Motion till riksdagen
1989/90:Jo809

av Bengt Silfverstrand och Jan Andersson (båda s)
Regionala miljö- och naturvårdsenheter

Nuvarande organisation av miljö- och naturskyddet inom länsstyrelsernas
förvaltning har visat sig vara behäftad med stora brister.

I utredningen För en bättre miljö (SOU 1987:32) föreslogs en decentralisering
av miljöskyddsarbetet innebärande att länsstyrelserna i det framtida
systemet skulle få en roll som prövnings- och tillsynsmyndighet vad gäller
större och medelstora anläggningar, där prövningen inte ankommer på koncessionsnämnden.
Det rör sig om sammanlagt ca 4 200 anläggningar. Samtidigt
föreslogs att företagens egenkontroll borde vara basen i miljöskyddslagens
tillsyns- och kontrollsystem. Utredningen slog slutligen också fast att
ambitionsnivån i miljöskyddsarbetet måste höjas.

Riksdagen behandlade i maj 1988 regeringens stora proposition ”Miljöpolitiken
inför 90-talet”. I detta sammanhang tog man också ställning till miljöskyddets
regelsystem och organisation. Naturvårdverkets roll som central
tillsynsmyndighet har som en följd därav förstärkts. Länsstyrelserna svarar
för den löpande tillsynen för all tillståndspliktig verksamhet. I samband härmed
tilldelades också de regionala naturvårdsenheterna ökade resurser för
att klara sina utvidgade miljöskyddsuppgifter.

Erfarenheterna har visat att miljöskyddet, som en följd av de utvidgade
ambitioner den nya och lovvärda miljöpolitiken innebär, ställer ökade krav
inte bara på resursfördelning utan också på integritet och oberoende hos de
regionala miljö- och naturvårdsmyndigheterna.

Med nuvaranda starka integration mellan olika funktioner inom länsstyrelserna
har miljöfrågorna i flera fall kommit att underordnas andra intressen,
t.ex. företagsetablering och krav på utvidgade vägtransporter. Miljöoch
naturvårdshänsyn har helt enkelt fått vika inför trycket från miljöstörande
industrier som ställt krav på en låg miljöprofil som villkor för ett visst
antal sysselsättningstillfällen.

Även om intressekonflikter av det här slaget aldrig kan renodlas och förenklas
så visar många exempel från Malmöhus län att länsstyrelsens miljöoch
naturvårdsenhet inte sällan kommit till korta då styrelsen slutgiltigt haft
att ta ställning i miljö-, naturvårds-, företagsetablerings- och kommunikationsfrågor.

I flera uppmärksammade fall av miljöstörande utsläpp till luft- och vattenmiljön
i västra Skåne har länsstyrelsens naturvårdsenhet kommit att spela en
synnerligen undanskymd roll.

Andra exempel på konflikter mellan miljö-naturvård och andra intressen,
där länsstyrelsens agerande blivit föremål för kritik, är exploatering av
en golfbana i ett naturområde intill Kullaberg i NV Skåne och utsläpp av
flytgödsel i Nybroån i södra Skåne. I det senare fallet förorsakade utsläppen
en omfattande fiskdöd. Liknande incidenter har inträffat i Rönneå, men
trots att utsläppen klart kunde härledas till odlingsåtgärder från jordbruket
ingrep inte den ytterst ansvariga länsstyrelsen i L-län.

Vid diskussionen om de framtida förbindelserna över Öresund kom endast
delar av den av naturvårdsenheten framtagna miljökonsekvensutredningen
att ingå i länsstyrelsens inlaga till regeringen. Och när länsstyrelsen
slutgiltigt tog ställning till förmån för en kombinerad väg- och järnvägsförbindelse
sköts miljöaspekterna i bakgrunden, trots att naturvårdsenhetens
synpunkter nu fått ökad tyngd bl.a. genom landshövdingens uppslutning
kring dessa synpunkter. En fullödig miljökonsekvensanalys saknas fortfarande
som underlag för det viktiga ställningstagandet i fråga om de framtida
förbindelserna över Öresund.

Genom nuvarande organisation med en ofta neutraliserad naturvårdsenhet
får befattningshavare på länsstyrelserna inte sällan spela dubbelroller på
ett sätt som riskerar att sätta miljövårdsarbetet på undantag.

Vi vill understryka att vår kritiska inställning till nuvarande organisation
av miljö- och naturskyddsarbetet på länsplanet inte innebär att vi underskattar
vare sig naturvårdsenheternas kompetens eller ambitionsnivå i miljövårdsarbetet.
Enligt vår uppfattning har de här beskrivna och väl dokumenterade
problemen sin orsak just i det förhållandet att de alltmer betydelsefulla
miljöfrågorna inte handläggs av från andra intressen oberoende enheter.

Jordbruksutskottet (JoU 1987/88:23) behandlade i maj 1988 bl.a. en motion
- 1987/88:Jo825 - med krav på inrättande av fristående och oberoende
regionala miljö- och naturvårdsenheter. Motionen avstyrktes utan någon
som helst motivering.

Det är mot bakgrund av vunna erfarenheter på detta område nu hög tid
att pröva att inrätta en fristående miljö- och naturvårdsenhet i varje län med
naturvårdsverket som huvudman. I detta sammanhang kan man peka på
samma princip som gäller för skatteförvaltningen. Denna bröts ur länsstyrelsens
organisation och bildade 1987 en fristående myndighet direkt underställd
riksskatteverket. Länsstyrelserna kan behålla en mindre planeringsavdelning
för ren internhjälp i miljöfrågor. Tillsyn och prövning måste dock
utföras av fristående miljöenheter.

Mot bakgrund av den vikt som regering och riksdag tillmäter miljöfrågorna
är det ytterst väsentligt att miljövårdande myndigheter blir oberoende
och självständiga.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av regionala miljö- och naturvårdsenheter.

Mot. 1989/90
Jo809

12

Stockholm den 24 januari 1990 Mot. 1989/90

Jo809

Bengt Silfverstrand (s) Jan Andersson (s)

13