Motion till riksdagen
1989/90:Ju40

av Göran Ericsson (m)

med anledning av prop. 1989/90:155
Förnyelse inom polisen

Inledning

Förändringar inom polisväsendet har pågått under praktiskt taget hela 1970och
1980-talen. Efter förstatligandet 1965 tog det flera år av arbete innan
organisationen stabiliserats och funnit sin nya form. Det var då dags för 1975
års polisutredning som ledde fram till proposition 1980. Den därpå följande
polisberedningen fortsatte arbetet på omvälvningen av polisväsendet. Under
samma tid som polisberedningens förslag låg under genomförande biträdde
regeringen till den allmänna villervallan med att dra ner antagningarna till
polishögskolan med en snabbt stigande akut polisbrist som effekt.

När nu regeringen i denna proposition föreslår ytterligare förändringar, är
det egendomligt om Sverige under början av 1990-talet kommer att ha en
funktionsduglig polis, inte minst som regeringen i motsägelsefulla ordalag
ger sig in i prioriteringsfrågorna. Vad svensk polis just nu är i behov av är
lugn och arbetsro. Vad man liksom all annan offentlig verksamhet är minst
betjänt av är nya och fler diktat av politiker.

Polisen och samhället

Under denna rubrik i propositionen försöker regeringen att utforma en prioriteringsdoktrin,
som utmynnar i ett krav på polisen att "inrikta sin verksamhet
på åtgärder som går ut på att värna om människors trygghet till liv, hälsa
och personlig egendom”. Likväl säger statsrådet några rader längre fram i
propositionen, när det gäller huvuduppgiften att utreda brott som hör under
allmänt åtal, att ”det är självfallet nödvändigt att tillräckliga resurser även i
fortsättningen avdelas för denna verksamhet”.

Så uttrycker sig den som genom en medveten utarmning av polisens personella
resurser under perioden 1982-1989 nu insett att den politiken lett fram
till ett krisläge som t.o.m. väljarna uppfattar. Vad statsrådet försöker säga
till polismyndigheten är att fortsätta som vanligt, men visa er litet mer i bilar
för folk så att oron inte blir allt för stor.

Ett förslag till en grundläggande och långsiktig polispolitik som leder fram
till trygghet för den enskilde har socialdemokraterna i regering avvisat under
hela 1980-talet, förslag som framförts av oss moderater och som år efter år
visat sig ha allt mer relevans.

Regeringen försöker i propositionen genom rader av administrativa krum- Mot. 1989/90

bukter skyla över de år av politiska misstag som begåtts när man valde att Ju40

kraftigt dra ner antagningarna till polishögskolan oaktat stigande brottsfrekvens
och allt skarpare varningar från berörda myndigheter.

Som ett exempel på regeringens försök att nå publik effekt med sitt prioriteringsförslag
är när man i propositionen försöker hävda att "ett brett förebyggande
polisarbete är i många fall det sätt som på sikt ger bäst resultat när
det gäller att komma tillrätta med gatuvåld, ungdomsbrottslighet, narkotikahantering,
skadegörelse och andra slag av kriminalitet och ordningsstörningar
som tilldrar sig kriminalpolitiskt intresse”.

Det finns ingen vetenskaplig forskning som styrker detta påstående, däremot
finns forskning om narkomani som påstår motsatsen, att det är narkomanens
drogberoende som styr hans beteende och inte förekomsten av en
eller annan polis. Det är mot den bakgrunden synnerligen illavarslande att
propositionen till del använder fria och helt ogrundade påståenden som
grund för beslut i riksdagen.

Polisens uppgifter finns angivna i polislagen (1984:387) § 2. Det finns inget
skäl att nu ändra eller föreslå prioriteringar bland dessa uppgifter. Den enda
väg som leder fram till en normaliserad situation är att polisen erhåller den
personal som verksamheten kräver. Statsrådet tar längre fram i propositionen
upp frågan om polisens yrkesroll och uppgifter och detta är en intressant
diskussion som bör kunna leda fram till ökade personella resurser.

Propositionens förslag under punkt 3, Polisen och samhället, bör mot den
bakgrunden avslås.

Polisens uppgifter

Det är bra att det i propositionen framläggs en katalog över pågående överväganden
i regeringskansliet som kan få inverkan på polisens resurser. Det
finns dock anledning att dels peka på ytterligare områden men dels också
lämna en anmärkning till vissa förslag.

Det är riktigt att polisens serviceuppgifter blivit alltmer omfattande med
åren. Dels har detta sin grund i att polisens ställning och befogenhet att utöva
våld som en ytttersta utväg varit vägledande, dels också i en allmän inställning
till polisen som serviceenhet till rader av myndigheter.

Polismyndigheten sysselsätter betydande personella resurser med att:

- bedriva delgivningsverksamhet

- hämta psykiskt sjuka som ej återvänt eller skött sin behandling och skall
återintas på sjukhus

- utföra transporter av psykiskt sjuka personer mellan olika sjukvårdsenheter

- utföra handräckningsverksamhet inom ramen för socialtjänstlagstiftningen

Alldeles oavsett att föredragande statsråd förutsätter, att avveckling av
polisuppgifter inte får leda till att dessa friställda resurser uppkommer på
annan plats i statsbudgeten, är det viktigt att understryka att vissa uppgifter
som polisen i dag utför, som t.ex. delgivningsverksamhet, måste fortgå men
bli avsevärt billigare för statsmakten om den handläggs via en delgivnings

man.

Det måste vidare finnas möjlighet att inom ramen för sjukvårdshuvud- Mot. 1989/90

mannens verksamhetsområde kunna avsätta resurser inom befintliga ramar Ju40

för den transportverksamhet som polisen tvingas utföra i dag. Aven socialtjänsten
borde ha möjlighet att inom ramen för sin verksamhet kunna bygga
upp en resurs för handräckning och transporter inom sin verksamhet.

I anslutning till frågan om överförande av passärenden till posten är det
viktigt att i det sammanhanget understryka att passhantering innebär kontakt
med sekreta personuppgifter som rimligen inte kan anförtros tjänstemän
inom posten. Detta leder till att posten skulle ha tillgång till rättsväsendets
informationsssystem med alla de risker för missbruk eller misstag som
ligger i detta.

Mycket starka skäl måste då anföras för att tillskapa en sådan ordning.

Redan inom polisen har stor möda och en hel del resurser tillförts för att
införa datasäkerhet. Med den begränsade personalstyrkan, där trots allt
varje tjänsteman har tystnadsplikt, har integritetsaspekten likväl medfört att
befattningsavgränsningar införts i datasystemet för att minimera risken för
att obehörig datainformation skall läcka ut.

När det så gäller asylutredningarna är det här fråga om utredningar av icke
polisiär natur. Flyktingen är normalt inte misstänkt för brott och skall naturligtvis
när det gäller fråga om hans tillstånd att uppehålla sig i riket handläggas
av annan myndighet, lämpligen SIV. Emellertid har polisen ett avgörande
intresse i flyktingfrågan och det är förekomsten av terrorister eller
andra från nationell säkerhetssynpunkt oönskade personer.

Det är därför påkallat att polismyndigheten i form av säkerhetsavdelningen
inte bara får utan skall ha en grundlig insyn i inresande till riket. Det
gäller inte minst diktaturföreträdare som här i landet kan samla in uppgifter
om enskilda invandrares göranden som sedan medför terrorangrepp eller
hot om angrepp mot släktingar i hemlandet.

Att polisens uppgifter av servicekaraktär skall bestå råder knappast någon
delad mening om. Det är dock väsentligt att serviceuppgifterna sorteras så
att polisens serviceverksamhet till allra största del har med polisens uppgifter
att göra och inte framstår såsom en myndigheternas transport- och ”springpojksorganisation".

Riksdagen bör därför i den delen uppdra till regeringen att även se över
den lagstiftning och andra regler eller praxis som styr polisens hela handräckningsarbete.

Regeringen bör därför i anslutning till statskontorets utredning bevaka att
den ovan anförda synpunkten om säkerhetsavdelningens berättigade insyn i
inresandet till riket tillgodoses.

Yrkesrollerna inom polisen

Till fullo delar jag den bedömning som föredragande statsråd anför. Verkligheten
är dock en annan, och här torde mycket kunna göras som effektiviserar
polisarbetet.

Polischefskarriären bör som framgår av propositionen i huvudsak förbehållas
personer med avlagd juris kandidatexamen. Det är också korrekt att
många ställningstaganden av en polischef har underliggande juridiska pro

blemställningar. Emellertid är polischefsarbetet på operativ nivå snarast mer Mot. 1989/90

betjänt av personer med lång och väl vitsordad tjänst i ledande befattning Ju40

inom polisen. Ingen utbildning kan som bekant ersätta lång erfarenhet.

Även i den delen tycks enighet råda.

För att polismyndigheten fullt ut skall kunna på ledningsnivå tillgodogöra
sig dessa personer krävs att polisen tillförs en egen polischefskarriär, till vilken
enbart härför lämpliga kommissarier eller inspektörer äger tillträde.

Härvid skulle polismannabanan erhålla en länk till och därmed öka attraktionskraften
för polisyrket.

Under avsnittet ”Polisdistriktsindelnigen” återkommer jag i fråga om
”operativa polischefer". Sammanfattningsvis bör polischefskarriären sönderdelas
i två grenar. Den ena nuvarande avsedd för dem som med juris kandidatexamen
som grund skall utbildas till polischefer i meningen polismästare.
Den andra grenen avser övriga polischefer med operativa arbetsuppgifter
och till vilken utbildning härför lämpliga polisbefäl i kommissarie- och/eller
inspektörsgraden kan söka. Befattningsmässigt kommer dessa att kunna
söka befattningar som polisintendenter och polisöverintendenter, medan
den förstnämnda gruppen söker befattningar såsom polismästare och ställföreträdande
polismästare.

Sammanfattningsvis bör avsikten som föredragande statsråd ger uttryck
för i propositionen följas upp fullt ut och därmed bör regeringen tillskapa en
ny polischefskarriär som jämte den nuvarande skapar möjlighet för erfarna
och skickliga polismän att även få ledningsuppgifter i polisdistrikten. Regeringen
bör återkomma till riksdagen med förslag om sådan polischefsutbildning.

Polisdistriktsindelningen

Egendomligt nog aviserar inte regeringen en förändring av polisdistriktsindelningen
i föreliggande proposition. Landet är indelat i 118 polisdistrikt, av
vilka ett stort antal utgör mycket små enheter, men gemensamt för dem alla
är att de var och en har en för polisdistrikt fullt utbyggd administration med
lönekassör och allt vad som hör till. Detta är från rationalitetssynpunkt och
besparingssynpunkt alarmerande.

Den passivitet som regeringen uppvisar är slående, initiativen till en förändrad
distriktsindelning förväntas komma från lokalt och regionalt håll.

Borta är alla ambitioner när det gäller effektivitet och rationalitet och resursbesparingar.

Polisdistrikt med låg folkmängd och med en huvudsaklig landsbygd bör
kunna fungera utomordentligt väl som en enskild bevakningsenhet och med
administrationen förlagd till residensstaden i länet. I många län finns enheter
med 5 eller färre polismän och att så små enheter skall ha en egen administration
är från alla synpunkter fel.

Polisdistrikt av den här storleken kan också ha en polischef som är rekryterad
från polismannabanan. I anslutning till att distriktet administrativt är
kopplat till residensstaden är det naturligt att också polismästaren i det distriktet
påtår sig polischefsansvaret för den lilla enheten. Därmed skulle

6

stora och viktiga besparingar göras utan att effektivitet och övervakning nag- Mot. 1989/90

gades i kanten. Ju40

Sammanfattningsvis bör regeringen överväga denna fråga i enlighet med
ovan anförda synpunkter.

Den regionala polisorganisationen

Synnerligen överraskande saknas i propositionen ett avsnitt om den regionala
polisorganisationen. I flera avseenden hade just denna fråga nu krävt
en permanent lösning. Avsaknad av förslag härvidlag kan endast tolkas som
handlingsförlamning eller total oenighet inom regeringen om hur frågan
skall lösas. Låt mig här ta upp en fråga om länsstyrelsens roll och frågan om
länspolismästarfunktionen kontra länspolischefen.

Länsstyrelsen är länets högsta beslutande organ i polisfrågor. Landshövdingen
är högsta polischef i länet. Inget av dessa två påståenden har någon
verklighetsförankring längre. I hur många fall agerar landshövdingen som
högste polischef och i hur många fall finns taktiska och strategiska polisfrågor
på länsstyrelsens bord? Svaret på dessa frågor är om man skall tala om
sensation ett par gånger årligen.

Om polisen i alla andra sammanhang skall vara tidsenlig och moderniserad
kan inte dessa frågor lämnas därhän till en oviss framtid. Länspolischefen
är inte ens anställd av polisdistriktet, han är tjänsteman vid länsstyrelsen,
vilket gör att han befinner sig vid sidan om verksamheten på ett avgörande
sätt. Penningflödet inom länets polisverksamhet kompliceras avsevärt genom
den här ordningen och organisationen blir trög och klumpig i stället för
snabb och anpassningsbar.

Frågan om en övergång till länspolismästarfunktionen i alla län är därför
viktig och för polisens operativa möjlighet avgörande. Regeringen bör snarast
återkomma till riksdagen i denna fråga.

Yrkesroller inom polisen

Stor enighet råder i riksdagen om behovet av att utbildade polismän skall
ersättas av civil personal på administrativa befattningar där inte poliserfarenhet
oundgängligen är påkallad. Här rör det sig i första hand om rena administrationsuppgifter
men också om brottsutredningar av enklare beskaffenhet.
Det är mot den bakgrunden positivt att regeringen strävar efter en mer
renodlad yrkesroll för polismän.

I propositionen diskuteras begreppet polisman i allmänna termer och med
en strävan att riva ner specialiseringen. Är någon polis kan han eller bör han
kunna fungera i alla förekommande befattningar eller göromål. Denna målsättning
är positiv och omsatt i verkligheten skulle den väsentligt öka polisyrkets
attraktionskraft.

Emellertid är verkligheten en annan. Medan polismannen i glesbygd är en
allroundpolis, blir polismannen i storstäder med nödvändighet specialiserad.

Bakgrunden är enkel, arbetsbelastningen är hög, varje befattningshavare
måste uppnå hög färdighet och tolerans mot påfrestningar, brotten är ofta
svårare och mer komplicerade och därav krävs erfarenhet.

7

Det är således inte rimligt att en radiobilpatrull sätter i gång med utred- Mot. 1989/90

ningsarbete i ett enklare fall när exempelvis ledningscentralen i Stockholm Ju40

har 50-talet väntande arbetsuppgifter varav några med hög prioritet. I storstaden
är radiobilenheter "frontstyrkor” som parerar akuta händelser som
radar upp sig. medan radiobilenheten i landsorten kan påta sig ett större utredningsansvar
och göra en viss del av utredningsarbetet.

Denna situation är dock inte framkallad av polisväsendet självt utan av
regeringen som medvetet framkallat den situation av polisbrist som är mest
påtaglig i större tätorter. En fortsatt bättre rekrytering till polishögskolan
kommer att delvis uppfylla propositionens önskemål.

1 likhet med polisberedningen är det viktigt att enklare arbetsuppgifter
inom utredningssidan överförs till ordningspolisen från kriminalpolisen.

Härmed åstadkoms en allsidighet som främst i storstäderna gått förlorad genom
långtgående specialisering.

Legitimering av polismän

Liksom vid tidigare tillfällen avser jag ta upp frågan om legitimering av polismän.
Som framgår av propositionen s. 26 lämnar föredragande statsråd en
ingående beskrivning av vad som avses med polisman. Efter denna beskrivning
följer en genomgång av de särskilda mandat som samhället utrustat polismannen
med.

Det är viktigt att lagreglera vad som avses med polisman, inte minst mot
bakgrund av att det i debatten höjs röster för mellanting av polismän, exempelvis
i trafiken. En legitimering av polismannen har två sidor. Allmänheten
skall i den legitimerade polismannen känna trygghet och förvissning om att
denne genom noggrann prövning och utbildning befunnits lämplig att erhålla
den särställning som polismannen har genom sina befogenheter. Å andra sidan
skall ej lämpliga poliser omedelbart kunna avstängas genom att deras
legitimationer dras in, de kan då inte längre tjänstgöra.

Om man således kopplar frågan om rätten att utöva polisfunktionen till en
mer formell legitimering av polisen kan man också genom att införa regler
om legitimation av polisman också införa regler om återkallande av legitimationen.
I de fåtaliga situationer där detta skulle anses motiverat kan den inrättade
personalansvarsnämnden inom polisväsendet ges möjlighet att i stället
för som i dag tvinga polismän från deras anställningar endast dra in legitimationen.

Detta förfarande stämmer överens med vad arbetsdomstolen 1981 uttalat
i en dom där ett mål om avskedande av polisman prövades och befanns korrekt.
AD uttalade att "det är föga tillfredsställande att den som på grund av
de höga krav som måste ställas på den offentliga tjänstens integritet, vilket
särskilt gäller när det är fråga om en polisman, kommer i en situation där
han går miste om sin tjänst utan att ha något rättsligt grundat anspråk på att
staten undersöker omplaceringsmöjligheterna”.

Med den nu föreslagna ordningen med legitimering av polisen skapas
bättre förutsättningar för att polistjänsten bedrivs i oväld.

Regeringen bör av riksdagen ges uppdrag att återkomma till riksdagen
med förslag om legitimering av polismän i enlighet med vad ovan anförts.

Ett förstärkt medborgarinflytande över den lokala
polisorganisationen

Mot. 1989/90
Ju40

Ett närmast klassiskt socialdemokratiskt recept på problem i samhället är att
utöka antalet politiker. Inom Stockholms läns landsting hade man för några
år sedan exceptionell resursbrist med tilltagande köer till "by-pass”-operationer,
och till höftleds- och gråstarrsoperationer. Detta löstes elegant genom
att avsätta ett större antal miljoner i administration genom att man fördubblade
antalet politiker.

I landet råder en av regeringen beslutad polisbrist, och många av de problem
som propositionen behandlar är en effekt av denna brist. Eftersomn
brist råder föreslås att man lokalt kan utöka antalet förtroendemän exempelvis
genom inrättandet av lokala polisnämnder, därvid slipper polisverksamheten
undan ett antal miljoner som måste läggas på information till förtroendemän,
anställande av nämndsekretariat och inte minst utskick och arvoden
till dessa beslutsfattare.

Ett grundläggande krav på polisen är att den har en rationell och operativt
smidig organisation. En sådan organisation kännetecknas alltid av en mindre
administrativ överbyggnad än organisationen själv. Ett utökat förtroendemannainflytande
inte minst på prioriteringssidan kan ha en snedvridande effekt.
Denna prioritering kan om det vill sig illa skifta från val till val, vilket
naturligtvis kommer att utomordentligt allvarligt störa polisarbetet.

Det kan också skifta mellan polisdistrikten. Medan man i det ena jagar
narkomaner jagar man ekobrottslingar i det andra, varvid narkomanerna
flyttar liksom ekobrottslingarna, och den totala effekten av insatser och av
lokala beslutsfattares mödor blir mager. Som jag inledningsvis påpekade behöver
inte polisen fler beslut och fler politiker. Polisen måste nu få arbetsro
och långsiktighet i sin planering, och till detta bidrar införandet av treårsbudgeten
positivt.

Ett utökat och förstärkt medborgarinflytande över den lokala polisorganisationen
är inget som polisledningarna prioriterat högt. Det finns inget som
säger att man på lokal nivå helt misslyckats i sitt prioriteringsarbete, och därför
bör propositionen på denna punkt avslås.

Strukturfrågor

Strukturfrågor tas upp i propositionen och där pekar man på att en utökad
samverkan mellan polismyndigheterna är en viktig effektivitetsfråga och att
länsstyrelserna i framtiden bör ägna just denna fråga större uppmärksamhet.

För den som studerat polisarbetet något är det inte samverkan mellan polisdistrikten
i ett län som utgör problemet utan samverkan mellan polisen
och andra myndigheter. Arbetet på fältet kräver när det gäller missbruksfrågor
och därmed sammanhängande kriminalitet kunskap om den unge eller
missbrukaren. Polisens arbete är i långa stycken ett socialt arbete. Men samverkan
med sociala myndigheter, skola, kriminalvård, sjukvård etc. är begränsad
av sekretesslagstiftningen.

Samverkan mellan samhällets olika myndigheter är en stor och omfattande
fråga med många olika dimensioner. Jag avser endast att här peka på

9

detta frågekomplex som en av de stora och viktiga frågorna för framtiden Mot. 1989/90

när det gäller att finna vägar fram till effektiv samhällsorganisation. Det är Ju40

här som de stora strukturfrågorna finns som kräver lösningar om polisen och
andra myndigheter skall kunna verka effektivt och resursbesparande i framtiden.

Utbildningsfrågor inom polisväsendet

I anslutning till utbildningsfrågorna vill jag understryka den viljeinriktning
som statsrådet har i propositionen när det gäller samordning av polisutbildningen
med annan högskoleutbildning.

Det finns för polismän, trots att yrket i sig är speciellt, en rad andra högskoleutbildningar
som skulle medföra en avsevärd förstärkning av polisens
kompetens inom olika områden. Vissa kurser på socialhögskolan, handelshögskolan
m.fl. utbildningar kan nämnas.

Även specialkurser som exempelvis vid riksskatteverket, t.ex. inom redovisning
m.m., kan vara av stort värde för bl.a. förmögenhetsbrottsutredare.

Regeringen bör ge rikspolisstyrelsen i uppdrag att tillsammans med UHÄ
finna lämpliga former för en sådan samverkan.

Trafikövervakningen

Endast på en punkt finns anledning att härunder lämna en kommentar.

Transporterna av farligt gods, inte minst i storstäder och tätorter, är förenade
med betydande risker. Så långt det är möjligt har särskilda väganvisningar
givits för trafiken med farligt gods, men i mindre städer saknas sådan.

Det centrala är när olyckor inträffar att varje bilförare kan identifiera det
gods som transporteras. Skyltningen av bilar med farligt gods bör göras enklare,
en folder med översättning av skyltningen distribueras till alla körkortsinnehavare
och sådan folder skall också förvaras i bil under färd.

När olycka inträffar är det av stort värde för räddningstjänsten att redan
under utryckningen till platsen få kunskap om vilket farligt gods olycksbilen
är lastad med. Därmed kan rätt insats och rätt utrustning medföras till platsen
och räddningsledaren bedöma vilka avspärrningar som skall göras och
om bostadsområden behöver utrymmas.

Regeringen bör överväga denna fråga och återkomma till riksdagen med
förslag till lösning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs,

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för inriktningen av polisens arbete,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisens uppgifter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ny polischefskarriär,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om polisdistriktsindelningen och administrativ samverkan
mellan polisdistrikt regionalt.

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo- Mot. 1989/90

tionen anförts om den regionala polisorganisationen, Ju40

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om yrkesrollerna inom polisen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om legitimering av polismän,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förstärkt medborgarinflytande över den lokala
polisorganisationen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om strukturfrågorna,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om trafikövervakning.

Stockholm den 10 maj 1990

Göran Ericsson (m)

11