Motion till riksdagen
1989/90:Jo861

av Eva Johansson m.fl. (s)
Miljön i Stockholmsregionen

Stockholmsregionen är Sveriges mest tättbefolkade område. Arbetsplatser
och bostäder byggs i stor omfattning och trafiken ökar.

För att ändå kunna tillförsäkra regionens invånare en god livsmiljö krävs
en målmedveten miljöpolitik där lokala, regionala och nationella insatser är
lika viktiga.

Våra strävanden bör därför inriktas på

- att minska trafiken och störningarna från den

- att säkra tillgången på orörda grönområden och rent vatten

- att tillgodose behovet av kompetenta tjänstemän för miljöskyddsarbete
inom såväl den offentliga sektorn som inom näringslivet.

Störningar från trafiken

Trafiken är det främsta hotet mot en god miljö i Stockholmsregionen. Vägtrafiken
svarar för omkring 80 % av koldioxidutsläppen, 65 % av kväveutsläppen
och 60 % av kolväteutsläppen. Till detta kommer partikelutsläpp
och buller. Utsläppen påverkar människornas hälsa, mark och vatten försuras,
skogen skadas och byggnader förstörs. Den största mängden kommer
I från kollektiv- och distributionstrafiken och de stillastående personbilarna.
Målet för trafik- och miljöpolitiken i storstadsområdena måste vara ett
trafiksystem som är effektivt, ändamålsenligt och störningsfritt. En omfattande
förändring av det nuvarande trafiksystemet är därför nödvändig och
detta kommer att kräva långt gående åtgärder. En studie som gjorts av länsstyrelsen
i Stockholms län visar att ingen enskild åtgärd ensam förmår ändra
situationen mera påtagligt. Om målsättningen att minska utsläppen av kväve
med 30 % till 1995 och 50 % till sekelskiftet skall uppfyllas krävs en rad omfattande
åtgärder. Olika åtgärders effekt på kväveoxidutsläppen visas i bil. 1.

Teknisk utveckling

Avgörande för att vi skall uppnå en störningsfri trafik är att vi utvecklar motorer
med effektiv reningsteknik som drivs av förnybara bränslen. Ett beslut
i dag om krav på en helt ren motor vid sekelskiftet skulle ge tydliga signaler
till fordonstillverkare och bensinbolag om vikten av medveten satsning på
teknisk utveckling. Ett annat tydligt beslut skulle vara ändrad lagstiftning så
att endast störningsfria fordon tillåts trafikera storstäderna fr.o.m. år 2000.
Ytterligare andra signaler är att premiera fordon med hög reningsgrad och
rena motorbränslen och att skärpa gränsvärdena för utsläpp i takt med att

motortekniken utvecklas. Fordonstillverkarna måste också åläggas att garantera
ett effektivt reningssystem under fordonets hela livslängd. För att
detta skall kunna uppnås är internationella överenskommelser viktiga så att
en gemensam strategi mellan de biltillverkande länderna kan utarbetas. Miljökrav
på bilar får t.ex. ej anföras som handelshinder.

Kollektivtrafiken

Ca 60 % av kollektivtrafikresorna i Stockholmsregionen genomförs i dag
med eldriven spårtrafik; tunnelbanan, pendeltågen, Saltsjöbanan, Roslagsbanan
och Nockebybanan. Resten av trafiken sker med bussar som till
största delen drivs med dieselbränsle. Dock pågår nu ett försök, med statligt
stöd, med ett 20-tal etanoldrivna bussar i innerstadstrafiken. För att sådana
försök skall kunna fortsätta och utvidgas krävs att stödet fortsätter. För att
nå de angivna utsläppsmålen är en utbyggnad av kollektivtrafiken kombinerat
med strängare teknikkrav och styrmedel för att kraftigt minska vägtrafiken
en nödvändig åtgärd. De nödvändiga investeringarna måste ske i störningsfria
fordon. För att detta skall bli möjligt måste bilavgifter införas i
Stockholm och dessa avgifter måste i sin helhet komma regionen till del för
investeringar i trafiksystemet.

Varu- och distributionstransporter

En stor del av trafiken i regionen utgörs av varu- och distributionstransporter
som sker med dieseldrivna fordon. Kraven på bränsle och motorer måste
därför skärpas, så att en utveckling sker av dieselmotorn, både när det gäller
förbränningsteknik och bränslesystem. Transportsystemet måste också förändras,
så att godstransporter i första hand sker på järnväg och genom s.k.
kombitrafik järnväg-landsväg.

fastigheter och framkomlighet

Med dagens teknik har hastigheterna betydelse för mängden utsläpp. Hög
hastighet medför hög bränsleförbrukning och ökade utsläpp. Vid en hastighet
av 110 km/tim är utsläppet av kväveoxider nästan dubbelt så stort som
vid 90 km/tim. (Se bil. 2.) Hastigheterna måste därför sänkas under den
övergångsperiod som kommer att råda tills vi får en helt störningsfri trafik.

Trafiksäkerhetsverket beslutar om hastighetsgränserna 90 km/tim och 110
km/tim. Av vägtrafikkungörelsen framgår att länsstyrelsen genom lokal trafikföreskrift
kan medge avvikelse från sådant beslut och sänka hastigheten
på 90- eller 110-väg. En sådan ändring måste vara påkallad av lokala förhållanden
som avviker från förhållandena i övrigt utefter vägen. Lokala avvikelser
innebär i praktiken en mycket begränsad del av en vägsträcka. I denna
bestämmelse anges också grunderna för beslut om avvikelser, nämligen ”om
det är motiverat av hänsyn till trafiksäkerheten, framkomligheten eller miljön”.

För att ge länsstyrelsen möjlighet att effektivt kunna angripa de miljöproblem
som för höga hastigheter innebär och för att kunna anpassa åtgärderna
efter lokala/regionala förhållanden bör enligt vår mening länsstyrelsen få befogenhet
att också besluta om nedsättning av hastigheten för längre väg

Mot. 1989/90

J086I

4

sträckor och för hela områden. Av denna anledning bör också vägtrafikkun- Mot. 1989/90
görelsen ändras, så att det klart framgår att trafiksäkerhetsverket vid beslut J086I

om hastighetsgränser skall väga in miljöskäl. Detta skall också gälla länsstyrelsen
om den får befogenhet att besluta om hastighetsgränser enligt förslaget
ovan.

Bilköer med stillastående fordon och ryckig trafik med många stopp ökar
utsläppen väsentligt. Därför måste kringfartsleder för genomfartstrafiken
byggas. Regionens del av de statliga väganslagen bör anpassas till detta behov.

Grönområden

Den tätortsnära skogen

Den tätortsnära skogen, dvs den skog som är tillgänglig för människor som
bor i städer och tätorter, har ett särskilt stort rekreationsvärde. Skogens
funktion för rekreation och friluftsliv och som lokal för djur- och växtlivet
regleras bl.a. i skogsvårdslagen och i naturresurslagen. Skogsvårdslagens §

1, portalparagrafen, har följande lydelse: ”Skogsmark med dess skog skall
genom lämpligt utnyttjande av markens virkesproducerande förmåga skötas
så att den varaktigt ger en hög och värdefull virkesavkastning. Vid skötsel
skall hänsyn tas till naturvårdens och andra allmänna intressen”. I skogsvårdslagens
§ 21 ges möjlighet för regeringen, eller myndighet som regeringen
bestämmer, att meddela föreskrifter om hänsynstagande till naturvårdens
intressen.

Naturresurslagen reglerar hushållningen med och skyddet av mark och
vattenresurser och den natur- och kulturmiljö som formas av människorna.

Hushållning innebär både att bevara natur- och kulturvärden och att på ett
skonsamt sätt utnyttja naturresurser för t.ex. skogsbruk, vägar och friluftsliv.
Reglerna kan medföra krav på hänsyn och restriktioner för skogsbruket.

Det innebär att natur- eller kulturvärden eller områden som är betydelsefulla
för friluftslivet så långt möjligt skall skyddas mot åtgärder som kan innebära
skada på natur- eller kulturmiljön. Vidare sägs att behovet av områden
för friluftsliv i närheten av tätorter skall särskilt beaktas. (2 kap 6 §)

Ett sätt att bestämma vilken funktion ett tätortsnära skogsområde skall
ha, kan vara att jämföra rekreationsvärdet med värdet av virkesavkastningen.
När rekreationsvärdet överstiger virkesvärdet bör naturvårds- och
rekreationsintressena ha företräde. Att ekonomiskt beräkna och jämföra
dessa värden är dock svårt, och resultatet blir vanligen att skogens rekreationsvärde
inte beaktas trots att det borde prioriteras. En metod för detta
bör därför snarast utarbetas.

Naturvårds- och kulturminnesvårdsåtgärder

Under hela 1900-talet har statligt stöd i olika former utgått för långsiktiga
åtgärder i skogsbruket. På senare år har aspekterna på naturvården och kulturmiljön
fått allt större betydelse vid utformningen av dessa stöd. År 1988
tillkom en helt ny stödform, som ger skogsvårdsstyrelserna möjlighet att ge
bidrag till aktiva naturvårds- och kulturminnesvårdsåtgärder i skogsägarna. 5

Markägarna, Skogsvårdsstyrelsen och företrädare för naturvård och kultur- Mot. 1989/90
miljövård kan med detta gemensamt planera åtgärder för att vidmakthålla J086I
och öka skärgårdsmiljöns kvalitet. Exempel på åtgärder är att förhindra
igenväxning av landskapet, ta fram vackra utsikter, framhäva värdefulla kulturmiljöer
och underhålla gamla körvägar och stigar. Sådana aktiva åtgärder
bör öka i Stockholms län, framför allt i skärgården. Skogsstyrelsen bör i tilllämpningsföreskrifterna
påtala att tätortsnära skogar och skärgårdsskogar
skall prioriteras när det gäller natur- och kulturminnesvårdsåtgärder.

Skogsskador

Diskussionen om skogsskador tog på allvar fart i vårt land i början av 1980talet.
Med anledning av denna diskussion som blev allt intensivare gjorde ett
antal kommuner i Stockholms län i samarbete med Naturgeografiska institutionen
vid Stockholms universitet en kartläggning av situationen. Kartläggningen
visade att granarna i regionen har relativt omfattande barrförluster.

Dessutom finns en stor, såväl lokal som regional, variation i skadebilden. En
uppföljning av arbetet skedde år 1988 med målsättning att söka orsakerna
till de regionala skillnader man tidigare konstaterat. En av de viktigaste orsakerna
till skogsskadorna i Stockholms län är luftföroreningarna som i sin tur
i hög grad beror på utsläppen från trafiken. Undersökningar har visat att det
finns ett statistiskt mycket säkert samband mellan närhet (upp till 250 m) till
större vägar med hög trafik och skadad skog. I området 250-500 m från vägen
är sambandet mindre uttalat men fortfarande lika säkert. För att hindra
fortsatt markförsurning måste flera olika åtgärder vidtagas på olika beslutsnivåer.
Bl.a. måste mer långtgående beslut fattas när det gäller att minska
utsläppen från trafiken. Ytterligare minskning av hastigheten samt en övergång
till renare bränslen och bättre motorer är viktiga delar. I dessa beslut
krävs medverkan av regering och riksdag.

Vatten

Grundvatten

Behovet av en tryggad färskvattenförsörjning uppkommer ur bebyggelseplaneringen.
Denna regleras i första hand genom bl.a. byggnadslagen och byggnadsstadgan
och skall beaktas i plan- och bygglagen. I plan- och bygglagens
§ 3:3 finns kravet på en god vattenhushållning i områden, där man kan befara
att det uppkommer knapphet på vatten. Kommunen bör ta ställning till
vilka krav som skall hävdas vid planläggningen. Denna paragraf gäller dock
inte för fritidshus. Fastighetsinnehavaren har alltså möjlighet att ta upp vattentäkt
inom den egna fastigheten utan tillståndsprövning.

I kustkommunerna i Stockholms län har en stor del av såväl de permanenta
fastigherna som fritidsfastigheterna sin vattenförsörjning ordnad via
berggrundvatten. Som en följd av att grundvattenuttaget ökar genom att fler
och bättre fritidshus byggs, uppkommer risk för både brist på färskvatten
och miljöförändringar i form av saltvatteninträngning. För att trygga grundvattenförsörjningen
måste lagstiftningen ändras så att kommunerna får möj

6

lighet att stoppa ytterligare brunnsborrning i områden där problem finns el- Mot. 1989/90
ler riskerar att uppstå. J086I

Skydd mot miljökatastrofer

Östersjön och Mälaren är tillsammans med sina omgivande grönområden
omistliga naturtillgångar och samtidigt en viktig resurs för rekreation och friluftsliv.
I skärgården har också många av regionens invånare sin bostad och
arbetsplats. Fiske, hantverk, service och även jordbruk utgör de huvudsakliga
sysselsättningarna. Mälaren är regionens huvudsakliga vattentäkt. Ett
fartygshaveri med åtföljande utsläpp av olja eller andra kemikalier skulle
medföra svåra konsekvenser för de människor som bor och arbetar i dessa
områden, för regionens vattenförsörjning och för invånarnas möjligheter till
fritidsliv. För att förhindra en sådan katastrof måste de tankfartyg som trafikerar
Östersjön och Mälaren kunna garantera en fullgod säkerhet. Ett sätt
är att använda hamn- och farledsavgifterna som styrmedel för att skapa en
miljösäker tanksjöfart.

Utbildning av personal inom miljö- och
hälsoskyddsområdet

De senaste åren har en stor satsning skett på miljöpolitiken. Ett led i detta
har varit att ge kommunerna ökade befogenheter och ökade uppgifter på
detta område. Kraven från en allt mer miljömedveten allmänhet har också
medfört allt fler arbetsuppgifter för kommunernas miljö- och hälsoskyddsförvaltningar
och länsstyrelsernas miljöskyddsenheter. Att ansvaret för miljöskyddsarbetet
till stor del åvilar kommunerna tycker vi är riktigt. Där finns
kunskaperna om och närheten till de problem som redan finns liksom om
dem som kan befaras. Där finns också en klart uttalad vilja att gripa sig an
miljöarbetet, något som glädjande nog visar sig i de satsningar på miljöområdet
som görs i de flesta kommuner i länet. För att arbetet skall bli framgångsrikt
krävs dock tillgång till kompetent personal och då främst miljö- och
hälsoskyddsinspektörer. I Stockholms län är det idag svårt att få tag i personal
till de många gånger nyinrättade tjänsterna inom detta område. Detta
gäller också företagen. Myndigheternas krav på egenkontroll och allmänhetens
krav på störningsfria industriprocesser ökar företagens behov och intresse
av att anställa miljökunniga medarbetare.

Den utbildning av 60 miljö- och hälsoskyddsinspektörer per år som nu genomförs
vid Umeå universitet är inte på långt när tillräcklig. Vi anser att en
fördubbling bör ske. Eftersom utbildningen är av tvärvetenskaplig karaktär
är det lämpligt att den förläggs till ett område där olika former av akademisk
utbildning redan finns. Vi menar att Stockholmsregionen är en naturlig plats
för en sådan utbildning.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om skärpta krav på bensin- och dieseldrivna fordon,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrad lagstiftning för trafik i storstäderna,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om åtgärder som stimulerar godstransporter på järnväg
och med kombitrafik1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en ändring i vägtrafikkungörelsen när det gäller
både befogenhet och motiv för beslut om hastighetsnedsättning1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om Stockholms läns andel av de statliga väganslagen1],
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om återföring av inkomsterna från regionala
bilavgifter1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om fortsatt statligt stöd för omställning till miljövänlig
kollektivtrafik1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om internationellt arbete för en samordning av miljökraven
på bilar2],

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om utarbetande av metoder för att beräkna rekreationsvärdet
av tätortsnära skogar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om naturvårds- och kulturminnesåtgärder i tätortsnära
skogar,

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändrad lagstiftning för att ge kommunerna möjlighet
att pröva tillstånd för brunnsborrning3],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om införande av ekonomiska styrmedel för att medverka
till en miljösäker tanksjöfart i Östersjön och på Mälaren1],

[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förläggningen av ett ökat antal utbildningsplatser
för utbildning av miljö- och hälsoskyddsinspektörer4].

Stockholm den 25 januari 1990

Eva Johansson (s)

Aina Westin (s) Christina Pettersson (s)

Lennart Andersson (s)

1 1989/90:T247

2 1989/90:U545

3 1989/90:Bo551

4 1989/90: Ub754

Mot. 1989/90

J086I

8

Mot. 1989/90
J086I
Bilaga 1

KVÄVEOXIOUTSLÄPP FRÅN VAGTRAFIK. sedan oliko åtgorder vidtagits

Utsläpp från
väg trafik

Inverkan ov olika ölgarder
avser år 2000

Nox i

1 000 ton

Åf 1989

40-

Personbilor katalysator och beslutode krav för
tunga fordon

Trafikökning enligt efterfrågan

År 1980

Trafikplan Stockholm vägar* koltektivtr.

30-

Kollektiv Begr medel
—Superkollektivnät

3 -/milen

— 3 0% minskning-

fastställt mål

20-

<— Tekniska åtgärder

Sänkt hastighet,
överföring av gods
till järnväg.

_ 50% minskning—
utredningsmål

10-

1980 1989

2000

Länsstyrelsen i Stockholms län, miljövårdsenheten

Mot. 1989/90
J086I
Bilaga 2

Förcren incsuts1app och brans!eförbrukninc
vid olika hastigheter.

Konstant	koloxid	kolväten	kväveoxid	bränsleförbrukning
hastighet	CO	HC	N0X	B £
o/km	g/km	c/km	o/km	1/10 km
50	3 . 30	0.66	0. 58	0.72
60	7.01	0.58	0 .74	0.63
70	5 .94	0.54	1 .04	0. 58
80	5.42^	0.53	1 .39	0.58
90	<0 . 56v	Q.sL	1 . 87	v0 .JJ :
1 00	6.19		2.43	0. 70
1 10	CCXT	CöLzj	3.09	C 0 . 81 •
1 20	9.52	0.83	3.82	1 .00

25

jo

lon/h

Utsläpp av kväveoxid (N0„) vid olika hastigheter,
Sverige-bilar

källa: SNV rapport 3276 "Hastighet, föroreningsutsläpp,
bensindrivna bilar".

10