Motion till riksdagen
1989/90:Ju411
av Rolf Dahlberg m.fl. (m)
Försäkringsdomstolarna
I årets budgetproposition har regeringen föreslagit en integration av försäkringsrätterna
i tre av kammarrätterna.
Domstolsverket (DV) utredde på regeringens uppdrag frågan om tiden nu
var inne att flytta över handläggningen av socialförsäkringsmålen till de allmänna
förvaltningsdomstolarna. DV redovisade sitt uppdrag (DV RAPPORT
1988:5) och föreslog som slutlig lösning att socialförsäkringsmålen
borde handläggas i den vanliga instanskedjan i de allmänna förvaltningsdomstolarna,
länsrätt, kammarrätt och regeringsrätten men i en första etapp
endast i ett begränsat antal länsrätter och med fullföljd till försäkringsöverdomstolen
(FÖD).
Under 1989 föreslogs av tjänstemän i justitiedepartementet i en idéskiss
(Ds 1989:2) - samtidigt med att man förordade att länsrätten skulle läggas
ned - att socialförsäkringsmålen skulle tillföras kammarrätterna, vars organisation
då skulle byggas ut i motsvarande mån. FÖD med dess möjlighet
till ändringsdispens skulle behållas som slutinstans.
Vid remissbehandlingen avstyrkte regeringsrätten och alla de tre berörda
kammarrätterna att socialförsäkringsmålen skulle kunna överklagas direkt
från socialförsäkringsnämnd till kammarrätt, främst med motiveringen att
detta inte är förenligt med kammarrätternas uppgifter, deras verksamhetsformer
och målens beskaffenhet. Länsrätten i Stockhoms län föreslog vid
remissbehandlingen av domstolsverkets förslag och idéskissen med en tämligen
omfattande motivering en integration med länsrätt som första instans. I
samma riktning uttalade sig exempelvis Svea hovrätt och JUSEK.
Regeringen har härefter i flera sammanhang och senast i budgetpropositionen
uttalat sig för att de två stora domstolsorganisationerna, de allmänna
domstolarna och de allmänna förvaltningsdomstolarna skall bibehållas. Regeringen
har vidare - för kort tid sedan - tillsatt en parlamentarisk utredning
med uppdrag att se över domstolarnas uppgifter, arbetssätt och organisation.
I direktiven för utredningen sägs att de grundläggande principer som lades
fast i idéskissen bör vara utgångspunkten för kommitténs arbete. Bland
dessa grundläggande principer kan i detta sammanhang pekas på följande:
- tyngdpunkten i första instans
- god lokal förankring
- starkt lekmannainflytande
- renodling av domstolsinstanserna till vad de är avsedda för
- översyn av instansordningen, inte längre instanskedjor än nödvändigt,
första domstolsprövningen i tingsrätt-länsrätt
- fortsatt hög kvalitet i rättskipningen
- kortare handläggningstider
- högt kostnadsmedvetande
- enklare och billigare utredning
1 budgetpropositionen understryks särskilt att den nyligen tillsatta domstolsutredningen
skall se över instansordningen i olika hänseenden för att få ett
bättre genomslag för principen att rättskipningen skall ligga i första instans.
Detta till trots föreslår regeringen i budgetpropositionen att socialförsäkringsmålen
nu i en första etapp skall gå direkt från försäkringskassorna till
tre av kammarrätterna. Det hålls i budgetpropositionen öppet för en framtida
fullständig integration med de allmänna förvaltningsdomstolarna. Här
bör påpekas att riksdagens revisorer har påtalat att arbetsskadeförsäkringens
materiella regler måste ses över (Rapport 1988/89:5).
Förslaget om att nu föra socialförsäkringsmålen till kammarrätterna som
första domstolsinstans går stick i stäv mot alla regeringens egna, nyss angivna
utgångspunkter för det framtida domstolsväsendet. Grundläggande för allt
resonemang om domstolsinstanser är att målen blir enklare, billigare och
snabbare avgjorda ju längre ned i instanserna som första beslutet fattas. Så
många mål som möjligt slutligt avgjorda i första instans och så få mål som
möjligt upp genom instanserna förefaller också vara rättesnöret för den pågående
domstolsöversynen.
Om socialförsäkringsmålen får börja i länsrätt kan man räkna med att antalet
sådana mål i kammarrätt minskar från omkring 9 000 per år till omkring
2 500 (ungefärligen det antal mål som nu överklagas till försäkringsöverdomstolen).
Antalet mål i slutinstansen kan antas gå ned från nuvarande 2500
till mellan 500 och 1000 per år (överklagningsprocenten från kammarrätt till
regeringsrätt uppgår till omkring 20 %).
De genomsnittliga handläggningstiderna i både försäkringsrätt och försäkringsöverdomstolen
överstiger för närvarande ett år i vardera instansen.
Handläggningstiderna för sociala mål i länsrätten i Stockholms län kan som
ett medianvärde antas understiga tre månader. För kammarrätten i Stockholm
kan motsvarande medianvärden antas uppgå till mellan två och sex månader
för olika sociala målgrupper.
En prövning i både länsrätt och kammarrätt leder enligt vår uppfattning
till kortare väntetider - och en fullödigare rättsvård.
Regeringens förslag är desto mera märkligt som den av oss föreslagna fulllödigare
rättsvården måste antas dra tiotals miljoner kronor lägre kostnader
än regeringens förslag. Detta sammanhänger med att den genomsnittliga
handläggningskostnaden per mål i länsrätt bara är avsevärt lägre än kostnaden
i försäkringsrätt och kammarrätt samt att kostnaderna i dessa domstolar
är lägre än i slutinstansen. Uppenbart är mot bakgrund härav att stora besparingar
står att vinna om i runda tal 75 % av målstocken stannar i första instans
och 75 % av återstoden i andra.
I valet mellan länsrätt och kammarrätt som underinstans åberopas i budgetpropositionen
tre skäl:
Mot. 1989/90
Ju411
20
- försäkringsrätterna har byggts upp med kammarrätterna som förebild,
- behovet av föredragande kan tillgodoses bättre i kammarrätterna än i
länsrätterna,
- en samordning med kammarrätterna blir mera naturlig och mindre komplicerad.
Av dessa argument förefaller det första vara ett rent pseudoskäl och det
tredje en obestyrkt värdering av författaren.
När det gäller det andra skälet torde det i själva verket förhålla sig
tvärtom. Fiskalsrekryteringen till kammarrätterna har länge varit bekymmersam
(föredraganderekryteringen till försäkringsrätterna rent bedrövlig).
Intresset av att söka sig till kammarrätterna torde inte bli större om bortåt
hälften av verksamheten består i handläggning av socialförsäkringsmål i
första domstolsinstans. Länsrätterna kan rekrytera hur många föredragande
som helst.
Budgetpropositionens förslag är inte ens till gagn för den berörda personalen
om - som man får utgå från - socialförsäkringsmålen i en framtid skall
följa den normala instansordningen. I så fall skulle nämligen personalen bli
drabbad av två omorganisationer. Även kammarrätternas personal skulle för
övrigt dras in i en senare omorganisation. För staten skulle uppstå betydande
svårigheter att senare minska kammarrättsorganisationen till bortåt hälften.
Enligt vår uppfattning bör socialförsäkringsmålen i en första etapp fr.o.m.
den 1 juli 1991 tillföras länsrätterna med fullföljd till kammarrätterna och
tills vidare till FÖD. Om så inte sker bör förslaget avslås och frågan om integration
av försäkringsdomstolarna i de allmänna förvaltningsdomstolarna
överlämnas till utredningen som skall se över uppgifter m.m. för fortsatt
övervägande.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen - med avslag på regeringens förslag - hos regeringen
begär förslag om att socialförsäkringsmålen fr.o.m. den 1 juli
1991 tillförs länsrätterna med fullföljd till kammarrätterna och tills vidare
försäkringsöverdomstolen,
2. att, för det fall ovanstående yrkande (1) inte vinner bifall, riksdagen
- med avslag på regeringens förslag - beslutar att frågan om integration
av försäkringsdomstolarna i de allmänna förvaltningsdomstolarna
skall överlämnas till utredningen som skall se över domstolarnas
uppgifter m.m. för fortsatt övervägande.
Mot. 1989/90
Ju411
21
Stockholm den 25 januari 1990
Rolf Dahlberg (m)
Jerry Mar tinger (m)
Göthe Knutson (m)
Birgit Henriksson (m)
Göran Ericsson (m)
Inger Koch (m)
Carl G Nilsson (m)
Mot. 1989/90
Ju411
Allan Ekström (m)
Ewy Möller (m)
Charlotte Cederschiöld (m)
Filip Fridolfsson (m)
Eva Björne (m)
22