Motion till riksdagen
1989/90:Jo799
av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt
(båda s)
Miljörevisorer
Det primära ansvaret för miljöskyddsarbetet i företagen bygger på egenkontroll.
För att miljöfarlig verksamhet skall kunna bedrivas inom ML:s tillåtlighetsregler
kräver detta att företagen ifråga bygger upp en egenkontroll av
sådan omfattning att verksamheten med säkerhet kan ske enligt de villkor
som fastställts.
Riksdagen antog våren 1988 regeringens proposition 1987/88:85 (Miljöpolitiken
inför 90-talet), vilket bl.a. innebär att reglerna för företagens egenkontroll
skärps. Regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer
får besluta i fråga om kontrollen. En miljörapport skall årligen inlämnas till
tillsynsmyndigheten för sådan verksamhet som kräver tillstånd. Rapporten
skall innehålla en redogörelse för vidtagna miljöskyddsåtgärder och resultaten
av dessa åtgärder.
Även om miljöhänsynen nu ges ökad tyngd vid tillämpningen av ML och
tillsynsmyndigheterna tillförs ytterligare resurser kan befaras att dessa åtgärder
är otillräckliga för att förebygga miljöskador.
Två autentiska ”miljöfall” kan illustrera problemet.
1. Ett företag i Mellansverige släppte under en längre tid ut miljöfarliga ämnen
och överskred kraftigt gällande gränsvärden. I domen mot företaget
anfördes bl.a. att det ”inte kan vara fråga om ringa överträdelse”. När
detgällde att bedöma brottslighetens svårighetsgrad fäste tingsrätten särskilt
avseende vid två omständigheter. ”Länsstyrelsen har, av utredningen
i målet att döma,i sin egenskap av tillsynsmyndighet visat en anmärkningsvärd
undfallenhet gentemot bolaget. Härigenom kan man å ena sidan
ha bidragit till en föreställning hos bolagets företrädare att det inte
varit så allvarligt med de otillåtna utsläppen, medan man å andra sidan
genom sin underlåtenhet att ingripa låtit utsläppen fortsätta under lång
tid...Med hänsyn till dessa omständigheter framstår brottsligheten ej som
så allvarlig att annat straff än böter är påkallat.”
Domstolen kom med andra ord till den minst sagt märkliga slutsatsen att den
som bryter mot miljöskyddslagen skall få strafflindring om tillsynsmyndigheten
inte skött sittarbete.
2. Ett företag i NV Skåne förnekade under lång tid utsläpp av tungmetaller
till omgivningen. Dessa utsläpp fanns inte upptagna i det gällande tillståndet
från koncessionsnämnden. Efter en intensiv debatt i massmedia och
lokala politiska instanser medgav företaget så småningom att miljöproble
men faktiskt existerade och beslutade om miljöförbättrande investeringar
i storleksordningen 40 miljoner kronor. Denna investering kan ses som en
dold miljökostnad.
Nämnda exempel kan mångfaldigas. De illustrerar båda med all önskvärd
tydlighet att det inte räcker med skärpt egenkontroll och ytterligare satsning
på resurser hos tillsynsmyndigheten för att förebygga miljöproblem.
Inom många företag som bedriver miljöfarlig verksamhet saknas tillräcklig
kompetens för att i tid kunna ingripa mot förekommande miljöproblem.
I ovannämnda proposition skriver miljöministern bl.a. att ”det borde vara
värdefullt för många företag att kunna förfoga över en oberoende person
med kunskaper om miljöskyddsarbete och med insikter i näringsverksamhet.”
Ett sådant system, dvs. införande av miljörevisorer i företagen, föreslogs
av utredningen "För en bättre miljö” (SOU 1987:32). Flera remissinstanser
uttalade sig positivt om förslaget.
En miljörevisor skulle förutom rent granskningsarbete också kunna ge
företagen en kvalificerad rådgivning beträffande tekniska miljöskyddsåtgärder.
Därigenom kan miljörevisorsfunktionen få en förebyggande och utvecklande
roll i företagets miljöskyddsarbete.
I rapporten ”Miljörevision internationellt” (Statens Naturvårdsverk) heter
det bl.a. följande om miljörevision i USA och Canada: ”Slutsatsen av
erfarenheterna i USA och Canada är att interna miljörevisorer som har ledningens
fulla stöd och som intar en oberoende ställning i förhållande till producerande
enheter kan utgöra ett effektivt hjälpmedel för företagen att verifiera
och säkerställa att nödvändiga miljöskyddsåtgärder vidtas.”
Miljörevisorer skulle, som Lunds Universitet föreslog i sitt remissvar till
utredningen, med fördel kunna införas som en tidsbegränsad försöksverksamhet.
En sådan försöksverksamhet borde kunna starta den 1 januari 1991.
Denna försöksverksamhet kan sedan bilda underlag för beslut om miljörevisorernas
arbets- och ansvarsområden, deras utbildningsbehov och skyddande
av integritet.
Samtidigt bör kraven på den miljörapport företagen numera är skyldiga
att årligen avge till tillsynsmyndigheten skärpas. Redovisningen bör omfatta
inte enbart vad man gjort för att uppfylla de krav som redan finns utan också
hur miljökvaliteten i produktionsprocessen och anläggningar avses förbättras.
I sammanhanget bör också beaktas de synpunkter som framlagts av
Svenska Metallindustriarbetareförbundet. Metall föreslår bl.a. införande av
miljörevisorer och knyter då också an till det viktiga sambandet mellan arbetsmiljön
och den yttre miljön. I företagets miljörapportering bör därför
också ingå någon form av miljösocial redovisning, dvs. hur man avser att
förebygga skador vållade av dålig arbetsmiljö och yttre miljö.
Vid behandling av motion 1988/89:Jo728 hänvisade jordbruksutskottet
(bet. 1989/90:JoU5) till den översyn av miljöskyddslagstiftningen som en
särskild kommitté arbetar med och avstod samtidigt från sakbehandling av
motionen.
Enligt vår uppfattning är denna fråga redan tillräckligt utredd och förslag
Mot. 1989/90
Jo799
15
framlagda av tidigare utredningar (SOU 1987:32). Det borde därför inte
möta några som helst hinder att redan nu förbereda en försöksverksamhet
med miljörevisorer i företagen.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om försöksverksamhet
med miljörevisorer i företagen med början den 1 januari 1991,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om företagens miljörapportering.
Stockholm den 25 januari 1990
Bengt Silfverstrand (s) Birthe Sörestedt (s)
Mot. 1989/90
Jo799
gotab 99698, Stockholm 1990