Motion till riksdagen

1989/90:Jo705

av Siw Persson (fp)

Naturvårdsintresset i
jordbrukslagstiftningen

Mot.

1989/90

Jo705-707

Efter en lagändring, som tillkom efter en motion från folkpartiet, krävs i dag
att jordbruket i all sin verksamhet tar hänsyn till naturvårdens intressen.

Fr.o.m. den 1 juli 1984 fastslås i lagen om skötsel av jordbruksmark att
hänsyn skall tas till naturvårdens intressen vid skötsel av jordbruksmark
(åkermark och kultiverad betesmark) och vid annan markanvändning i jordbruket.
I jordbruket måste därför hänsyn främst tas till intresset att bevara
vissa inslag i naturmiljön, inbegripet odlings- och kulturlandskapet. Bestämmelserna
skall kunna användas för att skona t.ex. mindre våtmarker, stenmurar
och värdefulla biotoper. Föreskrifter fordras också för att skydda
växt- och djurlivet. Föreskrifterna skall anpassas till de skilda förhållanden
som råder inom olika delar av landet.

Kraven på hänsyn till natur- och kulturvärden i jordbrukslandskapet har
inte fått den tillämpning som krävs dels för att olika regioner skall kunna
tillvarata sitt kulturarv i odlingslandskapet, dels för att skydda sällsynta växtoch
djurarter i olika naturmiljöer. Även om tillämpningen av lagstiftningen
måste anpassas till olika delar av landet, nödgas vi konstatera att tillämpningen
varierar mellan länen samtidigt som tillämpningen generellt sett är
alltför bristfällig. I vissa län synes hänsynskraven till natur- och kulturminnesvårdens
intressen inte alls tillämpas. Så är uppenbarligen fallet i vissa län,
där jordbruket arealmässigt är betydande. Lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna
är uppenbarligen inte heller angelägna om att leva upp till
riksdagens beslut om naturvårdshänsyn eller till de föreskrifter lantbruksstyrelsen
efter samråd med statens naturvårdsverk och riksantikvarieämbetet
fastställt.

Bristen på hänsynstagande till natur- och kulturminnesvårdens intressen
hotar betydande värden i riket. Områden av riksintresse skall skyddas enligt
naturresurslagen vad gäller både naturvård, kulturminnesvård och friluftsliv.
Att samtidigt ta sådana riksintressanta områden ur produktion för skogsplantering
är i vissa fall inte godtagbart, om naturvärdena skall kunna bevaras.
Det är inte heller acceptabelt att växtplatser för sällsynta och utrotningshotade
arter skall utplånas som en följd av myndighetsbeslut utan hänsynstagande
till naturvårdens intressen, när riksdagen samtidigt fastslagit att landet
skall bevara växt- och djurarter i livskraftiga populationer. Statens naturvårdsverk
har hösten 1988 förtecknat särskilt hotade växt- och djurarter,

1

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Jo705-707

vilka kräver särskild hänsyn i hela riket. Det är nödvändigt att lantbruksmyndigheterna
på ett mer seriöst sätt aktivt verkar för att fullfölja arbetet
med naturvårdshänsyn inom jordbruket.

Det är inte heller godtagbart att hänvisa markägare till länsstyrelsen för
samråd om naturvårdshänsyn, när lagen om skötsel av jordbruksmark är
fullt tillämpbar och naturvårdshänsyn skall tas. Det är emellertid väsentligt
att lantbruksnämnderna har ett nära samarbete med länsstyrelserna i frågor
inom natur- och kulturmiljövårdens områden. Länsstyrelsens samlade ansvar
och helhetsbedömningar måste i detta sammanhang tillmätas stor vikt.
Det är väsentligt att lantbruksnämnden tar stor hänsyn till såväl kommunala
som länsstyrelsens ställningstaganden i olika planeringssammanhang. Detta
kommer att stå mer klart den 1 juli 1991, när den nya länsstyrelsen skall
börja verka.

Oberoende av hur den framtida jordbrukspolitiken kommer att utformas
står det redan i dag fullständigt klart, att det är nödvändigt att ansvariga
myndigheter avsevärt måste öka hänsynstagandet till naturvården i tillämpningen
av jordbrukslagstiftningen, om riksdagens beslut skall efterlevas.
Hänsynstagandet måste särskilt inriktas på att skydda utrotningshotade och
sällsynta växt- och djurarter, värdefulla naturmiljöer som är utpekade i länens
naturvårdsplaner samt områden av riksintresse för naturvård, kulturminnesvård
och friluftsliv. Myndigheter med samhällsansvar måste långsiktigt
samarbeta mot ett gemensamt miljömål för att tillvarata värdefull natur
och kultur. I annat fall kan lantbruksnämndernas beslut att ta värdefull mark
ur produktion eller underlåtenhet att ta naturvårdshänsyn komma att ta dyrbar
tid från miljövårdsarbetet på länsstyrelserna för att direkt förhindra att
dessa beslut genomförs. En sådan utveckling gagnar varken samhället, den
offentliga sektorn eller tredje man och måste därför till varje pris förhindras.

För att tillvarata landets natur- och kulturvärden samt för att undanröja
ovan omtalade olägenheter krävs ett större hänsynstagande till naturvårdens
intressen i tillämpningen av och i rådgivningsverksamheten kring lagen om
skötsel av jordbruksmark. Regeringen underströk redan i propositionen
1978/79:163 "att det numera inte råder det minsta tvivel om att ett hänsynstagande
till naturvårds-, kulturminnesvårds- och de övriga miljövårdsintressena
måste ingå som ett nödvändigt led i all verksamhet som avser utnyttjande
av naturresurser. Detta gäller självfallet även i fråga om ingrepp inom
jordbruksområden”.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om hänsyn till naturvårdsintresset i jordbrukslagstiftningen.

Stockholm den 15 januari 1990
Siw Persson (fp)

Mot. 1989/90
Jo705

2