som för det allmänna. Icke desto mindre
är brottslingarna på sätt och vis favoriserade. De kan få åtalsunderlåtelse för
vissa brott som följt på tidigare. Då de åtalas för ett flertal brott samtidigt
åtnjuter de en form av ”mängdrabatt” då straffet bestäms.

Under 1988 genomfördes lagändringar som innebär att återfall skall kunna
ges särskild straffskärpande betydelse. Förutsättningarna för att tillämpa la

Mot. 1989/90

Ju802

7

gen är dock snävt angivna. Straffskärpning skall kunna ske om den tidigare
och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen varit
särskilt allvarlig och haft ett straffvärde på omkring ett års fängelse.

Endast en liten del av de högaktiva brottslingarna kommer att drabbas av
denna reglering. Det är tämligen sällsynt att så långa fängelsestraff som ett
år utdöms. I praktiken kommer flertalet vanebrottslingar att kunna fortsätta
med sin verksamhet.

Det krävs en skarpare reaktion från det allmännas sida mot vanebrottslingarna.
Den som har dömts för brott flera gånger och ändå fortsätter att
begå nya brott skall regelmässigt ges strängare straff.

Strängare straff för våldsbrott

Mot bakgrund av den oroande utvecklingen av våldsbrottsligheten aktualiserade
Moderata Samlingspartiet i november 1989 att justitieutskottet skulle
ta ett s.k. utskottsinitiativ. Från moderat sida föreslogs bl.a. att straffen för
misshandel och grov misshandel skulle skärpas påtagligt. Tyvärr vann det
moderata förslaget inte majoritet. Från moderat sida framhölls att påföljderna
för misshandelsbrott är för milda. Många som döms för misshandel
slipper helt frihetsberövande påföljd. Det stora flertalet av dem som döms
för det svårare brottet grov misshandel ådöms endast det stadgade minimistraffet
1 års fängelse.

Den nuvarande situationen är oacceptabel. Våldsbrott upplevs av allmänheten
som synnerligen allvarliga brott. Denna inställning måste avspegla sig i
straffskalor och ådömda påföljder. Annars uppstår en förtroendekris mellan
medborgarna och de lagstiftande och lagtillämpande organen i samhället.
Dessa frågor behandlas närmare i motion 1989/90:Ju613 av Rolf Dahlberg
m.fl., Strängare straff för våldsbrott.

Färre åtalsunderlåtelser

Rapporteftergift och åtalsunderlåtelse meddelas i nuläget för ofta. Åtalsunderlåtelse
betyder att brottslingen slipper att åtalas och dömas för sitt brott.
Åtalsunderlåtelse förekommer bl.a. då det nya brottet anses vara av mindre
betydelse med hänsyn till de brott lagöverträdaren tidigare dömts för. Inte
minst unga brottslingar får åtnjuta åtalsunderlåtelse.

Vi menar att detta är helt fel. Det är väsentligt att människor inser att lagöverträdelser
inte accepteras. Fluvudregeln skall vara att en reaktion skall
följa på ett brott. I annat fall förlorar många människor förtroendet för lagar
och myndigheter. Till detta kommer att polisen ofta finner arbetet meningslöst
då brottslingen slipper varje påföljd.

Villkorligt fängelse bättre än villkorlig dom

Personer som för första gången har begått brott som kan föranleda fängelse
döms ofta till villkorlig dom. Det är inte ovanligt att både den som har dömts
och omgivningen uppfattar en villkorlig dom som ett frikännande.

Villkorlig dom bör bytas ut mot villkorligt fängelse. Domstolen skall alltså
utdöma ett fängelsestraff, men medge anstånd med straffets verkställande.

Mot. 1989/90

Ju802

8

Om den dömde begår ett nytt brott under en viss prövotid skall fängelsestraffet
avtjänas. En sådan förändring skulle på ett tydligare sätt visa att brott
inte accepteras.

Stramare skyddstillsyn

Mångå personer som har begått brott ådöms påföljden skyddstillsyn. Det är
inte ovanligt att den som erhållit påföljden återfaller i brott. Då förordnas
ofta att dessa brott skall, som det heter, ”omfattas av skyddstillsynen”. Detta
betyder att ett straff ådömt för ett tidigare brott också skall avse ett senare
begånget brott.

Ett brott bör i princip leda till en särskild reaktion. Det finns ingen anledning
att göra undantag i sådana fall det är fråga om återfall i brott. Den som
dömts till skyddstillsyn och begår ett nytt brott bör normalt dömas till fängelse.

Lättare utvisa utländsk brottsling

Brottsstatistiken visar att utländska medborgare är överrepresenterade när
det exempelvis gäller våldsbrott. Det är möjligt att utvisa utlänning som
gjort sig skyldig till brott. Men genom såväl lag som praxis har dessa möjligheter
inskränkts.

Enligt utlänningslagen gäller bl.a. följande: En utlänning som gjort sig
skyldig till brott kan utvisas om fängelse i mer än ett år kan följa eller det är
fråga om återfall i brott. Men en utlänning som varit bosatt här i mer än tre
år får inte utvisas på grund av brott om det inte föreligger synnerliga skäl för
utvisning. För nordbor är tidsgränsen i stället satt till två år. Som lagen är
formulerad är det åklagaren som skall bevisa att rekvisitet synnerliga skäl är
uppfyllt.

Den nuvarande ordningen är klart otillfredsställande. Vårt land måste ha
förmåga och medel att avlägsna de utlänningar som förbrutit sig mot vår
rättsordning på ett grovt sätt. Det måste vara en synnerligen angelägen uppgift
för vårt rättssystem att kunna hindra att utlänningar i stort antal - och
även i organiserade former - söker sig till vårt land för att begå allvarliga
brott.

Som framgått fordras det i dag synnerliga skäl för att avlägsna en utlänning
som begått ett allvarligt brott. Det vore rimligare om den utlänning som förövat
ett allvarligt brott vore skyldig att åberopa de skäl som bör föranleda att
han likväl skall ha rätt att få bo kvar. Även med denna konstruktion kommer
självfallet anknytningen till vårt land och uppehållstidens längd att ha betydelse.
Men bedömningen blir stramare. Möjligheten att utvisa en utländsk
brottsling ökar.

Avskaffa halvtidsfrigivningen

När riksdagen i början på 1980-talet fattade beslut om halvtidsfrigivningen
var Moderata Samlingspartiet det enda parti som motsatte sig beslutet om
allmän straffsänkning.

Vi har därefter konsekvent vidhållit vår kritik. Systemet med halvtidsfri

Mot. 1989/90

Ju802

9

givning har med fog upprört allmänheten. Denna har haft svårt att inse att
trots att lag och domstols dom anger visst straff skall den dömde slippa att
avtjäna halva straffet. Det förtjänar att framhållas att förhållandevis få personer
som döms för brott får fängelse som påföljd. Man kan generellt sett
utgå ifrån att i de fall ett fängelsestraff utdöms är det fråga om att allvarliga
brott har begåtts. Halvtidsfrigivningen får alltså till resultat att straffet mildras
påtagligt för dem som befunnits skyldiga till svåra brott, exempelvis
våldsbrott eller bostadsinbrott. Till och med personer som ådömts fleråriga
fängelsestraff för grova narkotikabrott kan friges efter halva tiden.

Halvtidsfrigivningen måste betecknas som en av svensk kriminalpolitiks
största skandaler. Den utgör ett upprörande exempel på socialdemokratisk
flumpolitik. Enligt vår mening skall det straff som utdöms i princip avtjänas.

Från socialdemokratisk sida har det talats om att halvtidsfrigivningen skall
avskaffas. Men det menar man kan ske på det sättet att de straff som anges
i lagarna justeras ned. Slutresultatet blir att dömda personer får avtjäna
samma strafftid som i dag. Detta är ett oacceptabelt förslag. Någon generell
sänkning av straffen kan inte komma ifråga.

En fungerande kriminalvård

Svensk kriminalvård fungerar inte tillfredsställande. Allt för ofta visar det
sig att brottslingar kan avvika från de anstalter de är intagna i. Inte sällan rör
det sig om personer dömda för omfattande kriminalitet, vilkas gripande och
dömande medfört stora kostnader för det allmänna. Från såväl principiella
som samhällsekonomiska utgångspunkter är dessa förhållanden oacceptabla.
Bevakningen av intagna måste förbättras.

För närvarande gäller att vissa intagna kan särbehandlas. Detta betyder
att de placeras i sluten riksanstalt och endast kan beviljas permission under
bevakning. Särbehandling kan ske beträffande den som har dömts till fängelse
i lägst två år för grov narkotikabrottslighet och för den som har dömts
till fängelse i lägst fyra år för annan brottslighet.

Allmänhetens skyddsintresse måste sättas i första rummet. I princip bör
alla intagna som erhållit två års fängelse särbehandlas.

Reglerna för permissioner bör stramas upp på olika sätt. Obevakade permissioner
bör starkt begränsas för intagna som gång på gång återfaller i
brott. När det gäller intagna som begått allvarliga våldsbrott och narkotikabrott
bör permission endast undantagsvis få förekomma.

På många kriminalvårdsanstalter finns stora narkotikaproblem. Detta är
givetvis inte acceptabelt.

Många av dem som intas i anstalt har både sociala, utbildningsmässiga,
psykiska och medicinska problem. Det är viktigt att en intagen får vård för
alla former av missbruk. Den intagnes möjligheter att klara sig i samhället
efter frigivningen skall förbättras genom yrkesutbildning eller social träning.
För att minska risken för återfall i brott bör det allmänna ta ett större ansvar
för de dömdas rehabilitering i samhället.

Mot. 1989/90

Ju802

10

Psykiskt störda lagöverträdare

Det inträffar att den som begått ett allvarligt brott befinns vara psykiskt
störd. Han eller hon överlämnas då till s.k. sluten psykiatrisk vård. Inte sällan
har det hänt att en sådan person inom kort försätts på fri fot och gör sig
skyldig till nya allvarliga brott.

Detta har med fog upprört allmänheten. Det har ifrågasatts om nuvarande
lagar inom detta område tar tillräcklig hänsyn till medborgarnas anspråk på
skydd mot brott. Då denna fråga behandlas av riksdagen måste självfallet
allmänhetens trygghet mot brott sättas främst. Vi avser att återkomma till
riksdagen med våra konkreta förslag i detta och andra hänseenden i anslutning
till den proposition om ny lagstiftning om psykiatrisk tvångsvård som
förbereds i regeringskansliet.

Oroande ungdomsbrottslighet

Mångå brott begås av unga människor. Det helt övervägande antalet ungdomar
som begår brott gör det endast vid enstaka tillfällen. Men det finns en
grupp unga som inte upphör med sin brottsliga aktivitet utan tvärtom ökar
den och begår fler och svårare brott. Det finns tonåringar som har utecklat
vanebrottslighet.

Det krävs omfattande åtgärder för att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.
Moderata Samlingspartiet har i en särskild motion
1989/90:Ju820 av Rolf Dahlberg m.fl. om ungdomsbrottslighet utvecklat vad
som behöver göras. Bl.a. krävs följande förändringar:

Ungdomsvårdsskolorna (s.k. paragraf 12-hem) måste förbättras så att de
kan ta hand om gravt kriminellt belastade unga. Detta förutsätter bl.a. att
huvudmannaskapet för skolorna övertas av staten. Sociala myndigheter
måste ingripa mera bestämt mot unga som begår brott eller påbörjar missbruk.
Brott av unga personer måste utredas snabbare. Det bör på försök införas
jourdomstolar för unga brottslingar.

Skärp narkotikastrafflagen

Det finns ett klart samband mellan brottslighet och narkotikamissbruk. Narkotikapolitiken
måste utformas så att det inte kan uppstå någon tvekan om
att befattning med illegal narkotika inte accepteras.

Moderata Samlingspartiet har i en särskild motion 1989/90:Ju617 av Carl
Bildt m.fl., Stoppa narkotikamissbruket utvecklat vilka lagändringar som är
nödvändiga. Bl.a. krävs att fängelse skall stadgas för narkotikakonsumtion
och strängare straff för narkotikabrott och grovt narkotikabrott. För de
grövsta narkotikabrotten måste livstidsstraff kunna utdömas.

Stärk tullens resurser för narkotikakontroll

Praktiskt taget all narkotika som illegalt nyttjas i vårt land smugglas över
gränserna. Det är därför givet att gränsbevakningen har mycket stor betydelse
för narkotikabekämpningen.

Tullens förmåga att avslöja narkotikasmuggling måste stärkas. Det är vid
gränserna de stora partierna kan upptäckas. Ju svårare det blir att smuggla

Mot. 1989/90

Ju802

11

in narkotika i vårt land, desto närmare kommer vi vårt mål om ett narkotikafritt
Sverige. Moderata Samlingspartiet har i annat sammanhang redovisat
hur kontrollen av narkotikasmugglingen över gränserna kan förbättras.
Bl.a. krävs följande:

Tullen måste ges resurser för att hejda narkotikasmuggling. Det krävs hårdare
straff för personer som smugglar in narkotika genom att svälja det. Tullen
måste utrustas med fler knarkhundar.

Stöd brottsoffren

Den brottslighet som träffar enskilda har ökat kraftigt de senaste decennierna.
Offren för brott har alltför länge blivit bortglömda. Ett antal brottsoffer
drabbas av allvarliga kroppsskador och t.o.m. invaliditet. Många får
uppleva kännbara ekonomiska förluster. Psykiska besvär direkt beroende på
brottet är vanligt förekommande.

Moderata Samlingspartiet har i en särskild motion redovisat ett flertal förslag
gällande hur brottsoffren skall ges ökat stöd. Förslagen omfattar bl.a.
följande:

Staten bör förskottera skadestånd till brottsoffer och sedan återkräva beloppet
från brottslingen. Det krävs ökade möjligheter till skadestånd för
ideella skador så att den som haft inbrott kan få skadestånd för integritetskränkningen.
Kommunernas ansvar för brottsoffer måste betonas, bl.a. genom
att ändra socialtjänstlagen. Kvinnojourerna och andra brottsofferjourer
behöver stöd. Informationen till brottsoffer om möjligheterna till stöd
och uppgifter om det egna ärendets handläggning måste förbättras. De totala
kostnaderna för brottsligheten och hur brottsoffer reagerar psykiskt behöver
utredas.

Ökad rättssäkerhet i lagar om ekonomisk brottslighet

Under början och mitten av 1980-talet genomdrevs i riksdagen en mängd
lagar gällande ekonomisk brottslighet. Bl.a. från moderat sida gjordes gällande
att många av lagarna tog liten hänsyn till den enskildes rättssäkerhet.

Nyligen har inom BRÅ skett en utvärdering av vissa av dessa lagar. Utredningen
kom fram till följande slutsatser: Faktaunderlaget som motiverade
lagstiftning var inte alltid korrekt. Lagförslagen var illa förberedda och framlades
under alltför för stor tidspress. Det togs inte tillräcklig hänsyn till rättssäkerhetsfrågornas
betydelse. Det finns inget stöd för att det förekommer så
omfattande ekonomisk brottslighet som gjordes gällande då lagarna lades
fram.

Vi har ovan understrukit betydelsen av att staten bekämpar brottslighet.
Självklart skall även ekonomisk brottslighet motarbetas. Men lika självklart
är att lagar som gäller ekonomisk brottslighet måste uppfylla elementära
rättssäkerhetskrav. Det bör tillsättas en parlamentarisk utredning som
skyndsamt gör en översyn av de aktuella lagarna. Där rättssäkerhetskraven
inte är uppfyllda måste lagändringar ske och där skäl för lagstiftning saknas
skall lagen upphävas.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext
i de fall sådan krävs.

Mot. 1989/90

Ju802

12

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om statens ansvar för att skydda medborgarna mot
brott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkningen av polisväsendet med 600 administrativa
tjänster,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisens resurser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strängare straff för misshandelsbrott,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om familjens betydelse i det brottsförebyggande arbetet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskad användning av åtalsunderlåtelse och rapporteftergift,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om villkorligt fängelse,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stramare skyddstillsyn,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strängare straff vid vanebrottslighet,

10. att riksdagen beslutar att ändra brottsbalken och lagen
(1974:203) om kriminalvård i anstalt så att den obligatoriska villkorliga
frigivningen upphävs,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om särbehandling av intagna i kriminalvårdsanstalt,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om permissioner till intagna i kriminalvårdsanstalt,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om narkotikamissbruk inom kriminalvården,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bevakning av fängelsedömda,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om rehabilitering av dömda brottslingar,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder för att minska ungdomsbrottsligheten,1]

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kriminalisering av narkotikakonsumtion och
strängare straff för narkotikabrott,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkning av tullens resurser,2]

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om stöd till brottsoffren,

18. att riksdagen hos regeringen begär utredning med syfte att öka
rättssäkerheten i lagar gällande ekonomisk brottslighet,

Mot. 1989/90

Ju802

13

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90

tionen anförts om utvisning av utländska medborgare som gjort sig Ju802
skyldiga till brott.3]

Stockholm den 15 januari 1990

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Görel Bohlin (m)

Rolf Dahlberg (m)

Gunnar Hökmark (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)

Bo Lundgren (m)

Rolf Clarkson (m)
Ann-Cathrine Haglund (m)
Gullan Lindblad (m)

Sonja Rembo (m)

>1 1989/90:So209
2> 1989/90:Sk605
1989/90:Sf602