Motion till riksdagen
1989/90:Ju210

av Göran Ericsson (m)
Polisfrågor

Inledning

Polisen intar en central roll när det gäller ordningen och säkerheten i samhället.
Allmänhetens behov av trygghet gör att förtroendet för en myndighet
som polisen måste stå orubbat och vara mycket stort. Polisen står för rättvisa
och rättssäkerhet. Polisen skall garantera varje människas rätt, oavsett ekonomisk
eller social ställning, religion, politisk uppfattning eller hudfärg.
Denna grundläggande sanning förtjänar att i detta sammanhang upprepas.

Under de senare åren har polisen fått vidkännas väsentligt minskade personalresurser,
samtidigt som arbetsbördan och kraven på polisens verksamhet
ökat. Andra myndigheter och organisationer har ökat sina behov av polisens
insatser samt att antalet tillkommande lagar som krävt polisens övervakning
ökat. I det uppkomna läget har polisen tvingats till hårda prioriteringar
i sin verksamhet, vilket står i strid med den ovan redovisade målsättningen
för polisverksamheten. Denna prioritering har fört med sig, att privata
företag och privatpersoner både inom och utom polisen börjat intressera
sig för traditionell polisiär verksamhet utifrån olika affärsidéer.

Samhället förändras fortlöpande. Polisen måste ständigt stå beredd att
ompröva och utveckla sin roll. Liksom all annan offentlig verksamhet måste
polisen finnas med i framkanten av utvecklingen för att kunna svara för den
viktiga tjänande roll som samhället ålagt den. Men utvecklingen får aldrig gå
så långt så att polisen måste börja uppge delar av sin verksamhet och lämna
utrymme för företagsamhet på kommersiell bas inom ett område där kvalificerad
polisiär kunskap erfordras.

Polisens organisation är uppbyggd med en central resursstyrning. Men
verksamheten är till sin struktur decentraliserad och spridd på olika områden
där det i gränstrakternas utkanter finns myndigheter och privata företag
som gärna vill och försöker flytta fram sina positioner på polisens bekostnad.

De utomstående intressenterna har i regel stora resurser bakom sig, medan
polisens gränsstyrkor saknar de erforderliga medlen. I en tid med minskande
polisiära resurser är det särskilt angeläget att samhället klargör vilka
arbetsuppgifter som kräver polisiär kompetens.

Frågan om polisrollen har därför blivit en viktig fråga för samhället och de
rättsvårdande myndigheterna, den har också under en avsevärt längre tid
internt varit en framträdande fråga.

Mot den bakgrunden är det nu tid att långsiktigt ställa de för den framtida
polisverksamheten avgörande frågorna, frågor som måste besvaras av polisens
uppdragsgivare och som handlar om kvalitet och kompetens inom en
rad olika områden. Brottskommissionens arbete 1973 kartlade huvudsakligen
bristfrågor och i mindre utsträckning svåra kvalitativa och kompetensavväganden,
tiden och utvecklingen har nu framkallat behov av dessa svar.

Hotbild - principfrågor

Staten skall genom rättsväsendet, polis, åklagare och domstolar förebygga,
bekämpa och beivra brottslighet. Detta rättssystem syftar alltså till att skapa
garantier från staten gentemot medborgarna för individers och företags säkerhet
till liv och egendom, detta är den centrala grundsatsen. Men dessa
mål har i många avseenden inte kunnat uppfyllas. Självklart måste förekomsten
av en viss kriminalitet accepteras i ett öppet samhälle, men i den
bortre änden av denna acceptans finns en gråzon där människornas grundläggande
tillit till samhällets förmåga att genom sina institutioner försvara
dem mot hot och övergrepp börjar luckras upp.

Vi är nu inne i denna gråzon, där medborgarnas tilltro till samhällets förmåga
att skydda dem börjar naggas i kanten, vilket som jag beskrivit ovan
lett till en betydande kommersiell säkerhetsmarknad inom vilken inte enbart
seriösa företagare finner sin näring. Detta är den främsta hotbilden och som
samtidigt utgör en principiell fråga. När samhället medverkat till en nerdragning
av polisen, har då inte samhället ett avgörande intresse av vilka och på
vilket sätt tomrummet efter polisen fylls? Detta är den första principfrågan
som följer på hotbilden.

En ökande kriminalitet som det svenska samhället upplevt, har skapat
ökade behov av säkerhetstjänster detta även om polisens resurser personellt
varit intakta. Polisen har nu genom en avtagande personell resurs i allt större
utsträckning tvingats lämna stora områden av sin verksamhet utan åtgärd
och inom detta ”vita” fält har en oplanerad företagsamhet börjat breda ut
sig i skydds- och säkerhetssammanhang.

Polismännen och den befintliga utrustningen har också kommit att nötas
ner allt hårdare inom ramen för allt knappare resurser. Detta har medfört,
att kreativitet och nytänkande stagnerat samtidigt som kritiken och provocerande
påhopp duggat allt tätare i takt med att polisen fått allt svårare att
motsvara de av allmänheten ställda förväntningarna. I denna situation har
polisen som statligt verk stått tämligen ensam. Få representanter från uppdragsgivaren
har förklarat och försvarat den uppkomna situationen, möjligen
har man genom tillsättandet av utredningar framprovocerade av media
gjort situationen än värre som exempelvis ”Högerextremistutredningen” i
Stockholm vars produkt i sig synes tveksam från grundlagssynpunkt.

Polismän är medborgare och i hög grad privata människor. De har all rätt
att i sin tur kräva skydd för sin integritet som yrkesmän och yrkesgrupp av
sin uppdragsgivare. För Sverige är det lika viktigt att allmänheten har stor
tilltro till sin polis som att det i landet finns en tilltro och vilja att försvara sig
mot yttre fiender. När skyddet av en utsatt yrkesgrupp successivt avtar och
uppdragsgivaren utreder skvaller tillkommen för att åsamka strategiska

Mot. 1989/90

Ju210

7

myndigheter skada, då ges signaler som gör att polismän väljer att sluta i sitt
yrke eller fly utsatta områden där de bäst behövs som storstadscentra.

Polismannens oväld får inte ifrågasättas. För att denna skall kunna upprätthållas
krävs att brott av polismän snabbt utreds och att polismannen i
avvaktan på utredning och dom omedelbart avstängs såvitt brottet är av allvarligare
beskaffenhet. Polismannens utbildning som jag nedan återkommer
till skall kvalitativt garantera medborgarna säkerhet i polismannes yrkesutövning.

Polismannen skall vara en av samhället legitimerad person liksom läkare,
sjuksköterskor med flera yrkesgrupper. Bakgrunden är enkel, genom legitimation
lämnas den garanti som ovan nämnts, att den legitimerade polismannen
just besitter den kompetens och oväld som allmänheten har rätt att förvänta
sig. Om legitimering av polismän återkommer jag nedan, i ett särskillt
avsnitt.

Principfrågor

Resurstilldelningen

Resurstilldelningen har under rader av år under 1980-talet blivit allt knappare.
Detta har medfört, att utrustningen slitits allt hårdare eller att adekvat
utrustning helt enkelt inte funnits att tillgå. Inte sällan har polismän tvingats
konstatera att brottslingen haft modernare och effektivare utrustning än polismannen
själv.

Några konkreta fall finns att peka på som åskådligör den effekt som resursbrist
kan medföra.

Stockholm: På Fleminggatan öppnar en narkotikaspanare eld genom att
hans bärbara radio är så undermålig, att den inte når kontakt med kollegor
till spanaren som finns cirka 150 meter längre bort på gatan. Spanaren tror
därför att han är ensam och det läge han befinner sig i blir då så allvarligt att
han öppnar eld.

Östersund: Staden har under senare delen av 1980-talet översvämmats av
narkotika. Situationen för narkotikaspanarna i staden har dock varit den att
de inte haft medel för en leasingbil, de har tvingats köra med sina privata
bilar som av narkotikaförsäljarna varit lika välkända som polisens ordinarie
fordon.

Inte ens har spanarna haft tillgång till en kamera att dokumentera brott
de kommit på. Resultatet har blivit en praktiskt taget öppen marknadsplats
för narkotikaförsäljning.

Sundsvall: Som genom hög brottsaktivitet förbrukade sina medel för inköp
av bensin. När polisdistriktet exempelvis skulle förstärka Ljusdals
polisdistrikt under den så kallade Däckskuppen hade man egentligen inte
bensin att köra tjänstebilarna till Ljusdal.

Resursknappheten leder således i många fall till förödande konsekvenser.
Vi vet inte i dag hur många nya narkomaner som tillkommit i Östersund på
grund av resursknapphet, men säkert finns ett antal föräldrar vars ungdomar
börjat med narkotika genom att polisen saknat resurser att ingripa mot langare.

Mot. 1989/90

Ju210

8

I Stockholm hade skottlossningen knappast kommit till stånd om radion
fungerat. Resursknappheten medförde kroppskada och en kolossal risk för
omgivningen genom rikoschetterande kulor.

Generellt måste samhället tillföra de resurser som erfordras för att polisens
verksamhet skall kunna bedrivas dels i full utsträckning och dels med
den modernaste utrustningen. Det får inte vara så att människors liv riskeras
eller föröds som i Östersund genom att resurser saknas. Detta är den andra
principfrågan.

Kriminalpolitiken

Kriminalpolitiken har blivit allt mer fjärmad från allmänt rättstänkande.
Den påfallande slappa attityden mot brottslingar har medfört att allmänheten
undandrar sig att medverka som vittnen eller målsägare, därför att den
allmänna uppfattningen är att samhället mer månar om gärningsmannen än
om offret.

Någonstans mitt emellan står polisen som allt mer grips av vanmakt inför
det som sker. Genom den tilltagande slappa hållningen ökar antalet brott,
därför att riskerna att ertappas minskar och om man ertappas är straffen så
låga att det sammantaget är en vinstgivande verksamhet att vara brottslig.

När polisresurserna sinar i takt med ökad brottslighet blir följden att staten
köper tjänster hos andra myndigheter eller företag i stället för att satsa
motsvarande medel på en förstärkning av polisen. Detta är den tredje principfrågan.

Ett ökat skydd för den allmänhet som uppträder som vittnen erfordras.
Straffen för övergrepp i rättssak och mened bör skärpas för att inpränta det
allvar som samhället ser på övergrepp mot parter och vittnens sanningsenlighet.
Rättsstatens grundval vilar i hög grad på dessa två ben och här måste
regeringen återkomma till riksdagen med förslag om skärpta påföljder.

Antalet brott mot dessa lagrum ökar, vilket indikerar att påföljderna nu
är så låga att de framkallar brott. Eftersom regeringen inte aviserat proposition
om straffskalorna under 1990, måste dessa brott brytas ut och bli föremål
för snar hantering i riksdagen. Ett stärkande och uppstramande av processen
är nödvändig. Internationell kriminalitet driver in över vårt lands
gränser, liksom den uppträder på andra håll. Narkotikamål med miljardbelopp
och med livstidsdomar i sikte och som risk, liksom terroristmål med
gärningsmän uppbackade av organisationer bakom vilka stater står skyggar
knappast inför menedsbrott där risken för vittnet kan bli någon månads fängelse
eller att hota/skrämma vittnen till underkastelse, som om gärningen
upptäcks förtjänar böter eller i värsta fall någon månads fängelse.

Det är påtagligt att mängden mål av detta slag ökar liksom stora och tunga
eko-mål. Om Sveriges rättsprocess skall stå bi och klara även dessa påfrestningar
är det oundgängligt att mycket kraftigt skärpa straffen för mened och
övergrepp i rättssak. Gör vi inte det nu kan processerna i vårt land urarta till
farsartade skådespel. Detta är den fjärde principfrågan.

Mot. 1989/90

Ju210

9

Polisutbildningen

Generellt sett, bör polismannen ha en hög juridisk kompetens. Den nuvarande
polisutbildningen ger en sådan. Polisutbildningen bör dock ge en bred
kompetens även inom andra områden exempelvis det sociala området.

Polismannen möter i sin vardag alla tänkbara problem som inte bara rör
enskilda utan också stat och kommun. Polismannen skall enligt polislagen
lämna allmänheten biträde i alla möjliga situationer och för detta omfattande
och mångfasetterade uppdrag krävs en allsidig/mångsidig utbildning.

Grundutbildningen

Grundutbildningen skall leda till polismannakompetens. Det är viktigt att
det i denna utbildning förutom den juridiska delen och den polisiära delen
tillkopplas en social del som meddelar kunskaper utvalda ur socionomutbildningen,
det är också viktigt, att denna utbildning meddelar kunskaper i psykiatrins
elementa som gör polismannen skickad att förutom sin egen allmänna
lämplighet för yrket också få en djupare beteendevetenskaplig
grund.

Den högre utbildningen som leder fram till befattningar som inspektörer
bör utvidgas när det gäller den juridiska delen. Bakgrunden härför är att inspektörer
är arbetsledare och som har att lösa och göra bedömningar i de
verkligt svåra fallen. Den högre utbildningen bör också innehålla kursavsnitt
om företagsekonomi och nationalekonomi.

För kommissarieutbildningen krävs en komplett juris kandidat-examen
inom ämnena straffrätt, processrätt offentlig rätt och familjerätt.

Specialutbildning

Det bör utredas om polismän kan erhålla tillträde till utbildning inom andra
myndigheter och inom områden där de genom sin befattning behöver speciell
utbildning. Som exempel kan nämnas kurser inom riksskatteverkets eller
riksrevisionsverkets områden för polismän som utreder ekonomiska
brott, kurser på socialhögskolan, juristutbildningen eller inom försvarshögskolan
för polismän som i sin befattning behöver fördjupade kunskaper
inom dessa områden.

Utbildningsnivå-befattning

Polisverksamheten är till sin struktur mycket speciell. Det är inte enbart utbildningens
höjd och längd som är avgörande för en bra polisman. I lika hög
grad som utbildning är viktig är erfarenheten av polisarbete på olika nivåer
i organisationen av utomordentligt stort värde. En omfattande erfarenhetsram
kan i många sammanhang vara till större gagn än själva utbildningen.

Mot den bakgrunden är det inte nödvändigtvis så, att befattningar inom
polischefsområdet särskilt inte de operativa tjänsterna kräver en juris kandidatexamen.
Chefer inom polisen bör väljas med utgångspunkt från kraven
på en chef. I detta ligger en mängd krav, juridiska kunskaper är då endast

Mot. 1989/90

Ju210

10

en av många faktorer. Andra viktiga faktorer är poliserfarenhet från olika
områden, ledningsförmåga, taktisk förmåga samt förmåga att skapa goda relationer
med såväl underlydande personal som chefer både inom polisen och
utanför.

Således bör övervägas om lämpliga kommissarier kan avancera vidare till
polischefskarriären och genom sin kommissariegrad erhålla tillträde till polischefsutbildningen
varefter de kan komma ifråga för tjänster som intendenter.
Polischefen bör alltid ha juris kandidatexamen och fullgjord polischefsutbildning.
Denna fråga bör prövas av regeringen och vederbörligt statligt
organ.

Legitimering av polismän

I denna fråga har motioner väckts under några år, alla har avvisats av riksdagen,
men frågan har enligt min mening en sådan tyngd att mycket talar för
att den hör hemma i en större motion om polisfrågor.

Som inledningsvis nämnts är polismannens oväld av stor betydelse för
rättstryggheten. Det kan dock inte undgås att polisväsendet liksom andra
myndigheter och arbetsgivare av och till belastas med personer som är
olämpliga för yrket. I skepnaden av polis kan olämpliga personer ställa till
med stor skada innan den vedertagna avskiljningsprocessen malt färdigt.

Även om en polisman begår ett ordentligt brott i tjänsten och avstängs, är
han dock likväl polisman och uppbär lön. Han kan privat fortsätta att agera
som polisman med nuvarande legitimation, därför att denna endast talar om
att vederbörande innehavare är anställd vid polisen.

En legitimering av polismannen kopplar legitimationen till tjänsten/befattningen.
Om en polisman avstängs dras samtidigt hans legitimation in och
han saknar befattning som polis och därmed även behörighet. Polismannen
kan dock åtnjuta en grundlön fram till frågan om hans/hennes fortsatta anställning
avgörs.

En legitimering av polismannen lämnar också garanti för att denne inte
står under utredning för brott eller tjänstefel och har för yrket erforderlig
utbildning och kompetens. Denna legitimering bör för uniformerad personal
framgå av uniformen och för civilklädd personal av en särskild legitimation
som endast är till för tjänstebruk.

Legitimering av polismän är i alla avseenden en viktig fråga för alla parter.
Regeringen bör närmare utreda en sådan ordning och återkomma till riksdagen
med förslag.

Civil personal i polisväsendet

I proposition 88/89:100 föreslog regeringen att polisen skulle tillföras administrativa
tjänster som skulle avlasta polispersonal administrationsarbete
och lösgöra denna för polisverksamhet. Denna satsning borde fullföljts under
även innevarande budgetår.

Den civila personalen har en utomordentligt stor betydelse för effektiviseringen
av polisverksamheten, en fortsatt satsning på civil ersättningspersonal
måste därför göras. Inför innevarande budgetår bör ytterligare etthundra ad

Mot. 1989/90

Ju210

11

ministrativa tjänster tillsättas, varefter Rikspolisstyrelsen i sin årliga anslagsframställning
skall ges uppdrag att genom rationaliseringar lämna förslag på
behov av civil administrativ personal.

En långsiktig polispolitik

Det socialdemokratiska regeringsinnehavet har på polisområdet förvisso inneburit
överraskningar och svängningar. Den dramatiska nerdragningen av
antalet intagningar till polishögskolan under åren 1982-1987/88 medförde som
den borgerliga oppositionen varnade för - synnerligen allvarliga konsekvenser
för samhället i stort. Inte minst kom detta överraskande nog att först
slå till mot storstadsområden, där polisstationsstängningar fick tillgripas i
Stockholm sommaren 1989.

Att under innevarande budgetår anta 800 polisaspiranter visar entydigt att
regeringen erkänner de misstag som gjorts under 80-talets första hälft. Den
skada som den förda politiken medfört och kommer att medföra under de
närmaste åren kan ännu inte riktigt överblickas. Men slutsatsen måste bli
den, att antalet polismän knappast är lämpligt att använda som budgetreglerande
faktor.

Såväl rikspolisstyrelsen som med polisen samverkande myndigheter är betjänta
av att regeringen fastlägger en långsiktig polispolitik, innebärande
noggranna analyser av behovssidan mot bakgrund av antalet anmälda brott,
dess svårighetsgrad och antalet anmälda ordningsstörningar, vilka påvisar
graden av övervakningsbehov.

I den årliga publikationen av Brottsförebyggande rådet ”Brottsutvecklingen"
ges många föredömliga analyser av brottsutvecklingen och detta dokument
kan med fördel tjäna som underlag även för en framåtsyftande dimensionering
av polisen. Redan i dag finns dock alarmerande exempel på
hur knappheten på polismän kan slå ute i olika kommuner.

I Landskrona polisdistrikts ytterområde finns en ensampatrullerande polis
som tvingas omhändertaga fyllerister och bråkstakar och ensam förpassa
dessa till Landskrona. Knappast någon annan yrkesgrupp skulle ta den risken
utan att tillkalla närmast skyddsombud för att stoppa verksamheten.
Hon är förvisso inte ensam i sin situation och minimikravet i en långsiktig
polispolitik är att avveckla alla former av ensampatrullering i andra fall än
där denna sker i omedelbar närhet av polisstation och i tätorter.

I Stockholms stad vet vi genom BRÅ:s undersökningar att vart fjärde gatuvåldsbrott
där offret och gärningsmannen inte känner varandra begås på
en en kvadratkilometer stor yta. Om en ansvarsfull polispolitik bedrivits av
regeringen redan 1982 hade många av dessa gatuvåldsbrott undvikits, genom
att denna yta kan övervakas om man har tillgång till polismän som fyller polisdistriktets
stat.

En långsiktig polispolitik krävs för att säkerställa allmänhetens behov av
polis, men den krävs också för att avveckla riskfyllda ensampatrulleringar i
oroliga områden. En långsiktig politik med en framförhållning på minst fem
år underlättar polisstyrelsernas och polisledningarnas planeringar och åtaganden.

Mot. 1989/90

Ju210

12

Arbetstidslagstiftningen och polisverksamheten

Sorn ovan anförts är polisverksamheten till skillnad från all annan verksamhet
ytterst särpräglad. Den är inte planeringsbar eftersom arbetsuppgifterna
inte kan planeras i tiden. Inom polisväsendet har en specialisering ägt rum
under senare år inte minst påkallad av de många gånger komplicerade och
svåra arbetsuppgifter som polisen dagligen står inför.

Narkotikaspaning är en speciell gren som kräver mångårig kännedom om
utvecklingen, beteenden och transportvägar. En narkotikaspanare har också
”informatörer" som bara förser honom eller henne med viktiga upplysningar
- spanarna går inte mot den bakgrunden att ersätta. Den som är ”informatör”
till en narkotikaspanare riskerar inte sällan sitt eget liv och denne
har liten förståelse för att arbetstidslagen inte tillåter informationer under
vissa tider eftersom övertid inte kan debiteras hur som helst.

Aven narkotikakurirer kör sina transporter frekvent utan hänsynstagande
till den svenska arbetstidslagstiftningen. Detta skapar enorma bekymmer för
befattningshavare som har att leda denna synnerligen grannlaga och viktiga
verksamhet.

Riksdagen har under en följd av år godkänt satsningar från regeringen i
olika budgetpropositioner på kampen mot narkotikan. Emellertid har satsningarna
i verkligheten vid flertalet tillfällen uteblivit genom att narkotikaspanare
redan i början av året utnyttjat merparten av sin övertidskvot. Eftersom
narkotikaspanare inte är ersättningsbara har narkotikapartier fått gå in
i landet och nå sina mål med polisens vetskap, eftersom ytterligare övertidsuttag
inte gått att ta ut.

Paradoxalt nog har en hel del narkotikaförsäljare omedvetet haft arbetstidslagstiftningen
att tacka för att de klarat sig från att gripas. Denna ordning
är exempellös i ett civilsamhälle. Polismän skall naturligtvis liksom all annan
personal skyddas av arbetstidslagarna. Omkring denna princip torde knappast
någon delad mening råda. Men om man som polisman söker sig till en
specialavdelning, medveten om att denna avdelning arbetar med fall som
kan ta i anspråk lång tid och som måste avslutas så är detta en aktiv medveten
handling hos respektive befattningshavare.

Specialtjänster som denna söker polismän i inspektörsskiktet, de har en
lång polismanserfarenhet och väljer själva denna speciella form av polisverksamhet.
Inte alla som söker stannar kvar eftersom verksamheten dels är krävande
såväl psykiskt som fysiskt, dels alls inte utan risker. För att inte arbetstidslagstiftningen
skall medverka i narkotikatrafiken skulle ett högre tak
kunna sättas för befattningshavare i denna verksamhet.

Arbetsgivaren kan söka dispens under åberopande av nödläge, det torde
knappast kunna åberopas när man överskrider övertidstaket i den vanliga
tjänsten. Ett rimligt förslag är att poliser verksamma inom narkotikarotlar
skall ha ett övertidstak per år på 600 timmar och ingen månatlig begränsning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i mo

Mot. 1989/90

Ju210

13

tionen anförts om behovet av en ökad satsning på polisen från resurssynpunkt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ökad kontroll av den marknad av bevakningsföretag
och företag som marknadsför larm och annan säkerhetsutrustning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en fördjupad polisutbildning på olika nivåer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet att i polischefskarriären även rekrytera
lämpliga polismän i kommissariegraden,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om legitimering av polismän,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av en långsiktig polispolitik,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en särskild regel för övertidsuttag för personal vid
polisens narkotikarotlar.

Stockholm den 19 januari 1990

Göran Ericsson (m)

Mot. 1989/90

Ju210

14