Motion till riksdagen
1989/90:Jo507

av Margareta Fogelberg och
Ingela Mårtensson (båda fp)
Buruppfödning av pälsdjur

”Släpp fångarne loss ”

Sverige har länge ansetts ha en mycket god djurhållning i jämförelse med
många andra länder och människors attityd till djur präglas i allmänhet av
vänlighet och omtanke.

Det var därför följdriktigt att utvecklingen mot en storskalig djuruppfödning
och det därmed ifrågasatta djurskyddet ledde fram till en ny djurskyddslag
(1988) som skulle ge djuren bättre levnadsbetingelser.

Enligt lagen skall djur behandlas väl och skyddas från onödigt lidande och
sjukdom. Lagen säger också att ”Djur som föds upp eller hålls för produktion
av livsmedel, ull, skinn eller pälsar skall hållas och skötas i en god djurmiljö
och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet
att bete sig naturligt.”

De föreskrifter som lantbruksstyrelsen (LBS) utfärdat för lagens tillämpning
vid uppfödning av pälsdjur kan inte anses tillgodose kravet på att dessa
skall kunna bete sig naturligt.

Farmade pälsdjur i Sverige är merendels mink och räv. Räven, som inte
är ett flockdjur, har behov av att gräva i marken och att kunna röra sig över
stora arealer. Ingetdera blir tillgodosett i en bur med en kvadratmeters yta
där även botten utgörs av ståltrådsnät. Upplysningsvis kan nämnas att för
räv som hålls i djurpark, rekommenderar LBS sexhundra kvadratmeter med
grävmöjligheter!

Mink i bur lever minst lika miserabelt som räven. Golvytan är bara fjärdedelen
av vad räven får hålla tillgodo med, men rörelsebehovet är detsamma.

Det är uppenbart att föreskrifterna utfärdats med hänsyn till vad som är
ekonomiskt möjligt för uppfödarna att bära. Vid den avvägningen har djurskyddet
givits den lägre vikten.

När jordbruksutskottet senast behandlade motioner med krav om pälsdjursfarmernas
avskaffande, förlitade sig utskottet på att' ”de skärpta reglerna
för djurhållningen skulle medföra godtagbara förutsättningar för ett
tillfredsställande djurskydd samtidigt som näringens fortbestånd inte äventyras”.

Djurskyddslagen ger ingen som helst antydan om att man av hänsyn till
näringen skulle kunna medge inskränkningar i djurens möjlighet att bete sig
naturligt! Men detta är precis vad som skett genom LBS:s försorg.

Sveriges veterinärförbund (SVF), som bättre än andra kunnat följa förhållandena
vid vårt lands djurfarmer, anser att de tillämpningsregler som LBS
fastställt för pälsdjuren inte motsvarar djurskyddslagens krav. SVF har startat
en utredning kring pälsdjursuppfödningen i landet för att om möjligt arbeta
fram bättre former för djurhållningen. Veterinärförbundet anser att de
krav som den nya djurskyddslagen ställer skall gälla i lika hög grad för pälsdjur
som för övrig djurhållning.

I ett pressmeddelande från november 1989 ges ett entydigt besked: ”Om
det inte går att ändra pälsdjurshållningen så att djuren kan erbjudas en miljö
som överensstämmer med djurskyddslagens intentioner menar veterinärförbundet
att pälsdjursnäringen bör avvecklas inom en tioårsperiod.” Vi delar
denna uppfattning.

Befintliga farmer har givits en respit till den 1 januari 1994 för att följa de
nya föreskrifterna. Det är dock tveksamt om det är ekonomiskt möjligt att
föda upp pälsdjur under förhållanden som överensstämmer med djurskyddslagens
anda.

Vi finner det ociviliserat, för att inte säga primitivt, att man på väg mot
2000-talet ännu håller djur i en onaturlig burmiljö. Ingen människa kan påstå
sig behöva de vilda djurens päls för att slippa frysa.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär föreskrifter om att pälsdjursuppfödning
i bur avvecklas inom en tioårsperiod,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett förbud mot nyetablering
av pälsdjursuppfödning i bur.

Stockholm den 17 januari 1990

Margareta Fogelberg (fp) Ingela Mårtensson (fp)

Mot. 1989/90
Jo507

9