Motion till riksdagen

1989/90: Jo510

av Martin Olsson (c)

Förbud mot import av skinn från vissa djur

Mot.

1989/90

Jo510-515

I vårt land engagerar sig allt fler emot de olika former av lidande som djur
utsätts för. Så t.ex. har kampen för att begränsa de plågsamma djurförsöken
och för att förbättra försöksdjurens situation fått ett brett folkligt stöd, liksom
att våra husdjur skall leva under för djuren anpassade förhållanden.

Men många engagerar sig också i arbetet för att förbättra situationen för
djur långt utanför vårt lands gränser. Ett exempel på detta är bl.a. de framgångsrika
strävandena att skapa ökad opinion mot import av skinn av utrotningshotade
djur. Dessutom arbetar allt fler i vårt land för att begränsa eller
helst hindra import av skinn från djur som fångats med plågsamma - och i
Sverige otillåtna - metoder.

I denna motion vill jag, liksom i fjolårets tyvärr avslagna motion
(1988/89: Jo551), ta upp frågor om åtgärder mot import av skinn från sådana
djur.

I vårt land fastslås i jaktlagen att "jakten skall bedrivas så att viltet inte
utsätts för onödigt lidande” och i jaktstadgan finns regler om vilka fångstredskap
som får användas. Där stadgas att endast fångstredskap av godkänd typ
och som inte skadar fångat djur får användas vid jakt efter däggdjur och fåglar.
Dessutom föreskrivs att de skall vittjas minst en gång per dygn. Tyvärr
har inte alla länder motsvarande regler. I många länder är det alltjämt tillåtet
att använda fångstmetoder som är synnerligen plågsamma för djuren. Bland
de värsta exemplen härpå är bensaxen. Den fungerar så att djurets tass, klöv
eller ben kläms fast och förorsakar det fångade djuret stort lidande och kan
exempelvis ge kallbrand eller blodförgiftning. Det händer att djuret i sin förtvivlan
och ångest gnager av sitt eget ben för att komma loss.

I åtminstone 63 länder är bensaxen förbjuden. Det är länder i olika delar
av världen och länder med olika kulturer och traditioner. Bland länder som
alltjämt tillåter denna grymma fångstmetod är Canada, flertalet delstater i
USA och Sovjetunionen.

Bland de djur man försöker fånga med bensax märks prärievarg (skinnet
coyote), sumpbäver (nutria), tvättbjörn (sjubb), vildmink, räv och lodjur.
Men det är inte enbart de avsedda djuren som fastnar och plågas. Vid en
studie i Minnesota, USA (Minnesota Department of Natural Resources) visade
det sig att det fångades ett och ett halvt icke avsett djur för varje avsett.
Då var fåglarna oräknade. Skulle de tagits med kan man räkna med att minst
två icke avsedda fångats för varje avsett djur.

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Jo510-515

Det finns andra grymma fångstredskap än bensaxen.

Pålsaxen fungerar så att djuret dras upp i luften och blir hängande i sin
skadade tass för att inte ätas upp av andra djur.

Fixeringssaxen leder till att det fångade djuret fixeras i en helt onaturlig
ställning för att inte kunna gnaga av sin tass och rymma!

I många länder saknas regler om hur ofta fångstredskapen skall vittjas,
vilket kan leda till att djur plågas under mycket lång tid.

Även om vi i vårt land förbjudit de mest plågsamma fångstmetoderna bidrar
vi dock genom importen av skinn till att sådana fångstmetoder fortsätter
att utnyttjas och tillåtas i många länder. Många av dessa plågsamt fångade
djurs skinn importeras nämligen till vårt land och finns i de pälsvaror som
säljs här. När det gäller livsmedel eftersträvar vi att inte tillåta import av livsmedel
som producerats på i Sverige otillåtet sätt. Vi borde enligt min mening
även arbeta för att hindra import av skinn från djur som fångats med i vårt
land av djurskyddsskäl förbjudna metoder.

Ett importförbud skall ses som ett medel att få återstående länder - i vart
fall de länder varifrån vi importerar dessa skinn - att förbjuda de mest plågsamma
fångstmetoderna. Importförbudet skulle säkerligen även allmänt bidra
till att väcka intresse och opinion i olika länder för större hänsynstagande
till djurens situation och lidande.

Om ett importförbud skulle komma att betraktas som ett otillåtet handelshinder
bör ansträngningar göras för att sådana importbegränsningar blir accepterade,
vilket bl.a. torde underlättas av förslag inom EG.

EG-kommissionen har nämligen under 1989 framlagt ett förslag om importförbud
för pälsskinn från länder med oetiska fångstmetoder. Lagförslaget,
som avses träda i kraft den 1 januari 1996, innebär ett förbud för import
av pälsar från länder där fångstsaxar ännu används eller där fångtsmetoderna
i övrigt inte motsvarar internationellt överenskommen standard. De
djur som anges är bl.a. bäver, utter, prärievarg, varg, lodjur, vildkatt, sobel
och sjubb.

Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om att EG-kommissionen,
som en del av ett förslag till ett naturskyddsdirektiv, tog ett första steg
1988 med sitt förslag om förbud att tillverka, sälja eller använda fångstsaxar.

Vad gäller EG och importförbud vill jag även nämna att EG 1983 beslutade
att medlemsstaterna skulle förbjuda kommersiell införsel av pälsskinn
och varor av pälsskinn av vissa sälungar. Detta först tidsbegränsade förbud
har under 1989 permanentats.

Liksom i fjol vill jag föreslå att riksdagen uttalar att regeringen bör verka
för importförbud av skinn och produkter av skinn från djur som fångats med
i Sverige otillåtna metoder. Jordbruksutskottet (JoU 1988/89:17) uttalade
”stor sympati” för motionskravet men ansåg att ”möjligheterna för Sverige
att ensidigt införa för import av skinn inskränkande regler ... ter sig däremot
enligt utskottets mening betydligt vanskligare (än beslut om jaktmetoder i
Sverige)”.

Mot bakgrund av ovan redovisade åtgärder och förslag i EG bör enligt
min mening förutsättningarna ha ökat för att Sverige skall kunna - om man
verkligen eftersträvar det - införa av mig föreslagna importbegränsningar.

Sverige bör även på andra sätt i olika internationella fora verka för huma

Mot. 1989/90

Jo510

2

nisering av fångstmetoderna liksom djurskyddsfrågor i övrigt. Ett sådant arbete
skulle vara en logisk fortsättning på Sveriges engagemang och insatser
för att förbättra miljö- och andra förhållanden i världen och även svara mot
det allt bredare djurskyddsintresset i vårt land.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbud mot import av skinn från djur fångade med
i Sverige otillåtna metoder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att Sverige i internationella fora bör verka för förbud
mot användning av plågsamma fångstredskap.

Stockholm den 19 januari 1990

Martin Olsson (c)

Mot. 1989/90

Jo510

3