Motion till riksdagen
1989/90:Ju703

av Allan Ekström (m)

Antalet nämndemän i tingsrätt m.m.

Nämnden i tingsrätt - som utgör del av vårt rättsarv - skall spegla det allmänna
rättsmedvetandet och gängse värderingar på ett någorlunda allsidigt
och representativt sätt. Nämnden skall vidare vara så bestämd att den har
förmåga att bidraga till kontinuitet och likformighet i rättskipningen. Det
förstnämnda skälet att nämnden skall svara för återkopplingen till rådande
värden och värderingar i samhället är till yttermera visso grundlagsfäst i
tryckfrihetsförordningen. I 12 kap. 5 § stadgas sålunda för val av jury att
”bland jurymännen bör skilda samhällsgrupper och meningsriktningar samt
olika delar av länet vara företrädda”. Se vidare tidskriften Nämndemannen
1989 nr 3 s. 23 ff.

De båda angivna ändamålen som utgör grunden för nämndens legitimitet
- representativitet och kontinuitet - förutsätter att antalet nämndemän
är lägst fem samt att mandatperioden är lägst sex år. Denna ordning har gällt
tidigare.

Att antalet tre är för litet säger sig självt. I denna bedömning instämmer
för övrigt finansministern. Då det för några år sedan var fråga om att bestämma
storleken av de nyinrättade skattenämnderna förklarade han sålunda
(prop. 1986/87:47 s. 124):

När det gäller frågan om hur många förtroendevalda som skall kallas till
varje sammanträde delar jag inte kommitténs uppfattning att endast fyra
lekmän skall kallas. I likhet med några kommittéledamöter och en del remissinstanser
finner jag det lämpligare att fem lekmän kallas. Därigenom
ökas möjligheterna att ge nämnden en mer allsidig sammansättning. Dessutom
motverkas en alltför kraftig neddragning av den nuvarande förtroendemannaorganisationen.

Riksdagen har enhälligt ställt sig bakom detta uttalande av finansministern.

Varför, blir följaktligen frågan, skall den nämnd som har befogenhet att
döma i brottmål -1.ex. att utmäta långvariga frihetsstraff - och i familjemål
ha en sammansättning som är svagare än skattenämndens. Eller byggnadsnämndens
för att taga ytterligare ett exempel; någon byggnadsnämnd med
färre ledamöter än fem torde inte kunna uppletas. Det har hittills icke kunnat
presteras något godtagbart svar på frågan, av vare sig justitieministern
eller andra tillskyndare av rådande ordning. Det är därför från rättsordningens
synpunkt angeläget att den förhastade och oöverlagda reform år 1983,

Mot. 1989/90
Ju703

En direkt sammankoppling mellan den kommunala valperioden och nämndemansmandatet
är sålunda ingalunda självklar (jfr. CU 1971:9 s. 16). Önskemålet
om att nämnden fortlöpande anpassas till majoritetsförhållandena i
fullmäktige får här vägas mot behovet, inte minst från rättssäkerhetssynpunkt,
av att inom nämnden bevara nödvändig erfarenhet av domstolsarbetet.
Mot denna bakgrund saknas tillräckliga skäl att korta av den sedan lång
tid tillbaka gällande sexårstiden, vilken visat sig väl ägnad att tillgodose behovet
av kontinuitet hos nämnden.

Dessa ord, som har samma giltighet och tyngd i dag som då, träffar den helt
nyligen beslutade reformen varigenom mandatperioden anpassades till den
normala kommunala valperioden eller sålunda tre år. Begreppet kontinuitet
har en alldeles särskild innebörd i rättsliga sammanhang genom att vara uttryck
för sådana fundamentala värden som förutsebarhet, likformighet och
rättvisa. Tingsrätten får inte likna en svängdörr genom vilken nämndemännen
passerar in och ut.

Medvetenheten om nämndemannauppdragets särskilda karaktär och betydelse
för tilltron till rättsväsendet samt lyhördheten för våra rättsliga traditioner
talar enligt min mening med styrka för att återupprätta den gamla ordningen.

Det får ankomma på utskottet att utarbeta erforderlig lagtext.
Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att snarast möjligt återinföra de regler som
tidigare gällt för såväl antalet nämndemän som mandatperiodens
längd.

Stockholm den 10 januari 1990
Allan Ekström (m)

varigenom nämndemännens antal i tingssalen minskades från fem till tre eller
sålunda med 40 procent, snarast upphävs.

Vad härefter angår mandatperiodens längd var denna fråga föremål för
överväganden i ett lagstiftningsärende år 1975. Den dåvarande justitieministern
uttalade sålunda bl.a.:

6