Motion till riksdagen
1989/90:Jo724

av Siw Persson (fp)

Kantzoner som miljöförbättrande åtgärder
inom jordbruket

Dagens teknik ger människan oanade möjligheter att omskapa landskapet öppna
diken läggs igen, åkerholmar schaktas bort, vattensamlingar och dammar
fylls igen. Det moderna jordbruket skapar ett enformigt landskap. De
sista resterna av ett månghundraårigt odlingslandskap röjs bort som brukningshinder.

Spelar det då någon roll om diken och vägrenar försvinner, om åkerholmar
schaktas bort och dammar fylls igen? Ja - därför att dessa miljöer är
förutsättningar för att många växt- och djurarter ska kunna överleva. I diken
och vid vägrenar hittar man många örter som funnit en sista reträttplats och
som ger en fantastisk blomsterprakt. Där finns också insekter, fjärilar och
skalbaggar. Fåglarna får skydd till sina bon och mat till sina ungar, vilket
också harar och gnagare får. Diken, vägrenar och stengärdsgårdar ger djuren
skydd vid förflyttningar och gör det möjligt för friluftsmänniskan att röra sig
i jordbrukslandskapet. Diken och småvatten är också en miljö för sällsynta
växter och djur. Åkerholmen brukar kallas ”fältfågelns barnkammare”.

Människans påverkan på naturlandskapet började när jägarfolket blev bofast
och åkerbruk och boskapsskötsel infördes. Skogen röjdes för åkrar. Byväsendet,
som kom till under 800-talet enligt vissa forskare och sedan bestod
under närmare 1 000 år, betydde stor stabilitet i landskapsbilden. Då fördelades
marken efter bestämda principer. Närmast byn fanns inägor - med åker
och äng - och längst bort utmarken med betesmarker och skog. Vårt ljusa,
öppna landskap skapades till stor del under denna period.

När enskiftet genomfördes i början av 1800-talet upplöstes de gamla
byarna och vi fick i stället den spridda jordbruksbebyggelse som vi än idag
har i de flesta delar av landet. Skiftet hade en förödande inverkan på såväl
lövskog som äng. Men eftersom bondesamhället fortfarande byggde på
självhushållning, förblev dock landskapet omväxlande med plats för många
olika vegetationstyper. Under de 100 år som följde förändrades landskapet
mycket lite.

Under de senaste 30 åren har det moderna och effektiva jordbruket orsakat
stora förändringar i landskapet. Ängar och betesmarker, som i många
århundraden dominerat landskapet, är idag bara fragment - fragment som
betraktas som brukningshinder och röjs bort i rask takt. Utarmningen av
kulturlandskapet och dess växt- och djurliv har gått mycket snabbt. Om den
fortsätter i samma takt kommer vi att få ett jordbrukslandskap som visserligen
är effektivt fråm produktionssynpunkt, men som från växternas och djurens
synpunkt närmast är ökenartat.

Ännu finns det dock oaser i form av åkerholmar, vägrenar, dikeskanter
och ängsmarker. Men om dessa återstående oaser försvinner eller blir för få,
så försvinner de djur, växter och landskap som är en del av vår kulturhistoria.
Dessa skyddszoner måste naturligtvis bevaras, men det är också nödvändigt
med ett biotoprestaueringsarbete i hårt strukturrationaliserade och miljöbelastade
slättbygder. Kantzoner som åtgärd för att motverka att näringsämnen
från åkrarna når öppna vattendrag och hav är ännu ett outforskat område.
I Sverige finns ännu inget gjort och i utlandet har endast några få studier
gjorts där effekten vetenskapligt belagts.

I en tid av överskottsmark och där verkligt entydiga alternativa markanvändningar
saknas bör det finnas utrymme att bevara de få vägkanter och
dikeskanter, stengärdsgårdar, åkerholmar, allér, träd och buskar, öppna diken,
märgelgravar, våtmarker och småvatten samt fuktängar samt att använda
en del av åkern till naturfrämjande åtgärder på ovanstående sätt. För
detta krävs sannolikt någon form av ekonomisk stimulans. En möjlighet är
ett NOLA-stöd, där användningsområdet vidgas till att ej bara gälla ängsoch
hagmarker utan också kan gälla restaurering av fast- och våtmarksbiotoper,
att lämna en bred zon mot skogen, vägen, vattendraget, att öppna en
kulvertering och återställa ett självrenande dike, att överge en olönsam invallning,
att dämma upp ett våtmarksområde etc. En sådan miljöförbättring
är högst angelägen i många landskap i södra Sverige.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om kantzoner (skyddszoner) som miljöförbättrande åtgärder
i jordbruket.

Stockholm den 22 januari 1990

Siw Persson (fp)

Mot. 1989/90
Jo724

8