Motion till riksdagen
1989/90:Jo902

av Bengt Silfverstrand och Kurt Ove
Johansson (båda s)

Den skånska kronhjortsstammen

När Carl von Linné beskrev och namngav kronhjorten utgick han från den
skånska hjorten. Den kallas därför nominatras och har allt sedan den kom
hit för 5 000 år sedan bevarat sin renrasighet. Den kronhjortsstam som finns
utanför Skåne, främst i Mellansverige, är starkt uppblandad med andra raser
vilka kommit till vårt land under senare tid.

Det kan därför på goda grunder hävdas att den skånska kronhjorten är en
särart som det finns anledning att bevara både i ett nationellt och ett internationellt
perspektiv.

Självfallet finns det också problem förknippade med den skånska kronhjorten.
De utgörs framförallt av de stora skador dessa hjortar förorsakar på
granplanteringar. Under 1971-1987 hanterades emellertid detta problem på
ett framgångsrikt sätt genom inrättandet av ett öppet kronhjortsreservat,
med en sträckning från Revingefältet i nordväst till Krageholm i sydost.
Inom reservatet fick markägarna ersättning för de skogsskador som kronviltet
åstadkom. Jakten inom reservatet reglerades också på så sätt att s.k. kapitalhjortar
- dvs.. hjortar med stor hornkrona - sparades och fick utvecklas
till sin fulla kapacitet.

Den skånska kronhjorten var direkt utrotningshotad när detta reservat inrättades.
Antalet djur uppgick till mellan 75 och 100 i vinterstam varav ca 25
avsköts varje år. För två år sedan avvecklades reservatet. Då var stammen
uppe i ca 500 djur medan den årliga avskjutningen låg kring 100 djur.

Otvivelaktigt medförde detta kronhjortsreservat en höjning av såväl kvantitet
som kvalitet hos den skånska kronhjorten. Trots detta avskaffades reservatet
i och med att den nya jaktlagen trädde i kraft.

Starka invändningar mot beslutet restes från flera skånska organisationer
och myndigheter. Motståndet kom inte minst från naturvårdsintressena.

En annan anledning till att den skånska kronhjortens särart inte värdesättes
på det sätt den förtjänar är en genetisk undersökning utförd av genetiska
institutionen vid Stockholms universitet 1981.1 rapporten hävdas att det inte
finns några större genetiska skillnader mellan Sveriges olika kronhjortspopulationer.
Ett stort antal forskare har var för sig granskat denna undersökning
och kommit till slutsatsen att rapporten inte kan utgöra ett relevant underlag
för en bedömning av skyddsvärdet för nominatrasen - den skånska
kronhjorten. Totalt sett har endast 3 promille av kronhjortens totala genupp

sättning testats. Dessutom är det orimligt att använda djur från Skånes Djurpark
som referensgrupp, eftersom dessa djurs ursprung är osäkert.

Då markägarna inte längre får ersättning för skogsskadorna framhärdar
de givetvis i att få skjuta fler djur. För åren 1988 och 1989 begärdes licens för
över 350 djur per år. Licenser som avslagits av länsviltnämnden och sedan
överklagats, har beviljats av Naturvårdsverket. Det allra största intresset
knyts givetvis till nedläggandet av kronhjortar med de största hornkronorna.

I den händelse att ingen ändring sker mycket snart kommer de problem
som rådde före inrättandet av reservatet att återuppstå. Konsekvensen blir
ett degenererat och utrotningshotat kronviltbestånd.

Mot denna bakgrund finner vi det ytterst angeläget att slå vakt om den
särart som utgörs av den skånska kronhjortsstammen. Detta kan ske genom
att ett öppet kronhjortsreservat åter kommer till stånd. Ersättning skall då
också utgå för de skador kronviltet åstadkommer och en licensjakt styras
från länsnivå.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om bevarandet av den skånska kronhjortsstammen.

Stockholm den 10 januari 1990

Mot. 1989/90
Jo902

Bengt Silfverstrand (s)

Kurt Ove Johansson (s)