Motion till riksdagen
1989/90:Jo819
av Claes Roxbergh m.fl. (mp)
Avfall och återvinning
Avfallsproblemen tillhör baksidan av vårt konsumtionssamhälle. De enorma
avfallsmängderna orsakar både miljöproblem och misshushållning med naturresurser.
Det miljöfarliga avfallet tornar upp sig hos SAKAB som inte har tillräcklig
kapacitet varken för att lagra avfallet eller destruera det. Transporterna till
anläggningen är också ett problem i sig eftersom det miljöfarliga avfallet
måste transporteras långa sträckor med risker för människor och natur. Nu
diskuteras att bygga en ny destruktionsanläggning, men det är svårt att hitta
någon kommun som vill ha den här typen av miljöfarlig anläggning inom sina
gränser.
Rötslammet från de kommunala anläggningarna är ett annat stor problem.
Höga halter av tungmetaller och svårnedbrytbara organiska gifter gör
att det inte är lämpligt att lägga på åkermark
Kommunerna har på senare tid försökt klara sina avfallsproblemen genom
att satsa på sopförbränning, i panikartade försök att bli av med avfallet. Sopförbränning
innebär miljöproblem med utsläpp av t.ex. tungmetaller och
s.k. dioxiner samtidigt som resurser förstörs som hade kunnat återvinnas
med en annan typ av sophantering. Visserligen kan utsläppen av dioxiner
och tungmetaller minskas med hjälp av rökgaskondensering, men då uppkommer
istället problemet med vad man skall göra av kondensatet.
För att lösa avfallsproblemen har man mer och mer börjat tala om att det
enda sättet är att lösa problemen vid källan. Men i praktiken har ingenting
hänt.
Nu behövs ett trendbrott när det gäller avfallsfrågorna!
Kemikalielagstiftningen måste skärpas så att tillverkningen av miljöfarligt
avfall upphör. Industriavlopp med miljöfarligt avfall ska inte längre få kopplas
till de kommunala avloppsledningsnäten och miljöfarliga hushållskemikalier
måste försvinna från butikernas hyllor. Det är nödvändigt för att slammet
från reningsverken ska kunna återföras till jordbruket. I en annan partimotion
har vi föreslagit en satsning på eklogiska toaletter för att komma
ifrån problemen som systemet med vattentoaletter orsakar.I stället för sopförbränning
och deponering av aska måste vi satsa på långtgående källsortering
och kompostering eller biogasproduktion. Sopförbränningen bör avvecklas
inom tre år.
1. Minska avfallet!
Det viktigaste sättet att angripa avfallsproblemet är att minska mängden avfall
och ändra avfallets sammansättning så att miljöriskerna minskar och
möjligheterna till effektiv återvinning ökar.
Den totala mängden avfall bör halveras inom en tioårsperiod. Ett sätt att
gå tillväga är att arbeta med planer för avfallsreduktion i enlighet med vårt
lagförslag som presenteras längre fram i motionen. Ett annat sätt är att införa
obligatorisk miljörevision. I USA har det blivit allt vanligare för företag
att tillämpa intern miljörevision (s.k. waste audit) för att finna affärsmässiga
lösningar på företagets miljöproblem. Revisorns uppgift är även att bl.a
hålla sig å jour med all ny teknik och att finna substitut för skadliga ämnen.
Man skulle också kunna tänka sig ett system med en auktoriserad miljörevisor,
vars uppgift det blir att upprätta företagens materialbalanser. Denne
måste vara väl förtrogen med den industri eller den process som revisionen
avser, och bör följdaktligen rekryteras internt.
Vi vill inte här säga vilken typ av miljörevision som vi förordnar eftersom
vi anser att formerna för miljörevisionen måste ses över i ett sammanhang
med en översyn av hela tillsynsorganisationen.
2. Inför en återvinningslag
Miljöpartiet de grönas skattepolitik med sänkt skatt på arbete och hög skatt
på energi och råvaror gör återvinning, återanvändning och reparation lönsammare.
Men det räcker inte för att inom den närmaste tiden komma till
rätta med problemen. Därför framlägger vi här ett lagförslag till avfalls- och
återvinningslag (”cykellagen”).
Lagens huvudsyfte är att reducera avfallsmängden, och att göra avfallet
mindre farligt ur miljösynpunkt. För att uppnå detta mål är lagförslaget inriktat
på förebyggande miljövård.
Företag åläggs att upprätta och offentliggöra materialbalanser, livscykelspecifikationer
och miljövarudeklarationer.
Kommunerna skall upprätta avfallsplaner, vilka skall ge en detaljerad plan
för hur avfallshanteringen skall utvecklas och avfallsmängderna minskas under
en 5—10-årsperiod. I avfallsplanen skall bl.a. finnas en reduktionsplan
för avfall och utsläpp för kommunens industri. Målet skall vara att inom en
tioårsperiod, med hjälp av s.k. miljöanpassad teknik, kemikalieval och kritisk
granskning av produktutbudet minimera utsläpp och avfall från produktion
och konsumtion.
I vårt budgetförslag har vi tagit upp 5 milj. kr. till ett projekt för att arbeta
med konkreta målsättningar och åtgärder för att minska avfallsmängderna.
Långtgående källsortering blir obligatorisk över hela landet och skall ha
genomförts senast den 1 januari 1993.
Statens naturvårdsverk blir central tillsynsmyndighet med vittgående befogenheter
att styra avfallshanteringen i en för miljön positiv riktning. Verket
får befogenhet att införa pant på varor, förbjuda miljöfarliga kemikalier,
lägga miljöavgift på tillverkningsämnen och produkter m.m.
Mot. 1989/90
Jo819
6
3. Pant och skatt på förpackningar
En stor del av hushållens avfall består av förpackningar. Även om inte alla
dessa förpackningar är miljöfarliga innebär förpackningshysterin ett resursslöseri
och dessutom utgör de ett volymproblem vid haneringen. Ett viktigt
led i arbetet att minska mängden avfall är att drastiskt minska användningen
av engångsförpackningar.
För att klara en effektiv insamling av returförpackningar kan pantsystem
och standardiserade typer av t.ex. glasflaskor och burkar användas. För returförpackningar
skall en insamlingsgrad på minst 90 % eftersträvas.
Även en förpackningsskatt skall införas. Skatten bör differentieras med
hänsyn till de miljöproblem som varje produkt orsakar. Miljöavgiftsutredningen,
där vi är representerade, arbetar med ekonomiska styrmedel på avfallsområdet
och vi avstår därför från att lägga något förslag i den här motionen
hur avgifterna ska utformas.
Dryckesförpackningar i form av aluminiumburkar och PET-flaskor som
idag används som ett onödigt komplement till returflaskan skall förbjudas.
4. Underlätta för källsortering
Ett sätt att påskynda genomförandet av källsortering är att införa ett statligt
stimulansbidrag som kan grundas på t.ex. antal nya hushåll med källsortering.
Stimulansbidraget kan finansieras via en avgift på osorterade sopor
som kommunerna betalar in till staten.
Vid om-, ny- och tillbyggnad av bostäder skall soprummen planeras så att
källsortering underlättas. Även utrymmet under diskbänken skall planeras
för flera behållare. Byggnormen bör ses över i syfte att underlätta för långtgående
källsortering.
Matavfall skall i första hand användas i rötningsprocess för att utvinna metangas
och i andra hand komposteras. Restprodukterna kan sedan återföras
till jordbruket.
5. Plaster - behöver utredas
Ett stort problem i avfallshanteringen är plasterna. Plastförbrukningen ökar
konstant i Norden. Det finns idag ytterst få fungerande retursystem, vilket
gör att nästan all plast slutar som avfall.
Inom plastindustrin används en lång rad kemikalier, som har väldokumenterade
miljö- och hälsoeffekter. Dessa förgiftar i slutändan vår natur och oss
själva, eftersom all plast blir avfall.
Eftersom det finns så många olika slags plaster och många plastprodukter
dessutom inte är enhetliga bör en expertutredning (t.ex. SNV och SIND)
arbeta fram förslag till hur man kan begränsa antalet plaster och hur återvinningen
av plaster kan förbättras. I vår budgetmotion anslår vi 3 milj. kr. till
en utredning för att inventera de lösningar som finns för att öka återvinningen
av plaster och minska antalet plastsorter.
1989 bildades Association of Plastics Manufacturers in Europé (APME),
en paneuropeisk sammanslutning av plastproducenter i Europa. Samtliga
APME-medlemmar har beslutat att från 1995 åta sig att ta hand om och åter
Mot. 1989/90
Jo819
7
1** Riksdagen 1989190. 3 sami. NrJo818-821
vinna alla plaster som via myndigheters och organisationers försorg samlas
in i Västeuropa. Grundtanken är att all plast som idag blir avfall skall återvinnas,
antingen genom återanvändning av materialet eller genom utvinning
av energi.
Vi föreslår att expertutredningen får i uppgift att även se över möjligheterna
och förutsättningarna för ett svenskt deltagande.
Redan nu kan dock plastprodukter märkas med plastsort så att konsumenterna
får information om vad de köper.
Den frivilliga avveckling av användning av PVC (polyvinylclorid) som påbörjats,
och redovisas i budgetpropositionen, gäller endast 10 % av den totala
användningen i Sverige. De övriga 90 % av PVC åtgärdas däremot inte
i regeringens förslag. PVC finns i plastmattor och vinyltapeter, där fullgoda
alternativ finns. Kontorsmaterial, hushållsartiklar och t.o.m. leksaker kan
också innehålla PVC. Inom dessa användningsområden kräver vi att den totalförbjuds.
Avvecklingen av PVC-förpackningar enligt regeringens förslag berör inte
heller importerade förpackningar. Vi menar att en konsekvens av lagen om
kemiska produkter är att PVC-förpackningar måste vara förbjudna. Lagen
om kemiska produkter gäller såväl import som hantering inom landet. Substitutionsprincipen
innebär att det mindre hälso- och miljöfarliga alternativet
alltid ska väljas. Det är uppenbart att det inte är nödvändigt att tillverka
förpackningar som innehåller PVC-plast.
6. Information behövs om miljöfarligt avfall
Kommunerna blir i regeringens förslag även fortsättningsvis ansvariga för
hanteringen av hushållsavfall. Ansvaret kan redan nu utvidgas till att även
inbegripa det miljöfarliga avfallet.
Det är många gånger svårt för allmänheten att veta vad man skall göra
med det miljöfarliga avfallet och veta vad det är som räknas som miljöfarligt
avfall. Vi föreslår därför att kommunerna skall informera om vad som räknas
som miljöfarligt avfall.
Batterier som innehåller tungmetaller som kvicksilver och kadmium utgör
ett stort miljöproblem. I december förra året förbjöd regeringen en del av
de alkaliska batterier som innehåller mer än 0.025 viktprocent kvicksilver
eller kadmium.
Vi anser att alla batterisorter med höga halter av tungmetaller måste förbjudas.
Så länge inte batterier som är helt fria från tungmetaller finns, skall
bara batterier med låga halter av tungmetaller tillåtas och dessa skall dessutom
beläggas med pant.
Bilbatterier (blyackumulatorer) som innehåller stora mängder bly bör
också beläggas med pant på motsvarande sätt.
De produkter som innehåller kvicksilver och andra tungmetaller ska förbjudas
när det är möjligt enligt substitutionsprincipen. Övriga anser vi ska
beläggas med höga panter för att underlätta insamlingen av uttjänta produkter
och möjliggöra återvinning. Fastmontering av tungmetallhaltiga batterier
ska förbjudas eftersom det försvårar insamling och återvinning. Alla varor
som innehåller tungmetallhaltiga batterier ska märkas.
Mot. 1989/90
Jo819
8
7. Miljömärkning krävs
Ett frivilligt system med miljömärkning har nyligen börjat införas. Vi har
tidigare föreslagit att konsumentverket ska ha ansvaret för ett enhetligt system
med miljömärkning och att miljörörelsen skulle få deltaga i en referensgrupp.
Konsumentverket skulle också kunna gå ut aktivt och undersöka
olika varugrupper. Aktivt uppsökande är inte möjligt i det system som nu
införs eftersom det är ett frivilligt system. Vi vill avvakta och se hur det införda
systemet fungerar och föreslår att en uppföljning görs efter ett år.
8. Kemikaliekontrollen
Substitutionsprincipen tas upp i propositionen, vilket torde vara det enda av
substantiellt värde i denna proposition. 1 vårt förslag till statsbudget inför
nästa budgetår har vi satsat 15 milj. kr. på ett projekt i kemikalieinspektionens
regi för att systematiskt tillämpa substitutionsprincipen.
Dess värre försöker regeringen förbigå det faktum att höstriksdagen 1989
beslöt att lagen om kemiska produkter skall utvidgas att tillämpas på varor,
för att återgå till den ordning som rådde, när LKP:s föregångare LHMV
gällde. Regeringen respekterar inte det nyligen tagna riksdagsbeslutet. Vi
kräver, att riksdagens beslut skall gälla. Därmed behövs inte den ändring av
20 § LKP, som föreslås i propositionen.
9. En senkommen ofullständig proposition
I statsverkspropositionens (prop. 1989/90:100) bilaga 16 återfinns, i inbakat
skick, den avfallsproposition som var utlovad redan till våren 1988. Vi noterar
med förfäran att förslagen, trots den långa förberedelsetiden, är otillräckliga,
urvattnade och att viktiga delar som borde vara med faktiskt saknas.
Vi saknar således:
- krav på miljövarudeklaration som verkligen klargör varans eller produktens
avfalls- och miljöegenskaper,
- registrerade produktansvariga i avfallshänseende,
- krav på livscykelsspecifikation, dvs en redogörelse för en produkts miljöegenskaper
och miljöpåverkan i samband med produktion, konsumtion
och avfallshantering,
- avfallsreduktionsplan med rättsverkan - den planering som föreslås i propositionen
riskerar att bli ännu en papperstiger eftersom den saknar rättsverkan,
- krav på materialbalanser för produktion; i en sådan klargörs vilka ämnen
som förs in i processen, och vart de sedan tar vägen,
- krav på långtgående källsortering,
- lagrum för ekonomiska styrmedel, m.m.
Mot. 1989/90
Jo819
9
10. Vårt förslag till lag om avfall och återvinning
Inledande bestämmelser
1 § Denna lag syftar till att skydda människors hälsa och miljön och att motverka
förfaranden i en produkts livscykel som innebär slöseri med naturresurser
eller ger upphov till miljöfarligt avfall.
Paragrafen anger syftet med denna lag. Lagen har ett vidare tillämpningsområde
än renhållningslagen. Den reglerar inte endast själva avfallshanteringen.
utan reglerar även förfaranden i tidigare led som påverkar produkters
och varors egenskaper som avfall. Det övergripande syftet är att skydda
människors hälsa och miljön och därmed uppmuntra metoder i alla led av en
produkts eller varas livscykel, som sparar på naturresurser och som ger ringa
eller inget avfall.
2 8 Utöver denna lag gäller föreskrifter om avfallshantering i författningar
om miljöskydd och om kemiska produkter samt i andra författningar.
Denna paragraf motsvarar renhållningslagens 2 §. Ingen ändring föreslås.
3 8 I denna lag menas med
avfall: sådant material som ägaren eller någon i hans ställe visar att han
utan ersättning för dess värde vill bli av med,
hantering: tillverkning, import, bearbetning, behandling, förpackning,
förvaring, transport, användning, omhändertagande, destruktion, konvertering,
saluförande, överlåtelse och därmed jämförliga förfaranden.
I denna paragraf definieras begreppen avfall och hantering. Avfall som
helt begrepp finns inte definierat i lag tidigare, endast hushållsavfall i renhållningslagen.
vilket har ansetts mycket otillfredsställande. Vi anser det
därför nödvändigt att tydligt definiera avfallsbegreppet, eftersom bestämmelserna
i denna lag baseras på detta begrepp.
Till avfallsbegrepet är ägarbegreppet knutet. Allt avfall har tidigare varit
användbart material i någon form, vilket i sin tur haft någon ägare. Om det
inte är ägaren som gör sig av med materialet, så är det någon i hans ställe
med eller utan befoganderätt. Avfallet är sålunda inte knutet till en fastighet.
Det går att visa att man vill bli av med avfall genom såväl ett aktivt handlande
som en underlåtenhet att handla. Som exempel på ett aktivt handlande kan
nämnas att kasta sopor i ett sopnedkast. En underlåtenhet att handla kan
bestå i att en företagare lämnar kvar giftigt avfall nedgrävt på fabriksområdet.
Hanteringsbegreppet är till ordalydelsen identiskt med det i lagen om kemiska
produkter och apsluter i huvudsak till förarbetena till Lagen om kemiska
produkter med ett undantag. I Lagen om kemiska produkter ingår import
inte i hantering, vilket det däremot gör i denna lag. Det är tänkt att
hanteringsbegreppet skall vara heltäckande och att därmed ingen form av
hantering av en produkt eller vara som kan påverka avfallet skall falla utanför
lagens tillämpningsområde.
4 8 Avfall skall hanteras på ett sådant sätt att det inte uppkommer olägenhet
av betydelse från hälsoskydds- och miljövårdssynpunkt. Utrymmen, behållare
och andra anordningar för hanteringen skall vara så beskaffade och skall
skötas på ett sådant sätt att olägenhet inte uppstår.
Mot. 1989/90
Jo819
10
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare
föreskrifter om försiktighetsmått och andra åtgärder för att förhindra
olägenheter i samband med avfallshantering.
Regeringen får överlåta åt kommunerna att meddela sådana föreskrifter.
Denna paragraf utgör en allmän aktsamhetsregel för hela avfallshanteringen.
Den riktar sig till alla aktörer på avfallshanteringens område. Försiktighetskravet
måste alltid vara uppfyllt och utgör hanteringens rättsliga villkor.
Andra stycket ger regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer
möjlighet att föreskriva om försiktighetsmått för att förebygga skada på
människors hälsa och miljön. Bestämmelsen är framför allt avsedd att tillämpas
på kemiskt avfall och annat riskavfall som t.ex. avfall från sjukhus. Föreskrifterna
kan även avse hur olika anordningar som behållare och andra utrymmen
skall vara anordnade och andra frågor som rör avfallshanteringen.
För dessa mer konkreta bestämmelser är kommunen lämpligast som utfärdare
av föreskrifter, eftersom det är kommunen som skall ha det övergripande
ansvaret för avfallshanteringen i kommunen.
Kommunal avfallsplan
5 § Varje kommun skall upprätta en avfallsplan för att planera, utveckla och
genomföra en materialhantering på ett miljö- och resursbesparande sätt. Regeringen
eller den myndighet regeringen bestämmer får besluta om närmare
föreskrifter beträffande avfallsplanens innehåll.
Avfallsplanen skall innehålla avfallsreduceringsplan för kommunen samt
för varje industriföretag med en fastställd tidsplan efter vilken åtgärderna
skall genomföras. Vidare skall anges vilka åtgärder för återanvändning, återvinning
som planeras samt hur slutligt omhändertagande av avfall skall utföras.
Om privata företag inte Finns att anlita för återanvändning eller återvinning,
är kommun skyldig att ordna åtcranvänding eller återvinning på annat
sätt om det är samhällsekonomiskt lönsamt.
Avfallsplanen prövas för antagande av kommunfullmäktige. Avfallsplanen
prövas för fastställelse av statens naturvårdsverk.
En kommunal avfallsplan innebär bl.a. en skyldighet för kommunen att ta
reda på vilka typer av avfall som finns i kommunen och vilken mängd avfall
som finns. Detta är ett första steg i kommunens arbete att ta över hela ansvaret
för avfallshanteringen. I första stycket omnämnes materialhantering, eftersom
många restprodukter i samband med produktion och konsumtion
inte blir avfall, utan återgår i produktionscykeln genom återanvändning,
återvinning eller genom annat utnyttjande, som t.ex. energiutvinning. Avfallsplanen
skall lämna en utförlig redovisning över kommunens planer för
avfallshanteringen. Planen skall vara rullande och omfatta en tidsperiod om
5-10 år. Planen skall fortlöpande revideras.
För att minska avfallsmängden i samhället skall kommunen i samarbete
med industrin utarbeta en avfallsreduceringsplan som skall minska avfallet
med 5 % årligen fram till år 2000. Förutom de åtgärder som nämns i andra
stycket kan planen beskriva det förebyggande miljöskyddsarbete som planeras
och projekt, återvinningscentraler och miljöstationer som planeras i
Mot. 1989/90
Jo819
11
kommunen. Vidare bör planen ange vilka återvinningsmål man önskar
uppnå. Planen bör ge uttryck för hur kommunen planerar framtida lokalisering
och utformning av olika hanterings- och behandlingsalternativ. I kommuner
som i dag har sopförbränningsanläggning skall avfallsplanen ange en
tidsplan för avveckling av sopförbränning och vilka alternativa metoder som
skall ersätta den.
Tredje stycket anger att kommunerna är skyldiga att ordna med återanvändning
eller återvinning om det inte finns privata intressenter. Det är inte
säkert att återvinning är företagsekonomiskt lönsam fastän den är samhällsekonomiskt
lönsam. Med begreppet samhällsekonomiskt lönsam menar vi
inte bara värden som direkt kan mätas i pengar utan också lönsamhet i form
av minskad miljöförstöring och resursförbrukning. Målsättningen måste naturligtvis
vara att med hjälp av den ekonomiska politiken göra återvinning
och återanvändning lönsam. Men innan vi har uppnått detta läge kan det bli
nödvändigt att kommunerna, eventuellt inom ramen för samarbete i Kommunförbundet,
investerar i egna anläggningar. De kostnader det innebär får
täckas av avgifter från de kommunala renhållningsavgifterna.
Kommunfullmäktige prövar planen för antagande och statens naturvårdsverk
prövar den för fastställelse, vilket får till följd att den därmed får rättskraft,
dvs. den blir bindande och styrande för framtida beslut. Därigenom
ges kommuninvånare möjlighet att stämma kommunen, om denna skulle
fatta beslut i strid med avfallsplanen. Om avfallsplanen inte uppfyller lagens
minimikrav får planen inte fastställas.
Vi har valt statens naturvårdsverk som den myndighet som skall fastställa
planen, eftersom vi anser det viktigt att det finns samlad kunskap i landet
om hur arbetet med att reducera avfallsmängderna fortskrider. Naturvårdsverket
får lättare att utforma ändamålsenliga föreskrifter enligt de bemyndiganden
som ges i olika paragrafer i lagen.
6 § Om kommun ej upprättat sådan plan före 1 jan. 1993 skall vid vite statens
naturvårdsverk ålägga kommunen att göra det eller själv upprätta planen på
kommunens bekostnad.
Denna paragraf utgör ett instrument för statens naturvårdverk att framtvinga
en avfallsplan, om en kommun skulle dröja för länge med planeringen
av den framtida avfallshanteringen.
7 § Den som bedriver verksamhet som kan ge upphov till betydande mängder
avfall eller till avfall som av annan orsak kan föranleda olägenhet av betydelse
för hälsan eller i miljön skall lämna de uppgifter som behövs för kommunens
planering av avfallshanteringen till den kommunala nämnd som utövar tillsynen.
Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer får meddela
närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten.
Det är kommunernas skyldighet att som ett led i avfallsplaneringen i samarbete
med industrin inventera och analysera avfallsflödet för att bättre
kunna ta hand om avfallet. Uppgiftsskyldigheten för dem som bedriver verksamhet
som ger upphov till avfall är en förutsättning för att kommunerna
skall klara det ansvar som läggs på dem. För att miljö- och hälsoskyddsnämnden
skall kunna ge eftertryck åt en begäran om uppgifter kan nämnden förena
beslut om föreläggande med vite enligt 33 §.
Mot. 1989/90
Jo819
12
Statens naturvårdsverk får meddela närmare föreskrifter om uppgiftsskyldigheten.
Sådana föreskrifter kan avse företagets avfallsreduktionsplan,
vilka åtgärder som vidtagits för att minska avfallets farlighet eller krav på
andra försiktighetsmått.
Kommunalt renhållningsansvar
8 § Varje kommun skall svara för att avfall inom kommunen forslas till behandlingsanläggning
i den utsträckning som behövs för att tillgodose hälsoskydds-
och miljövårdskrav. Kommuner skall se till att bortforslingen anpassas
till behovet och förutsättningarna för olika slag av bebyggelse och verksamheter.
När kommunen planerar och beslutar hur skyldigheten enligt första stycket
skall fullgöras, skall hänsyn tas till enskildas, organisationers och företags
möjligheter att på annat sätt ombesörja avfallshanteringen på ett från hälsoskydds-
och miljövärdssynpunkt godtagbart sätt.
Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer får meddela närmareföreskrifter
om paragrafens tillämpning.
Paragrafen fastslår kommunens skyldighet att forsla bort allt avfall som
uppstår i kommunen, dvs. såväl hushållsavfall som industriavfall. Kommunen
måste därför anpassa bortforslingen till de skilda behov som föreligger
beroende på vilken typ av bebyggelse det är fråga om och beroende på vilka
verksamheter som bedrivs i kommunen. Mycket av de restprodukter som
uppstår tar industrin själv hand om redan idag. Denna möjlighet kvarstår
under förutsättning att avfallshanteringen sker på ett ur hälso- och miljösynpunkt
acceptabelt sätt.
Formuleringen enskilda, organisationer och företag är vald för att markera
att alla skall beredas möjlighet att ta hand om sitt avfall, så länge det
görs på ett från hälsoskydds- och miljövärdssynpunkt godtagbart sätt.
9 § Avfallshantering får inte ske genom slutligt omhändertagande av avfallsproducenten
om inte undantag har föreskrivits eller meddelats i det enskilda
fallet.
Första stycket gäller ej hushållens kompostering av det egna biologiskt nedbrytbara
avfallet.
Endast den som kommunen anlitar för ändamålet får taga yrkesmässig befattning
med bortforsling av avfall.
Paragrafen innebär att fastighetsinnehavaren är skyldig att lämna avfallet
till kommunen för bortforsling och slutligt omhändertagande, om inte koncession
har lämnats eller undantag har lämnats i det enskilda fallet. Det behövs
inget tillstånd för enskilda att ta tillvara delar av hushållsavfallet för att
anlägga egen kompost, vilket kan tyckas vara en självklarhet. Den glädje
och tillfredsställelse som många känner över sin egen täppa och komposthög
borde vara allom förunnad. Kommunen borde därför på olika sätt uppmuntra
till småskalig kompostering, som invånarna i t.ex. ett kvarter får
driva själva.
Tredje stycket ger kommunen ensamrätt att frakta bort avfallet och slutligt
omhänderta det. Det gäller den yrkesmässiga transporten. Enskilda skall ha
rätt att forsla bort miljöfarligt avfall och avfall som med fördel skall separeras
från övrigt hushållsavfall till uppsamlingsställen och miljöstationer.
Mot. 1989/90
Jo819
13
10 § Kommunen skall tillse att det finns tillräckliga resurser för en god avfallshantering.
Regeringen eller myndighet regeringen bestämmer har möjlighet att meddela
föreskrifter om paragrafens tillämpning.
Paragrafen innebär en lagfäst skyldighet för kommunen att tillse att tillräckliga
resurser finns att tillgå för att klara en god avfallshantering. Det innebär
att kommunen svarar för att behandlingsanläggningar och uppläggningsplats
finns tillgängliga och att kommunen i sin översiktsplan lämnar
lämpligt markutrymme för deponi. Bestämmelsen innebär inte att varje
kommun måste ha egen anläggning eller deponi utan skyldigheten består i
att kommunen skall svara för att någon kommun är villig att ta emot avfallet
för behandling eller slutligt omhändertagande. Kommunerna kan också ha
gemensamma anläggningar eller anlita privata bolag.
Separering av avfall
11 § Avfall skall inte blandas på sätt som försvårar återvinning. Särskilt miljöstörande
komponenter skall hållas avskilda från övrigt avfall liksom sådant
material som kan orsaka olycksfall eller dylikt.
Långtgående källsortering skall ha införts i samtliga kommuner senast den
1 januari 1992.
Särskilda slag av avfall skall hållas skilt från annat avfall vid slutligt omhändertagande
i avvaktan på bättre framtida behandlingsmetoder.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får meddela närmare
föreskrifter om tillämpningen av denna paragraf.
Denna paragraf innebär ett lagfäst införande av långtgående källsortering
i landets alla kommuner senast den 1 januari 1992. Detta innebär i praktiken
att kommunerna måste påbörja införandet av källsortering så snart som möjligt.
Motiven till källsorteringen är att underlätta återanvändning och återvinning
av lämpligt material men även för att undvika olycksfall i arbetet,
som t.ex. skärsår från krossat glas i sopsäckarna. Källsortering är en av de
viktigaste leden i avfallshanteringen, både för att minska avfallets mängd
och farlighet. Sedan avfallet en gång uppblandats, försvåras återvinningen
avsevärt och de miljöstörande komponenterna i avfallet orsakar hälso- och
miljöskador. Statens naturvårdverk får meddela närmare föreskrifter om detaljer
i källsorteringen.
Med långtgående källsortering menas, att det inte är tillräckligt med en
uppdelning i vått och torrt eller där endast papper, glas och batterier utsorteras.
Plaster får inte hamna i samma fraktion som matavfall och annat biologiskt
nedbrytbart material och därmed förstöra dess egenskaper som jordförbättringsmaterial.
De får heller inte finnas tillsammans med papper och
därmed försvåra återvinningen. Problemet med plasterna är att de för det
första består av flera olika plastsorter och för det andra ofta förekommer
tillsammans med andra material, t.ex. i förpackningar. Det är viktigt att plasterna
snarast blir märkta, så att konsumenten vet hur de skall hanteras i avfallsledet.
Även metallburkar skall utsorteras.
Tredje stycket föreskriver monodeponi för sådant avfall som idag deponeras,
därför att man inte har någon lämplig behandlingsmetod att tillgå utan
Mot. 1989/90
Jo819
14
luft- eller vattenföroreningar som följd. Mycket forskning bedrivs idag inom
detta område. Därför vore det oklokt att avhända sig möjligheten att längre
fram i tiden kunna omhänderta avfallet på ett säkert sätt.
Produktrclaterade bestämmelser
12 § Material skall återanvändas eller återvinnas så långt detta är tekniskt
och ekonomiskt möjligt, om därmed råvaror sparas eller om det av annan
orsak är påkallat från miljöskyddssynpunkt.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får besluta om
föreskrifter som anger att vissa produkter och varor skall innehålla viss andel
återvunnet material.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får besluta om ytterligare
föreskrifter av betydelse för lagens tillämpning.
Denna paragraf prioriterar återanvändning och återvinning som hanteringsform
för att därmed hushålla med knappa naturresurser eller av miljöskäl.
Avfall betraktas i alltför hög grad som slutligt förbrukat och därigenom
som en oanvändbar restprodukt. Återvinning skall främjas för att avlägsna
produkter som innehåller miljöfarliga komponenter från att förbrännas med
luftföroreningar som följd.
13 S Om användning av vissa råvaror, tillsatser eller tillsatsämnen hindrar
återvinning av viss produkt får regeringen eller myndighet som regeringen
bestämmer besluta om minskning eller förbud av dessa i material eller produkter
som saluföres eller används i Sverige.
Om återvinning försvåras på grund av att vissa råvaror eller tillsatsämnen
ingår i produkten kan, troligen i praktiken, statens naturvårdsverk ges möjlighet
att snabbt vidtaga åtgärder för att underlätta återvinningen. Paragrafen
innebär en möjlighet att utfärda restriktioner eller förbud att använda
visst ämne vid tillverkningen eller förbjuda import av en produkt som efter
användning hamnar i avfallet och förorsakar svårigheter i återvinningsprocessen.
14 $ Innan tillverkning påbörjas, skall den som är registrerad produktansvarig
enlig 20 § ha planerat för hur det avfall som uppstår till följd av tillverkningsprocessen
skall behandlas och hur produkten skall omhändertas sedan
den inte kan användas för avsett ändamål längre.
Uppkomst av restprodukter skall i första hand begränsas, i andra hand återanvändas
eller återvinnas. Det avfall som likväl uppstår skall omhändertas
på ett miljövänligt sätt.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan utfärda föreskrifter
om hur produktansvarig ska redovisa vad som krävs enligt första
stycket.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan också ge närmare
föreskrifter för andra paragrafens tillämpning.
Denna paragraf syftar till att tvinga produktansvarig att ansvara för det
avfall som uppstår vid tillverkningen, dvs. både det avfall som uppstår i fabriken
och det som produkten i sig utgör den dag den inte längre skall brukas.
Andra stycket anger prioritetsordningen för hanteringen av restprodukter
Mot. 1989/90
Jo819
15
i avfallshänseende. Avfall kan inte alltid helt elimineras, men det skall begränsas
i möjligaste mån. Återanvändning är att föredra ur naturresurssynpunkt
och skall tillämpas, där det är möjligt.
Paragrafen ger t.ex. goda möjligheter att minska användningen av engångsförpackningar.
15 § Den sorn hanterar eller importerar kemiska produkter och varor, skall
ersätta dessa med mindre hälso- och miljöfarliga, om alternativ finns.
Vid hantering och import bör en utgångspunkt vara att välja en från hälsooch
miljösynpunkt så bra sammansättning som möjligt. Detta kräver för tillverkarnas
del att hälso- och miljöaspekterna blir starkt styrande för produktutvecklingen.
Vid yrkesmässig hantering måste väljas ämnen och produkter
som kan hanteras säkert i alla hanteringsled, inbegripet avfallsbehandlingen.
Sådana produkter bör undvikas som kan ersättas av andra produkter som
medför mindre skaderisker. Höstriksdagen 1989 beslutade att en motsvarande
paragraf skall införas i Lagen om kemiska produkter.
16 § Tillverkare och importörer skall till statens naturvårdsverk lämna livscykelspecifikationer
över tillverkade och importerade varor.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer skall ge närmare
föreskrifter om livscykelspecifikationer.
Tillverkare skall till statens naturvårdsverk lämna en redovisning av produktens
totala miljöbelastning. De skall redovisa hela kedjan av miljöeffekter
i samtliga led av produktens livscykel. Livscykelspecifikationen skall
ange råvaruåtgång. vilka processer varan genomgått, t.ex. impregnering och
ytbehandling med kemikalier. Den skall redovisa utsläpp till mark, vatten
och luft, energiförbrukning, möjlighet till återvinning och eventuella bullerstörningar.
Den skall vidare ange hur varan uppträder vid förbränning, deponering
och kompostering, vad som kan tänkas hamna i lakvattnet på en
tipp och hur lätt produkten bryts ner i naturen.
Statens naturvårdsverk blir i praktiken den myndighet som får utfärda
närmare föreskrifter om innehållet i livscykelspecifikationerna och annat
som rör inrapporteringen.
17 S Tillverkare eller importör skall skriftligen deklarera varans miljöeffekter
(miljövarudeklaration). Denna skall finnas tillgänglig hos statens naturvårdsverk.
Regeringen eller den myndighet regeringen bestämmer får meddela närmare
föreskrifter om deklarationsskyldigheten.
Livscykelspecifikationen såsom beskriven i 16 § skall ligga till grund för
miljövarudeklarationen. Denna information kan i den enklaste formen bestå
av någon eller några sidor, vilka finns tillgängliga hos tillverkaren eller importören,
vilka skall vidareförmedia den till statens naturvårdsverk, som i
sin tur skall distribuera den till berörda och konsumenter som efterfrågar
den. Den skall förutom alla miljörelaterade egenskaper ange eventuellt existerande
organisation för insamling/återtagning till återanvändning eller
återvinning. Statens naturvårdsverk får ange närmare vad miljödeklarationen
skall innehålla.
Mot. 1989/90
Jo819
18 S Den som tillverkar varor eller i sin verksamhet förbrukar kemiska pro
16
dukter eller varor skall upprätta och årligen till miljö- och hälsoskyddsnämnden
offentliggöra materialbalanser.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får ge närmare
föreskrifter om tillämpningen av denna paragraf.
Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer får medge undantag
från bestämmelsen för enskilda näringsidkare, grupper av näringsidkare
och branscher där inlämnande av materialbalans är uppenbart obehövlig.
I stället för att med mer eller mindre tillförlitliga metoder mäta utsläppen
från olika verksamheter skall miljö- och hälsoskyddsnämnden få taga del av
företagens materialbalanser. Dessa skall tillsändas nämnden årligen och de
skall vara offentliga.
Skyldighet att upprätta materialbalanser föreligger för alla som bedriver
verksamhet, som alstrar avfall. Vissa näringsidkare alstrar stora mängder
miljöfarligt avfall utan att producera varor, t.ex. kemtvätterier. På sådana
verksamheter är denna paragraf också tillämplig.
I materialbalansen skall näringsidkare redovisa vilka råvaror och processkemikalier
som används i verksamheten och den mängd som använts. Materialbalansen
skall vidare ge upplysning om vilka mängder restprodukter som
uppstår och dessas kemiska sammansättning. Detta förfarande kommer att
ge en rättvisare bild av verksamheters miljöpåverkan och kommer att underlätta
tillsynen.
Statens naturvårdsverk blir i praktiken den myndighet som får lämna närmare
föreskrifter om innehållet i materialbalansen, inrapporteringen till miljö-
och hälsoskyddsnämnden och dennas tillsyn i detta avseende. För att materialbalanserna
på ett så korrekt sätt som möjligt skall återge verkligheten
är felaktigt upprättade materialbalanser straffsanktionerade enligt 34 §.
19 § För att eliminera eller reducera mängden miljöfarliga ämnen i avfallet
eller för att eliminera eller reducera avfallsmängden får regeringen eller myndighet
som regeringen bestämmer besluta om att den produktansvarige
åläggs
1. att utföra märkning, som speciellt pekar på nödvändigheten av att lämna
tillbaka varan efter dess användning,
2. att separat insamla, transportera och behandla varan,
3. att återtaga varan,
4. att införa pantsystem,
5. att följa särskilda föreskrifter om beskaffenhet, inskränkningar i användningsområdet
och förbud.
Denna paragraf skall tjäna som ett smidigt instrument för statens naturvårdsverk
att snabbt kunna ingripa, när åtgärder behöver vidtagas för att
styra avfallshanteringen i en för miljön positiv riktning.
Märkningen enligt punkt 1 skall inte förväxlas med de miljövarudeklarationer
som beskrivs i 17 §. Märkning enligt denna paragraf skall ske på själva
produkten eller medfölja produkten på lämpligt sätt.
Punkt 2 innebär att statens naturvårdsverk skall kunna fastställa att bestämda
produkter, speciellt förpackningar bara får säljas på ett avfallsavlastande
sätt, speciellt i flergångsförpackningar eller på ett sätt som underlättar
återvinning.
Mot. 1989/90
Jo819
17
Punkt 3 innebär en plikt för företaget att ta tillbaka produkten för återanvändning,
återvinning eller annan behandling, samt att återlämningen skall
säkerställas genom lämpliga återtagnings- och pantsystem.
Punkt 4 innebär att produkten sedan konsumenten förbrukat den skall
återlämnas på bestämt sätt, speciellt avskilt från övrigt avfall.
Punkt 5 skall tillämpas, när statens naturvårdsverk bedömer att en produkt
skall få användas endast för bestämda ändamål, i fall där mindre hälsooch
miljöfarligt alternativ finns.
20 § För produkt eller vara som tillverkas, importeras eller överlåtes skall
finnas registrerad produktansvarig.
Förteckning över produktansvariga föres av statens naturvårdsverk.
För varje produkt skall det finnas någon som är ansvarig. Konsumenter
skall lätt kunna erhålla information om vem som är ansvarig för viss produkt
genom att vända sig till statens naturvårdsverk, som skall föra förteckning
över produktansvariga.
Genom att företagare genom denna lag blir skyldiga att ansvara för sin
produkt, upprätta materialbalanser och livscykelspecifikationer, lämna uppgifter
till miljö- och hälsoskyddsnämnd om avfallets mängd och sammansättning
blir utomståendes insyn i verksamheten förbättrad. Information skall
inte kunna hemlighållas med åberopande av konkurrensskäl. Näringsfriheten
får ge vika för hälso- och miljöhänsyn.
Kommunal renhållningsordning
21 § För varje kommun skall Finnas en renhållningsordning som skall innehålla
föreskrifter om kommunens avfallshantering.
I renhållningsordningen skall föreskrivas under vilka förutsättningar undantag
kan medges från renhållningsordningens föreskrifter. Frågor om undantag
prövas av miljö- och hälsoskyddsnämnden.
Det är viktigt att hålla avfallsplanen skild från renhållningsordningen för
att betona avfallsplanens betydelse för den kommunala renhållningen. Renhållningsordningen
prövas för antagande av kommunfullmäktige, men vinner
inte rättskraft och kan inte överklagas av kommuninvånarna. Därför ingår
avfallsplanen inte i renhållningsordningen utan skall prövas av kommunfullmäktige
för antagande och därefter prövas för fastställelse av länsstyrelsen.
21-26 §§ motsvarar 9-14 §§ i den nu gällande renhållningslagen.
Avgifter
27 § Kommunen får föreskriva att avgift skall erläggas för sådan bortforsling
och sådant slutligt omhändertagande av avfall som sker genom kommunens
försorg enligt denna lag. Avgiften skall enligt kommunens bestämmande erläggas
till kommunen eller till den som utför renhållningen.
Denna paragraf motsvaras av 15 § i renhållningslagen. Ingen ändring föreslås.
28 § Avgiften för hushållsavfall skall vara årlig eller på annat sätt periodisk.
Den skall bestämmas till högst det belopp som behövs för att täcka nödvändiga
kapital- och driftskostnader för renhållningen. Från dessa kostnader
Mot. 1989/90
Jo819
18
skall avräknas kostnaderna för vad som kan belöpa på användning av anläggningar
eller utrustning för annat ändamål än renhållning.
För annat avfall får kommunfullmäktige anta taxa, som kan innebära differentierade
avgifter beroende på avfallstyp och separeringsgrad.
Om kommunen uppdrar åt annan att utföra renhållningen, får avtalet med
denne läggas till grund för beräkning av avgiften, om inte kostnaden därigenom
blir väsentligt högre än om kommunen själv utför renhållningen.
Första och tredje styckena motsvaras av 16 § i renhållningslagen. För hushållstaxan
föreslås ingen ändring. Denna lag gäller för allt avfall. Därför är
paragrafen utökad med ett andra stycke, som anger hur taxan för industriavfall
får sättas. Eftersom självkostnadsprincipen gäller, vilket framgår av
första stycket, skall kommunen ha rätt att ta ut högre taxa för sådant avfall,
som kräver kostsammare behandling. För att underlätta återanvändning och
återvinning får kommunen ta ut differentierade taxor beroende på separeringsgrad.
Likställighetsprincipen måste dock upprätthållas, dvs. samma
grunder skall tillämpas vid differentieringen, så att inte obefogad skillnad
uppstår för olika företagare.
29 ij Avgiften skall utgå enligt taxa, som antas av kommunfullmäktige.
I taxan skall anges hur avgiften skall bestämmas när taxan saknar tillämplig
bestämmelse om avgift. Därvid skall de grunder som anges i 28 § beaktas.
Taxan skall innehålla föreskrifter om vem som är avgiftsskyldig och till vem
avgiften skall erläggas.
Paragrafen motsvarar 17 § i renhållningslagen. Ingen ändring föreslås.
30 § Regeringen eller myndighet som regeringen bestämmer kan införa avgifter
på produkter, varor och avfall, om det är påkallat av miljö- eller resurshushållningsskäl.
Paragrafen öppnar möjligheter att införa miljöavgifter som ett styrmedel
att minska avfallsmängden samt avfallets farlighet. Avgifterna kan innebära
ett bra stöd för kommunerna i deras arbete med att minska de totala avfallsmängderna.
Införande av lagrummet utgör en förberedelse för att genomföra
de förslag till ekonomiska styrmedel som miljöavgiftsutredningen kommer
att presentera i sitt slutbetänkande.
Tillsyn
31 § Tillsynen över efterlevnaden av denna lag och med stöd av lagen meddelade
föreskrifter utövas inom kommunen av miljö- och hälsoskyddsnämnden.
Statens naturvårdsverk utövar den centrala tillsynen och länsstyrelsen utövar
tillsyn inom länet.
Det nya i denna paragraf är tillsättandet av en central tillsynsmyndighet.
Tillsynen enligt avfallslagen kräver en central tillsynsmyndighet. Lämpligast
för denna uppgift är statens naturvårdsverk, som redan är tillsynsmyndighet
för efterlevnaden av miljöskyddslagen, lagen om kemiska produkter, förordningen
om miljöfarligt avfall och hälsoskyddslagen som alla innehåller bestämmelser
om avfallshantering.
Verkets uppgift är att meddela nödvändiga föreskrifter, att bistå övrig tillsynspersonal
med råd och upplysningar om hur denna skall tillämpa den lag
Mot. 1989/90
Jo819
19
stiftning som den är utsedd att övervaka. Dessutom skall den fungera som
en informtionscentral, som förser de regionala och lokala tillsynsmyndigheterna
med det faktaunderlag, som kan anses erforderligt för ett effektivt tillsynsarbete.
Idag lämnas tillsynsmyndigheterna utan sådant stöd.
32 § För tillsynen har miljö- och hälsoskyddsnämnden rätt att få tillträde till
byggnader, lokaler och områden.
Det åligger polisen att lämna det biträde som behövs för tillsynen.
33 S Miljö- och hälsoskyddsnämnd får meddela förelägganden eller förbud
som uppenbart behövs för att denna lag eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av lagen skall efterlevas.
I ett beslut om föreläggande eller förbud kan vite sättas ut. Frågan om utdömandet
av vitet prövas av länsstyrelsen.
Iakttas inte ett föreläggande, får nämnden låta vidta åtgärden på den försumliges
bekostnad.
32 och 33 §§ motsvarar renhållningslagens 22 och 23 §§. Ingen ändring föreslås.
Ansvar och besvär m.m.
34 § Den som med uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 4 § första stycket,
7 § första stycket, 9 § första och tredje styckena, 14 § första stycket, 16 § första
stycket, 17 § första stycket, 18 § första stycket eller föreskrifter som har meddelats
med stöd av dessa, dömes, om gärningen inte är ringa, till böter eller
fängelse i högst två år.
Sanktionssystemet kräver en grundlig översyn, vilket ligger utanför detta
förslag. Vi vill här endast markera att vissa åligganden för såväl kommun
som näringsidkare skall vara straffsanktionerade.
35 § Kommunfullmäktiges beslut att anta avfallsplan överklagas genom kommunalbesvär.
Beslut som meddelats av miljö- och hälsoskyddsnämnd överklagas till länsstyrelse.
Länstyrelsens beslut överklagas till Kammarrätten.
Beslut som meddelats av statens naturvårdsverk överklagas till regeringen.
Övergångsbestämmelser
1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991.
2. Genom denna lag upphävs renhållningslagen (1979:596).
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avveckling av sopförbränningen inom tre år och
satsning på alternativa metoder för avfallsbehandling,
Mot. 1989/90
Jo819
20
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om avfallsreduktion och miljörevision,
3. att riksdagen antar vårt förslag till ny återvinningslag i enlighet
med vad som anförts i motionen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att pant
eller skatt på förpackningar bör införas i enlighet med vad som anförts
i motionen,1]
4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om engångsförpackningar,
5. att riksdagen beslutar om förbud för aluminiumburkar och s.k.
PET-flaskor för drycker till senast 1 januari 1991, i enlighet med vad
som anförs i motionen,
6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett stimulansbidrag
till kommunerna för källsortering bör införas och att
den bör finansieras med en avgift på källsorterade sopor, i enlighet
med vad som anförs i motionen,
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om planering av bostäder m.m. för att underlätta källsortering
av sopor,2]
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om tillvaratagande av matavfall genom rötning eller
kompostering,
8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en expertutredning om plaster,
9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att PVC i
inredningsmaterial, kontorsmaterial, hushållsartiklar och leksaker
bör förbjudas,
10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att avvecklingen
av PVC i förpackningar också skall omfatta importerade
förpackningar,
11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att plastprodukter
bör förses med märkning som anger plastsort, i enlighet
med vad som anförts i motionen,
12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om krav på kommunerna att informera om miljöfarligt
avfall,
13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att batterier
som innehåller höga halter av miljöfarliga metaller skall förbjudas
senast den 1 januari 1991,
14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att batterier
som innehåller miljöfarliga metaller bör beläggas med hög pant i
enlighet med vad som anförts i motionen,
15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om märkning av batterier och fastmontering,
16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att produkter
som innehåller kvicksilver eller andra tungmetaller och inte
kan förbjudas direkt med hänvisning till substitutionsprincipen skall
beläggas med pant.
Mot. 1989/90
Jo819
21
Mot. 1989/90
Jo819
motionen, står fast.
Stockholm den 23 januari 1990
Claes Roxbergh (mp)
Inger Schörling (mp) Åsa Domeij (mp)
Roy Ottosson (mp)
17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att miljömärkning
enligt vad som anförts i motionen skall införas.
18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att riksdagens
beslut att ändra LKP:s tillämpningsområde, såsom anförts i
11989/90:Sk661
21989/90:Bo537