Motion till riksdagen
1989/90: Ju717

av Charlotte Cederschiöld (m)
Besöksförbudslagen

Artikel 8 i Europarådskonventioner! stadgar

1. Envar har rätt att få sitt privat- och familjeliv respekterat liksom sitt
hem och sin korrespondens.

2. Offentlig myndighet må icke genom ingripande störa åtnjutandet av
denna rättighet med undantag för vad som är stadgat i lag och i ett demokratiskt
samhälle är nödvändigt med hänsyn till landets säkerhet, den allmänna
säkerheten, landets ekonomiska välstånd, förebyggande av oordning eller
brott, hälsovården, skyddande av sedligheten eller av andra personers frioch
rättigheter.

Detta innebär att lagstiftaren genom lag kan ingripa mot de gärningsmän
som kränker offrens rättigheter i dessa avseenden för att skydda enskilda
människors privat- och familjeliv.

Sverige ratificerade den Europeiska Konventionen om de mänskliga rättigheterna
den 11 januari 1952.

Dessa rättigheter gäller alla utan åtskillnad enligt artikel 14 som stadgar:
Åtnjutandet av fri- och rättigheter, som angivas i denna konvention, skall
tryggas utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av kön, ras, hudfärg,
språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationell eller social härkomst,
tillhörighet till nationell minoritet, börd eller ställning i övrigt.

Enligt artikel 17 kan rättigheterna inte inskränkas. Där stadgas: Intet i
denna konvention må tolkas såsom medförande rätt för någon stat, grupp
eller person att ägna sig åt verksamhet eller utföra handling, som syftar till
att tillintetgöra någon av de fri- och rättigheter, som angivits i konventionen,
eller till att inskränka dem i större utsträckning än som däri medgivits.

De fördragsslutande staterna har förbundit sig att garantera envar de frioch
rättigheter som anges i artikel 1. Staterna har därför rätt och skyldighet
att genom lagstiftning hindra att enskilda personer i landet inskränker dessa
rättigheter för andra. Envar har rätt att få sitt privat- och familjeliv respekterat.

Trakasserier leder till att offrens normala, sociala liv omöjliggörs eller försvåras.
Offren kan inte röra sig fritt, gå vart de vill eller ta emot besök av
vem de vill. Av artikel 14 framgår att detta skall tryggas utan åtskillnad av
kön, ras, med mera. Varken staten eller gärningsmannen får inskränka offrets
rätt att komma i åtnjutande av dessa rättigheter enligt artikel 17. Anslutna
stater, såsom Sverige, skall således garantera offren detta skydd. Be

söksförbudslagen kan ses som ett komplement till brottsbalken för att åstadkomma
detta.

Rättssäkerheten för både offer och gärningsman måste beaktas. Offrets
rätt att slippa umgänge står emot gärningsmannens rätt att kontakta vem han
vill, var och när han önskar. En gränsdragning mellan oförenliga intressen
är lagstiftarens och domstolarnas avvägningsdilemma.

Det gäller att ange en gräns som gärningsmannen ej får överskrida om offren
skall kunna skyddas. Europakonventionen anger att envar skall ha dessa
fri- och rättigheter.

Om artikel 8 i Europarådskonventionen skall kunna upprätthållas bör besöksförbudslagen
1 § andra stycket justeras så att det inte blir möjligt att inkräkta
i den andres privatliv.

Bestämmelserna om hemfridsbrott ger inte ett fullgott skydd när det gäller
att skydda mot inkräktande i privatlivet, då brottet ofta nedprioriteras och
inte ger ett rimligt polisskydd i hotande situationer. Grövre brott prioriteras
och man vet inte i förväg när ett hemfridsbrott leder till grövre brott.

Med nuvarande lagstiftning får vissa offer sina liv förstörda på ett orimligt
sätt. Det är statens uppgift att skydda offret i första hand. Det är inte offret
som ständigt skall tvingas flytta, byta arbete, bostadsort, umgänge etc.

Statistiken visar att åklagarna i den helt övervägande delen fall meddelar
besökförbud mot person som är fälld för brott. Lagen ger visserligen visst
utrymme för att gripa in på ett tidigare stadium, men lagens skydd skulle
påtagligt förbättras om tröskeln för ett ingripande sänktes något. Möjligheten
att ingripa tidigare vid en mildare form av kränkning än i dag skulle öka
om ordet allvarligt togs bort ur besöksförbudslagens 1 § andra stycket som
nu lyder: Besöksförbud får meddelas om det på grund av särskilda omständigheter
finns risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att
begå brott mot, förfölja eller på annat sätt allvarligt trakassera den som förbudet
avses skydda.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar ändra 1 § andra stycket besöksförbudslagen
så att rekvisitet ”allvarligt” avskaffas.

Stockholm den 25 januari 1990

Charlotte Cederschiöld (m)

Mot. 1989/90
Ju717

5