Motion till riksdagen
1989/90:Jo811

av Hugo Andersson och Roland Larsson (båda c)

Mätstation för radioaktiva ämnen 1989/90

J08U-8I6

Centerpartiet är det parti som längst har agerat mot kärnkraften, vi har
också i det sammanhanget påtalat de stora risker som den utgör för livet.
Dess värre har viljan från den socialdemokratiska regeringen varit alltför
svag för att starta kärnkraftsavvecklingen, i enlighet med folkomröstningsresultatet.

Andra länder i vår omgivning har också ett antal kärnkraftsanläggningar.
Även om man tappat tron på att kärnkraften skall lösa den framtida energiförsörjningen,
kommer reaktorerna att finnas kvar ett antal år.

Under denna tid kan olyckor och olyckstillbud inträffa. Ingen kan förutsäga
var och när. Allt som kan göras för att minimera riskerna, måste naturligtvis
göras. Ett sätt är att så tidigt som möjligt varna för radioaktivt utsläpp
som inträffat. Eftersom radioaktivitet inte kan upptäckas med mänskliga sinnen,
den varken syns, känns eller luktar, så krävs speciella mätinstrument.
Sådana finns utplacerade på ett antal ställen i landet.

För radioaktiva utsläpp existerar inga gränser mellan länder. Katastrofen
i Tjernobyl gav oss ett mycket påtagligt bevis på detta. Vindar och luftströmmar
avgör var nedfallet av radioaktiva ämnen kommer att ske.

I Östergötland finns ingen mätstation som kan ge en tidig varning om radioaktiva
nedfall över länet. En mätstation är det minsta säkerhetskrav som
kan ställas. Den måste givetvis kompletteras med andra instrument som
kommunerna förfogar över för att mäta radioaktivitet.

En fast mätstation som har direktförbindelse med befintliga larmanläggningar
och med lokalradion för att ge länsinnevånarna en snabb information
vid radioaktivt nedfall är det minsta som östgötarna kräver i detta fall.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om en fast mätstation för radioaktiva ämnen i Östergötland.

Stockholm den 24 januari 1990

Hugo Andersson (c) Roland Larsson (c)

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Jo811-816