Motion till riksdagen
1989/90:Jo56

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:146 1989/90

om livsmedelspolitiken Jo56

Sammanfattning

Jordbruket i Sverige är liksom i de flesta industriländer kraftigt reglerat.
Bl.a. medverkar staten vid prissättning och lämnar avsättningsgarantier. Efter
hand har nackdelarna med regleringsekonomin blivit alltmer uppenbara.
Marknadssignaler når inte producenterna, intensiteten försämrar miljön och
den förlustbringande överproduktionen ökar. Folkpartiet har länge förordat
en marknadsanpassning av jordbruket. Sedan nackdelarna uppmärksammats
internationellt - främst inom GATT där förhandlingar nu pågår om
samordnade neddragningar av stöd och handelshinder - föreligger nu politisk
enighet om att lägga om jordbrukspolitiken.

Enigheten manifesterades i den livsmedelspolitiska arbetsgruppen (LAG)
där man från alla riksdagspartier förordade en inhemsk avreglering med bevarat
gränsskydd intill dess detta avvecklats internationellt. Efter det att
LAG-rapporten remissbehandlats har samtal förts mellan företrädare för regeringen
och riksdagspartierna för att om möjligt nå enighet även om de
grundläggande åtgärder som avregleringen långsiktigt och kortsiktigt bör
kombineras med för att omställningen skall kunna bli socialt acceptabel för
lantbrukarna. Under samtalen har betydande enighet uppnåtts.

Den nya jordbrukspolitiken kommer att inledas den 1 juli 1991 med en
femårig omställning varunder särskilda åtgärder vidtages för att snabbt eliminera
nuvarande stora överskott på spannmål och mjölk.

I denna partimotion redovisar vi folkpartiets syn på jordbruket och kommenterar
proposition 1989/90:146. För att medverka till en bred enighet om
den nya politiken avstår vi från att ställa yrkande om generell arealersättning.
Men vi redovisar fördelarna och räknar med ökat intresse från lantbrukarnas
sida som på sikt kan leda fram till en riksdagsmajoritet för förslaget.

På några övriga områden som ej berörts vid samtalen har vi en annan uppfattning
än regeringen. Det gäller bl.a. de uteblivna förhandlingarna om
budgetåret 1990/91, behovet av ett system under omställningstiden för att
upprätthålla utbytesimport/export av jordbruksprodukter och förslaget att
minska oljeväxtarealen.

Enligt folkpartiets uppfattning kommer en stor del av den spannmålsareal
som frigörs att kunna tas i anspråk för olika former av energiproduktion.
En avreglering och marknadsanpassning under samhällsansvar kommer att

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Jo56

frigöra lantbrukare som företagare och ge konsumenter ökade möjligheter
att påverka produktionen. Svenskt jordbruk kommer härigenom att stå
bättre rustat att möta den internationella konkurrens som de pågående
GATT-samtalen förväntas leda fram till.

1. Om nuvarande regleringsekonomi

Jordbruket skiljer sig från annat småföretagande bl.a. genom att staten reglerar
näringen kraftigt. Redan i slutet av 1800-talet införde Sverige i likhet
med många andra länder under industriell utveckling ett gränsskydd på jordbruksprodukter
av beredskapsskäl.

Under den ekonomiska krisen på 1930-talet beslöt riksdagen att staten
skulle medverka vid prissättningen av flertalet produkter och ta ansvar för
avsättningen. Därmed hade den reglering av jordbruket inletts som sedan
har byggts på för varje decennium. I dag har vi ett stort komplex av regleringar
som det är svårt att blicka igenom.

Regleringarna har låst lantbrukarna till ensidiga produktionsmönster.
Den administrativa prissättningen och avsättningsgarantin har bl.a. lett till
ökande användning av handelsgödsel och växtskyddsmedel som åstadkommit
ett allt större spannmålsöverskott och belastning på miljön i form av
läckage av kemikalier till grundvatten och vattendrag. För att dämpa dessa
stimulanser till ökad produktion har staten sökt att med andra regleringar
dämpa produktionen. Exempel på sådana regleringar är avgifter på handelsgödsel
och växtskyddsmedel, trädesprogram, tvåprissystem för mjölk och
olika former av avgångsvederlag till lantbrukare som upphört med viss produktion.

För en stor del av produktionen har regleringarna även omfattat insamlings-
och förädlingsledet genom att det administrativa priset avsett bearbetade
produkter. Det har gjort marknadsbilden än mer komplicerad och lett
till att stöd avsett för bonden inte nått fram.

Normalt arbetar producenter på en fungerande marknad där konsumenternas
preferenser avgör vad som kommer att produceras. Lantbrukarna har
arbetat mot ett system av regleringar. Signalerna från konsumenterna har
haft svårt att tränga igenom.

Det fanns säkert goda skäl från statens sida att under den ekonomiska krisen
på 1930-talet stödja jordbruket, som då sysselsatte huvuddelen av befolkningen,
genom att införa administrativ prissättning och garanterad avsättning.
Men allt eftersom åren gått och nya regleringar tillkommit har
nackdelarna ökat, främst genom en tilltagande överproduktion.

Fram till 1985 var exportkostnaderna för överskotten hanterbara men sedan
dess har de uppgått till ca 3 miljarder kronor/år. Enligt riksdagsbeslut
från våren 1985 har näringen kollektivt fått betala huvuddelen härav. Det är
endast för spannmålsöverskotten som staten tagit ett ekonomiskt delansvar.

2. Folkpartiets syn på jordbruket

Folkpartiet vill värna om ett livskraftigt svenskt jordbruk, dels därför att det
producerar livsmedel för vilka vi kan påverka kvalitet och produktionsmeto

Mot. 1989/90
Jo56

2

der, dels därför att det tillför samhället en rad andra nyttigheter utöver att Mot. 1989/90

producera livsmedel. Jordbruket har stor betydelse bl.a. för vår beredskap, Jo56

för miljövård och regionalpolitik, turism och friluftsliv.

Men folkpartiet värnar också om marknadsekonomi och fri företagsamhet
därför att den frigör och utvecklar enskilda människors skapande förmåga
och bidrar till en god hushållning med resurser.

Vidare värnar folkpartiet om en fri handel mellan länder därför att den
ökar välfärden och avspänningen.

Det redovisade synsättet har fått folkpartiet att arbeta för en förändrad
jordbrukspolitik. Sedan 1986 har folkpartiet krävt en ny jordbruksutredning
och sedan tre år tillbaka har partiet konkretiserat sitt förslag till förändringar
i följande punkter:

- bibehållet gränsskydd intill dess detta kan trappas ned och avskaffas genom
samordnade internationella åtgärder

- avskaffande av prisregleringslagen och frisläppande av prisbildningen
inom landet för alla produkter

- införande av en arealersättning, dvs. en generell betalning för landskapsvård,
beredskap m.m. till brukarna av landets ca 3 miljoner hektar åker-,
ängs- och betesmark.

3. Internationella krav på förändring

Folkpartiets krav på en omläggning av jordbrukspolitiken har fått andra partiers
stöd sedan olika internationella organ påvisat nackdelarna med den regleringspolitik
som förekommer i de flesta industriländer.

Under senare hälften av 1980-talet har jordbruket ägnats stor uppmärksamhet
inom OECD (Organization for Economic Cooperation and Development)
som är en samarbetsorganisation för världens ledande industrinationer.
I den text som antogs på 1987 års OECD-möte konstaterades det att
jordbrukspolitiken i många länder förhindrat att marknadens signaler nått
odlarna, med påföljd att utbudet kraftigt överstiger efterfrågan. Utgifterna
för jordbrukspolitiken har blivit betungande för statsbudgetarna, konsumenterna
och samhällsekonomin. Stödpolitiken har snedvridit konkurrensen
på världsmarknaden till skada för många u-länder. Detta skapar i sin tur
problem som sträcker sig utöver handeln med jordbruksprodukter. OECDministrarna
enades om att förbättra användningen av resurser inom jordbruket
genom ökad marknadsanpassning. Det skall dock ske under hänsyn till
livsmedelsberedskap, miljö och sysselsättning. Det bör noteras att OECDöverenskommelser
har karaktären av rekommendationer och riktlinjer.

OECD har använt sig av en speciell metod att mäta jordbruksstödet i producentstödsekvivalenter
(PSE-tal). Olika sorters stöd som jordbruket får genom
offentliga ingripanden, vare sig det är fråga om direkta eller indirekta
stöd över budgeten eller stöd över konsumentpriserna med gränsskyddets
hjälp, räknas samman. I det senare fallet jämför man det inhemska priset
med världsmarknadspriset. De sammanlagda stödens andel av den betalning
bönderna erhåller utgör PSE-talet.

Inom FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO (Food and Agriculture
Organization) har man i en rapport 1988 redovisat jordbrukets miljö

1* Riksdagen 1989190. J sami. Nr Jo56

påverkan och lämnat förslag till åtgärder. Vikten av en integration av jord- Mot. 1989/90

bruks- och miljöpolitik framhålls liksom att det är till stor fördel för miljön Jo56

med en övergång från prisstöd för produktionen till arealstöd. Enligt FAO
bör alla jordbrukspolitiska beslut föregås av miljökonsekvensbeskrivningar.

Det viktigaste internationella arbetet på jordbrukets område pågår dock
inom GATT (General Agreement on Tariffs and Trade) som är en frihandelsorganisation
med närmare 100 länder anslutna. 1986 inledde GATT en
ny omgång förhandlingar, döpt till Uruguayrundan eftersom beslutet att inleda
arbetet fattades i Punta del Este. Rundan har kommit till mot bakgrund
av ett försämrat handelspolitiskt klimat, där inte minst skärpta konflikter
inom handeln med jordbruksprodukter fått frihandelns regler i gungning.

Anledningen till de skärpta konflikterna när det gäller livsmedel är den tilltagande
överproduktionen i den industrialiserade världen med åtföljande
sänkta världsmarknadspriser. Dessutom har tidigare rundor inte lett till något
påtagligt resultat när det gäller frihandel för jordbruksprodukter. Det
har framför allt berott på att de flesta länder av beredskapsskäl önskat stödja
det egna jordbruket.

Pågående förhandlingar syftar till att G ATT-reglera alla åtgärder i de olika
ländernas jordbrukspolitik som påverkar importtillträde och exportkonkurrens.
USA, som är pådrivande i förhandlingarna, vill att man under en tioårsperiod
skall avskaffa alla produktions- och exportsubventioner samt alla
importhinder. De enda undantagen skall utgöras av biståndsprogram och sådant
stöd som inte påverkar produktion eller handel, t.ex. direkt inkomsteller
arealstöd. Den s.k. Cairns-gruppen bestående av i- och u-länder med
effektiva jordbruk, inriktade på export, såsom Canada, Australien, Nya
Zeeland och Argentina, stöder i huvudsak USA. Från EG och de nordiska
länderna har man förklarat, att man utan i förväg preciserade bindningar är
beredd att förhandla om samordnade förändringar och neddragningar av
stödnivåer.

1 april 1989 träffades ett första GATT-avtal på jordbrukets område som
innebar att de olika länderna förband sig att frysa stödnivån under 1989 och
att minska den under 1990. Under 1990 skall man vidare vara klar med ett
avtal som reglerar den långsiktiga neddragningen av stöd och handelshinder.

Det finns stor anledning att räkna med att jordbruket befinner sig i internationell
konkurrens vid sekelskiftet. GATT-avtalet från 1989 har påverkat vår
nuvarande jordbrukspolitik på så sätt att kostnadskompensationen inte som
tidigare tillåts öka producentpriserna under 1989 och 1990 utan i stället betalas
ut som ett direkt stöd till lantbrukarna.

4. Den livsmedelspolitiska arbetsgruppen

I oktober 1988 tillsatte regeringen en livsmedelspolitisk arbetsgrupp (LAG)
med uppgift att utvärdera i vad mån de jordbrukspolitiska målen som riksdagen
våren 1985 beslutade om hade uppfyllts, och utifrån denna utvärdering
och i linje med pågående GATT-förhandlingar lämna förslag till en ny jordbrukspolitik.

LAG har inte haft status av en parlamentarisk utredning. Oppositionspartierna
har haft en företrädare var i arbetsgruppen. De har kunnat påverka

rapportens innehåll, men i den mån som skilda uppfattningar förelegat åter- Mot. 1989/90

finns regeringsföreträdarnas i rapporten och övrigas i särskilda yttranden. Jo56

LAG har haft en begränsad tillgång till tid och experter, varför det har funnits
stor anledning att noga studera remissvaren. Rapporten avlämnades i
oktober 1989 och remisstiden gick ut i februari 1990.

I 1985 års livsmedelspolitiska beslut band sig riksdagen vid en inriktning
av jordbrukspolitiken som förutom ett övergripande effektivitetskrav sammanfattades
i fem mål:

- beredskapsmålet; att trygga vårt lands försörjning av livsmedel i fredstid
och under avspärrning och krig,

- konsumentmålet; konsumenterna skall ha tillgång till livsmedel av god
kvalitet till rimliga priser,

- inkomstmålet; jordbrukarna skall få en med jämförbara grupper likvärdig
standard,

- det regionalpolitiska målet; att främja en god regional balans med jordbruk
i alla delar av landet,

- miljömålet; jordbruket måste anpassas till kraven på en god miljö och behovet
av en långsiktig och planerad hushållning med våra naturresurser.

Dessa mål har statsmakten i allt väsentligt försökt att uppfylla med hjälp av
ett enda medel, prisstödet, vilket verkställts med hjälp av gränsskydd, reglerade
priser, avsättningsgarantier och exportfinansiering. I LAG:s rapport
påvisas att målen inte kunnat uppfyllas på ett rimligt sätt. Den främsta anledningen
härtill är just att vi med hjälp av ett enda medel sökt uppfylla fem
mål.

I LAG-rapporten föreslås en sammanhållen formulering för målen för den
framtida livsmedelspolitiken. Texten i propositionen - som återges nedan är
något justerad för att starkare lyfta fram miljömålet:

Ett övergripande mål är att livsmedelspolitiken skall stå i överensstämmelse
med de allmänna ekonomiska målsättningarna om en god hushållning med
samhällets totala resurser. Livsmedlen skall uppfylla livsmedelslagstiftningens
hygien- och renlighetskrav. Samtidigt bör den förda politiken bidra till
en väl sammansatt kost och därmed till en bättre folkhälsa.

Prisutvecklingen på livsmedel skall vara rimlig i förhållande till prisutvecklingen
på övriga varor och tjänster. Konsumenternas val skall styra produktionen.
Konsumenterna skall ges goda möjligheter att välja mellan livsmedel
av olika slag, där skillnaderna kan avse exempelvis smak, ursprung, produktionssätt
eller förädlingsgrad. Livsmedelsberedskapen skall grundas på de
fredstida resurserna inom livsmedelssektorn och dess förmåga till anpassning,
kompletterad med särskilda beredskapsåtgärder. Målet är att trygga
landets livsmedelsförsörjning under kriser och i krig. Vid val av markanvändning
och brukningsmetoder måste hänsyn tas till kraven på en god miljö
och långsiktig hushållning med naturresurserna. Miljömålet skall vara att slå
vakt om ett rikt och varierat odlingslandskap och att minimera jordbrukets
miljöbelastning. Att producenterna får en skälig ersättning för varor och
tjänster är en förutsättning för att övriga mål skall kunna förverkligas. Livsmedelspolitiken
bör bidra till regional utjämning av sysselsättning och välfärd.

När det gäller den mer påtagliga omläggningen av vår jordbrukspolitik har
det rått politisk enighet i LAG om att med bibehållet gränsskydd - som inte

förändras på annat sätt än genom samordnade internationella åtgärder - Mot. 1989/90
företa en inhemsk avreglering och marknadsanpassning av jordbruket. Hur Jo56
långt avregleringen kan gå och vilka långsiktiga och kortsiktiga åtgärder den
bör kombineras med för att motsvara kravet på en socialt acceptabel omställning,
har det dock rått olika uppfattningar om.

Från folkpartiets sida har vi fört fram vårt tidigare nämnda förslag att en
avreglering bör kombineras med en generell arealersättning. Eftersom vi är
övertygade om fördelarna med ett sådant system, men ännu inte lyckats
övertyga andra i tillräcklig omfattning, vill vi även i denna motion ange motiven
till vårt förslag.

5. En generell arealersättning

Folkpartiet står bakom den centrala utgångspunkten för den nya jordbrukspolitiken
som LAG redovisar att lantbrukarna i fortsättningen endast skall
ha betalt för efterfrågade varor och tjänster. Men som vi tidigare framhållit
tillför jordbruket samhället en rad nyttigheter utöver att producera livsmedel.
För närvarande betalar vi inte särskilt för dessa tjänster utan ersättningen
är "inbakad” i priserna på jordbruksprodukterna. Det ligger dock ett
värde i att söka identifiera och kostnadsberäkna det som ryms i vår allmänna
välfärd och att - där detta är möjligt - i särskild ordning betala för nyttigheten.
Vid en övergång från administrativ prissättning med statlig medverkan
till i första skedet fri prisbildning på inhemsk marknad och därefter på den
internationella, syns detta motiv än starkare. Den förändrade jordbrukspolitiken
kommer att påverka produktionen och därmed även sekundära nyttigheter.

Det kan vara svårt att beräkna det värde jordbruket har för beredskap och
regionalpolitiska strävanden. Men på ett annat område kan jämförelser ge
vägledning. Vårt öppna landskap och allemansrätten har stor betydelse för
det rörliga friluftslivet och för turismen. Turismen är en ökande näring och
numera på många orter av avgörande betydelse för de arbetstillfällen som
håller bygden levande. Den drar in över 13 miljarder kronor/år i utländsk
valuta. Det är svårt att tänka sig turism i nuvarande eller ökande omfattning
utan den landskapsvårdande insats som bönderna gör.

Staten och kommunerna betalar årligen mellan 2 och 3 miljarder kronor
för att hålla parker och grönytor i våra tätorter. Om bönderna ersätts med
1000 kr./ha och år - som Lars Drake vid SLU genom en enkät visat att en
majoritet av svenska folket tycker är rimligt - kommer kostnaden att uppgå
till ca 3 miljarder kronor/år.

5.1 Villkor för en generell arealersättning

Vi har föreslagit att all åkermark utanför stödområdet skall omfattas av den
generella arealersättningen. Statens jordbruksnämnd borde få i uppdrag att
utreda om även åkermark inom stödområdet borde omfattas eller om motsvarande
kompensation skall byggas in i prisstödet. Vidare skulle enligt förslaget
den naturvårdsmark som redovisas i särskilda kommuninventeringar
ingå.

Vi anser att det för arealersättning borde ställas krav på en kvalificerad 6

animalie- eller vegetabilieproduktion enligt lantbruksverkets föreskrifter el- Mot. 1989/90

ler, beträffande naturvårdsmarken, att den hävdas på det sätt naturvårds- Jo56

myndighet föreskrivit.

Vi har föreslagit en generell ersättning på 1 000 kr./ha och år, i speciella
fall en högre ersättning för naturvårdsmark.

5.2 Fördelar med en generell arealersättning

En påtaglig fördel med arealersättning är att den betalas ut direkt till lantbrukarna.

Om arealersättning införs det sista året med administrativ prissättning kan
den både kompensera jordbruket för kostnadsutvecklingen på ett sätt som
inte strider mot GATT-avtalet från april 1989 och bidra till sänkta producentpriser.
En arealersättning medverkar då till att livsmedelspriserna blir lägre.

Sänkta priser på spannmål kan innebära miljöfördelar. Det blir inte lika lönsamt
att med höga insatser av handelsgödsel producera på marginalen.

En arealersättning underlättar omställning till annan produktion. Vi kommer
under omställningstiden att temporärt behöva införa ett särskilt program
för att snabbt reducera det stora spannmålsöverskottet. Men i och med
att vi går över till ett marknadsanpassat jordbruk så kommer det ständigt att
uppstå behov av förändrad produktion. Genom arealersättning ökar möjligheterna
t.ex. för energi- och fibergrödor, extensiv betesbaserad kött- och ullproduktion
samt för s.k. naturenlig odling utan kemikalier.

Vidare har en generell arealersättning stora regionalpolitiska fördelar. Eftersom
landskapsvården kostar lika mycket - och är minst lika värdefull - i
skogs- och mellanbygd som i slättlandskapen så bör ersättningen vara enhetlig

En generell arealersättning är lätt att administrera. Data om enskilda gårdar
och skiften finns lagrade hos SCB för skördeskadeskyddet. Det blir inte
svårare för lantbruksverket att administrera och kontrollera ett system med
generell arealersättning än de trädesprogram vi haft under senare år.

I samband med att prisbildningen släpps fri kommer producentpriserna att
fluktuera kraftigt beroende på tillgång och efterfrågan. Eftersom jordbrukets
produktionstider sällan understiger ett år kan det ställa till stora problem.
I detta sammanhang kommer en arealersättning att utgöra en stabiliserande
faktor. I samband med en avreglering förväntas markpriserna
sjunka. Arealersättningen kan i det sammanhanget utgöra en positiv tillbakahållande
kraft. Har staten under mer än ett halvt sekel reglerat jordbruket
är det rimligt att man medverkar till att de som har anpassat sig till systemet
besparas kapitalförluster.

6. Remissvar och samtal över partigränser

Med anledning av den korta tid som stått till LAG:s förfogande och de genomgripande
förändringar som föreslås har det funnits särskild anledning att
noga studera remissvaren.

En stor majoritet av remissinstanserna är positiv till att vi med bibehållet
gränsskydd avreglerar jordbruket. Ett flertal framhåller att jordbruket
måste få en längre omställningstid och att kraftigare åtgärder måste sättas in 7

för att snabbt reducera de stora överskotten på spannmål och mjölk.

LRF har redovisat konsekvensanalyser av LAG-förslaget med för svenskt
jordbruk mycket dystra prognoser. I ett eget förslag till omställning av jordbrukspolitiken
samtycker LRF till avreglering men önskar bl.a. behålla delar
av spannmåls- och mjölkregleringen och få en omställningstid av 10 år.

Efter remisstidens utgång har samtal om den nya jordbrukspolitiken pågått
mellan företrädare för jordbruksdepartementet och alla riksdagspartierna.
Motivet härtill har varit en strävan att få en så bred majoritet som möjligt
att ställa sig bakom ett riksdagsbeslut om en ny jordbrukspolitik. Eftersom
jordbruk är en långsiktig verksamhet bör riksdagsbeslutet innebära så
fasta regler att lantbrukarna kan räkna med att de inte kommer att förändras
efter val som ändrar majoriteten i riksdagen.

Det har vid samtalen förelegat politisk enighet om följande övergripande
riktlinjer för den nya politiken:

1. Vi bör inleda omläggningen av jordbrukspolitiken den 1 juli 1991. För
det budgetår - 1990/1991 - som ”hamnar mellan” det jordbrukspolitiska
femårsbeslutet 1985 och det nya bör så långt det är möjligt en anpassning
mot den nya jordbrukspolitiken ske.

2. Omställningstiden bör bli fem år. De medel i form av avgifter på handelsgödsel
och växtskyddsmedel, förmalningsavgifter, fettvaruavgifter, införselavgifter
m.m. - sammantaget 2,5—3 miljarder kronor per år-som hittills
använts för att finansiera exporten av överskottsproduktionen, bör i allt
väsentligt få användas för att finansiera omställningsåtgärderna.

3. För att omläggningen skall kunna ske under socialt acceptabla former
är det viktigt att de stora överskott som vi i dag har på spannmål och mjölk
genom särskilda åtgärder snabbt kan elimineras.

7. Proposition 1989/90:146 om livsmedelspolitiken

Den jordbruksproposition som regeringen överlämnat till riksdagen bygger
i väsentliga delar på LAG-rapporten och de riktlinjer som blev resultatet av
samtalen med övriga partier efter genomgång av remissvaren.

Vi kommer i det följande att kommentera olika delar av propositionen och
redovisa folkpartiets syn.

7.1 Ett marknadsanpassat jordbruk

Den grundläggande förändringen av jordbrukspolitiken som regeringen föreslår
följer ett mångårigt folkpartiförslag: att med bibehållet gränsskydd som
förändras i den takt GATT kommer att föreskriva - minska regleringarna
och anpassa jordbruket till den svenska marknaden.

Av ett hundratal remissinstanser är det två, de konkurrensvårdande myndigheterna
NO och SPK, som förordar att Sverige ensidigt avvecklar sitt
gränsskydd. Debatten om gränsskyddet var intensivare inför 1985 års jordbrukspolitiska
beslut, då Olof Bolin, SLU m.fl. genom boken Makten över
maten startade den. Inför det beslut som riksdagen nu skall fatta har Bolins
medförfattare Ingemar Haraldsson i en uppsats (Timbro, november 1989)

Mot. 1989/90
Jo56

8

betitlad Att bryta samhällskontraktet med den individuelle bonden föreslå- Mot. 1989/90

git att gränsskyddet avvecklas samtidigt som jordbrukarna under en tju- Jo56

goårsperiod kompenseras med drygt 60 miljarder kronor.

Vi skall återkomma till Haraldssons tes att det föreligger ett tyst samhällskontrakt
mellan staten och lantbrukarna efter en mer än halvsekellång reglering
av näringen. Men vi kan konstatera att varken han eller de konkurrensvårdande
myndigheterna kunnat framlägga några övertygande argument för
att vi nu ensidigt även skulle avveckla vårt gränsskydd.

De dumpade världsmarknadspriserna ligger på en nivå-i regel högst 50%
av de svenska - som endast skulle tillåta en viss specialproduktion att överleva
om gränserna öppnades. Det skulle innebära att huvuddelen av vårt
öppna landskap skulle skogsplanteras och att landsbygden avfolkades än
mer.

Lars Drake vid SLU har i en undersökning visat att en stor majoritet av
det svenska folket vill ha ett öppet landskap i ungefär den omfattning vi har
i dag, och att man vidare anser att staten om landskapet är hotat bör ersätta
bönderna för landskapsvården i särskild ordning.

Målet för de förhandlingar som nu förs inom GATT är som tidigare redovisats
att i internationell ordning sänka och avveckla stöd och handelshinder.

Lyckas man härmed kommer världsmarknadspriserna i större omfattning att
återspegla faktiska produktionskostnader. Jämförande studier har visat att
svenskt jordbruk bör ha möjlighet att klara konkurrensen med EG-jordbruket.
Därför bör vi följa den internationella avvecklingen av gränsskyddet.

Det råder politisk enighet om att inleda den inhemska avregleringen den
1 juli 1991. Med hänsyn till jordbrukets långa produktionstider innebär det
en mycket kort förberedelsetid. Viss produktion som är färdig först efter den
1 juli 1991 har redan påbörjats. Att nämnda datum trots detta har valts sammanhänger
med de stora förluster som överproduktionen ger upphov till.

Vi kommer längre fram att redovisa övergångsåtgärder som bedömts nödvändiga
för att omställningen skall kunna ske under socialt acceptabla former.
Men vi vill i detta sammanhang understryka vikten av att avregleringen
upplevs som definitiv av alla som påverkas av förändringarna. Utöver avveckling
av den statliga medverkan vid prissättning och statligt avsättningsansvar
är det viktigt att de sju halvstatliga regleringsföreningarna avvecklas
den 1 juli 1991. Statens jordbruksnämnd får ta över de uppgifter som föreningarna
haft och som skall finnas kvar under omställningstiden.

Som framhålls i propositionen kommer den inhemska avregleringen att ha
stor betydelse för konsumenterna. Det blir deras val som kommer att styra
produktionen i stället för statliga regleringar. Det är genom information och
utbildning som konsumtionen skall styras mot livsmedel som är fullgoda från
kost- och näringssynpunkt och inte genom avgifter eller subventioner. Men
på flera områden kommer avregleringen i sig att styra mot livsmedel som
har fördelar ur kostsynpunkt. Animaliska fettvaror såsom smör kommer inte
längre att subventioneras. Inte heller kommer prisskillnaden för olika fetthalter
i mjölken att vara större för producenterna än för konsumenterna.

Under de senaste två decennierna har livsmedelspriserna i Sverige stigit
snabbare än konsumentprisindex (KPI), och den reala prisökningen på livsmedel
har varit högre hos oss än genomsnittet hos övriga OECD-länder. Det 9

har varit svårt att ge någon annan förklaring till detta än att det samman- Mot. 1989/90

hänger med de i Sverige två gånger årligen återkommande prisförhandling- Jo56

arna för livsmedel. I samband med dessa har handelsleden passat på att justera
sina marginaler. Avreglering och ökad konkurrens kommer på sikt att
ge konsumenterna billigare livsmedel.

Mångfalden i varuutbudet kommer att öka och nya vägar från producent
till konsument att uppstå när regleringar inte längre binder lantbrukarna till
ensidiga produktionsmönster.

En anpassning av jordbruksproduktionen till den svenska marknaden
kommer vidare att ha stor betydelse för miljön. När det gäller läckage av
framför allt kväve till våra vatten så är den störst när marken i samband med
spannmålsodling ligger bar. Överproduktionen av spannmål kommer successivt
att bytas ut mot skogsplantering och energiodling där växtlighet ständigt
tar upp kväve.

Riksdagen beslutade 1988 om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket.

Bl.a. skall åtgärder vidtagas som syftar till att reducera växtnäringsläckaget
till hälften före år 2000. Lantbruksstyrelsen har nyligen redovisat ett förslag
till uppföljning av nämnda riksdagsbeslut med ytterligare åtgärder för att
minska jordbrukets miljöpåverkan. Förslagen skall remissbehandlas och
föreläggas riksdagen nästa år.

Det är också viktigt att odlingslandskapets natur- och kulturmiljövärden
bevaras. Ett rikt och varierat odlingslandskap är av stor betydelse för flora,
fauna och den genetiska mångfalden. En utredning pågår för närvarande om
förändringar av naturvårdslagen som enligt folkpartiets mening bör leda
fram till ett förstärkt skydd för vissa restbiotoper och till anläggning av
skyddszoner utmed vattendrag.

Regeringen föreslår i propositionen ett nytt anslag för landskapsvården
som har likheter med nuvarande s.k. NOLA-stöd men som är av betydligt
större omfattning. För budgetåret 1990/91 föreslås 100 milj.kr., 1991/92 200
milj.kr. och 1992/93 250 milj.kr., varefter anslagets storlek i fortsättningen
skall bedömas utifrån vunna erfarenheter. Regeringen skall efter förslag från
naturvårdsverket fördela anslaget på landets länsstyrelser. Dessa skall sedan
via anbudsförfaranden och kontraktsbindning säkra intressanta natur- och
kulturvårdsmarker. Utbyggt räknar man med att 200 000-300 000 ha på
detta sätt skall kunna bevaras.

Vi tycker att syftet med stödet är vällovligt men anser att resultatet ur natur-
och kultursynpunkt hade blivit mycket bättre om folkpartiets förslag till
generell arealersättning valts. Dessutom skulle de administrativa insatserna
ha blivit mycket lägre. Det förefaller närmast vara en omöjlig byråkratisk
uppgift för länsstyrelserna att mellan likvärda marker fördela ett stöd, som
för den enskilde bonden kan vara helt avgörande för om han kan fortsätta
sin verksamhet eller ej.

I propositionen framhålls att stödet även kommer att bli av stor betydelse
för regionalpolitiken. Men då skall man ha i minnet att av landets 2,9 milj.
ha åkermark återfinns 2,1 i mellanbygd och skogsbygd. Högst var sjunde
hektar får alltså del av naturvårdsstödet medan all mark skulle få del av folkpartiets
arealersättning. Lars Jonasson vid SLU har i en rapport från november
1989 om intern avreglering och arealersättning påvisat att utan arealer- 10

sättning kommer mjölkproduktionen på sikt att upphöra i skogs- och mellan- Mot. 1989/90

bygd och ”vandra ut på slätterna”. Med en arealersättning bevaras mjölk- Jo56
produktionen i glesbygden och vidare kan ca 100 000 ha tas i anspråk för
extensiv betesbaserad köttdjursproduktion. Detta är mycket värdefullt eftersom
mjölkproduktionen måste minskas med ca 10% för att anpassas till
efterfrågan.

Invändningen från socialdemokraterna i LAG mot en generell arealersättning
var ”att det är onödigt att lämna stöd till mark som ändå kommer att
brukas”. Som vi tidigare redovisat betraktar vi från folkpartiet arealersättning
som en betalning för beredskap, landskapsvård m.m. som hittills varit
inkluderad i producentpriserna. Man skulle, som vi tidigare påvisat, uppnå
stora fördelar med att bryta ut denna ersättning ur livsmedelspriserna. Om
man använde sig av administrativ prissättning det sista året skulle producentpriserna
kunna sänkas. Ersättningen bör betalas ut av budgetmedel.

Vi ser dock från folkpartiet så stora fördelar med att en omläggning av
jordbrukspolitiken får en bred politisk förankring, att vi i denna motion inte
kommer att ställa yrkande om att den permanenta arealersättningen nu införs.
Regeringen har föreslagit ett temporärt arealbidrag av annan konstruktion
under omställningstiden med 1 100 kr. resp. 1 000 kr. per ha i bidrag
under åren 1990/91 och 1991/92. Vi kommer under dessa år att förnya ansträngningarna
för att få en riksdagsmajoritet för en övergång till generell
arealersättning. Vi räknar med att det stora intresse som numera finns hos
lantbrukare inom mellanbygd och skogsbygd för generell arealersättning trots
att LRF har låst sig hårt emot det - kan ha berett marken för förslag i
vår riktning. Vi vill avsluta argumenteringen i denna del med att citera HansErik
Uhlin, forskningsledare vid SLU och numera även forskningschef inom
LRF: ”Det bästa system man kan kombinera en inhemsk avreglering med,
är en generell arealersättning, ty den är fullständigt neutral till vilken produktionsinriktning
en lantbrukare än väljer.” I avvaktan på att tiden blir mogen
för att införa en generell arealersättning föreslår vi att ovan nämnda anslag
för landskapsvården utökas med 50 milj. kr. per år att utgöra 150 milj.
kr. för budgetåret 1990/91 och 250 resp. 300 milj. kr. för de därpå följande
åren. (Vi vill också erinra om att folkpartiet i januari föreslog höjningar av
en rad naturvårdsanslag, bl.a. det s.k. NOLA-stödet som har betydelse i
detta sammanhang.)

I samband med avregleringen och marknadsanpassningen föreslår regeringen
förändring av vissa lagar. Den s.k. skötsellagen föreskriver i dag att
lantbrukare inte får ta mark ur jordbruksproduktion utan tillstånd av lantbruksnämnd.
LAG föreslog att lagen skulle ändras så att lantbrukarna i fortsättningen
endast behövde anmäla att de önskade ta viss areal ur jordbruksproduktion
för att plantera skog eller för annat ändamål. Önskade myndigheten
förhindra omställningen skulle den vara skyldig att inom 3 månader
redovisa detta och inleda förhandlingar om inlösen av marken eller betalning
för fortsatt önskad hävd. Om myndigheten inte hörde av sig inom föreskriven
tid skulle lantbrukaren vara fri att förändra.

I propositionen föreslås normaltiden utsträckt till 8 månader och när särskilda
skäl ur naturvårdssynpunkt föreligger till 12 månader. Som motiv härtill
har anförts att det kan vara nödvändigt att kunna besiktiga den aktuella 11

marken under sommartid. Vi anser dock i folkpartiet att det för normalfallet Mot. 1989/90

är tillräckligt med de 3 månader som LAG föreslagit. Jo56

I propositionen föreslår regeringen vidare att den statliga regleringen av
verksamheterna vid Svenska konservkontrollens råd, Svenska kontrollanstalten
för mejeriprodukter och ägg (KMÄ) och Svensk matpotatiskontroll
(SMAK) upphör. Vi har ej något att invända mot detta.

Men i samband med att den statliga medverkan i KMÄ avvecklas anser vi
att det bör lagstiftas om att alla ägg som saluförs i butiker skall vara genomlysta
och utsatta för samma kvalitetskrav som hittills. Det finns annars risk
för att producenter av kostnadsskäl låter bli att kontrollera och sortera bort
ägg av sämre kvalitet. Då ökar risken för salmonella. För några år sedan dog
26 personer i England av salmonella och i de flesta länder finns i dag kontrollkrav.

En sådan lagstiftning ligger också i linje med den tvingande salmonellakontroll
vi har i vårt land för foderproduktion och kycklinguppfödning. Man
kan också jämföra med lagstiftning som innebär att kött ej får säljas i butiker
utan att vara veterinärbesiktigat och att mjölk ej får säljas utan att vara pastöriserad.

Okontrollerade ägg bör som nu få försäljas utanför butiker, t.ex. på bondgårdar,
vid dörrknackning och vid torgstånd som s.k. sprättägg.

7.2 En socialt acceptabel omställning

Lantbrukarna går in i omställningen med en svag ekonomi beroende på en
långvarig otillfredsställande lönsamhet. Som vi tidigare påpekat har det kostat
ca 3 miljarder kronor per år sedan 1985 att lyfta ut överskottsproduktionen
på världsmarknaden. Enligt riksdagsbeslut nämnda år har lantbrukarna
kollektivt betalat huvuddelen av denna kostnad. Den totala ersättning som
lantbrukarna under dessa år har kunnat uppbära för eget arbete och som
ränta på eget kapital har uppgått till 3—4 miljarder kronor per år. Om lantbrukarnas
kollektiva del av förlusterna på överskottsexporten legat i storleksordningen
2 miljarder kronor per år kan inte lönsamheten ha varit tillfredsställande.
Det är också vad riksrevisionsverket i en undersökning 1989
konstaterat. Enligt denna beräkning var lönsamheten ca 40% för låg i jordbruket.
Timersättningen till lantbrukarna för eget arbete låg på ca 17 kr. Det
är enbart genom att ha arbetat betydligt fler timmar per år än befolkningen i
genomsnitt som lantbrukarna har klarat sig ekonomiskt. I mer än vart tredje
jordbruk har man under senare år kvittat tjänsteinkomster mot underskott i
jordbruk.

Ovanstående fakta visar att en omläggning av jordbrukspolitiken är nödvändig
inte minst med hänsyn till lantbrukarnas ekonomiska situation. Men
när spelreglerna ändras måste vi vara medvetna om det svaga utgångsläget.

Paradoxalt nog har den dåliga lönsamheten i jordbruket inte hindrat att en
huvuddel av lantbrukarna fortfarande har en acceptabel fördelning mellan
eget kapital och lånat, dvs. har en hygglig ekonomi. Men det egna kapitalet
är ofta frukten av generationers idoga arbete och sparande, och sedan har
vår höga inflation förändrat det i nominella tal. Utan ett rejält eget kapital
går det i dag inte att på heltid driva jordbruk, men i detta avseende finns det
ingen skillnad mot annat kapitalkrävande småföretagande.

I LAG förelåg en skillnad i attityden till hur uttrycket ”socialt acceptabel Mot. 1989/90

omställning” skulle förstås. Företrädarna för socialdemokraterna såg häri Jo56

endast en skyldighet för staten att förhindra, att de lantbrukare som etablerat
sig på 1980-talet och som inte klarade omställningen, skulle gå i konkurs.

Andra, bl.a. företrädaren för folkpartiet, la i nämnda uttryck in en strävan
att skapa övergångsförutsättningar som kunde bidra till att jordbruket så
långt det är möjligt besparas kapitalförluster.

Regeringen har i propositionen vidhållit den socialdemokratiska inställningen
från LAG. Enligt vår uppfattning har staten efter att ha kraftigt reglerat
jordbruksnäringen under 1900-talet ett ansvar för att jordbruket klarar
omställningen. Ingemar Haraldsson talar i den tidigare nämnda uppsatsen
om ett tyst samhällskontrakt mellan staten och lantbrukarna som staten inte
kan bryta utan att hålla lantbrukarna skadeslösa.

Regeringsföreträdarna i LAG hävdade att priset på den svenska åkerarealen
är för högt. Vi delar inte den uppfattningen. Den genomsnittliga prisnivån
har under 1980-talet legat på 20 000 kr./ha, i Danmark är den mer än
dubbelt så hög och i länder på kontinenten 3-4 gånger högre. Regeringens
inställning till arealpriserna har resulterat i ett förslag att vid gårdsöverlåtelser
efter den 1 juli 1991 skall den nye ägaren inte få del av det temporära
arealbidraget, utan detta skall följa den gamle ägaren perioden ut.

Folkpartiet har en annan uppfattning. Det kommer enligt vår mening att
försvåra villkoren för den grupp lantbrukare som av ekonomiska skäl, eller
på grund av att de inte är lämpade som fria företagare, måste avveckla sina
jordbruk. Att en lantbrukare som avvecklar sitt jordbruk skall fortsätta att
ha kvar intäkter av detta måste dessutom komplicera beskattningen.

Men det är önskvärt att prisutvecklingen på jordbruksfastigheter som på
andra fastigheter hålls nere. Den slopade kvittningsrätten kommer att
minska intresset för jordbruksfastigheter från vissa grupper. För att andra
intressenter skall komma till och omsättningen på jordbruksfastigheter öka,
bör professor Sören Wibes utredning - med förslag att avskaffa förvärvsprövning
för fysiska personer - leda till riksdagsbeslut. Men vi får anledning
att återkomma till den frågan. Den omfattas inte av den nu aktuella propositionen.

Regeringen föreslår i propositionen vidare ett startstöd till jordbrukare
som etablerar sig efter den 1 juli 1990 i form av ett räntebidrag till lån på
högst 5% under längst 5 år. Motsvarande stöd borde kunna tillfalla dem som
etablerat sig på 1980-talet och för vilka den kvittningsrätt som kommer att
avvecklas varit en förutsättning för att bygga upp företaget.

Budgetåret 1990/91 hamnar mellan det gamla jordbrukspolitiska beslutet
från 1985 som omfattar fem år och tiden fram till den 1 juli 1990 och den nya
politiken som inleds den 1 juli 1991. 1 en kommittémotion från folkpartiet i
januari 1990 yrkade vi på att nämnda år skulle läggas till den gamla femårsperioden
och att de gamla bestämmelserna skulle tillämpas. Det skulle bl.a.
ha inneburit att regeringen under våren 1990 hade lagt en särskild prisregleringsproposition
för jordbruksåret 1990/91.

Nu har regeringen valt att i stället ta in bestämmelser för det aktuella året
i propositionen om den nya jordbrukspolitiken. Vi får acceptera detta eftersom
det nu är omöjligt att bryta ut 1990/91 till en särskild proposition. Där- 13

emot kan vi inte acceptera att regeringen inte på föreskrivet sätt initierat för- Mot. 1989/90

handlingar om jordbrukets kostnadskompensation under statens jordbruks- Jo56
nämnds ledning. Enligt uppgifter från LRF var tid utsatt för förhandling men
eftersom den råkade inträffa under den tid landet saknade regering lät generaldirektören
för statens jordbruksnämnd meddela att det ej längre fanns
någon som gav mandat till förhandlingar. Därmed inställdes dessa och ny tid
har sedan inte utsatts. Näringen och konsumentdelegationen har skriftligen
redovisat sina förslag och regeringen har i propositionen lagt sitt. Det är för
folkpartiet som enskilt riksdagsparti omöjligt att ta ställning till om regeringens
förslag är skäligt och väl avvägt. Vi yrkar därför att regeringen snarast
ger jordbruksnämnden i uppdrag att kalla till sedvanliga förhandlingar för
att parterna om möjligt skall kunna enas om såväl kostnadskompensationens
storlek som hur den med hänsyn till GATT-avtalet skall läggas ut.

Det känns inte bra att tvinga jordbruket in i en påfrestande omställning
utan att bordet från tidigare jordbrukspolitiska beslut är avdukat. Regeringen
bör få i uppdrag att senast under hösten 1990 informera riksdagen om
utgången av förhandlingarna.

För de lantbrukare som etablerat sig på 1980-talet och inte klarar omställningen
är regeringen som tidigare framhållits beredd att ta ett särskilt ansvar.

Men inte heller denna utfästelse är särskilt långtgående. Om ett lantbruksföretag
skall rekonstrueras kommer staten att kräva ”att samtliga större
fordringsägare medverkar genom eftergift av fordringar”. De enda oprioriterade
fordringsägare av betydenhet som brukar återfinnas i dessa sammanhang
är lantmännenföreningar, spannmålshandlare och bygdekvarnar som
sålt foder, utsäde, handelsgödsel m.m. på kredit tills resultatet av produktionen
är klart. Banker och maskinhandlare har i regel säkerheter för sina fordringar
och de har därmed ej någon orsak att skriva ned dessa. Lantmännenföreningarna
- som har ca 80% av marknaden och en soliditet på ca 35% kan
möjligen klara påfrestningen om inte alltför många lantbrukare hamnar
på obestånd. Men den privata delen - som består av ca 200 företag varav ett
dominerande - med låg soliditet kommer inte att klara en sådan situation.

Regeringens förslag är något cyniskt. Samtidigt som man i olika sammanhang
framhåller vikten av en fungerande konkurrens även inom jordbrukssektorn
lägger man fram förslag som i första hand kommer att knäcka de
företag ekonomiskt som konkurrerar med jordbrukskooperationen. Företagen
i insamlings- och förädlingsledet har också måst anpassa sig till den reglerade
jordbrukspolitiken. De står nu med en stor överkapacitet i form av silor
m.m. som saknar alternativvärde och personal som är kostsam att avveckla.

Då vill regeringen på något sätt döma dem medskyldiga till den förda politiken.
De skall svara för den del av omställningskostnaden som deras kunder
inte klarar av. Vi kan från folkpartiets sida inte medverka till att utkräva ett
sådant ansvar.

Sammantaget vill vi framhålla att det primära för att en omställning av
jordbruket skall kunna betecknas som socialt acceptabel är att kapitalförluster
i görligaste mån undvikes. Då kommer också antalet lantbrukare som
hamnar på obestånd att bli litet.

För att klara denna målsättning fordras handfasta övergångsåtgärder och,
som regeringen föreslår, en kontinuerlig uppföljning av utvecklingen med 14

nya beslut när sådana är nödvändiga.

7.3 Övergångsåtgärder

För att producentpriserna så snart som möjligt efter det att omställningen
inletts och prisbildningen släppts fri skall stabilisera sig på en nivå som täcker
produktionskostnaderna, måste särskilda åtgärder vidtagas för att eliminera
de stora överskotten vi har på spannmål och mjölk, ca 30% resp. ca 10%.
Om vi enbart överlämnar till marknaden att eliminera överskotten så kommer
lantbrukarna att få vidkännas stora kapitalförluster. De kommer att under
lång tid producera till förlustpriser, och sedan kommer produktionsinskränkningen
att i huvudsak drabba skogs- och mellanbygd som har sämst
förutsättningar. Det vore olyckligt ty det är i dessa områden som det öppna
landskapet är som mest sällsynt och det är där som det är svårast att få fram
alternativsysselsättning.

För spannmålsodlare som är villiga att varaktigt ta areal ur livsmedelsproduktion
har regeringen föreslagit ett differentierat omställningsstöd. Det
finns ej praktiska möjligheter att omgående gå över till annan produktion på
all spannmålsareal - ca 500 000 ha - som behöver tas ur spannmålsproduktion.
Efter hand som det blir möjligt kan lantbrukarna erhålla ett anläggningsstöd
som hjälp att finansiera annan odling. Plantering av löv-, barr- och
energiskog står i viss omfattning redan nu till buds. Längre fram kan vi även
räkna med annan energiproduktion och fiberproduktion. Man kan också få
stöd för att anlägga våtmarker på åkerareal. Det motiveras såväl av hänsyn
till flora och fauna som av behovet av våtmarker för filtrering av näringsämnen
från avvattnad åkermark. Folkpartiet har tidigare i årets miljömotion
framfört krav på stöd för anläggande av våtmarker.

Vi samtycker till regeringens förslag i dessa delar men önskar framhålla
att justering av villkoren kan bli nödvändig för att få den eftersträvade anslutningen.
Det har vissa år visat sig nödvändigt även för de trädesprogram
som hittills tillämpats för att minska spannmålsöverskotten. Vi tror dock att
de lantbrukare, som har möjlighet att ta areal ur spannmålsproduktion, såväl
av krismedvetande som av solidaritetsskäl, kommer att göra det. Ersättningen
är liksom trädesersättning differentierad efter åkermarkens godhetsklass.
Vi anser från folkpartiet att omställningsersättningen behöver justeras
om inte minst hälften av den areal som anmäls återfinns i slättlandskap. Och
vidare att anläggningsersättningen behöver justeras om inte huvuddelen av
den skogsplantering som kommer att företas avser lövskog.

För att överskottsspannmål ej skall överlagras och öka problemen med
avsättningen följande år, förbinder sig staten att till ett ”golvpris” om 1,15
kr./kg för budgetåret 1991/92 och 1,00 kr. respektive 0,90 kr. för de två efterföljande
åren lösa in spannmål för export. Det är dock inte möjligt att utan
förlust producera spannmål till inlösenpriserna. Därför kommer de som inte
får avsättning för sin spannmål inom landet att stimuleras att gå med i omställningsprogrammet.

För att anpassa mjölkproduktionen till efterfrågan i landet förlängs möjligheterna
för producenter som fyllt 60 är att få "mjölkpension" fram till 65 år.
Vidare anvisar regeringen 360 milj. kr. för export av det nötkött som åstadkommer
överskott vid reducering av kostammen. Vi tillstyrker även dessa
förslag.

De åtgärder som ovan redovisats syftar till att så snabbt som möjligt skapa Mot. 1989/90

balans mellan produktionen och konsumtionen i landet. Men även vid ba- Jo56

lans har vi behov av utbytesimportlexport för att konsumenternas krav på ett
varierat utbud skall kunna tillgodoses.

Sänker man ambitionen att vårt svenska jordbruk under en femårig omställningstid
relativt exklusivt får tillgång till den svenska marknaden genom
ett bevarat gränsskydd uppkommer utrymme för en variation genom import.

Men då räcker det inte med att ta 500 000 ha ur en livsmedelsproduktion
som vi bedömt tangerar gränsen för det som är möjligt och eftersträvansvärt.

Efter femårsperioden räknar vi med att de fortsatta GATT-förhandlingarna
har lett fram till ett internationellt jordbruk med världsmarknadspriser som
mer återspeglar faktiska produktionskostnader. Då kan svenska råvaror som
förädlats i landet finna nya exportnischer som kvalitetsprodukter.

Regeringen tar inte upp behovet av utbytesimport/export i propositionen.

På kött har vi i dag balans men det pågår en omfattande import av bakdelar
och export av framdelar där införselavgifter används som exportpremier. Vi
föreslår att statens jordbruksnämnd får i uppdrag att utforma ett system för
utbytesimport/export och att regeringen återkommer med en redovisning
härav. För att inte bygga upp en ny omfattande statlig administration bör
jordbruksnämnden i detta sammanhang kunna fördela vissa uppgifter på de
branschföreningar som finns på området. Om vi inte kan skapa förutsättning
för en fortsatt fungerande utbytesimport/export riskerar vi att gränsskyddet
under omställningsperioden får ligga på en så hög nivå att import förhindras.

Därmed minskas variationen i varuutbudet.

Regeringen föreslår en reducering av oljeväxtodlingen med ca 1/3 från nuvarande
170 000 ha. Av dagens odling utvinner vi ca 130 000 tön vegetabilisk
olja varav ca 40 000 ton används i landet och resten exporteras. Denna export
finansieras med avgifter som tas ut på en lika stor import av vegetabiliska
oljor av andra kvaliteter. Vidare erhåller vi av oljeväxterna ett rapsmjöl
som genom inhemsk växtförädling numera i sin helhet kan användas av vår
foderindustri där den ersätter tidigare importerat proteinfoder. Den miljövänliga
vegetabiliska oljan har börjat levereras till bl.a. skogs- och gruvnäringen
som i dag förbrukar stora mängder mineraloljor.

Vi anser inte från folkpartiets sida att det därmed finns skäl att nu reducera
oljeväxtodlingen med ca 60 000 ha. Det pågår på detta område liksom
för potatisen ett intensivt fou-arbete för att finna nya avsättningsområden.

Potatisodlingen anser regeringen skall ligga kvar på nuvarande nivå under
omställningstiden. Eftersom potatis och oljeväxter är lika värdefulla som
grödor med hänsyn till växtföljd, bör därför även oljeväxterna få behålla sin
areal under omställningstiden.

När de halvstatliga regleringsföreningarna avvecklas den 1 juli 1991 kan
det föreligga ett sammanlagt överskott i kassorna på ca 500 milj. kr. Ett behov
som skulle kunna täckas av detta överskott finns hos fonden för skördeskadeskyddet.

Riksdagen beslöt 1988 att befria staten från ansvaret för skördeskadeskyddet
och lägga över detta på näringen. Staten förband sig i det sammanhanget
att medverka till att en fond byggs upp under en tioårsperiod av regleringsmedel
till 500 milj. kr. i 1987/88 års penningsvärde. För närvarande finns ca 16

350 milj. kr. i fonden, i huvudsak medel som fanns i det gamla statliga skör- Mot. 1989/90

deskadeskyddet. Eftersom regleringsmedlen på sikt kommer att försvinna Jo56

anser vi att fonden för skördeskadeskyddet bör få medel om det föreligger '
överskott i regleringskassorna.

Jordbruksregleringen har skapat en omfattande statlig administration.

Kostnaderna för att hålla i gång departement, lantbruksstyrelse, jordbruksnämnd,
lantbruksnämnder m.m. uppgår i år till ca 450 milj. kr. Det innebär
att kostnaden för den statliga byråkratin uppgår till 10—15% av den totala
ersättningen till bönderna för nedlagt arbete. Någon motsvarighet för andra
näringsgrenar finns inte.

Ett marknadsanpassat jordbruk kommer i väsentlig grad att minska behovet
av denna omfattande administration. Att lantbruksnämnderna skall upphöra
att vara fristående länsorgan och inlemmas i den övriga länsförvaltningen
har redan beslutats. Men ytterligare rationaliseringar är möjliga och
nödvändiga. Utredning pågår om sammanslagning av lantbruksstyrelsen och
statens jordbruksnämnd, och om att koncentrera all offentlig rådgivning till
lantbrukscentra vid länens lantbruksskolor.

Trots behovet av att under omställningstiden noga kunna följa utvecklingen,
bör en minskning av personalen genast kunna inledas. Den personal
som friställs är väl kvalificerad för att täcka behov som finns inom tjänstesektorn
och torde därför ha lätt att skaffa nya jobb.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen med ändring i propositionens förslag beslutar om
sådan ändring i lagen om skötsel av jordbruksmark att den föreslagna
åttamånadersgränsen för normalfallet ändras till en tremånadersgräns,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behovet av lagstiftning om kvalitetskrav på ägg som
saluförs i butik,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att vid överlåtelse av fastighet det temporära arealstödet
skall övergå till nye ägaren,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om möjlighet till räntestöd även för nystartad som är
beroende av kvittningsrätt,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förhandlingar om kostnadskompensation för budgetåret
1990/91,

6. att riksdagen avslår förslaget att göra handelsföretag ansvariga
vid rekonstruktion av lantbruksföretag,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att minst hälften av den spannmålsareal som tas ur
produktion skall utgöras av mark i slättbygd,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att huvuddelen av nyplantering av skog utgörs av
lövskog.

9. att riksdagen begär att regeringen under nästa budgetår skall Mot. 1989/90

återkomma till riksdagen med förslag till system för utbytesimport/ex- Jo56

port,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om behållen areal under omställningstiden för oljeväxtodlingen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om medelstillskott till fonden för skördeskadeskyddet,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om minskning av den administrativa personalen inom
jordbruket,

13. att riksdagen för budgetåret 1990/91 under fjortonde huvudtiteln
för Landskapsvårdande åtgärder anslår 50 milj. kr. mer än regeringen
föreslagit eller således 150 milj. kr. och som sin mening ger regeringen
till känna vad i motionen anförts om en motsvarande höjning
de bägge följande budgetåren.

Stockholm den 8 maj 1990

Bengt Westerberg (fp)

Ingemar Eliasson (fp) Kerstin Ekman (fp)

Karl-Göran Biörsmark (fp) Charlotte Branting (fp)

Birgit Friggebo (fp) Sigge Godin (fp)

Elver Jonsson (fp) Ingela Mårtensson (fp)

Daniel Tarschys (fp) Anne Wibble (fp)

Jan-Erik Wikström (fp) Bengt Rosén (fp)

18

■

gotmb 96635, Stockholm 1990