Motion till riksdagen
1989/90:Jo791

av Karin Falkmer (m)
Kulturlandskapet

Den drastiska förändringen av jordbrukspolitiken som nu aviseras kan få
oerhört stor betydelse för kulturlandskapet.Hoten mot det värdefulla kultur-
och naturarv som finns lagrat i kulturlandskapet blir allt fler. Detta arv
är en nationell tillgång av stort värde. Det finns särskilda lagregler för bevarande
av arvet och det satsas även resurser för kulturlandskapets bevarande.

I stället för att koncentrera bevarandeåtgärderna splittras dessa på en
mängd olika stödformer som fördelas av en mängd olika myndigheter. Bristen
på samordning av denna flora av bidrag är frapperande.

I dag sker finansieringen av bevarandearbetet via en rad statliga anslag.

Det finns bl.a.:

- naturvårdsverkets anslag ”Vård av naturreservat m.m.”

- naturvårdsverkets och lantbruksstyrelsens skilda NOLA-anslag, ”Naturvårdsåtgärder
i odlingslandskapet”

- lantbruksstyrelsens NYLA-anslag, ”Nya inslag i landskapet”

- riksantikvarieämbetets KOLA-anslag, ”Vård m.m. av kulturlandskap
och fornlämningar”.

Dessutom kan skogsstyrelsens s.k. 5:3-bidrag användas för åtgärder i kulturlandskapet
liksom fortfarande en del arbetsmarknadsmedel.

Anslagsfloran tenderar att växa. Nyligen har en arbetsgrupp lämnat förslag,
Ds 1989:63 ”En ny livsmedelspolitik”. Där föreslås ytterligare uppsplittring
av de landskapsvårdande insatserna genom ersättning baserad på
upphandling i likhet med nuvarande NOLA-system i kombination med en
möjlighet till reservatsbildning för den mest värdefulla arealen. Budgetmedlen
skall enligt förslagen förvaltas av statens naturvårdsverk och riksantikvarieämbetet
med separata anslag.

Detta är inte rationellt. Mängden av olika stödformer förorsakar merarbete
och extra kostnader vid myndigheternas handläggning av verksamheten.
Samtidigt har den enskilde inte möjlighet att överblicka eller sätta sig in
i den snåriga bidragsdjungeln.

Med en koncentrerad planering och stödgivning skulle i stället alla parter
kunna öka effektiviteten av tillgängliga medel. Ett anslag för lagskyddade
objekt och ett anslag för NOLA-ersättning och övrigt borde räcka. Ett enda
.centralt organ borde vidare ansvara för det praktiska bevarandearbetet.

Varje rationell samordningsåtgärd är en resursförstärkning. I detta sammanhang
bör man även överväga vad en sammanförd och bearbetad lagstiftning
omfattande såväl naturvård som kulturminnesvård - en samlad beva

randelag - skulle betyda för bevarandearbetet.

Det är en nationell skyldighet att bevara och vårda det kultur- och naturarv
som finns lagrat i kulturlandskapet. Kulturlandskapet måste ses som en
enhet om det skall kunna förstås och bevarandeåtgärderna måste samordnas
för att bli effektiva och meningsfulla.

Därför bör en samordning av alla de olika stödformer som påverkar kulturlandskapet
göras samtidigt som anslagsmedlen koncentreras till ett enda
centralt organ.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en översyn och samordning av
stödformerna som påverkar kulturlandskapet.

Stockholm den 25 januari 1990

Karin Falkmer (m)

Mot. 1989/90
Jo791

11