Motion till riksdagen
1989/90:Jo218
av Stig Alemyr m.fl. ( s, m, fp, c)
Sockerbetsodlingen
Sockerbetsodling och förädling i Kalmar län är av sådan betydelse ur regionalpolitisk,
miljömässig samt beredskapsmässig synpunkt att verksamheten
måste säkerställas för framtiden.
I såväl särskild utredning av statens jordbruksnämnd som utredningen om
den nya livsmedelspolitiken har frågan om sockerproduktionens och sockerbetsodlingens
framtid i Sverige diskuterats. Vi vill redovisa de mycket stora
regionalpolitiska och miljömässiga konsekvenser som en ev. nedläggning av
Mörbylånga sockerbruk skulle föra med sig. En nedläggning av såväl bruk
som odling skulle föra med sig ett direkt bortfall av ca 400 årssysselsatta inom
näringslivet i Kalmar län, främst på Öland. Ett så betydande bortfall av primärsysselsättning
kan leda till än svårare verkningar. Öland är, bortsett från
Färjestaden och området närmast brofästet samt Borgholms och Mörbylånga
tätorter, en utpräglad avfolkningsbygd. Flera församlingar har
30—40 % av invånarna i pensionsåldrarna. Söder om centralorten Mörbylånga
finns vid sidan av jordbruket mycket få arbetstillfällen. Mot bakgrund
av den svaga industriella strukturen kommer en total nedläggning av sockerproduktionen
att medföra betydande reducering av servicestrukturen på särskilt
de sydligaste delarna av Öland. Detta skulle allvarligt försvåra för
samhällsorganen att erbjuda den kvarvarande befolkningen en tillfredsställande
serviceförsörjning. Den totala sysselsättningseffekten kan inklusive
multiplikatorverkan innebära en reducering av ca 600-700 arbetstillfällen.
Med tanke på sockerbetornas goda lönsamhet i förhållande till alternativa
grödor kan nedläggning av sockerbetsodlingen innebära en betydande
minskning av den odlade åkerarealen på Öland. Dess betydelse för animalieproduktionen
verkar i samma riktning. Öland är ett säreget och särpräglat
landskap med många områden av riksintresse. Det öppna jordbrukslandskapet
har karaktäriserat den öländska naturmiljön. Öland har utvecklats att bli
ett av de största svenska turistlandskapen. Ett igenbuskat Öland skulle mista
mycket av sin särprägel och innebära en försämrad natur-, kultur- och turistmiljö.
Vi vill därför att frågan om sockerproduktionen på Öland skall ses utifrån
en helhetssyn på ön. En nedläggning skulle innebära stora konsekvenser för
sysselsättning, social service, turism och naturmiljö och eventuella samhällsekonomiska
vinster av sådana åtgärder skulle inte stå i rimlig proportion till
skadorna. Vi vill därför kräva att den av statsmakterna vid ett flertal tillfällen
fastslagna målsättningen, att en minskning av sockerbetsodling och sockerproduktion
inte fick drabba Öland eller Gotland där odlingens betydelse för
sysselsättning och samhällsutveckling är störst, lägges som grund för ett lång
siktigt beslut att sockerbetsodling och sockerproduktion på Öland skall bibehållas.
Vi vill redovisa följande synpunkter på olika frågeställningar som diskuterats
i de olika utredningarna.
Produktionsförutsättningar i odlingsledet
Enligt vår uppfattning ger materialet i utredningen från statens jordbruksnämnd
vid handen att det är på Öland som sockerbetsodlingen har den
högsta relativa lönsamheten. Växtodlingskalkyler visar att sockerbetsodlingen
på Öland har en lönsamhet som överslagsmässigt överskrider alternativa
grödor med ca 3 500 kronor per hektar. Det innebär för Mörbylångabrukets
4 200 hektar cirka 15 milj .kr. årligen i ökade intäkter mot om alternativa
grödor som höstvete, raps, råg eller korn hade odlats. Det torde inte vara
orealistiskt att beräkna att det öländska jordbruket i förlorat täckningsbidrag,
i minskat arbetskraftsutnyttjande och i omställningskostnader för maskiner
årligen skulle förlora cirka 30 milj.kr. per år på en övergång från sockerbetor
till alternativ produktion på lika stor åkerareal. Samtidigt visar jordbruksnämndens
kalkyler att i delar av Skåne rapsen är överlägsen sockerbetorna.
Även höstvete och råg visar i Skåne god konkurrenskraft gentemot
sockerbetorna. Sockerbetornas särställning på Öland beror helt på alternativgrödornas
väsentligt lägre avkastning än i de andra odlingsområdena.
Vi vill vidare uppmärksamma tre andra faktorer av betydelse nämligen
växtföljdsfrågan, sambandet sockerbetsodling och animalieproduktion samt
kväveläckaget.
Sockerbolaget rekommenderar att betor ej bör förekomma oftare än vart
fjärde år på ett och samma skifte men att när oljeväxter ingår i växtföljden
odlingen bör ske med ännu längre mellanrum. Trots detta synes sockerbolaget
anse att det är fullt möjligt att rymma hela betarealen under de tre sydligaste
brukens odlingsområden (Jordberga, Köpingebro och Örtofta). Vi vill
understryka vad Sveriges Betodlares Centralförening anfört om att en sådan
koncentration av odlingen ökar risken för växtföljdssjukdomar eftersom det
kan innebära att vissa företag odlade sockerbetor vart tredje år. Skulle odlingsintresset
minska skulle dessa problem ytterligare kunna förvärras. Ett
bibehållande av sockerbetsodlingen på Öland och Gotland reducerar starkt
riskerna för ökade växtföljdssjukdomar till följd av en för stark koncentration.
Ur miljösynpunkt är det en fördel om sockerbetsblasten kan tillvaratas
och användas som foder. Andelen sockerbetsodlare med utfodring av biprodukter
i Mörbylånga odlingsområde är 59 % mot 45 % i genomsnitt, och
andelen sockerbetsodlare med animalieproduktion och utfodring är 76 % i
Mörbylånga mot 61 % för det totala antalet sockerbetsodlare. Utifrån dessa
utgångspunkter är Mörbylånga odlingsområde gynnsamt ur miljösynpunkt.
En koncentration av odlingen till sydvästra Skåne skulle givetvis ytterligare
reducera utfodringen med biprodukter.
I Kalmar län, fram för allt på Öland, är djurhållningen intensiv. Sockerbetsodlingen
bidrar i dessa bygder till att skapa en sund balans mellan tillgång
på stallgödsel och sockerbetornas höga krav på tillgänglig växtnäring.
Mot. 1989/90
Jo218
11
För att förbruka kväveinnehållet i flytgödsel fordras väsentligt större arealer
vårsäd än sockerbetor. Minskar sockerbetsarealerna måste vårbruket ske
under kortare tid. Tvingas man sprida stora mängder stallgödsel tidigt på våren
ökar risken för att spridningen sker vid olämplig tidpunkt med läckage
och stora körskador som följd. Sockerbetor har lång vegetationsperiod och
tar upp växtnäring långt in på hösten. Kväveläckaget blir därför minimalt.
En ökad odling av spannmål på motsvarande areal skulle leda till betydande
försämring ur miljösynpunkt. Med de speciella miljöförhållanden som råder
på Öland skulle därför en nedläggning av sockerbetsodlingen orsaka stora
skador.
Transporter
Kostnaderna för transporter av sockerbetorna från Mörbylångadistriktet till
de skånska sockerbruken blir mycket stora, oavsett om det sker på lastbil
eller som sjöfrakt. Vid så kraftiga kostnadsökningar torde all sockerbetsodling
i Mörbylångadistriktet bli olönsam. Om sockerbruket i Mörbylånga
läggs ner innebär det därför en överhängande risk för att hela sockerbetsodlingen
i Kalmar län upphör.
Miljöpåverkan från industriledet
Utredningen hävdar att Mörbylånga sockerbruk intar en särställning vad gäller
utsläpp i vatten. Också vi anser att utsläppen från Mörbylånga sockerbruk
i Kalmarsund är för höga och därför bör minskas. Utsläppsfrågorna är
dock hanterbara. Kraven på reducering av utsläpp av syreförbrukande substans
måste dock ställas lägre när det är frågan om utsläpp till Östersjön än
till en mindre recipient i Skåne. Det borde därför gå att få till stånd en tillräckling
reducering av utsläppen utan att genomföra en fullständig slutning
av svärn- och tvättvattensystemet. Koncessionsnämnden för miljöskydd har
beslutat om en utredning för att utröna om det inom befintliga dammsystem
går att anordna längre gående resning genom utökad luftning. Investeringskostnaderna
för ett sådant alternativ torde bli betydligt lägre än för en fullständig
slutning av vattensystemet. Vi anser att målet därvid bör vara att nå
minst 50 % reduktion av nuvarande mängder och i vart fall, som riktvärde,
komma ner under en utsläppsnivå av 150 ton BOD (Biological Oxygen Demand)
7 per kampanj. Viss reduktion av närsaltsutsläppen kommer därvid
även att ske.
Övrigt
Öland är ur naturvårdssynpunkt ett säreget och särpräglat landskap av stort
naturvärde ur rikssynpunkt. Hit hör bland annat Stora alvaret och strandängarna.
För att alvaret och ängarna skall kunna bibehålla sin särprägel och
stora naturvärden krävs att avbetning sker med boskap.
Mer än hälften av de djurhållande sockerbetsodlarna inom Mörbylångaområdet
har enbart storboskap i sin djurhållning. Det finns därför ett direkt
samband mellan de storboskapshållande betodlarna och förutsättningarna
för att bibehålla det öppna öländska landskapet. En avveckling av be
Mot. 1989/90
Jo218
12
todlingen inom Mörbylångaområdet skulle få konsekvenser ur naturvårdssynpunkt.
Utan boskapsbetning kan värdefulla naturområden snabbt växa
igen.
Endast i ett avseende har Mörbylångabruket en nackdel ur miljösynpunkt
i förhållande till de övriga bruken nämligen vad gäller utsläpp i vatten av
syreförbrukande substans. Det är helt logiskt att kraven på de skånska bruken,
som alla ligger i inlandet, ställts mycket hårdare eftersom redan små
utsläpp av syreförbrukande organisk substans i de små recipienterna skulle
vålla mycket stor skada. Mörbylångabrukets utsläpp långt ut i Kalmarsund
är dock för höga men förslag har lagts hur utsläppen skall kunna halveras
utan krav på slutet vattensystem. Även om de slutligt fastställda miljökraven
skulle komma att bli strängare och därmed investeringskostnaderna högre
bör det vara sockerbolagets skyldighet att genomföra erforderliga upprustningar
av Mörbylångabruket. Sockerbolaget har nämligen verkat på en genomreglerad
marknad som ett renodlat monopolföretag. Särredovisning för
de olika bruken har skett utan såväl tidigare vinstmedel från produktionen i
Mörbylånga liksom statsmakternas regionalpolitisk! betingade stöd för detta
bruk har gått in i bolagets totala resultaträkning. Sockerbolaget har årligen
genomfört betydande investeringar men dessa medel har tillförts de återstående
sockerbruken i Skåne där under årens lopp genomgripande strukturomvandling
har vidtagits. Mot denna bakgrund borde sockerbolaget med sin
monopolställning ha skyldighet att iaktta regionalpolitisk! ansvar även utan
strikt kostnadstäckning vid smärre avsteg från ur företagsekonomisk synpunkt
optimal allokering.
Alternativet till nedläggning av sockerbruket i Mörbylånga är en nedläggning
av bruk i Skåne. En sådan nedläggning eventuellt kombinerad med viss
arealreduktion kommer knappast att få märkbara sysselsättningseffekter i
det folktäta landskapet. Några konsekvenser för serviceförsörjningen behöver
ej befaras. Det är därför uppenbart att de regionalpolitiska konsekvenserna
av en sysselsättningsreducering är väsentligt lättare att hantera i Skåne
än på Öland.
Statsmakterna har vid ett flertal tillfällen under senare år fastslagit att en
minskning av sockerbetsodling och sockerproduktion ej får drabba Öland
och Gotland, där odlingens betydelse för sysselsättning och samhällsutveckling
är störst. Det har inte inträffat någonting som ger anledning till att ändra
denna grundläggande målsättning. Vi får därför bestämt kräva att sockerbruket
i Mörbylånga skall bevaras och att sockerbetsodlingen i Kalmar län
skall bestå i nuvarande omfattning. Det är också nödvändigt att statsmakternas
och sockerbolagets grundsyn på sockerbetsodlingens roll för Öland materialiseras
i ett långsiktigt beslut som icke ideligen kan ifrågasättas utan skapar
betingelser för en långsiktig planering för samhällsorgan, odlare, anställda
och Sockerbolaget.
Även beredskapssynpunkter talar starkt mot en koncentration av hela den
svenska sockerproduktionen till Skåne. Redan nu försvåras planläggningen
av försörjning av livsmedel vid krigsläge av den mycket starka koncentrationen
till Skåne av sockerbetsodlingen som även kan få konsekvenser för viss
animalieproduktion, vilket skulle mycket starkt förstärka dessa tendenser.
Mot. 1989/90
Jo218
13
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om att sockerbruket i Mörbylånga med tillhörande od
lingsområde av regionalpolitiska skäl skall vara kvar i nuvarande omfattning,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
i övrigt anförts om sockernäringens framtid.
Stockholm den 23 januari 1990
Stig Alemyr (s)
Birger Rosqvist (s)
Lena Öhrsvik (s)
Bertil Danielsson (m)
Bengt Kronblad (s)
Arne Andersson (s)
i Gamleby
Marianne Jönsson (c)
Ewy Möller (m)
Agne Hansson (c)
Ingrid Hasselström Nyvall (fp)
Mot. 1989/90
Jo218
14