Motion till riksdagen
1989/90:Jo527

av Kaj Nilsson och Ragnhild Pohanka (båda mp)
Avvecklingsplan för djurförsöken

Samtliga partier krävde under förra årets riksmöte en uppstramning av djurförsöksverksamheten.
Samtliga avslogs tyvärr med hänvisning till att kraven
redan tillgodosågs av de olika organ som finns för kontroll och planering av
djurförsöken.

Verkligheten talar emellertid ett helt annat språk: bara drygt ett dussin
ansökningar har avslagits av de djurförsöksetiska nämnderna, sedan dessa
infördes år 1979 för bedömning av planerade djurförsök! Därutöver har i
några fall djurförsökaren inkommit med ny ansökan som godkänts. Någon
aktuell sammanställning av antalet ansökningar och anmälningar till nämnderna
föreligger inte, men grundat på tidigare siffror kan det röra sig om ca
15 000 sedan nämndernas införande. Antalet reservationer mot godkända
försök överstiger med god marginal avslagen; till dags dato omfattar de
några hundra. Eftersom nämnderna är rådgivande finns ingen garanti för att
avslagna försök inte utförs. Uppföljning av avslag och, framför allt, nämndens
rekommendationer till modifieringar, av den lokala tillsynsmyndigheten,
miljö- och hälsoskyddsnämnden, sker i liten skala eller inte alls på grund
av för dåliga resurser.

Djurförsöken har visserligen minskat i Sverige, men om det rör sig om en
halvering är svårt att belägga mot bakgrund av de osäkra statistiska uppgifterna.
Risken är överhängande att djurförsöken kommer att ÖKA under
1990-talet om gentekniska metoder tas i bruk. Experiment på transgena djur
har redan påbörjats i Sverige och utan mycket sträng lagstiftning lär de öka
snabbt i omfattning.

Om riksdagen verkligen menar allvar med en begränsning av djurförsöken,
därför att det är omoraliskt att utsätta djur för lidande och övergrepp,
måste en avvecklingsplan upprättas. Denna får naturligtvis begränsas av de
undantag riksdagen fastställer. De åtgärder som centrala försöksdjursnämnden
och de djurförsöksetiska nämnderna och andra berörda organ i dag vidtar
utgör mest krusningar på ytan. Det krävs en kraftfull styrning för att
verkliga förändringar skall uppnås.

Opinionsbildningen i djurförsöksfrågor har varit synnerligen kraftig under
hela 1980-talet. Detta avspeglar sig inte minst i riksdagsbeslut och regeringens
proposition om ny djurskyddslag 1988 inte att förglömma. Samhället har
klart uttalat att djurförsöken bör begränsas av etiska skäl. Genom riksdags

beslut 1978 placerades försöksdjuren på den etiska kartan och erkändes som
levande varelser med rätt till hänsyn.

Detta framgår av uttalanden av jordbruksminister Anders Dahlgren i
prop. 1978/79:13, sid 10 och av jordbruksminister Mats Hellström i sin prop.
1988, Djurskyddslag m.m. 1987/88:93, s. 30.

Staten har sedan 1979 gett öronmärkta anslag till alternativa metoder genom
centrala försöksdjursnämndernas försorg. 1987 gjordes dels en vetenskaplig
utvärdering av utvalda projekt, dels en utvärdering av försöksdjursbesparingen
som en följd av genomförda projekt, 64 st. Svarsfrekvensen för
försöksdjursbesparingsenkäten var 56 %. Det senare, som ju är mest intressant
ur djurskyddssynpunkt, gav vid handen att forskarna själva ansåg att
användningen av försöksdjur minskat inom det egna projektet, på hela institutionen
eller hade resultaten spritts till andra institutioner. Endast tre
kunde ange konkreta effekter av sin forskning på myndigheter som föreskriver
djurförsök och 6 % av dem som svarade, ansåg, att resultaten hade betydelse
för en övergång från djurförsök till alternativa metoder inom hela området.
En reflektion är att det inte räcker med att dela ut pengar till enskilda
projekt och anta att spridningseffekterna blir sådana, att totala antalet djurförsök
påverkas i nedgående riktning. Resultaten måste följas upp och samordning
ske, om nya metoder och tekniker ska slå igenom. Detta sker inte i
dag; en bra metodutveckling kan ha skett på en institution, men på andra
fortsätter man med djurförsöken eller att använda gamla, mindre djurvänliga,
metoder.

Centrala försöksdjursnämnden, som den centrala djurförsöksmyndigheten,
har som uppgift att samordna utvecklingen i hela landet. De djurförsöksetiska
nämnderna måste få information om de senaste rönen på ett givet
område, som är bäst ur djurskyddssynpunkt, för att ha som vägledning vid
bedömning av planerade djurförsök. I dag tillämpas olika rutiner och tekniker
på institutioner landet runt, och det är ett ständigt diskuterande om vilken
avlivnings-/bedövningsmetod, injiceringssätt etc. som är den BÄSTA.
De som blir lidande är djuren. Det är viktigt med en översyn av de rutiner
och tekniker, som kommer till användning i djurförsöksverksamhet för att
kunna föreskriva vilka som är optimala ur djurens synpunkt och förbjuda
användning av tekniker som inte är djurvänliga. Från CFN:s sida förmärks
en attityd att inte lägga sig i utan låta var och en sköta sig själv, med divergerande
rekommendationer som följd, vilket inte gynnar djuren.

Det är angeläget att samhället utvärderar djurförsökens verkliga betydelse
som modell för att behandla olika sjukdomar och som testmetod för
kemikalier, bekämpningsmedel, kosmetika, läkemedel etc. Det är inte ett
inomvetenskapligt problem utan måste tacklas utifrån en helhetssyn, där
hänsyn tas till andra sätt att hantera ett problem. Stora mängder djur i forskning
används exempelvis för att tillverka psykofarmaka. Samtidigt ifrågasätts
denna behandlingsmetod av terapeuter på fältet och flera psykologiska
skolor som inte betraktar psykiska problem som biologiska problem. Det
synsättet leder till behandling med andra metoder än psykofarmaka. Ur
samhällets synpunkt kanske det vore bättre att investera i andra behandlingsprogram,
inte minst av humanistiska skäl, men också samhällsekonomiskt.
Utvärderingsstudierna, där psykofarmabehandling kunnat visas vara

Mot. 1989/90

Jo527

13

framgångsrik, är få. Det finns flera områden där det kan ifrågasättas om
djurförsök är en bra metod för att lösa ett problem.

Förra årets motionskrav om en utvärdering av djurförsök för att bedöma
om de är väl motiverade samt om de uppfyller inomvetenskapliga krav är
fortfarande angelägna områden att få svar på. En inventering av befintliga
alternativa metoder och stöd till valideringsprojekt av alternativa metoder
är också nödvändig för att utan dröjsmål minska djurförsöken inom de områden,
där alternativen visar sig användbara.

Olika myndigheters föreskrivande av tester av diverse slag för godkännande
av produkter som släpps ut på marknaden är i behov av en översyn,
om djurförsöken skall kunna minska. Myndighetskrav uppfattas som en
bromskloss av många tillverkare för att de innebär djurförsök, som inte anses
nödvändiga ur vetenskaplig synpunkt. Myndigheterna ändrar inte tillräckligt
snabbt sina registreringskrav när nya metoder utvecklas, har det visat
sig.

Ett annat sätt att tackla problemen på, som skulle ge miljömässiga fördelar
och sannolika förbättringar av folkhälsan som följd samt en automatisk
minskning av djurförsöken, är att förbjuda tillverkning av miljöfarliga ämnen,
eller i varje fall införa starka restriktioner för användning. Frågan är
hur länge djurförsöken kan tjäna som alibi för företagens intressen av att
sälja sina miljö- och hälsofarliga produkter nu när miljöproblemen blivit så
stora och cancersjukdomarna, t.ex., ökar.

Det finns mycket att göra för att uppfylla riksdagens krav att begränsa
djurförsöken. Enda sättet att lyckas är genom målmedveten satsning på
identifierade områden. Låt upprätta en avvecklingsplan! Uppdra åt centrala
försöksdjursnämnden att utforma och genomföra den.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att en avvecklingsplan för djurförsöken bör upprättas
med en stark begränsning av djurförsöken som mål.

Stockholm den 25 januari 1990

Kaj Nilsson (mp) Ragnhild Pohanka (mp)

Mot. 1989/90

Jo527

14