Motion till riksdagen
1989/90: Ju514

av Hans Göran Franck m.fl. (s)
Kriminalvården

Sedan ett flertal offentliga utredningar under 1960-talet lagt fram förslag
som berörde innehållet i den svenska kriminalvårdspolitiken, men utan en
övergripande syn och samordning av förslagen, tillsattes i början av 1972 den
s.k. kriminalvårdsberedningen. Under dåvarande statssekreteraren Ove
Rainers ledning arbetade man mycket snabbt och kunde redan i augusti
samma år lägga fram sina förslag. Beredningen tog ett samlat grepp på hela
kriminalvårdspolitiken och kom genom sina förslag också att verksamt påverka
kriminalpoltiken.

Statsverkspropositionen 1973 innebar att kriminalvårdsberedningens förslag
principiellt och utan väsentliga förändringar förelädes riksdagen. Vid
riksdagsbehandlingen uppnåddes politisk enighet kring förslagen och deras
bärande principer.

En av reformens principer var att samhällets åtgärder mot en dömd person
skulle vara så lite ingripande som möjligt. I ett kriminalpolitiskt perspektiv
innebär detta att frivårdspåföljd borde tillgripas i ökad omfattning på bekostnad
av frihetsberövande. Kriminalvårdspolitiskt blir konsekvensen att
när samhället ändå tvingats till frihetsberövande, detta senare skulle fortgå
under så öppna former som möjligt, vara kortvarigt och med bibehållande
av sociala kontakter i den utsträckning detta kunde ske.

De första åren efter 1974 kännetecknades av att frivårdspåföljd användes i
ökad utsträckning främst beträffande ett socialt utslaget klientel med relativt
frekvent, men inte särskilt allvarlig kriminalitet. På senare år har kunnat noteras
en återgång till tidigare användning av frihetsberövande i ökad omfattning
för denna grupp av socialt utslagna multiproblematiker. Den genomsnittligt
utdömda strafftiden visar ockå på en viss ökning av längden på frihetsberövandena.
Här påtalad tendens gör sig särskilt märkbar i fråga om
häktning. De första åren efter 1974 gick användningen av häktning påtagligt
ned för här avsedd grupp. På senare år är det allt vanligare med häktning
också i de många fall där senare utdömd påföljd blir relativt kortvarig.

Eftersom sambandet brottslighet—straffnivå numera får anses vara klarlagt
såsom i det närmaste obefintligt, kan inte det här påtalade fenomenet
gärna tolkas annat än som ett uttryck för bristande tilltro till effekterna av
icke-frihetsberövande påföljd.

Den kriminalvårdspolitiska principen om så lite ingripande som möjligt
och vistelse på öppen anstalt och lokalanstalt i största möjliga utsträckning,

har delvis följt samma utveckling som den ovan beskrivna. Här kan det konstateras
att kriminalvården under den gångna perioden faktiskt försökt leva
upp till reformens intentioner sådana de manifesterats i kriminalvårdslagstiftningen.

Huvudtanken med vistelse på lokalanstalt, i vart fall i slutet av verkställighetstiden,
för att möjliggöra adekvata frigivningsförberedelser i nära kontakt
med hemortens ”normala” myndigheter, har i många fall omintetgjorts
genom att det blivit nödvändigt med förflyttning till mera slutna förhållanden
även relativt kort tid före planerad frigivning.

Det socialt mest utslagna klientelet, med de största behoven av hjälp- och
stödinsatser från olika myndigheter i samverkan inför frigivningen, är också
i de flesta fall offer för ett avancerat narkotikamissbruk. Missbruket och behovet
av droger bär de självfallet med sig också under anstaltsvistelsen. Trots
ökade insatser både avseende motivation och behandling liksom av kontrollåtgärder
för att förhindra åtkomsten av droger, har den öppenhet som präglar
främst lokalanstalternas program medfört allvarliga problem. Antalet
förflyttningar till mera slutna förhållanden är stadigt ökande. Detta problem
har på sina håll i landet fått en sådan omfattning att man med fog kan hävda
att intentionerna enligt kriminalvårdsreformen inte kan uppnås.

Den andra aspekten på största möjliga öppenhet, rymningar, har däremot
visat att reformens principer kunnat tillämpas med gott resultat. Trots ibland
förekommande pressuppgifter om motsatsen, har rymningarna inte ökat.
Det går alltså ur denna synpunkt väl att bedriva kriminalvård på anstalt under
öppna former. Den praktiska konsekvensen av de främst p.g.a. narkotikan
förekommande förflyttningarna blir oro och störd atmosfär på lokalanstalterna,
avbruten eller försvårad frigivningsplanering för alltför många enskilda
intagna. Slutligen leder detta till att anstalter med relativt hög rymningssäkerhet
måste användas för intagna där just rymningsrisken inte är påtaglig.
Det torde kunna påstås att anstaltssystemet på detta sätt kommit i
kraftig obalans.

Under 1988 rådde det förhållandet att av samtliga, som villkorligt frigavs
till hemadress i Stockholmsområdet, frigavs ca 45 % från sluten riksanstalt.
En åtgärd som skulle kunna återställa balansen och leda till en bättre fungerande
verksamhet på lokalanstalterna, till bättre frigivningsförberedelser för
de mest utslagna och samtidigt till minskad användning av anstalter med för
detta klientel onödigt hög säkerhet, vore införandet av en ny anstaltstyp som
förslagsvis kunde kallas regionanstalt eller mellananstalt.

Dessa anstalter, som kunde erhållas genom förändrad karaktär på vissa
befintliga anstalter, skulle geografiskt vara belägna inom ett område som
med dagens kommunikationer kunde betecknas som ett något vidgat ”hemdistrikt”.
Rymningssäkerheten behövde inte vara påfallande hög men verksamhetsprogram
och klientelurval bör vara anpassat till ett socialt svårt utslaget
missbrukarklientel. Såvitt vi kan finna skulle här skisserad omstrukturering
av delar av anstaltsystemet leda till påtagliga fördelar.

Kriminalvårdsreformen innebar också att permissioner för de frihetsberövade
skulle användas i ökad omfattning. På ett relativt oförändrat fångantal
har antalet årligen medgivna permissioner i det närmaste fyrdubblats totalt
sett. Trots enstaka uppmärksammade händelser kan det konstateras en posi

Mot. 1989/90

Ju514

14

tiv utveckling. De genomsnittliga talen för misskötsamhet är i sjunkande
med undantag för en grupp. Vissa av de slutna lokalanstalterna har misskötsamhet
avseende regelbunden permission i en omfattning som inte kan anses
tolerabel.

Det förekommer anstalter, främst i storstadsområdena, där så mycket som
30—40 % av permissionerna missköts. Också här handlar det om den svårt
utslagna missbrukargruppen. Ett införande av regionanstalter enligt ovan
skisserad modell skulle göra det möjligt att tillskapa ett särskilt permissionssystem
för denna grupp - utan så påfallande inslag av misslyckanden som
också för den enskilde måste te sig ytterligt negativt. Bättre förberedelser,
metoder för stärkande av självförtroende och motivation att hantera sina
missbruksproblem kan vara en väg till bättre resultat.

En annan huvudprincip i kriminalvårdsreformen var samverkan mellan
olika myndigheter i samhället för att möjliggöra bättre förutsättningar för en
acceptabel tillvaro för dömda personer. Den av kriminalvårdsberedningen
föreslagna, och sedermera genomförda regionorganisationen motiverades
främst med möjligheten att nå samverkan mellan olika myndigheter. Regionen
har också till uppgift att differentiera intagna mellan olika anstalter och
att söka åstadkomma integration anstalt—frivård. Främst samverkan med
andra myndigheter har varit svår att åstadkomma. Det noteras att uppgifter
som normalt åligger kommunerna har varit svåra att ”nå” för de frihetsberövade.
Med nuvarande system med i vissa hänseenden delat ansvar mellan
staten (kriminalvården) och kommunerna vad gäller främst omsorgen om
dömda personer, uppstår, i synnerhet i tider av resursknapphet inom den offentliga
sektorn, ett ibland för de dömda mindre önskvärt tomrum mellan
ansvariga huvudmän. Dömdas rätt till samhällelig omsorg i samma omfattning
som övriga medborgares, skulle sannolikt bättre kunna tillgodoses med
ett annat system.

Därest socialtjänstlagens övergripande princip om tillgodoseende av alla
medborgares behov fullt ut skall omfatta också alla dömda personer, bör den
kommunala socialtjänstens ansvar också omfatta alla som är frihetsberövade
inom en kommun. En konsekvens bör då vara att man allvarligt överväger
att överlämna väsentliga delar också av frivårdens arbetsuppgifter till socialtjänsten.
Förberedelse av frigivning och övriga rehabiliterande insatser
skulle i denna konstruktion direkt åvila kommunerna, vars befattningshavare
skulle ges ett inflytande på det s.k. behandlingsarbetet på anstalterna.

Påfallande många av de intagna har kraftigt försummad skolutbildning.
Sedan skolmyndigheterna genom komvux gått in på anstalterna och helt tagit
över ansvaret för undervisningen har situationen på detta viktiga område
väsentligt förbättrats. Kriminalvården svarar för den yttre ramen i form av
lokaler, omhändertagande och försörjning av eleverna, medan komvux ombesörjer
undervisningen inklusive rekrytering och administration av lärare
och undervisningsmaterial. Den genomsnittliga dagliga insatsen svarar mot
ungefär 200 lärartjänster. Ett liknande ansvar skulle utöver socialtjänstens
område vara tänkbart också inom t.ex. sjukvården. I dag har kriminalvården
ibland stora svårigheter, särskilt när det gäller behov av psykiatrisk vård, att
få de intagnas behov tillgodosedda. I Norge har den landstingskommunala

Mot. 1989/90

Ju514

15

sjukvården totalansvaret för alla frihetsberövade med, enligt uppgift, gott
resultat.

På senare år har det inom kriminalvårdens område - liksom inom andra
delar av såväl den offentliga sektorn som det enskilda näringslivet - rests
berättigade krav på ett ökat inflytande för baspersonalens del över det dagliga
arbetet. Också inom kriminalvårdens område är personalen en kompetensreserv,
som bör kunna utnyttjas i ökad omfattning. Med hänsyn till att
frihetsberövande faktiskt också kan beskrivas som det yttersta våld staten
får använda mot medborgarna, åvilar det staten ett särskilt ansvar för innehållet
i frihetsberövandet och då främst den rättssäkerhet som den frihetsberövade
har ett särskilt behov av att få garanterad.

Baspersonalens ökade inflytande över sin arbetssituation måste avvägas
noga mot det starka intresset av rättssäkerhet för de frihetsberövade. En av
olika skäl nödvändig översyn av kriminalvårdens organisation bör medföra
en struktur främst avseende beslutsnivåer där dessa ibland motstående intressen
noga övervägs.

I budgetpropositionen föreslås långtgående förändringar av kriminalvårdens
organisation. Det är tveksamt om de skall genomföras på det sätt och i
den utsträckning som anges i propositionen i fråga om decentralisering m.m.
Det är oklart om tillräckliga förutsättningar föreligger och om de grundläggande
värderingarna i kriminalvårdsreformen kan bibehållas. I vart fall bör
först fastställas vilka förändringar i innehållet i reformen som är nödvändiga.

Risk föreligger eljest för att olika förordningsförändringar leder till en
icke önskvärd ”bakvägs”-förändring av hela reformen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om synpunkter och förslag vid förändringar av kriminalvården.

Stockholm den 25 januari 1990
Hans Göran Franck (s)

Margareta Winberg (s) Evert Svensson (s)

Anita Johansson (s)

Mot. 1989/90

Ju514

16