Motion till riksdagen
1989/90:Ju613

av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
Påföljden för misshandel m.m.

Våldsbrotten ökar

Det står klart att en stark känsla av otrygghet råder i vårt samhälle på grund
av brottsutvecklingen. Detta är tyvärr inte något nytt, men känslan verkar
nu vara mer utbredd än någonsin tidigare. Människor oroas av brottsnivån
och särskilt av den ökande våldsbrottsligheten.

Under 1989 begicks omkring 1,1 miljoner brott. Det innebär en femdubbling
sedan år 1950. Våldsbrotten har under en följd av år ökat stadigt. Det
har ifrågasatts om dessa siffror visar ”verklig" ökning av våldsbrotten. Det
har sagts att orsaken till de stigande siffrorna i själva verket är en ökande
anmälningsbenägenhet. Det är troligt att benägenheten att anmäla våldsbrott
har blivit större i vårt land. Å andra sidan måste resultaten av så kallade
offerundersökningar beaktas.

Sådana har genomförts i Sverige bland annat 1984-85. Då svarade drygt 5
% av de tillfrågade att de blivit utsatta för våld eller hot om våld under de
senaste tolv månaderna. Av de som uppgav att de utsatts för grövre våld,
d.v.s. våld som ledde till synliga märken eller kroppsskada (motsvarande 1/4
av samtliga uppgivna våldshändelser) hade knappt ett av tre fall lett till kontakt
med polisen. 12 % av den vuxna befolkningen sade sig någon gång under
det senaste året ha avstått från att ge sig ut på kvällen av oro för att bli
överfallen, rånad eller på annat sätt ofredad. Dessa uppgifter förmedlar en
bild av en avsevärt mer utbredd våldsbrottslighet än vad statistiken över anmälda
brott ger vid handen.

Våld och alkohol

Det finns ett klart samband mellan alkoholkonsumtion och våldsbrott. Samtidigt
är det inte så enkelt att konsumtion av alkohol kan utpekas som den
avgörande faktorn för att våldsbrott begås. I Brottsutvecklingen 1988:2,
BRÅ forskning, anförs följande:

Det är väl dokumenterat att en stor del av dem som är inblandade i våldsbrott
är alkoholpåverkade. Den svenska forskning som finns pekar på att
70-80 % av gärningsmännen och 40-50 % av offren är alkoholpåverkade vid
våldstillfället (Wikström, 1980; Kuhlhorn m.fl., 1984). Samtidigt är det dock
så att mycket få av alla tillfällen där det förekommer berusning resulterar i

våld. Det finns inte heller något närmare samband mellan alkohol- och
våldsutvecklingen de senaste årtiondena (Wikström, 1987 b). Något enkelt
samband mellan alkoholkonsumtion och våld finns således inte.

I skriften Våldet i Sverige, kortversion av Rapport 1984:1, BRÅ forskning,
diskuteras sambandet alkohol-våld. I rapporten konstateras att bara i 16 %
av det genomgångna domstolsmaterialet var varken gärningsmannen eller
offret berusade. Vidare anförs:

Men givetvis skapar alkoholen inte alltid våldsbrott. Mellan 15 och 15 miljoner
gånger per år dricks alkohol som motvarar minst en flaska vin här i
landet. Det visar en riksomfattande enkätundersökning. Det är uppenbart
bara några promille av alla berusningar som leder till våldsbrott, åtminstone
gäller det de allvarligare, kända våldsbrotten.

Vilka begår våldsbrott

Då kan man fråga sig vilka det är som begår våldsbrott i samband med alkoholförtäring.
Även denna fråga behandlas i den ovan nämnda skriften
Brottsutvecklingen. I denna konstateras:

Att det handlar om en ökning av den våldsbrottslighet som har sina rötter i
subkulturer med medlemmar som är missbrukare och/eller kriminellt belastade
och som riktas mot offer utanför den egna kretsen. Hypotesen är intressant
bl.a. eftersom en stor del av våldsbrottslingarna har en omfattande tidigare
kriminalitet, många är dessutom kända för missbruk (Wikström, 1985).

Det har vidare gjorts undersökningar som närmare har granskat vilka som är
gärningsmän vid våldsbrott. I Brottsutvecklingen anförs vidare i den frågan:

En stor del av fallen i city-områdena sker mellan tidigare socialt belastade
personer och personer som inte är socialt belastade. Så t.ex. utspelades 2/3
av de polisanmälda våldsbrotten i centrala Stockholm år 1982 mellan en person
som hade en tidigare kriminell belastning och en person som saknade en
sådan belastning. Endast en mindre del av våldsbrotten i centrala Stockholm
(15 %) skedde mellan två personer som båda saknade tidigare kriminell belastning
(Wikström, 1985 s. 268).

I samma skrift anfördes:

Våld är ett fenomen som inte är särskilt spritt i den svenska befolkningen.
En undersökning av en årskull stockholmare upp till 26-årsåldern visade att
4 av 100 var registrerade för minst ett våldsbrott. Bland dem som var kända
för våldsbrott svarade 1/5 för hälften av brotten (Wikström, 1987 c).

Gärningsmännen i det polisanmälda våldet är till stor del tidigare brottsbelastade,
dessutom är många missbrukare av olika slag (Kuhlhorn, 1984,
Wikström, 1985).

Bland de personer som gör sig skyldiga till upprepade våldsbrott utanför
familjen är de flesta sådana som är aktiva i en rad olika brottstyper. Det finns
inte mycket stöd för att det skulle finnas någon större grupp gärningsmän
som sysslar uteslutande med upprepade våldsbrott. I stället tycks våldet vanligen
ingå som en del av ett mönster av allmän brottslighet, där tillgreppsbrottsligheten
dominerar (Wikström, 1985).

Av Brottsutvecklingen framgår vidare att yngre män starkt dominerar bland
gärningsmännen. När det gäller utomhusbrotten är många av de misstänkta
mellan 15 och 19 år, men den största gruppen är mellan 20 och 24 år.

Mot. 1989/90

Ju613

6

Att det är en mycket speciell kategori människor som i stor utsträckning
står bakom våldsbrotten har visats även i en annan undersökning som berörs
i Läktarvåld, orsaker och åtgärder, 1986:3 BRÅ utredning. I denna skrift
konstateras följande:

Det är inte vanliga killar som är inblandade i läktarvåld. De flesta som grips
för läktarvåld är nämligen tidigare dömda. Mest anmärkningsvärt är att mer
än varannan är fälld för våldsbrott. Flera har också tidigare dömts för olaga
vapeninnehav.

Undersökningen har också visat att ju allvarligare ett läktarbråk är desto
fler brottsbelastade personer finns det bland de inblandade.

Slutsatsen är att det finns en grupp våldsbenägna personer som söker sig
till fotbolls- och ishockeymatcher samt andra stora evenemang, såsom popkonserter
etc, och som är beredda att uppmuntra eller blanda sig i bråk.

Påföljder vid misshandelsbrott

Enligt brottsbalken gäller följande straffskalor.

Ringa misshandel böter

Misshandel fängelse i högst två år

Grov misshandel fängelse, lägst ett och högst tio år

Detta är de påföljder som idag är möjliga att utdöma. Man kan då fråga
sig vilka straff som utdöms i praktiken? Detta har undersökts och redovisats
i en rapport utgiven av justitiedepartementet, Straffmätning, slutrapport. Ds
Ju 1980:9. Av utredningen framgick följande.

För s.k. ordinär misshandel och ringa misshandel (3 kap. 5 § brottsbalken)
utdömdes 1978 fängelsestraff för drygt 26 % av de dömda, villkorlig dom
eller skyddstillsyn för drygt 21 % och böter för drygt 41 %. I resterande
drygt 10 % användes övriga påföljder, exempelvis överlämnande till vård.

Beträffande normalfallet av misshandel gällde följande.

1970 inträffade en mildring av straffmätningen för normalfallet av misshandel.
Det genomsnittliga fängelsestraffet sjönk till 1,6 månad. För hela perioden
1970-79 har straffnivån i stort sett blivit kvar vid 1970 års medelvärde
med endast några mindre skiftningar för enstaka år. Det förhållandevis låga
genomsnittsstraffet beror främst på hög frekvens av enmånadsstraffet, dvs.
fängelsestraffskalans minimum. Under tiden 1970-1979 utgjorde detta straff
något mer än 2/3 av samtliga med tillämpning av 3 kap. 5 § BrB ådömda
fängelsestraff.

I fängelsestraffkommitténs huvudbetänkande Påföljd för brott (SOU
1986:14) anförs beträffande normalgraden av misshandel att då valet stod
mellan påföljderna fängelse, villkorlig dom och skyddstillsyn, valdes kriminalvård
i frihet i drygt 50 % av fallen.

Hur har då utvecklingen varit när det gäller utdömande av straff för grov
misshandel? Enligt den ovan nämnda rapporten från justitiedepartementet
gällde följande.

Det mest framträdande draget i straffmätningen för grov misshandel är dock
den utpräglade benägenheten att döma till straff enligt straffskalans minimum.
Sålunda dömdes till fängelse ett år i 63 % av samtliga domar under
perioden 1965-1970 och i 72 % av domarna under tiden 1971-1979, i båda

Mot. 1989/90

Ju613

7

beräkningarna med bortseende från straff under minimum. Man kan alltså
iakttaga en ökande tendens till att straffet bestäms till fängelse ett år.

Här skall framhållas att i utredningen hade man funnit att i de fall straff satts
under minimum var det fråga om s.k. nödvärnsexcess, dvs. att den åtalade i
nödvärnssituation tagit till svårare våld än som varit rimligt. Utredningen
fann vidare att längre straff än två och ett halvt års fängelse inte hade förekommit
för grov misshandel.

Fängelsestraffkommittén fann i sitt ovan nämnda betänkande vidare att
man av rättspraxis kunde utläsa en ganska stor försiktighet när det gäller att
klassificera en misshandel som grov. För att ett misshandelsbrott skulle bedömas
som grov misshandel visade praxis att det krävdes en mycket svår
misshandel.

Undersökningarna visar således sammanfattningsvis att vid ordinära misshandelsbrott
väljs mildare påföljd än fängelse i ungefär halva antalet mål.
Då det gäller grov misshandel bestäms påföljden i ungefär två tredjedelar
av målen till straffminimum, ett års fängelse. Slutligen bedöms även svåra
misshandelsfall ofta som ordinär misshandel och föranleder alltså mildare
straff än om brottet hade betecknats som grov misshandel. Det är emellertid
nödvändigt att i detta sammanhang framhålla att även om en person dömts
till ett fängelsestraff av viss längd friges vederbörande efter halva strafftiden,
eller i vissa fall, om straffet är längre än två års fängelse, efter två tredjedelar
av tiden.

Skärp straffet för ordinära misshandelsbrott

Det finns fog för att skärpa straffet för ordinär misshandel. Det finns anledning
att höja maximistraffet för ordinär misshandel till fyra år från nuvarande
två. Brottet innefattar en grov integritetskränkning och medför ofta
mycket lidande för offret. Samtidigt med en sådan förändring kan i motiv
slås fast att frihetsberövande påföljd skall vara normalstraffet för misshandel.
Av det ovan anförda framgår ju att det idag inte sällan väljs icke frihetsberövande
påföljd. Dessa förändringar skulle leda till dels att längre påföljder
utdömdes, eftersom ju lagstiftaren genom höjning av maximistraffet
markerat hur allvarligt brottet är, dels att icke frihetsberövande påföljder
skulle tillhöra undantagen.

En sådan straffskärpning kan verka tämligen dramatisk. Vi är emellertid
inte ensamma om att se så allvarligt på denna typ av brott. Fängelsestraffkommittén
uttalade i det tidigare nämnda betänkandet bland annat följande:

Skyddsobjektet när det gäller brotten mot person kan i vid bemärkelse sägas
vara den enskildes liv, hälsa och frihet eller, med en annan term, den personliga
integriteten. Enligt vår mening finns det inget skyddsobjekt som är viktigare
än detta. Och det finns endast ett par skyddsobjekt som är jämförbara
i betydelse, nämligen rikets säkerhet och folkets självbestämmanderätt.

Kommittén anförde vidare:

Mot bakgrund av skyddsobjektets stora betydelse vid brotten mot person
står det klart att de allvarligaste av dessa gärningar är brott med mycket högt
straffvärde. Men även rent allmänt måste brotten mot person tillmätas ett
högt straffvärde.

Mot. 1989/90

Ju613

8

Vidare anförde kommittén: Vår grundinställning till brotten mot person
är att de allmänt sett har ett högt straffvärde. Detta gäller särskilt bl.a. misshandelsbrott.
Lagstiftaren bör genom straffskalan för misshandel klart säga
ifrån att våldshandlingar riktade mot andra människor hör till de brott som
samhället synnerligen kraftigt tar avstånd ifrån.

Höj minimistraffet vid grov misshandel

I den ovan nämnda slutrapporten (Ds Ju 1980:9) diskuteras gränsen mellan
ordinär misshandel och grov sådan. Bland annat anförs följande:

Rubriceringen grov misshandel har i undersökta domar vanligen avsett livsfarliga
gärningar. Endast i ett fåtal domar har misshandel rubricerats som
grov under motivering att gärningsmannen visat synnerlig hänsynslöshet eller
råhet. Typiskt sett har som grov misshandel betecknats fall där gärningsmannen
utdelat knivhugg med livshotande skador som följd. Statistiken visar
att straffen för sådana brott vanligen stannar vid straffskalans minimum,
fängelse ett år.

Vid en närmare analys av ett antal domar fann man följande enligt rapporten.
I 14 fall hade misshandeln vållat svår skada. Gärningarna hade förövats
i tio fall genom grovt våld och i övriga fall genom medelgrovt våld. Brotten
hade likväl bedömts som ”normalfallet" misshandel och resulterat i ett medelvärde
av fängelsestraff på 3,4 månader.

I rapporten drogs vissa slutsatser. Bland annat sades följande:

Däremot synes praxis, särskilt i förhållande till straffmätning för förmögenhetsbrott,
vara i stort sett mildare för grövre misshandelsbrott än vad som
kan anses rimligt. I synnerhet förefaller det otillfredsställande att många
våldsbrott, vilka allmänt måste uppfattas som grova, inte i rättspraxis har
bedömts som grov misshandel och inte har föranlett annat än genomsnittligt
ganska korta fängelsestraff.

För närvarande lyder 3 kap. 6 § brottsbalken enligt följande:

Är brott som i 5 § sägs att anse som grovt, skall för grav misshandel dömas
till fängelse, lägst ett och högst tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen
var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår kroppsskada eller
allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild hänsynslöshet eller råhet.

I rapporten föreslogs bl.a. att för att uppnå en rimligare bedömning av de i
egentlig mening grova misshandelsbrotten skulle man i andra stycket kunna
stryka ordet ”synnerlig” (vilket 1988 ersattes med ”särskild”). Vidare anfördes
att det fanns anledning att omvärdera de grova våldsbrotten, särskilt i
förhållande till de som grova rubricerade förmögenhetsbrotten.
Avslutningsvis anfördes i rapporten:

Till vad nu sagts anknyter följande spörsmål, som inte träder i dagen genom
statistiken. Vid genomgången av domar och akter har framkommit en
mängd fall i vilka vapen, vanligen kniv, kommit till användning. De flesta av
dessa fall har rubricerats som grov misshandel, eftersom gärningen, oftast
själva skadan, varit livsfarlig. Om så inte varit fallet har dock brottet ibland
ansetts som ”normalfallet” misshandel. Påföljden kan då ha stannat vid ett
kortvarigt fängelsestraff. Emellertid är det ofta slumpen som avgör vad följden
blir när gärningsmannen tar till vapen. Med hänsyn härtill och till att

Mot. 1989/90

Ju613

9

kniv eller annat vapen under senare år alltmer kommit till användning vid
våldsbrott finns anledning ifrågasätta, om det inte borde införas en straffskärpningsgrund
som ungefär motsvarar strafflagens ”resande av livsfarligt
vapen’. Straff skulle med tillämpning av en sådan regel kunna mera realistiskt
utmätas efter hela situationens farlighet än vad nu är fallet.

De ovan framförda förslagen till ändring gällande grov misshandel bör genomföras
fullt ut. Rekvisitet ”särskild” bör utgå och rekvisitet ”resande av
livsfarligt vapen” införas som straffskärpningsgrund. Samtidigt bör emellertid
minimistraffet för detta brott höjas från nuvarande ett år till två års fängelse.
Med tanke på hur svåra skador som ifrågakommer vid grov misshandel
och att det jämfört med andra brott är ett mycket svårt brott ter sig en sådan
skärpning befogad. Det är även befogat på den grunden att domstolarna så
konsekvent håller sig nära nuvarande straffminimum, ett år, vilket inte är ett
tillräckligt ingripande straff.

Även i detta fall kan hänvisning göras till fängelsestraffkommitténs betänkande.
Den uttalade:

För att misshandelsbrott skall bedömas som grov misshandel krävs som ovan
nämnts att det rör sig om en mycket svår misshandel. De gärningar som hänförs
till den strängare straffskalan i 3 kap. 5 § är alltså mycket allvarliga. Det
kan ifrågasättas om det inte i praxis har uppställts alltför stränga krav för att
en gärning skall bedömas som grov misshandel. Att överväga avgränsningen
mellan de olika graderna av brotten faller emellertid, liksom utformningen
av de enskilda straffbestämmelserna över huvud taget, utanför vårt uppdrag.

Det kan i och för sig vara värt att nämna att innan brottsbalken infördes stadgades
i strafflagen minimistraff på två års straffarbete för grov misshandel.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt straff för s.k.
ordinär misshandel i enlighet med vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt minimistraff
för grov misshandel i enlighet med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till de övriga ändringar
av 3 kap. 6 § brottsbalken som anges i motionen.

Mot. 1989/90

Ju613

10

Stockholm den 18 januari 1990
Rolf Dahlberg (m)

Jerry Martinger (m)

Göthe Knutson (m)

Birgit Henriksson (m)
Göran Ericsson (m)

Inger Koch (m)

Carl G Nilsson (m)

Mot. 1989/90

Ju613

Allan Ekström (m)

Ewy Möller (m)

Charlotte Cederschiöld (m)

Filip Fridolfsson (m)

Eva Björne (m)

11