Motion till riksdagen
1989/90:Ju628

av Karin Israelsson och Görel Thurdin (båda c)
Straffet för eget bruk av narkotika

Mot.
1989/90
Ju628—638

Vid riksdagens beslut 1988 att straffbelägga även olovlig konsumtion av narkotika
inskränktes påföljden för ”eget bruk” till enbart böter. Därigenom
blev det ej möjligt för polis och åklagare att använda urinprov eller liknande
bevisning.

Under riksdagens arbete med denna ändring i narkotikastrafflagen noterade
en rad kritiker med vetenskaplig, social eller polisiär erfarenhet att inskränkningarna
i fråga om tvångsmedel skulle göra den föreslagna bestämmelsen
närmast omöjlig att tillämpa. Här anförde man bl.a. diagnostiska
svårigheter att entydigt styrka att en misstänkt person är påverkad av viss
narkotika om man ej får använda kroppsvätskeprov.

Erfarenheterna under de 18 månaderna som bestämmelsen nu varit i kraft
verkar tyda på att få personer verkligen ställs till ansvar för olovligt bruk av
narkotika. Någon systematisk undersökning synes inte ha gjorts, men förfrågningar
hos olika myndigheter ger vid handen att bestämmelsen icke tilllämpats
i nämnvärd omfattning. Hittills föreligger inte heller något prejudikat
från högsta domstolen i frågan om hur bevisning, t.ex. vittnesmål, skall
värderas.

Narkotikamissbruket har under samma tid fortsatt i oroväckande omfattning
i vårt land. Särskilt allvarligt är att nya narkotika som crack och ectasy
fått tilltagande spridning. Dessa nya missbrukstyper sprids i kretsar som polisen
har svårt att spana mot. Som bevismedel vid ingripande mot de nya
formerna narkotikamissbruk vore urinprov och liknande undersökningar av
stort värde.

Tiden är nu kommen att förstärka narkotikastrafflagen som instrument
mot olovligt bruk av narkotika. Om den nominella påföljden ”Fängelse” införes
i straffskalan för ”eget bruk” av narkotika, så som den finns för olovligt
innehav av narkotika, finge de rättsvårdande myndigheterna rätt att nyttja
urin- eller blodprov, husrannsakan, personundersökning, allt åtgärder som
rätt utnyttjade kunde göra att samhället får en allsidigare bild av missbrukarens
drogintag och därmed kan anpassa påföljder eller andra åtgärder. Det
blev i sådant fall även möjligt att utdöma mer konstruktiva påföljder än endast
böter. Här kunde man nyttja villkorliga fängelsedomar med skyddstillsyn
och föreskrifter om att fullgöra behandling och undergå fortlöpande
kontroll av Jrogfrihet. Samhällsingripandet vid uppdagat missbruk skulle

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Ju628-638

därmed kunna tjäna som en insats för att återbörda missbrukaren till en
drogfri tillvaro.

Särbestämmelsen om att begränsa påföljden för ”eget bruk” av narkotika
till enbart böter bör därför tas bort.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen beslutar att påföljden för ”eget bruk” av narkotika
skall vara böter eller fängelse i högst sex månader.

Stockholm den 25 januari 1990

Mot. 1989/90
Ju628

Karin Israelsson (c)

Görel Thurdin (c)