Motion till riksdagen
1989/90:Jo792

av Johnny Ahlqvist m.fl. (s)
Vilthägn

Den svenska och unika allemansrätten innebär att vi fritt kan ströva i skog
och mark samt plocka bär, svamp, blommor m.m. I det befolkningstäta och
till stora delar uppodlade skånska landskapet är de områden som är tillgängliga
för allmänheten begränsade.

En därtill kommande begränsning av allemansrätten är de allt talrikare
vilthägnen.

För Malmöhus län uppskattas antalet vilthägn till omkring 67 stycken, omfattande
en areal av 1 625 hektar. Antalet vilthägn tillkomna före tillståndspliktens
införande uppskattas till 13 stycken och antalet efter denna plikts
införande är cirka 54 stycken.

Det kan nämnas att de mellanskånska kommunerna Eslöv, Höör och
Hörby tillsammans med grannkommunen Sjöbo fått ett tillskott på cirka 30
vilthägn under de senaste fem åren.

I Kristianstads län finns det omkring 82 vilthägn med en areal av totalt
2 395 hektar, och liksom i Malmöhus län är flertalet av vilthägnen tillkomna
efter de nya bestämmelserna om tillståndsplikt.

Det finns anledning befara en risk för att hägnen på många håll kommer
att bli så många och ligga så nära varandra att de dominerar landskapsbilden.
Svenska naturskyddsföreningen har också pekat på faran att vi, i likhet med
vad som är för handen i Danmark, kommer att få en överetablering. Vidare
kan det finnas en risk att ett stort antal förfallna hägn kommer att ställa till
problem i naturen. Kommunerna borde ges möjlighet att ålägga markägare
att ta bort hägn som förfallit eller som ej längre användes.

Även om de områden som används för vilthägn kan tyckas små i förhållande
till de totala allemansrättsliga arealerna i Skåne, måste vilthägnen adderas
till andra åtgärder som skogsplanteringar och golfbanor. Detta sammantaget
minskar människors möjligheter att fritt ströva i naturen.

Det står klart att människors rörelsefrihet begränsas av vilthägnen. Även
om det i de större hägnen regelmässigt finns genomgångar för allmänheten,
inskränker dessa sig oftast till en eller några få genomgångar. Innanför
stängslen råder det dessutom betydande restriktioner för hur och var allmänheten
kan röra sig. I naturvårdslagen borde behovet av större tillgänglighet
och antalet in- och utgångar med vissa intervaller regleras. Även typen av
passager bör preciseras och det är önskvärt att färister användes i första
hand.

Det skall framhållas att det mest oroväckande är ökningstakten av antalet
vilthägn under senare år.

Naturvårdslagen ger möjlighet för länsstyrelserna att vägra tillstånd för

uppförande av viltstängsel eller att ställa villkor för sådant tillstånd.

Tillståndsplikten för vilthägn på områden där allmänheten får färdas fritt
regleras i naturvårdslagens 24 a §, vilken lyder enligt följande: ”Vilthägn får
inte utan tillstånd uppföras på områden där allmänheten får färdas fritt. Frågor
om tillstånd prövas av länsstyrelsen. Vid prövningen skall hänsyn tas till
behovet av skydd för friluftslivet och naturmiljön. Tillstånd skall förenas
med de villkor som behövs till skydd för dessa intressen. Om det genom ett
vilthägn uppkommer någon olägenhet som inte förutsågs när tillståndet
gavs, får länsstyrelsen besluta nya eller ändrade villkor för att avhjälpa olägenheten.
Kan olägenheten inte avhjälpas och är den betydande, får tillståndet
återkallas. Tillståndet får även återkallas om behov av vilthägn, som avses
med tillståndet inte längre föreligger.”

Det är av stor vikt att det görs en mycket noggrann avvägning mellan behovet
av allemansrättsligt tillgängliga markområden och uppförandet av viltstängsel.

De tillstånd som lämnas för vilthägnen borde bli föremål för omprövning
vart femte år.

Regeringen har den 9 juni 1988 bemyndigat chefen för miljö- och energidepartementet
att tillkalla en särskild utredare som fått i uppdrag att göra
en översyn av nuvarande naturvårdslagstiftning m.m. och utarbeta förslag
till ny lagstiftning. I utredningsdirektiven framhålles att ett viktigt mål för
naturvårdsarbetet är att tillgodose det från social synpunkt angelägna behovet
av mark för rekreation och friluftsliv. Vidare anges att allemansrätten
liksom hittills bör vara den huvudsakliga grunden för att tillförsäkra människor
möjligheter att komma ut i naturen. Utredaren bör också i övrigt överväga
hur behovet av natur för närrekreation och övrigt friluftsliv skall beaktas
i naturvårdslagstiftningen.

Av direktiven kan inte utläsas om den ovan berörda problematiken kring
avvägningen mellan allemansrätten och den tilltagande mängden vilthägn
särskilt kommer att behandlas i utredningen. Det finns därför anledning att
begära tilläggsdirektiv för att säkerställa en sådan prövning.

Hemställan

Med hänvisning till det ovan anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att utredningen om översyn av
naturvårdslagen m.m. får i uppdrag att närmare undersöka konflikten
mellan allemansrätten och den ökade mängden vilthägn samt överväga
skärpning av gällande lag i de delar som anges i motionen.

Stockholm den 22 januari 1990

Johnny Ahlqvist (s)

Margit Sandéhn (s) Maja Bäckström (s)

Mot. 1989/90
Jo792

Gunnar Nilsson (s)

Jan Andersson (s)

13

gotab 99715, Stockholm 1990