Motion till riksdagen
1989/90:Ju406

av Elisabeth Persson (vpk)

Rättsväsendets kompetens beträffande sexuella
övergrepp mot barn

Sexuella övergrepp mot barn har först under det senaste decenniet på allvar
börjat uppmärksammas i vårt land. Handläggningen av anmälda eller misstänkta
fall har oftast visat sig vara bristfällig inom såväl sjukvården, socialtjänsten
som polisen. Bristande kunskaper om barn, barns behov och barns
sätt att reagera på sexuella övergrepp i olika utvecklingsstadier kan förklara
en del av bristerna i handläggningen. Bristande inkänning eller oförmåga att
identifiera sig med barnen lika mycket som med vuxna är otvivelaktigt andra
viktiga faktorer i sammanhanget. Fallen är också relativt sällsynta både i hälso-
och sjukvårdens och i socialtjänstens verksamhet av vilket följer att
handläggarna sällan får någon större erfarenhet av svårigheter eller fallgropar
i utredningarna och vad som är viktigt att utreda.

I många län har centrala och lokala samarbetsgrupper inrättats med syfte
att införa goda handläggningsrutiner och förbättra samarbetet mellan socialtjänst,
sjukvård, polis och åklagare.

Enligt Brottsförebyggande rådet leder endast c:a en tredjedel av alla anmälda
fall till åtal och en femtedel till fällande dom.

Men omfattningen av sexuella övergrepp mot barn är betydligt större än
antalet fällande domar. Den faktiska verkligheten speglas inte i domsluten.
De flesta förövare går fria. Benägenheten att anmäla misstänkta fall är låg.
Sannolikt bidrar erfarenheten att fyra av fem förövare frikänns till att öka
tveksamheten att anmäla.

Att så många frias beror i de flesta fall på att åklagare inte kunnat få fram
tillräckligt många bevis eller indicier eller också på att åklagare och domstolar
inte ansett tillgängliga bevis eller indicier tillräckligt hållbara för en rättslig
prövning. Detta är naturligtvis avhängigt av åklagarnas och domstolarnas
kompetens i frågan.

En hög kompetens vad gäller fall av sexuella övergrepp mot barn innebär
att åklagaren vet vilken typ av bevis eller indicier man bör leta efter, vilka
experter som är värdefulla att engagera, vilka fallgropar som är vanligast
osv. Men framför allt handlar det kanske om att rätt värdera barns och vuxnas
utsagor. Här räcker det inte alltid med teoretiska kunskaper, eftersom vi
alla påverkas så kraftigt av våra egna tidigare erfarenheter och känslor. Inte
minst påverkas vi av vår uppfostran som alltför ofta gått ut på att lära oss att
vuxna har rätt och barn har fel.

Denna omedvetna känsla för vi ofta med oss upp i vuxen- och yrkeslivet
och den kan spela oss spratt i våra försök att vara objektiva.

Både åklagare, domare och nämndemän måste ges möjlighet till adekvat
handledning och utbildning i dessa frågor.

Alla erfarenheter visar också hur lätt barns intresse kommer i kläm när
barnärenden hanteras samtidigt med vuxenärenden.

Inom sjukvården, socialtjänsten och polisen försöker man nu alltmer
sträva efter att det ska vara ett begränsat antal utvalda personer som handlägger
misstänkta fall av sexuella övergrepp för att garantera största möjliga
kompetens och erfarenhet.

Samma sak bör eftersträvas inom åklagar- och domstolsväsendet enär
handläggningen där lika ofta är av livsavgörande betydelse för det utsatta
barnet.

Barn är ur alla synvinklar vår svagaste och mest utsatta befolkningsgrupp.
Med hänsyn till barnens skyddslöshet bör stora insatser göras för att de som
ska handlägga och döma i fall som rör sexuella övergrepp mot barn ska ha
särskild kompetens för detta.

Hemställan

Mot bakgrund av det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär åtgärder i enlighet med vad i motionen
anförts för att förbättra åklagar- och domstolsväsendets kompetens
vad beträffar problematiken i samband med sexuella övergrepp
mot barn.

Stockholm den 24 januari 1990

Elisabeth Persson (vpk)

Mot. 1989/90
Ju406

10