Motion till riksdagen
1989/90 :Jo737

av Rosa-Lill Wåhlstedt m.fl. (s)

Ägaransvaret för Svensk avfallskonvertering AB
(SARAB)

I prop. 1989/90:100 bilaga 16 avsnitt 6.3 föreslås att regeringen får bemyndigande
att sälja aktier i SAKAB, och att 13 § i lagen om kemiska produkter
upphävs.

Staten äger i dag 96 % av aktierna och i prop. 1989/90 sägs att staten bör
tills vidare behålla aktiemajoriteten, och vidare sägs att staten självfallet bör
behålla kontrollen av att verksamheten bedrivs på ett tillfredsställande sätt,
men att en sådan kontroll och inflytande effektivt skulle kunna utövas på
annat sätt än genom ägarskap.

Vi menar att det är viktigt att staten behåller ägarmajoriteten.

Under senare tid har också såväl massmedia som SAKAB:s företagsledning
- bland annat vid information till kommunstyrelsen i Kumla den 30 augusti
1989- framhållit att det för närvarande övervägs huruvida staten skall
vara majoritetsägare av SAKAB.

Erfarenheterna från tidigare hantering av miljöfarligt avfall i Kumla, före
SAKAB:s etablering, som skedde genom det privat ägda företaget Terra
Bona är inte positiva. Företagets resurser, såväl ekonomiska som kompetensmässiga,
resulterade i en i långa stycken bristfällig hantering. Följden
blev ett växande ”berg” av miljöfarligt avfall vid företagets anläggning i
Norrtorp i Kumla kommun.

SAKAB:s övertagande av anläggningen år 1976 utgjorde en värdefull garanti
för det saneringsarbete som påbörjades efter den tidigare verksamheten.

Samhällets ansvar för en verksamhet, som den vid SAKAB, innebär ett
ansvar för en långtgående kontrollerad process vid omhändertagande av miljöfarligt
avfall. Detta måste omfatta allt, ifrån lagstiftning, forskning, utveckling
inom området till omhändertagande, frihet från kortsiktigt ekonomiskt
tänkande fram till en omsorgsfull och säker slutförvaring av komplicerat
avfall.

Detta är också en fråga om medborgerlig tilltro till ett gemensamt samhälleligt
ansvar för denna typ av verksamhet.

Redan idag har SAKAB svårt att hitta lokaliseringsplatser i landet för
mellanlagringsplatser av miljöfarligt avfall. Samma sak gäller för uppförande
av ytterligare en förbränningsenhet vid Norrtorp i Kumla.

Skulle SAKAB få en annan ägardominans än statens, det vill säga mer än

51 % av aktiestocken, riskerar man att ansvaret för och tilltron till SAKAB
kommer att minska avsevärt.

Ingenting hindrar dock, och det kan vara ett värdefullt tillskott precis vad
som sägs i prop. 1989:90/100, att andra exempelvis industri och kommuner
erbjuds delägarskap. Detta kan ske inom 49 % av aktiestocken.

Samhället, genom staten, kommer sannolikt att mot enskild kommuns beslut,
tvingas till beslut om lokalisering av lagringsstationer, förbränningsanläggningar
och deponiplatser i landets kommuner. Detta förutsätter att den
kommunala vetorätten enligt plan- och bygglagen upphävs. Därför är det
betydelsefullt att staten är huvudansvarig för den verksamhet som skall bedrivas
i dessa anläggningar. Staten bör därför också äga minst 51 % av aktierna
i SAKAB.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om det framtida ägarförhållandet i SAKAB.

Stockholm den 23 januari 1990

Rosa-Lill Wåhlstedt (s)

Sture Ericson (s) Helge Hagberg (s)

Maud Björnemalm (s) Ulla Berg (s)

Mot. 1989/90
Jo737

13

1

gotab 99585, Stockholm 1990