Motion till riksdagen
1989/90:Fi74

av Olof Johansson m.fl. (c)

Mot.

med anledning av prop. 1989/90:150Förslag till 1989/90

slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret Fi74

1990/91, m.m. (kompletteringsproposition)

Innehållsförteckning

Den internationella bakgrunden 3

De närmaste åren 3

1990 3

Konsekvenser för Sverige 4

Den svenska bakgrunden 4

1970- och 1980-talens utveckling 4

Nuläget 8

Regeringens ekonomiska politik 12

1980-talets bakgrund 12

Åtstramningspaketet 1989 12

Krispaketen 13

Regeringens handlingsprogram 14

Skattereformen 14

Momshöjningen 15

Lagfäst sjuklön 16

Sänkt barnbidragshöjning 16

Uppskjuten föräldraförsäkring 16

Kommentarer till vissa övriga förslag 17

Centerns ekonomiska politik 17

En hållbar utveckling 17

Inriktning 18

Medellång sikt 18

Kort sikt 19

Ökat hushållssparande 20

Inledning 20

Personliga investeringskonton 21

Sparavdrag 22

Allemanssparande! 23

Aktiefonderna 23

Främjande av investeringar 23

1 Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi74

Inflationsbekämpning och lönebildning 24 Mot. 1989/90

Rättvis skattereform 25 Fi74

Inriktning av reformen 25

Analys av reformen 26

Effekter av centerns skatteförslag 27

Strukturella åtgärder 27

Den offentliga sektorn 27

Regional balans 28

Arbetsfrämjande åtgärder 28

Infrastrukturella satsningar 29

Penning- och valutapolitiken 29

Penningpolitiken 29

Valutapolitiken 30

Övriga frågor 31

Avgifter för statliga lånegarantier 31

Folkbokföringsreformen 31

Budgetpolitiken 32

Centerns budgetalternativ 32

Kommunal ekonomi 32

Inledning 32

Kommunal skatteutjämning 33

Överläggningar mellan stat och kommun 33

Neutralt utfall av skattereformen 34

Hemställan 34

2

Den internationella bakgrunden
De närmaste åren

Den internationella ekonomin har de senaste sju åren präglats av en stark
konjunktur. Tillväxten bromsades något under 1989, och denna utveckling
väntas fortsätta också under innevarande år. Produktionsökningen väntas
för OECD-länderna stanna på 2,3-2,7 %. Nästa år väntas aktiviteten åter
stiga. Internationella Valutafonden (IMF) gör bedömningen att tillväxten
inom OECD kommer att stiga till 3 % under 1991. Den bedömning som flertalet
experter gör pekar på en uppåtriktad tendens under 1991. Här kan konstateras
att föreliggande proposition gör en mer pessimistisk bedömning av
den internationella konjunkturen-regeringen räknar med oförändrad BNPutveckling
i OECD under 1991.

1990

Flertalet bedömare förväntar sig som ovan nämnts att tillväxten mattas något
under innevarande år. 1990 blir ett mellanår-även om avmattningen på
inget sätt väntas bli dramatisk.

I samtliga de tre stora länderna (USA, Japan, Västtyskland) sker förändringar
som gör att den internationella konjunkturen blir något mer osäker
och att aktiviteten bromsas upp. Av dessa länder väntas USAs ekonomi försvagas
mest.

I USA ledde höga räntor och en stark dollar till att förbättringen av handelsbalansen
bromsades upp under 1989. Den strama penningpolitiken i sin
tur har bedrivits för att få ner den relativt höga inflationen. Till följd av
denna strama politik väntas efterfrågan och tillväxten sjunka under innevarande
år. En svagare dollar och en god efterfrågan, inte minst från den europeiska
marknaden, kan dock leda till en snabbare tillväxt och en förbättrad
utveckling av externbalansen på längre sikt. En balanserad finanspolitisk åtstramning
torde då vara nödvändigt för att inte inflationen ånyo skall ta fart.

Den japanska ekonomin fortsätter växa i snabb takt. Också här väntas
dock en viss uppbromsning under innevarande år. Den långa högkonjunkturen
har medfört stigande inflation och en viss överhettning. Yenen har försvagats
vilket ytterligare förstärkt inflationstendenserna. Oro på de finansiella
marknaderna har förmärkts och lett till fallande aktiekurser. Penningpolitiken
har stramats åt, vilket medför en svagare aktivitet under innevarande
år. Sammantaget pekar dock mycket på att de skisserade tendenserna
kommer att bestå under året.

Den pågående processen mot en återförening mellan de bägge tyska staterna
utgör ett kritiskt moment i den västtyska ekonomin. Utfallet av den
nyligen överenskomna valutaunionen kommer att påverka hur den tyska
ekonomin utvecklas. Faktiska kostnader och farhågor i samband med integrationen
har medfört en räntehöjning i västtysk ekonomi. Styrkan i den
västtyska ekonomin talar dock för att integrationen kommer att klaras utan
allför stora störningar i ekonomin. Eftersom den inhemska efterfrågan väntas
stiga, inte minst mot bakgrund av integrationen med Östtyskland, torde
förutsättningar finnas för en ökad export till de tyska staterna och, samman

Mot. 1989/90

Fi74

1* Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fi74

hängande därmed, en viss utjämning av obalanserna mellan USA, Japan och
Västtyskland. Tillväxten väntas ligga kvar på en oförändrat hög nivå. På sikt
kan tillväxten stiga än mer och bli en motor för världsekonomin, men framför
allt för den europeiska ekonomin.

1 Västeuropa exklusive Västtyskland väntas sammantaget en dämpning inträda.
Allmänt bedrivs en stram penningpolitik i syfte att dämpa inflationen.
Storbrittanniens ekonomi väntas försvagas ytterligare, med svag tillväxt, underskott
i bytesbalansen och hög inflation.

De omvälvande politiska förändringarna i Östeuropa och Sovjetunionen
kan på sikt få betydelse också för den allmänna internationella konjunkturutvecklingen.
I det korta perspektivet torde dock endast utvecklingen i Östtyskland
ha en sådan påverkan.

Tillväxten i våra nordiska grannländer väntas vara fortsatt svag, och sammantaget
väntas en ytterligare dämpning under innevarande år. Störst väntas
förändringen bli i Finland, som haft en mycket hög tillväxt de senaste
åren men som nu stramat åt finans- och penningpolitiken.

För utvecklingsländerna blev föregående år sämre än väntat. Möjligheten
till ekonomisk utveckling bromsas av strukturella faktorer såsom analfabetism,
svag hälsa, svagt utvecklad industri och infrastruktur etc. Priserna på
flera viktiga råvaror sjönk under fjolåret. Den höjda internationella räntenivån
ger samtidigt ökade bekymmer för de kraftigt skuldtyngda länderna. Internationella
valutafonden och världsbanken kan här spela en mer aktiv roll
genom att stödja frivilliga uppgörelser om skuldsanering. Fondens kapital
för lån till utvecklingsländerna och Östeuropa har dessutom utökats vilket
ger ett ökat, om än alltför begränsat utrymme för kreditgivning.

Av betydelse för världskonjunkturen är oljeprisets utveckling. Priset har
fallit under våren. Efter OPECs nyligen ingångna avtal väntas priserna stabiliseras.

Konsekvenser för Sverige

Sammantaget bör den internationella konjunkturutvecklingen de närmaste
åren ge positiva möjligheter för Sverige. Den internationella efterfrågan
hålls uppe vilket ger möjligheter för svensk export. Detta inkluderar också
en ökande efterfrågan till följd av investeringsbehov i Östeuropa. Skillnaderna
mellan Sverige och konkurrentländerna vad gäller pris- och kostnadsutvecklingen
innebär dock en risk för fortsatt urgröpning av den svenska
konkurrenskraften och därmed tappade marknadsandelar. Såvida inte skillnaderna
i pris- och kostnadsutveckling kan nedbringas riskerar Sverige att gå
miste om de möjligheter en fortsatt stark internationell konjunktur innebär.

Den svenska bakgrunden
1970- och 1980-talens utveckling

Det är nu möjligt att summera 1980-talet för svenskt vidkommande. Den
internationella situationen har sedan 1983 inneburit högkonjunktur. Det är
i denna högkonjunktur Sverige som exportberoende industrination levt och

Mot. 1989/90

Fi74

4

verkat. Det är mot denna bakgrund den socialdemokratiska regeringens gö- 19^9/90

randen och låtanden 1982-1990 skall utvärderas. De icke-socialistiska regeringarnas
insatser 1976-1982 skall på motsvarande sätt ses mot bakgrund av
den internationella lågkonjunktur som under dessa år var förhärskande.

I propositionen beskrivs utvecklingen av svensk ekonomi under rubriken
”1980-talets framsteg". Det vore lätt att polemisera mot regeringens beskrivning
på en råd punkter. Vi nöjer oss emellertid med att konstatera dels att
föredragande statsråd i vanlig ordning knappast nämner de parametrar vilka
utvecklats på ett mindre gynnsamt sätt i förhållande till vår omvärld, dels att
beskrivningen dock blivit något mer nyanserad och modest i förhållande till
vad den varit tidigare. Det senare märks inte minst av att regeringens beskrivning
av ”1980-talets framsteg” numera ryms på mindre än en halv sida
i propositionen.

Nedan redovisas en jämförelse mellan 1970- och 1980-talet dels verbalt,
dels med faktisk utveckling av viktiga ekonomisk-politiska parametrar.

Enligt vår uppfattning innebar 1970-talet i flera avseenden en stark utveckling
av svensk ekonomi. Den svenska utvecklingen under 1970-talet var
framför allt en följd av den internationella konjunkturutvecklingen, men
samtidigt hävdade sig den svenska ekonomin väl internationellt sett.

1980-talet har däremot inneburit dels att Sverige, trots en mycket lång internationell
högkonjunktur, halkat efter i förhållande till konkurrentländerna,
dels att den svenska regeringen inte förmått utnyttja högkonjunkturen
till att komma till rätta med de problem, framför allt av strukturell art,
som finns i den svenska ekonomin.

1970-talet präglades i Sverige bl.a. av:

- Lågkonjunktur

- Oljeprischocker

- Höga pris- och lönekostnadsökningar i förhållande till vår omvärld

- Upprepade devalveringar

- Kris och strukturomvandling i en rad svenska industrigrenar

- Ökande budgetunderskott

- Bytesbalansunderskott

- En internationellt sett låg arbetslöshet

- En produktivitetsökning i ekonomin på sammanlagt 30 %

- En genomsnittlig tillväxt på 2,4 % per år

- Ett skattetryck vid decenniets utgång på ca 49 %

1980-talet har i Sverige bl.a. präglats av:

- Högkonjunktur

- Oljeprisfall

- Höga pris- och lönekostnadsökningar i förhållande till vår omvärld

- Två stora devalveringar i decenniets början

- Dollarkursfall

- Höga priser för svenska exportvaror

- Förbättrat budgetsaldo för staten

- Bytebalansunderskott

- En internationellt sett låg arbetslöshet

- En produktivitetsökning i ekonomin på sammanlagt 10 %

5

- En genomsnittlig tillväxt på 2,0 % per år

- Ett skattetryck vid decenniets utgång på ca 57 %

Det kanske främsta problemet för Sverige under såväl 1970- som 1980-talet
har varit att pressa ned kostnadsökningarna till omvärldens nivå. 1973-74
bedrevs en expansiv politik i syfte att överbrygga den internationella lågkonjunkturen.
Vinsterna steg liksom investeringstakten. Följden blev inflationstryck
och krav på stora löneökningar. 1974-76 ökade företagens lönekostnader
med 40%. En försämrad produktivitet kombinerat med den oljeprischock
som inträffade 1973 borde inneburit en anpassning nedåt av reallönerna.
Istället skedde motsatsen. Sverige hamnade därmed i en allvarlig
kostnadskris.

Men också under 1980-talet har den svenska pris- och lönestegringstakten
överstigit våra konkurrentländers. Detta har berott på en rad orsaker. För
höga nominella lönelyft har bl.a. haft sin grund i starka fackliga organisationer,
höga marginalskatter och, speciellt under senare delen av decenniet, en
utbredd arbetskraftsbrist. Inflationen i Sverige har alltsedan 1982 legat betydligt
över OECD-genomsnittet. Regeringens inflationsmål har missats lika
regelbundet som de återkommit i finansplaner och kompletteringspropositioner.

Under hela 1980-talet har således den svenska kostnadsstegringen överstigit
våra konkurrentländers. Detta har fortlöpande gröpt ur landets konkurrenskraft.
Istället för att anpassa reallönerna nedåt har man vidtagit upprepade
devalveringar. Efter de senaste devalveringarna, 1981 och 1982, på
sammanlagt 24 % sjönk landets relativpriser och steg de internationella
marknadsandelarna. Sedan dess har emellertid utvecklingen åter gått i motsatt
riktning. Tillväxten har under större delen av 1980-talet varit konsumtionsledd.
Hög privat konsumtion, lågt hushållssparande och höga nominella
lönelyft har inneburit att importen stigit snabbare än exporten. Landet
har fått underskott i betalningsbalansen gentemot utlandet. Detta har varit
särskilt tydligt under senare delen av 1980-talet. Handelsbalansen har gått
med överskott tack vare stark utveckling av världshandeln, sjunkande oljepriser
och höga priser på svenska exportvaror. Dessa för landet gynnsamma
omständigheter har emellertid nu avklingat eller bortfallit. Den ackumulerade
effekten av stigande relativpriser har samtidigt på allvar börjat göra sig
gällande. Detta medför att bytesbalansen nu uppvisar en kraftigt nedåtriktad
trend.

Den socialdemokratiska regering som tillträdde efter regeringsskiftet 1982
inledde sin ekonomiska politik med en 16-procentig devalvering. Vi konstaterar
att den socialdemokratiska politiken alltsedan dess präglats av oförmåga
att komma till rätta med pris- och kostnadsutvecklingen, vilket lett till
att utsikterna för den svenska ekonomin på kort sikt nu är mycket svaga.
Resultatet borde kunnat vara ett annat efter den mycket långa internationella
högkonjunktur som förevarit.

Vi har ovan redogjort för en rad samhällsekonomiska faktorers utveckling
under 80-talet. Dessa faktorer kan emellertid också översättas i konsekvenser
för fördelnings-, regional- och industripolitik. Vi kan sålunda konstatera
att den socialdemokratiska regeringens ekonomiska politik medfört att:

- inkomst- och förmögenhetsskillnaderna ökat

- de regionala obalanserna och skillnaderna har ökat

- småföretagen har missgynnats

- näringslivsstrukturen stagnerat.

Devalveringen 1982 ledde, som alla devalveringar gör, till att hushållen tappade
köpkraft. Exportindustrins vinster steg däremot kraftigt. Den samtidiga
internationella konjunkturuppgången ledde till att börserna världen
över fick ett uppsving. Reallöneutvecklingen för de svenska löntagarna har
varit svag, medan de reala börskurserna stigit mycket kraftigt.

En hög inflation har under samma period omfördelat förmögenheter från
sparare till låntagare. Skattesystemet har dessutom premierat låntagande eftersom
stora skuldräntor möjliggjort att få ner skatten avsevärt. Inflation
och bostadsbrist har lett till att många gjort stora realisationsvinster medan
andra varit helt utan bostad. Framför allt ungdomar har drabbats av bostadsbristen.

Staten har under 1980-talet sparat i den offentliga sektorns utgifter. Det
har inte i första hand skett genom en neddragning av administration och
myndigheter utan framför allt genom neddragningar i de löpande utgifterna
inom den offentliga sektorns centrala välfärdsstjänster. Det gäller vården
där långa köer uppstått på många håll. Det gäller skolan där nödvändiga reparationer
underlåtits och läromedlen försämrats. Brister i barnomsorgen
har lett till stora orättvisor mellan dem som har plats och dem som inte har.
Hanteringen av och oförmågan att förnya den offentliga sektorn har således
också den lett till ökade samhällsklyftor under 1980-talet.

Ett tecken på att den socialdemokratiska politiken lett till ökade klyftor
är att antalet socialbidragstagare kraftigt ökat. Antalet arbetsskadade har
tredubblats under 1980-talet.

Den socialdemokratiska regeringens politik har ökat de regionala obalanserna.
Smärre förbättringar i skogslänens befolkningsutveckling har kommit
de senaste åren till följd av den allmänna konjunkturutvecklingen. Dessa
förbättringar har dock kommit sent i högkonjunkturen, varför en konjunkturavmattning
riskerar att återigen försämra befolkningsutvecklingen i de
glest befolkade länen. Kommunalskatterna återspeglar också den förda regionalpolitiken.
Skillnaderna i kommunalskatt mellan högsta och lägsta uttag
är nära 7 kr. per beskattningsbar hundralapp. Människor i kommuner
med lägst genomsnittlig inkomst betalar de högsta kommunalskatterna.

Den socialdemokratiska regeringens politik har missgynnat småföretagen
och försvårat en utveckling av näringslivsstrukturen. Vinsterna i storföretagen
har varit mycket kraftiga medan små- och egenföretagen haft en betydligt
långsammare vinstutveckling. Skattesystemets effekter i form av inlåsning
av vinster och hög beskattning av utdelade vinstmedel gjorde storföretagen
överlikvida och stimulerade till fusioner och uppköp snarare än egna
investeringar. Utvecklingen inom de högteknologiska branscherna har därför
släpat efter den internationella utvecklingen. Basindustrin har dock varit
framgångsrik och har även på ett effektivt sätt utnyttjat ny teknik. Sverige
har i dag en industristruktur som uppvisar en internationellt sett låg andel
högteknologi. Detta gör oss mer priskänsliga och dessutom dåligt rustade för
framtiden.

Mot. 1989/90

Fi74

Nuläget Mot. 1989/90

Medan den internationella konjunkturen avmattas något under innevarande
år men enligt flertalet prognoser vänder uppåt igen 1991, kommer den
svenska ekonomin att fortsätta att försvagas om inte den ekonomiska politiken
läggs om i rätt riktning.

Utsikterna för den svenska ekonomin har försämrats ytterligare såväl i
förhållande till vad som redovisades i årets finansplan som till av regeringen
därefter framlagda ekonomisk-politiska propositioner. Den svenska konjunkturen
har nu definitivt vänt nedåt.

Ett alltför högt kostnadsläge i förhållande till konkurrentländerna har
medfört att den svenska industrikonjunkturen försvagats. Detta medför under
innevarande år bl.a. en minskad ökningstakt för exporten, en försvagning
av handelsbalansen och en svag utveckling av investeringarna. Räntorna
har visserligen kunnat sänkas något den senaste tiden, samtidigt som
prognoser pekar på att industrins orderingång efter en markant nedgång kan
komma att stabiliseras under de närmaste kvartalen. På längre sikt pekar
emellertid samtliga indikatorer på en fortsatt försvagning av konjunkturen.

Mot bakgrund av detta anser vi inte idag att det på samma sätt som tidigare
är befogat med en åtstramning av den totala efterfrågan. Vår syn på den ekonomiska
politik som bör bedrivas utvecklas närmare längre fram.

Den försvagade konjunkturen innebär en dämpning av ekonomin. Överhettningen
på arbetsmarknaden kan avta. Samtidigt kan det höga inflationstrycket
dämpas, förutsatt att löneavtalen träffas på en ansvarsfull nivå.

Också importen kan på sikt komma att dämpas.

Mot en sådan anpassning i början på en konjunkturavmattning talar den
alltför snabba inflationsutvecklingen och kostnadsexpansionen. Även om
kostnadsutvecklingstakten inte helt befinner sig på den nivå som rådde åren
1974-1976 - uppemot 20 % högre än våra konkurrentländer - utgör försämringen
under 1988-1989 dock en relativ kostnadsförsämring på närmare
10 %. De flesta analyser visar nu att Sverige är tillbaka på det relativa kostnadsläge
som rådde före 1982 års devalvering.

Nedan kommenteras de olika nyckeltalen för ekonomin. De bedömningar
som vi gör grundar sig dels på externa konjunkturbedömare såsom konjunkturinstitutet,
bankerna m.fl., dels på egna bedömningar. Prognoserna avser
den utveckling som skulle bli fallet vid ett fullföljande av regeringens ekonomiska
politik.

Timlönerna steg under 1989 med närmare 9,5 %. Regeringen bedömer att
lönestegringstakten under innevarande år kan komma att stanna på 8,5 %.

Detta förefaller orealistiskt. De kraftiga nominella löneökningar som drivits
igenom på den offentliga sidan, i kombination med de omförhandlingar som
nu inletts på den privata sidan, pekar inte på att löneutvecklingen dämpas
under innevarande år. Skattereformens prishöjande effekter och svaga ekonomiska
utfall för låginkomsttagare kommer också att leda till kompensationskrav.
Regeringen anför att deras bedömning förutsätter att ”eventuella”
omförhandlingar inte leder till nya påslag, vilket enligt vårt förmenande
mer måste betraktas som en uppmaning till arbetsmarknadens parter
alternativt en förväntningspåverkande utsaga, snarare än en seriös prognos.

Vi bedömer snarare att lönekostnaderna under 1990 stiger med 11-12%. Mot. 1989/90

För 1991 ställer regeringen upp två olika alternativ. I alternativ 1 stiger Fi74
lönerna endast med 3 %, vilket regeringen anger som den nivå som krävs för
att det svenska relativa kostnadsläget skall kunna förbättras. I alternativ 2
stiger lönerna 1991 med ca 8 %. Enligt vår uppfattning finns för närvarande
inget som pekar på att alternativ 1 kan komma att förverkligas. Också den
nivå som anges i alternativ 2 förefaller alltför låg såvida inte ett trendbrott
kan åstadkommas i lönebildningen. I våra kommentarer nedan avser vi med
regeringens bedömning det som följer av alternativ 2.

Regeringen bedömer i föreliggande proposition att handelsbalansen visserligen
försvagas men endast med ca 4 miljarder kr. under 1990. För 1991
räknar man med att handelsbalansen kommer att ligga kvar på samma nivå
som innevarande år. I finansplanen i januari räknade regeringen med att
handelsbalansen under 1990 skulle gå med ett överskott på mer än 22 mil järder
kr. Under våren har således prognosen justerats ner med 10 miljarder
kr. Försämringen blir en följd såväl av försämrad exportutveckling mätt i volym
som försämrade relativpriser. Trots regeringens nedjustering av prognosen
torde handelsbalansen enligt vår uppfattning komma att bli ännu något
sämre. För 1990 torde handelsbalansen stanna på ca 10 miljarder kr. För
1991 räknar vi med att handelsbalansen försvagas än mer.

När regeringen i samband med kompletteringspropositionen 1989 såg sig
föranlåten att lägga fram ett åtstramningspaket trodde man för 1989 på ett
underskott i bytesbalansen på 17 miljarder kr., och motsvarande siffra för
1990. I finansplanen i januari reviderade regeringen ner siffrorna - för 1990
med hela 20 miljarder kr. I föreliggande proposition har regeringen justerat
ner siffrorna ytterligare - dessa är nu närmast chockartat negativa. För 1990
räknar regeringen med underskott på hela 50,7 miljarder kr. För 1991 är prognosen
minus 72,4 miljarder kr. Uttryckt i andel av BNP är underskottet därmed
1990 3,8 % och 1991 närmare 5 %. Detta kan jämföras med de värsta
lågkonjunkturåren under de icke-socialistiska regeringsåren då underskottet
som mest var -3,6 % av BNP.

De komponenter i bytesbalansen som uppvisar den mest negativa utvecklingen
är dels posten resevaluta ingående i tjänstebalansen, dels posten avkastning
på kapital.

Med tanke på resevaluta-postens utveckling är det anmärkningsvärt att regeringen
tillsammans med folkpartiet beslutat höja momsen på hotell- och
restaurangtjänster i Sverige. Detta förslag, som centern motsatt sig, kommer
att gynna svensk turism utomlands och missgynna svensk turistnäring inom
landet. Detta kommer därmed att bidra till ökat underskott i bytesbalansen.

Den negativa utvecklingen under posten avkastning på kapital beror på
stigande upplåning utomlands som en följd av avvecklandet av den svenska
valutaregleringen. Upplåningen beror på ökade svenska direktinvesteringar
utomlands, ökade fastighets- och aktieköp utomlands samt att svenska företag
spekulerat i ränteskillnaderna gentemot utlandet. Regeringen anför att
underskottet hade varit mindre om den återinvesterade vinsten som genereras
utomlands hade registrerats som en pluspost på den svenska bytesbalansen.
Regeringen har tillkallat en utredningsman för att föreslå eventuella
förändringar i den statistiska redovisningen. Enligt vår uppfattning måste 9

snarare intresset fokuseras på varför de svenska företagen inte investerar i Mot. 1989/90
Sverige utan utomlands, varför intresset från utländska företag för att inve- Fi74
stera i Sverige är såpass svagt, varför svenska aktier handlas utomlands istället
för på Stockholmsbörsen och varför vi har en så stor räntedifferens gentemot
utlandet. Den ekonomiska politiken måste inriktas på att förändra förutsättningarna
så att dessa förhållanden förbättras.

Regeringens prognos över bytesbalansen är enligt vår uppfattning på
ungefärligen rätt nivå. Möjligen kan bytesbalansen komma att bli ytterligare
några miljarder försämrad.

Konsumentpriserna har de senaste åren stigit kraftigt. Under loppet av

1989 steg konsumentprisindex (KPI) med 6,7 %.Regeringen beräknar nu
ökningen till 9,8% under loppet av 1990. För 1991 räknar regeringen med
att konsumentpriserna stiger med 9,4%. Statens pris- och konkurrensverk
(SPK) har tidigare beräknat att skattereformen höjer KPI med 2,9 % under
1990. Regeringens prognos står fast vid detta. Eftersom regeringen därtill
föreslår att mervärdeskatten tillfälligt skall höjas med 1 % torde denna effekt
vara underskattad liksom regeringens totala kalkyl för KPI. Enligt vår
uppfattning torde KPI stiga med närmare 3,5 % 1990 och 4 % 1991 som en
följd av skattereformen. Konsumentprisindex inklusive skattereformen
torde stiga med över 10% under 1990. Under 1991 torde ökningstakten för
KPI bli 0,5-1 % lägre. Med centerns alternativa skattereform skulle konsumentpriserna
öka markant mindre än med regeringens alternativ. Konsumentpriserna
inom OECD väntas under 1990 stiga med i genomsnitt 4,5 %
och något mindre 1991. Sverige kommer av allt att döma att ha den snabbaste
utvecklingen av konsumentpriserna inom OECD-länderna och det
enda landet inom OECD med en inflationstakt som överstiger 10% under

1990.

Sysselsättningen är fortsatt hög. Den öppna arbetslösheten var under 1989
i genomsnitt endast ca 1,4%. En viss avmattning i arbetskraftsefterfrågan
sker under innevarande år, men regeringen räknar med att arbetskraftsutbudet
växer långsammare än tidigare år varför uppgången i arbetslöshetstalen
under 1990 endast blir måttlig och arbetslöshetsnivån bedöms hamna på
1,6 %. 1991 räknar dock regeringen med att nivån stiger till 2,3 %. Minskad
orderingång till industrin, lägre tillväxt och högre räntor verkar för en dämpning
av arbetskraftsbristen. Detta motverkas dock av den svaga produktivitetsutvecklingen.
Enligt vår bedömning torde arbetslösheten såväl 1990 som

1991 bli något högre än regeringens bedömning.

Det måste dessutom tas i beaktande att de nämnda siffrorna är genomsnittssiffror
för hela riket. De regionala skillnaderna är bl.a. betydande.

Räknar man därtill de som är i beredskapsarbete eller under arbetsmarknadsutbildning,
har redan för närvarande över 100 kommuner mer än 2,5 %
arbetslöshet.

Räntorna steg kraftigt under hösten 1989. Under våren fortsatte de till en
början att stiga. Höjningarna var en följd av oro och misstro från såväl inhemska
som utländska aktörer beträffande den ekonomiska och politiska utvecklingen.
Den snabba inflationsutvecklingen, inte minst förorsakad av
höjningar av de indirekta skatterna samt en höjd internationell räntenivå låg
också bakom. Riksbanken höjde i mars diskontot och har under våren fort- 10

satt att intervenera för att hålla ränteläget uppe och förhindra valutautflöde. Mot. 1989/90

Under den senaste tiden har penningmarknadsräntorna sjunkit något, men Fi74

den långsiktiga trenden innebär enligt vår uppfattning ett fortsatt alltför högt
ränteläge, inte minst sett mot bakgrund av den allmänna konjunkturutvecklingen.

Regeringen räknar med att den privata konsumtionen stiger i år och nästa
år. Detta är enligt regeringen bl.a. en följd av skattereformen och höga nominella
löneökningar. Sparkvoten väntas samtidigt öka, varför hushållens
disponibla inkomster stiger än mer. Sparkvoten väntas dock under såväl 1990
som 1991 vara fortsatt negativ.

Den reala utvecklingen av lönerna och de disponibla inkomsterna blir
dock betydligt lägre. Enligt vår uppfattning finns flera saker som talar för att
sparkvoten stiger under innevarande år, framför allt de höga räntorna, en
anpassning till avdragsbegränsningarna i samband med skattereformen samt
effekterna av det tillfälliga sparandet. Under 1991 kan dock förbättringen i
sparkvoten komma lägre än den bedömning som regeringen gör. Dels bortfaller
under 1991 ytterligare inbetalningar till det tillfälliga sparandet, dels
innebär skattereformen sådan den föreslagits av regeringen och folkpartiet
flera försämringar för hushållssparande!, bl.a. borttaget sparavdrag.

Regeringen förutspår vidare en dämpning av den offentliga konsumtionen
under 1990 och 1991. Under 1991 är detta en följd av det kommunala skattestopp
som föreslås. Den ökningstakt på 0,4% som prognosticerats 1991
förefaller dock i lägsta laget. Det kommunala skattestoppet utgör ingen heltäckande
garanti för att inte kommunerna finner andra vägar att finansiera
en utgiftsexpansion.

Den mest dramatiska förändringen företer enligt regeringens bedömning
bruttoinvesteringarnas utveckling. Från det att de totala bruttoinvesteringarna
stigit med nära 10% under 1989 och industriinvesteringarna med
16,5 %, väntas de totala bruttoinvesteringarna endast stiga med 3 % innevarande
år och sjunka med 1 % 1991. För industriinvesteringarna är utvecklingen
speciellt allvarlig. Regeringen räknar med att dessa investeringar följer
genomsnittet 3 % under 1990 men att de 1991 sjunker med hela 8 %. Enligt
vår uppfattning finns mycket som talar för att såväl de totala bruttoinvesteringarna
som industriinvesteringarna i själva verket sjunker än mer såväl

1990 som 1991.

Mot bakgrund av den ekonomiska politik som regeringen föreslår kan
sammantaget sägas att det är tveksamt huruvida den privata konsumtionen
och den offentliga konsumtionen kan hållas tillbaka på det sätt som regeringen
räknar med. Samtidigt är det troligt att fallet i investeringarna blir
större än enligt regeringens prognoser.

Tillväxten väntas under 1990 bli så låg som 0,8% enligt regeringens bedömning.
Detta är också det en följd av det höga ränteläget men också av
den momshöjning på 1 % som regeringen föreslår. Under 1991 räknar regeringen
med att tillväxten blir än lägre - bara 0,5 %. Enligt vår uppfattning
kan tillväxten komma att bli än lägre till följd av regeringens förslag. Under

1991 närmar vi oss förmodligen noll-tillväxt. Den svaga tillväxten och den
totala absorptionens utveckling är den viktigaste förklaringsgrunden till den

försämrade externbalansen. Landet fortsätter att konsumera mer än det pro- 11

ducerar.

1** Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fi74

Regeringens ekonomiska politik

Under denna rubrik kommenteras den förda ekonomiska politiken de se
naste åren, med särskild tonvikt på 1989 och 1990.

1980-talets bakgrund

1983 började konjunkturuppgången internationellt. Svensk ekonomi blev så
småningom överhettad. Överhettningen var som störst 1987. Detta år
krävde centern åtstramning i ekonomin. Vi föreslog bl.a. investeringsavgifter
i de överhettade storstadsområdena. Samtidigt ville vi ha stimulanser för
investeringar i icke överhettade områden. Detta var en strategi för lägre inflation
och att ta tillvara tillväxtmöjligheter i hela landet.

Centern behöll sin ståndpunkt 1988. Folkpartiet drev också åtstramning
genom krav på sänkt grundavdrag. Regeringen menade för sin del istället att
läget var sånt att inte ens de utlovade reformerna behövde finansieras.

Regeringen förhöll sig alltså i passivitet inför de ekonomiska problemen.
Väljarna och den egna rörelsen invaggades i visshet om att "den tredje vägens
politik" klarat krisen.

Åtstramningspaketet 1989

Först förra våren, i kompletteringspropositionen, lade regeringen förslag om
åtstramning. Då hade överhettningen redan ställt till stor skada i ekonomin.
Regeringens åtstramningspaket innehöll bl.a. momshöjning, höjda arbetsgivaravgifter
och borttagna livsmedelssubventioner.

Centerns bedömning i detta läge var att en åtstramning var nödvändig. Vi
menade också att en åtstramning fortfarande var möjlig sett i relation till
den förväntade konjunkturcykeln. Emellertid menade vi att de föreslagna
åtgärderna hade fel inriktning såväl samhällsekonomiskt som fördelningspolitiskt.

Vi lyckades förhindra de omfattande och inflationsdrivande skattehöjningar
som regeringen föreslog. Istället medverkade vi till en konjunkturpolitiskt
anpassad åtstramning i huvudsak byggd på personligt sparande och
tillfälliga likviditetsindragningar. Våra principer var att ökat sparande var
bättre än höjd skatt, och att pengarna skulle tas in - strama åt ekonomin,
och därefter senast vid fastställda tidpunkter betalas tillbaka.

Det åtstramningspaket som överenskoms har tjänat sitt syfte. Det tillfälliga
sparandet har stramat åt efterfrågan. Sparandet uppgick under de fyra
månaderna förra året till 3,2 miljarder kr. Arbetsmiljöavgiften bidrar till rehabilitering,
förbättrade arbetsmiljöer och ökat arbetskraftsutbud. Åtgärderna
får effekt också under 1990. Det obligatoriska tillfälliga sparandet omfattar
9-10 miljarder kr. Nettot av övriga åtgärder ger en åtstramande effekt
på 7-8 miljarder kr.

Den ekonomiska utvecklingen har givit oss rätt. Konjunkturutvecklingen
ger inget stöd för dem som i populistiskt syfte drivit en kampanj för att riva
upp delar av åtstramningspaketet.

Mot. 1989/90

Fi74

12

Krispaketen Mot. 1989/90

Turerna i den ekonomiska politiken under våren 1990 söker sin motsvarig- ^i74
het.

Bakgrunden var att klara avmattningstecken började visa sig under det
fjärde kvartalet 1989. Regeringen presenterade en dyster rapport om svensk
ekonomi, dock utan synliga bevis för att man upptäckt avmattningen. Pessimistiska
konjunkturanalyser från banker och liknande presenterades. Räntorna
steg.

Den budgetproposition med finansplan som presenterades i januari innehöll
dock mycket lite substans. Förhoppningarna knöts istället till överläggningar
med arbetsmarknadens parter, och regeringen hotade samtidigt med
åtgärder om löneökningarna skulle komma att bli för höga. Överläggningarna
misslyckades.

Någonstans vid denna tidpunkt försvann också ”den tredje vägens ekonomiska
politik”. Regeringen nämner härefter knappast längre sin så länge omhuldade
strategi.

Efter Haga kom det s.k. ”stoppaketet”. Förslagen byggde på statlig reglering
av ekonomin samt inskränkningar i strejkrätten. Förslaget om lönestopp
röstades ner. Regeringen valde därefter att avgå.

Efter återkomsten i regeringsställning försökte regeringen först med ännu
en diskussionsrunda på arbetsmarknaden. Stoppaketet diskuterades vidare
och regeringen lade också, i proposition 1989/90:114, förslag om höjd alkohol-
och tobaksskatt samt att pris- och hyresstoppet skulle fortsätta att tilllämpas.

Därefter har regeringen ingått en överenskommelse med folkpartiet om
ett åtstramningspaket. Denna överenskommelse medförde bl.a. att socialdemokraterna
i riksdagen i sista stund fick backa från förslaget om förlängd
föräldraförsäkring och tillämpning av pris- och hyresstoppet.

Uppgörelsen med folkpartiet om ekonomisk åtstramning präglar i viss utsträckning
de förslag som föreliggande proposition presenterar i 10 punkter.

Detta kommenteras ytterligare nedan. Här skall dock sägas att flertalet åtgärder
redan finns som yrkanden i riksdagen och i långa stycken överensstämmer
med vad centern föreslagit, det gäller framför allt det som berör
föräldraförsäkringen, semesterveckan, arbetsgivarperioden och pris- och
hyresstoppet.

Ett tecken på den turbulens som rått under våren är att förslaget i propositionen
om höjda egenavgifter i arbetslöshetsförsäkringen drogs tillbaka redan
i samband med presentationen av kompletteringspropositionen. Frågan
skall nu ”utredas”.

Höjd moms är tillbaka som förslag genom uppgörelsen med folkpartiet.

Centerns uppfattning, vilken delas av flertalet ekonomer, är att en momshöjning
i nuvarande konjunkturläge endast tenderar att förstärka problemen i
ekonomin.

Den politiska krisen under våren 1990 har skadat utländska aktörers tilltro
till svensk ekonomi och i viss utsträckning bidragit till att förstärka de allvarliga
bakomliggande ekonomiska problemen.

13

Regeringens handlingsprogram

Regeringen presenterar som nämnts i föreliggande proposition ett handlingsprogram
för ekonomin i 10 punkter. Dessa punkter innefattar bl.a. den
uppgörelse om den ekonomiska politiken som träffats med folkpartiet. Därutöver
några nya förslag samt allmänna resonemang om inriktningen av den
ekonomiska politiken. Detta gör att vi endast finner det meningsfullt att nedan
kommentera vissa valda delar av regeringsprogrammet.

Skattereformen

Skattereformen är regeringens andra stora samarbetsprojekt med folkpartiet.
Regeringen har i pressmeddelande sagt att uppgörelsen med folkpartiet
om den ekonomiska politiken innebär att skattereformen ligger fast. Självklart
påverkas dock reformen av uppgörelsen om åtstramning. Det gäller
bl.a. momshöjning och sänkningen av barnbidragsökningen, vilket kommenteras
närmare längre fram.

Propositionen menar att skattereformen är den enskilda åtgärd som har
störst inverkan på den ekonomiska utvecklingen framöver. Säkerligen är det
på detta sätt. Därmed inte sagt att inverkan är enbart positiv. Enligt vår uppfattning
finns dessvärre mycket som talar för att skattereformen i den utformning
den givits av regeringen och folkpartiet i väsentliga avseenden förstärker
de samhällsekonomiska problemen.

Skattereformen skall bidra till att växla ned det höga svenska pris- och
kostnadsläget och skapa förutsättningar för en bättre externbalans, en ökad
produktivitet och en lägre ränta. Genomförandet av skattereformen måste
så långt möjligt integreras i den övriga ekonomiska politiken. Skattereformens
utformning måste också beakta den rådande ekonomiska konjunkturen.

Skattereformen, sådan regeringen föreslagit att den skall se ut, bidrar till
ökningen av konsumentpriserna med över 3 % för vart och ett av åren 1990
och 1991.

Detta är en följd av den metod man valt för att finansiera sänkningen av
inkomstskatterna. Från centerns sida kritiserar vi valet av finansiering via
mervärdeskatt av flera skäl. Mervärdeskatten slår relativt sett hårdast mot
dem med litet konsumtionsutrymme - det är en dålig finansieringsväg fördelningspolitiskt.
En generellt pålagd och enhetlig mervärdeskatt saknar, inte
minst på miljöområdet, önskvärd styreffekt - bl.a. därför avvisar centern
moms på energi. Mervärdeskattehöjningar får därutöver omedelbar effekt
på konsumentpriserna - det är en dålig finansieringsväg ur stabiliseringspolitisk
synvinkel. Politiskt beslutad inflation via mervärdeskattehöjningar
ovanpå det höga pris- och kostnadsläget i övrigt är enligt vår mening inte
tillrådligt. Av dessa skäl vill vi, i vårt alternativ, vara återhållsamma med den
typen av finansiering.

Förutsättningar för att skattereformen skall leda till sänkt inflation är återhållsamhet
med direkt prishöjande finansieringsmetoder. Vidare måste den
fördelningspolitiska helheten vara sådan att alla samhällsgrupper får del av
skattesänkningarna. Låg- och medelinkomsttagare skall inte vara de som betalar
höginkomsttagarnas skattesänkningar. Det samlade skatteuttaget från

höginkomsttagargrupperna kan inte minska som en följd av reformen, efter- Mot. 1989/90
som den syftar till omfördelning genom totalfinansiering. Ett motsatt förhållande
skulle rubba den samhällsekonomiska balansen och bidra till förstärkta
krav på löne- och transfereringsökningar. I förlängningen kan ett sådant
skeende leda till nya skattehöjningar och att reformen vittrar sönder.

Skattereformens stabilitet är således beroende av det fördelningspolitiska
utfallet.

Ett annat stort samhällsekonomiskt problem är det alltför låga sparandet.

Skattereformens utfall härvidlag är osäkert. Reformens allmänna effekter
till följd av sänkta skattesatser och avdragsbegränsningar för lån torde visserligen
verka för ökat sparande. För småsparare försämras dock villkoren
på flera punkter. Allvarligast är att det föreslås att sparavdraget helt tas
bort.

Skattetrycket har under 1980-talet stigit kraftigt och ligger nu på en nivå
på över 56%. Trots att statsministern uttalat att skattetrycket skall sänkas
har regeringen agerat så att utvecklingen gått i motsatt riktning. Momshöjningen
innebär nu att skatterna höjs ytterligare. Skattereformen riskerar
därtill att innebära överfinansiering, genom att de s.k. dynamiska effekterna
bedöms för låga. Det kan betecknas som symptomatiskt att f.d. finansminister
Kjell-Olof Feldt i ett av sina första framträdanden efter sin avgång säger
att felet med skattereformen är att man inte gjorde något åt det totala skattetrycket.

Uppgörelsen mellan regeringen och folkpartiet om ett ekonomiskt åtstramningspaket
samt skattereformen höjer enligt vår uppfattning skattetrycket.
Bortfallet av den tillfälliga arbetsmiljöavgiften 1991 sker oberoende
av den uppgörelse som träffats mellan regeringen och folkpartiet. Visserligen
innebär kompensationen till arbetsgivarna för den arbetsgivarperiod
som föreslås, och som centern ställer sig bakom, att arbetsgivaravgifterna
sänks. Detta uppvägs dock för företagen av att de får ta över kostnaderna
för sjukförsäkringen de första fjorton dagarna av en sjukdomsperiod. Att
påstå att nettot av dessa åtgärder skulle sänka skattetrycket är endast ett akademiskt
resonemang eftersom följderna för företagen av åtgärderna i princip
blir ett oförändrat kostnadstryck. Därtill kommer momshöjningen och skattereformen
vilket ovan refererats.

Skattereformen ökar också människors bidragsberoende. Rundgången
skatter-bidrag ökar dramatiskt. En självklar samhällsekonomisk strävan
borde istället vara att söka minska denna rundgång.

För att skattereformen på smidigast möjliga sätt skall kunna infogas i den
konjunkturpolitiskt aktuella situationen måste, som vi anfört, utformningen
vara sådan att samvariation med de för närvarande negativa tendenserna i
samhällsekonomin minimeras. Skattereformen i regeringens och folkpartiets
version går stick i stäv med detta.

Centerns förslag till skattereform refereras utförligare längre fram.

Momshöjningen

Regeringen föreslår att uttaget av mervärdeskatt höjs från 19 % till 20 %
från den 1 juli t.o.m. den 31 december 1991. Detta sägs innebära höjda skatter
med 5,7 miljarder kr. budgetåret 1990/91 och med sammanlagt 9,6 miljar- 15

der kr. under hela den tid höjningen skall gälla.

Momshöjningen drabbar låginkomsttagare hårdare än höginkomsttagarna.
Momshöjningen utlöser kompensationskrav i löneförhandlingarna.
Inflationen drivs upp till nya rekordnivåer. KPI stiger i år enligt tidigare beräkningar
med ca 3% enbart till följd av skattereformen. Med momshöjningen
i s—fp-uppgörelsen ökar nu inflationen än mer. Därtill kommer det
inflationsskutt som följer av borttagandet av pris- och hyresstoppet.

Momshöjningen innebär också, som ovan nämnt, en skattehöjning med
närmare 6 miljarder kr. på budgetåret 1990/91.

Centern säger nu - precis som förra året då vi avvisade regeringens momshöjning
- att ökat sparande är bättre än höjd skatt. Sparande främjar investeringar
och förbättrar bytesbalansen utan att driva upp kostnadsläge och
skattetryck.

Lagfäst sjuklön

Regeringen aviserar att den senare tänker föreslå att arbetsgivarna övertar
ansvaret för sjukskrivningar under de fjorton första dagarna av en sjukdomsperiod
(lagfäst sjuklön). Centern har tidigare fört fram detta förslag under
benämningen arbetsgivarperiod. Att regeringen nu beslutat att ge arbetsgivarna
full kompensation via sänkta arbetsgivaravgifter överenstämmer
också med förslag som centern fört fram. Som vi också i tidigare motioner
framhållit måste därtill små- och medelstora företag ges en möjlighet att försäkra
sig bort från kostnadsansvaret. Dessvärre aviseras inget sådant förslag
i propositionen.

Att arbetsgivarna skall få full kompensation för arbetsgivarperioden överensstämmer
som nämnts med vad centern sagt.

Sänkt barnbidragshöjning

Överenskommelsen mellan regeringen och folkpartiet innebär också en
mindre höjning av barnbidragen än vad som tidigare aviserats. Barnbidragshöjningarna
skulle utgöra en direkt kompensation till barnfamiljerna för
skattereformens verkningar. Nu sänks alltså denna kompensation. Åtskilligt
fler barnfamiljer än enligt tidigare beräkningar kommer därmed att förlora
på skattereformen. Genom att centerns förslag till skattereform slår bättre
fördelningspolitiskt, behöver vi inte höja bidragen lika mycket som regeringen
på grund av skattereformen. Beträffande barnbidragen föreslår vi
dock en höjning med 500 kr./år för att kompensera för inflationsutvecklingen
exkl. skattereformen. Detta redovisas utförligt i centerns partimotioner om
skattereformen (mot. 1989/90:Sk434 och mot. 1989/90:Sk96).

Uppskjuten föräldraförsäkring

Genomförandet av regeringens vallöfte om utbyggd föräldraförsäkring
skjuts på framtiden. På liknande sätt har folkpartiet aviserat att man skjuter
på genomförandet av vallöftet om vårdnadsbidrag till alla småbarnsföräldrar.
Centern har sagt nej till utbyggd föräldraförsäkring eftersom vi förordar
vårdnadsbidrag istället. Centern står fast vid att vårdnadsbidrag skall införas

1991. Det är viktigt ur rättvisesynpunkt och bidrar också till att klara efter

Mot. 1989/90

Fi74

frågan på barnomsorg. Enligt vår uppfattning talar inte konjunkturutveck- Mot. 1989/90

lingen för att skjuta upp införandet av vårdnadsbidraget. PJ74

Kommentarer till vissa övriga förslag

- Den av regeringen tillsatta förhandlingsgruppen på arbetsmarknaden
kommenteras under avsnittet "Inflationsbekämpning och lönebildning”
längre fram.

- Vi noterar att regeringen bytt argumentation beträffande förslaget om
prisstopp. Tidigare ansåg man att prisstoppet borde finnas kvar trots att
förslaget om lönestopp fällts av riksdagen. Nu argumenterar man att eftersom
lönestoppet fallit bör inte heller prisstoppet upprätthållas.

- Vi noterar också att regeringen numera anser att investeringavgiften i
Göteborgsområdet endast bör gälla fram till hösten 1990. Detta mot bakgrund
av att en dämpning av överhettningen inträtt i detta område. Centern
sade redan i samband med propositionen i våras (prop. 1989/90:96)
att så var fallet, och vi motsatte oss mot denna bakgrund att avgift nu
infördes i denna region. Verkligheten - och nu även regeringen - ger oss
rätt på denna punkt.

- Vi motsätter oss införande av ett kommunalt skattestopp. Vi motiverar
detta utförligt under avsnittet ”Överläggningar mellan stat och kommun”
och lägger också där ett alternativt förslag.

- Regeringens förslag innebär att resten av utbyggnaden av den sjätte semesterveckan
skjuts på framtiden. Denna skulle ha byggts ut med 2 dagar

1992 och 1 dag 1993. Förslaget överensstämmer med centerns förslag.

- Regeringens förslag såsom det presenterats i propositionen innebär att
statsbidragen till arbetslöshetsförsäkringen sänks. Egenavgifterna ökar.
Överskottet i den fond dit försäkringsmedlen förs ökar med detta belopp.
De som betalar är de fackanslutna - fackavgiften höjs. I samband med
presentationen av propositionen har nu emellertid regeringen meddelat
att frågan skall "utredas”.

- Tidigare har regeringen aviserat att uppgörelsen med folkpartiet innebär
att arbetsskadeförsäkringen görs om, exempelvis genom förlängd samordningstid
mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. Centern har föreslagit
åtgärder med denna innebörd; bl.a. att sjuk- och arbetsskadeförsäkring
slås samman och 100% sjukpenning ges. Förslaget återfinns nu
inte längre i propositionen.

Centerns ekonomiska politik

En hållbar utveckling

Centern vill vidga målen för den ekonomiska politiken. De konventionella
målen har varit full sysselsättning, jämn fördelning, tillväxt, prisstabilitet,
och balans i utrikesaffärerna. De traditionella ekonomisk-politiska målen
täcker inte upp allt det som för centern ingår i begreppet välfärd. Det gäller
människors hälsa, bevarade livsmiljöer, hänsynen till kommande generationer
m.m.

Under den icke-socialistiska regeringstiden infördes på centerns initiativ, Mot. 1989/90

vid sidan av övriga, målet regional balans. Detta har så småningom också ^i74
den socialdemokratiska regeringen tvingats acceptera, även om i socialdemokraternas
argumentation aldrig regional balans blivit fullt jämställt med
övriga mål.

Centern har vidare vid ett flertal tillfällen krävt att god miljö måste bli ett
viktigt mål i den ekonomiska politiken. I samband med åtstramningspaketet
1989 drev centern igenom detta krav och en riksdagsmajoritet ställde sig
bakom yrkandet.

Centern menar att en god miljö är grundläggande i den ekonomiska politiken.
Utan en god miljö kan på lång sikt inte heller övriga mål tillgodoses.

Målet en god miljö måste därför vara överordnat de övriga målen. Den utveckling
av produktionen som är önskvärd för att tillgodose en rad angelägna
samhällsuppgifter måste därför styras och stimuleras så att den blir miljövänlig.

Med målet en god miljö som ledstjärna i ekonomin blir det naturligt att
förespråka styrande punktskatter istället för moms på energi. Vidare blir det
naturligt att tillse att miljökostnader förs in i hushållens och företagens ekonomi,
bl.a. genom miljöavgifter.

Det är också mot denna bakgrund som centern har motionerat om gröna
nationalräkenskaper. Centern har därvid tagit sin utgångspunkt i det mål
som anges av FNs världskommission för miljö och utveckling - nämligen ”en
hållbar utveckling’’. Centern förespråkar införande av dels ett nationalproduktsbegrepp
som tar hänsyn till miljö- och naturresurshushållning, dels s.k.
naturresursräkenskaper, dvs. en kvantifiering av förändringar i miljö- och
naturresurser i icke-monetära enheter (ton, kubikmeter etc.).

Den forskning som hittills bedrivits om tillväxt och miljö har inte resulterat
i att en riksdagsmajoritet föreslagit en konkret tillämpning. Det var så
sent som i början av detta året som regeringen gav långtidsutredningen i uppdrag
att ta fram nationalräkenskaper som tar hänsyn till miljö- och naturresurser.
Enligt vår uppfattning måste detta arbete nu bedrivas skyndsamt.

Detta bör ges regeringen till känna.

Frågan om tillväxt och miljö har förts genom en debatt mellan två skolor;
de som är för tillväxt och de som är emot. Enligt centerns uppfattning måste
tillväxtens innehåll vara i fokus. Förvägrar vi t.ex. utvecklingsländerna en
ekonomisk utveckling inom ramen för den ekologiska balansen, hamnar vi i
en olöslig konflikt mellan miljö och möjligheten att föra människor bort från
svält och sjukdomar. Tillväxten måste istället styras och stimuleras så att den
blir miljövänlig.

Inriktning

Medellång sikt

Långtidsutredningen -90 har nyligen presenterat ett huvudbetänkande med
bilagor beträffande den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt. I likhet
med vad propositionen anger för regeringens del avser vi att återkomma till
riksdagen beträffande centerns förslag till ekonomisk politik på medellång
sikt.

Centern har vid en rad tillfällen under våren redovisat vår syn på det ekonomiska
läget och den ekonomiska politik som bör föras på kort sikt. Det första
tillfället var i slutet av januari då centern lade ett alternativ till regeringens
budgetproposition och finansplan (mot. 1989/90:Fi213). Det andra tillfället
var den 12 februari då centern redovisade ett alternativ till regeringens krispaket
med dess förslag om bl.a. allmänt lönestopp (mot. 1989/90:A21). Det
tredje tillfället var i samband med regeringens proposition 1989/90:114 med
regeringens förslag om höjd alkohol- och tobaksskatt m.m. I och med denna
motion har centern således vid fyra tillfällen under våren redogjort för vår
ekonomiska politik.

I allt väsentligt kvarstår det alternativ som centern redovisat i dessa motioner.
Det finns ingen anledning att här ge en fullständig återblick på alla de
förslag centern lagt med konsekvenser för den ekonomiska politiken. Konjunkturläget
har emellertid i viss utsträckning förändrats. I det följande skall
först beskrivas den inriktning av den ekonomiska politiken vi nu vill se mot
bakgrund av vår syn på det rådande konjunkturläget. Därefter anger vi
några av de åtgärder vi vill se införda för att förbättra det ekonomisk-politiska
läget.

Som vi tidigare i motionen anfört bedömer vi att den internationella konjunkturen
kommer att mattas något under innevarande år, men åter vända
uppåt 1991. Den internationella konjunkturen är trots en nedgång 1990 fortfarande
stark.

Den svenska konjunkturen har däremot vänt och är långsiktigt fallande
såvida inte utvecklingen kan hävas. Centern anser mot bakgrund av detta att
den ekonomiska politiken för närvarande bör ha följande inriktning.

Det faktum att den svenska konjunkturen nu vänt nedåt innebär inte att
det ännu är möjligt att lätta på finanspolitiken. En kraftig generell åtstramning
av den totala efterfrågan utöver de åtgärder som redan beslutats skulle
dock i nuvarande konjunkturläge kunna förstärka konjunkturnedgången.
Finanspolitiken bör vara mer selektiv än tidigare.

Den konkurrensutsatta sektorn bör ges ökat utrymme. Det prognosticerade
fallet i investeringarna bör motverkas genom att näringslivets investeringar
främjas.

Återhållsamhet bör iakttas beträffande de offentliga utgifterna. Det totala
skattetrycket bör inte stiga utan måste, med beaktande av konjunkturen,
sänkas. Höjningar av mervärdeskatten skapar speciella problem för samhällsekonomin
eftersom det driver upp kostnadsläget och skapar fördelningspolitiska
spänningar och kompensationskrav i löneförhandlingarna.
Differentierad moms skall införas med lägre skattesats på nödvändighetsvaror
såsom mat, boende och kultur.

Inom ramen för ett oförändrat eller sänkt skattetryck bör punktskatterna
höjas på miljöskadliga energiråvaror samt miljöavgifter införas. Dessa skattehöjningar
bör bl.a. motverkas genom ett borttagande av momsen på
energi.

Centern anser att ett ökat sparande är nödvändigt - det främjar investeringar
och bytesbalans utan att driva upp kostnadsläge och skattetryck. Ett

ökat sparande ger också en åtstramande effekt på ekonomin. Det ökande Mot. 1989/90
sparandet skall i första hand tillskapas i hushållssektorn. pj74

Brist på arbetskraft förekommer fortfarande på vissa delar av arbetsmarknaden.
Åtgärder för att öka arbetskraftsutbudet är därför fortsatt nödvändiga.

Lönebildning och avtalsrörelser måste reformeras för att möjliggöra samhällsekonomiskt
rimliga avtal.

Oberoende av konjunkturläge bör ett långsiktigt arbete bedrivas för att
vidta de strukturella förändringar som är nödvändiga för att förbättra ekonomins
funktionssätt. Ett fullföljande av en skattereform med en rättvis fördelningsprofil,
en reformerad offentlig sektor, en industripolitik med inriktning
på främjande av högteknologi, investeringar i utbildning och kommunikationer,
samt en politik som tillvaratar hela landets utvecklingsförmåga hör därvidlag
till de viktigaste strukturåtgärderna.

I de offentliga transfereringssystemen måste en utveckling inledas mot
större grundtrygghet och enklare regler med mindre marginaleffekter. Det
gäller bl.a. införande av en höjd grundpension lika för alla samt studielön
för studerande.

I nedanstående avsnitt utvecklar vi vår argumentation och våra förslag beträffande
de delar av den ekonomiska politiken sorn vi för närvarande ser
som extra angelägna. Det gäller:

- Ökat hushållssparande

- Främjande av investeringar

- Inflationsbekämpning och lönebildning

- Rättvis skattereform

- Strukturella åtgärder

Beträffande övriga konkreta förslag i centerns ekonomiska politik hänvisas
till de tidigare nämnda motionerna.

Ökat hushållssparande

Inledning

Regeringen pekar på att man föreslår tre åtgärder i propositionen som ökar
hushållens sparande. Skattereformen, som skapar bättre betingelser för hushållens
sparande och sämre villkor för att låna, är en faktor. Åldersgränsen
i allemanssparandet avskaffas och dessutom föreslår regeringen att pensionssparande
även skall kunna göras genom andra finansiella företag än försäkringsbolag,
t.ex banker.

Regeringen räknar med att dessa åtgärder ger omedelbar verkan även på
kort sikt. Som vi tidigare i motionen anfört innebär dock regeringens förslag
till skattereform att också en rad åtgärder som motverkar ökat sparande införs.
Vi menar dessutom att ytterligare stimulanser måste införas för att höja
den svaga sparkvoten. Vi föreslår mot denna bakgrund:

- Införande av personliga investeringskonton

- Aktiefonder och allemansfonder med möjlighet att placera i icke börsnoterade
företag.

20

Ett högt hushållssparande fyller flera syften. Mot. 1989/90

För det första ger det hushållen ekonomisk trygghet och ökat oberoende Fi74
att ha en stor finansiell buffert.

För det andra ger ett sparande i egen bostad, aktier, vinstandelsfonder och
i eget företag en positiv makt- och ägandespridning i samhället.

För det tredje innebär ett högt sparande i hushållssektorn definitionsmässigt
en lägre konsumtion och därmed minskad risk för överhettning och inflation
som följd.

Centern anser därför att sparande i ekonomin i första hand skall ske i hushållssektorn.

För att öka hushållssparande behövs konkreta åtgärder. Det krävs bl.a.
för att öka lönsamheten för sparande. Centern föreslår att ett program för
ökat sparande och decentraliserat ägande skall tas fram. Målsättningen för
det totala finansiella sparandet bör sättas högt. Överskottet skall i huvudsak
genereras i hushållssektorn. Målsättningen för hushållssparande bör vara
att på sikt få en sparkvot för hushållen på 10 %. Centern har föreslagit detta
i en speciell motion om sparande och decentraliserat ägande.

Vissa av de förändringar i kapitalbeskattningen som föreslås via skattereformen,
bl.a. en enhetlig skattesats på 30%, kopplat till avdragsbegränsningar
för lån kommer förhoppningsvis att ge vissa bidrag till att förbättra
sparandet. Emellertid föreslår regeringen genom skattereformen ävenledes
en del försämrade villkor för sparandet - bl.a. ett slopat sparavdrag och ökad
beskattning bl.a. på allemanssparande. Sammantaget anser vi att sparstimulanserna
inte på långt när är tillräckliga. Vi har därför i samband med
våra motioner om skattereformen föreslagit en rad förändringar. Det innebär
bl.a. ett bibehållet sparavdrag på 1 000 kr. Vi föreslår också införande
av personliga investeringskonton.

Personliga in vesteringskonlon

Avkastning på banksparandet har under den största delen av 1970- och 1980talen
varit negativt efter skatt. Införandet av allemanssparande har sannolikt
inte gett något större tillskott till nettosparandet, utan till största delen
medfört en överflyttning från annat banksparande. Insatser behövs för att
göra målsparande verkligt attraktivt. Centern vill därför införa personliga
investeringskonton.

Följande riktlinjer för personliga investeringskonton bör gälla.

- Personliga investeringskonton införs för långsiktigt målsparande.

- Insättningarna maximeras till ett halvt basbelopp per år och undantas
från beskattning.

- Avkastningen görs skattefri.

- Uttag utan skattekonsekvenser får endast göras till investeringar i permanentbostad
eller i eget företag.

- Beskattningen sker när tillgången avyttras.

- Vid uttag till annan användning sker beskattning omedelbart.

Ett system med personliga investeringskonton kommer att aktivt bidra till
ett ökat enskilt sparande i bank. Det kommer också att bidra till ett ökat
intresse för att starta eget företag samt att äga sin egen bostad.

Detta sparsystem ger till skillnad från allemanssparande ett system för Mot. 1989/90

långsiktigt sparande. Personliga investeringskonton ersätter till viss del det pj74

institutionaliserade pensionssparande^ men samtidigt utgör det ett viktigt
komplement. Systemet kan också bidra till en sundare aktiemarknad med
fler aktörer och en större andel aktier ägda av enskilda och färre via institutioner.
Tillgångarna på det personliga investeringskontot skall inte gå att belåna.
Detta tillsammans med långsiktigheten i sparandet minimerar risken
för skattearbitrage.

Personliga investeringskonton stimulerar till nysparande. Skälet till detta
är att en omflyttning av tidigare sparade och beskattade medel till ett personligt
investeringskonto skulle innebära att man bytte skattefria medel mot
medel med långsiktig skattekredit. Knappast någon skulle agera på detta
sätt, varför investeringskontot kommer att innebära en kraftig stimulans för
nysparandet.

Genom att det personliga investeringskontot kraftigt stimulerar hushållssparande
och därmed minskar konsumtionstillväxten, ges utrymme för investeringar
och en förbättrad bytesbalans.

Det personliga investeringskontot kan också i någon utsträckning stimulera
till ökade arbetsinsatser, eftersom extrainkomster blir skattefria om de
sätts in på personligt investeringskonto. Skattebortfallet för stat och kommun
reduceras därmed eftersom det i detta fall blir extra inkomster som sparas.

Personliga investeringskonton minskar också boendekostnaderna och är
det idealiska bosparandet för ungdomar. Vidare underlättas nyföretagandet.

Centern har i motioner till riksdagen utförligt redovisat investeringskontots
möjligheter och fördelar.

Det bör ankomma på regeringen att verkställa den ytterligare utredning
som kan krävas och snarast återkomma till riksdagen med ett konkret förslag
om införande av personliga investeringskonton, också innefattande ett förslag
till finansiering för de statsfinansiella kostnader som uppkommer på
kort sikt. Målsättningen bör vara att införa personliga investeringskonton
från 1 januari 1991. Yrkandet om detta har framställts i samband med partimotion
om skattereformen.

Sparavdrag

Som ovan nämnts motsätter vi oss att sparavdraget slopas. Som vi i inledningen
till motionen anfört är stimulanser för det privata sparandet mycket
angelägna. Det s.k. sparavdraget är en sådan stimulans framför allt av betydelse
för småspararna med låga eller normala inkomster. En person med
idag låg marginalskatt och som tidigare utnyttjat sparavdraget riskerar att
få höjd skatt på sitt sparande efter skattereformen. Detta är en följd av att
vederbörande ej får någon större nytta av att skattesatsen sänkts till 30 % på
sparandet. Denna risk bör undanröjas. Ett sparavdrag bör enligt vår uppfattning
även i fortsättningen finnas kvar i skattesystemet. Med tanke på att
skattesatsen sänks finner vi en lämplig nivå på avdraget vara 1 000 kr.

22

A Uemanssparandet

Trots en sänkt skattesats på kapitalinkomster bör allemans- och ungdomsbosparandet
även fortsättningsvis ha en lägre skattesats för att stimulera till enskilt
sparande. En skattesats på 20 % anser vi därvidlag vara väl avvägd.

Beträffande allemansfondsparandet har vi härutöver ett komplétterande
förslag. Vi föreslår inrättande av särskilda allemansfonder med möjlighet att
placera i icke börsnoterade företag. Sådana fonder skulle stimulera riskkapitalbildningen
i småföretag. Vi anser att detta ändamål är så angeläget att
denna sparform bör ha en lägre skattesats eller högre ränta än vanligt allemansfondsparande.
För detta talar också att placeringen innebär en högre
risk för den enskilde spararen än vanliga allemansfonder. 1 samband med
partimotionen om skattereformen har vi av regeringen begärt förslag till sådana
allemansfonder. Härvidlag vill vi också hänvisa till en motion centern
lagt i frågan (mot. 1989/90:Sk361).

Aktiefonderna

Dagens riskkapitalmarknad fungerar såvitt avser kapitalbildning åt de stora
företagen men lämnar mycket övrigt att önska när det gäller små och medelstora
företag. Det senaste decenniets avreglering och förnyelse av kapitalmarknaden
har inte inneburit någon nämnvärd förändring för de små och
medelstora företagen. Dessa är hänvisade till den traditionella kreditmarknaden
för att tillgodose sitt kapitalbehov. De små och medelstora företagen
är morgondagens storföretag och de står i hög grad för dynamik och utveckling
av svenskt näringsliv.

Det är mot bakgrund av detta som centern föreslår att åtgärder och stimulanser
vidtas för att skapa förutsättningar för allmänheten till ett ökat sparande
i nya och mindre utvecklings- och tillväxtföretag. Centerns förslag är
att utveckla det nuvarande aktiefondsparandet till att i högre grad gälla icke
börsnoterade aktier. Sådant aktiefondsparande skall enligt centerns uppfattning
åtnjuta en lägre beskattning än övriga aktiefonder. Vi har utvecklat
dessa tankegångar i flera motioner till riksdagen bl.a. mot. 1989/90:Sk361.

För att skapa förutsättningar för ett ökat allmänt sparande i icke börsnoterade
mindre och medelstora aktiebolag bör en rad skattemässiga överväganden
göras.

Främjande av investeringar

I en ekonomi, som den svenska, med en stor konkurrensutsatt sektor är det
viktigt med en hög investeringsnivå. Detta har inte varit fallet de senaste
åren. I samband med valutaavregleringen har detta varit än mer påtagligt då
i hög grad svenska företag investerat i utlandet men investeringar i motsatt
riktning dvs. utländska företags investeringar i Sverige har varit sällsynta.

Centerns förslag att införa personliga investeringskonton, samt möjlighet för
aktiefonder och allemansfonder att placera i icke börsnoterade företag, ökar
den totala investeringsvolymen. Centern har också föreslagit förbättrade
möjligheter för utvecklingsfonderna då det gäller att stödja investeringsverksamhet
(se mot. 1989/90:N58). Vidare har centern föreslagit omfattande
program på det infrastrukturella området, bl.a. 40 miljarder för järnvägsut- 23

Mot. 1989/90

Fi74

byggnad och 1 miljard kr. för förbättring av grusvägar (mot. 1989/90:Al 18, Mot. 1989/90
1989/90:A283). Fi74

Inflationsbekämpning och lönebildning

Den svenska inflationstakten har under 1980-talet hela tiden överstigit jämförbara
länder inom OECD. Inflationen är i Sverige dubbelt eller i vissa fall
tre gånger så hög som i våra viktigaste konkurrentländer. Denna utveckling
urholkar kontinuerligt reallöner och konkurrenskraft. Bytesbalansen försämras.

En rad faktorer har bidragit eller bidrar till den snabba inflationsutvecklingen.
Några av de mest betydande är:

- orättvis fördelningspolitik

- hanteringen av den offentliga sektorn

- bristande regional balans med bl.a. överhettning i storstadsregionerna

- inflationsdrivande skattereform

- den svenska modellens funktionssvårigheter

Den sneda fördelningspolitiken, manifesterad inte minst genom skatteomläggningar
och skattereformer som ger störst utbyte åt höginkomsttagare
bäddar för kompensationskrav från låglönegrupperna. Enligt vår uppfattning
är en rättvis fördelningspolitik också ett verksamt medel för lugn på
arbetsmarknaden och lägre inflation.

Arbetsförhållanden, investeringar och löner inom den offentliga sektorn
har halkat efter näringslivets utveckling. Detta är en följd dels av regeringens
förda svångremspolitik och nedskärningar medelst osthyvelsmetoden,
dels regeringens motvilja mot en genomgripande reformering av den offentliga
sektorn. De offentliganställdas löner har släpat efter lönerna på den privata
sidan. Detta har slutligen givit upphov till strejker och påföljande
mycket kraftiga nominella lönelyft. En annan politik för den offentliga sektorn
hade kunnat undvika denna olyckliga utveckling som kommer just i ett
skede då den svenska konjunkturen vänt nedåt.

Genom en alltför svag regionalpolitik från regeringens sida har följden blivit
regionala obalanser. Detta skapar löneglidning och överhettning på arbets-
och byggnadsmarknaderna i storstäderna och därmed en utveckling
som driver på den allmänna prisutvecklingen i hela landet. En politik för
regional balans - som centern förespråkar - hade motverkat denna utveckling.

Skattereformen som påbörjats 1990 och är tänkt att fullföljas under 1991
driver mycket kraftigt på den allmänna prisutvecklingen. Detta är en följd av
finansieringen med betydande inslag av direkt prishöjande indirekta skatter.

Inflationen stiger på detta sätt med över 3 % per år 1990 och 1991. Arbetstagarsidan
har ej accepterat att dessa effekter av skattereformen avräknas i
löneförhandlingarna. Centerns förslag till skattereform dämpar inflationen
påtagligt i förhållande till regeringens och folkpartiets reformförslag. Under
kommande avsnitt utvecklar vi ytterligare vår kritik mot skattereformens inflationsdrivande
effekter.

Den "svenska modellen” har drabbats av uppenbara svårigheter att uppnå
det samförstånd och de lugna avtalsrörelser som tidigare åstadkommits. Lö- 24

nebildningen och formerna för avtalsrörelserna måste reformeras i grunden. Mot. 1989/90
Detta måste främst ske genom frivilliga överenskommelser mellan arbets- pj74
marknadens parter.

De ansträngningar som gjorts från regeringens sida att via medling och
överläggningar samordna avtalsrörelserna och undvika kompensation för
skattereformens effekter har accepterats av oss. Vi har emellertid uttryckt
skepsis över möjligheterna att lyckas, i vart fall i de tidsperspektiv som angivits.
Den förhandlingsgrupp som regeringen nu tillsatt som medlare på arbetsmarknaden
bör få chansen att slutföra sitt arbete. I detta sammanhang
kan vi dock bara beklaga att regeringen väljer att gå in med förslag till en
momshöjning. En momshöjning i detta läge riskerar bara att öka kompensationskraven
och försvåra samhällsekonomiskt rimliga avtal.

Rättvis skattereform

Inriktning av reformen

Centern har angivit att skattereformen skall främja följande mål:

- Skatt efter bärkraft

- Arbete och företagande

- Sparande och decentraliserat ägande

- God miljö- och resurshushållning

- Sänkning av den totala skattekvoten.

Det förslag som centern lägger fram är i överensstämmelse med dessa mål.

Beträffande reformens huvudinriktning har centern arbetat efter följande
riktlinjer.

Marginalskatterna skall sänkas kraftigt. En ökad likformighet med internationella
förhållanden är nödvändig och uppnås genom reformens inriktning.
Beträffande skatteskalorna skall högsta skattesats för statlig skatt vara
20%, vilket skall uttas över 180 000 kr. i taxerad inkomst räknat i 1991 års
penningvärde. Skatteskalorna, inklusive grundavdraget, skall inflationsskyddas
vilket även skall innefatta ett reallöneskydd. För att förbättra den
fördelningspolitiska profilen skall ett förhöjt grundavdrag medges i vissa inkomstskikt.

Finansieringen skall ske så att låg- och medelinkomsttagarna inte får betala
höginkomsttagarnas marginalskattesänkningar. Reformens fördelningspolitiska
helhet skall således innebära att inkomst- och förmögenhetsskillnaderna
ej skall öka.

Finansieringen skall innebära skärpt beskattning av kapitalinkomster,
breddad bas för inkomster under inkomstslaget tjänst samt viss indirekt beskattning.
Återhållsamhet skall iakttas vid finansiering via beskattning av
nödvändig konsumtion såsom boende, livsmedel och kultur. Särskild återhållsamhet
bör iakttas beträffande finansiering via regressivt verkande mervärdeskatt.
På miljö- och energiområdet skall beskattning ske genom punktskatter.
En differentierad mervärdeskatt skall införas med lägre skattesats
för nödvändig konsumtion. Miljöavgifter införs.

Dagens inkomstslag inkomst av kapital, tillfällig förvärvsverksamhet och
annan fastighet skall slås samman till ett inkomstslag. Sådana kapitalinkoms

ter skall i huvudsak beskattas med en enhetlig skattesats på 30 %. Mot. 1989/90

Beträffande företagsbeskattningen skall inriktningen vara sänkta skatte- pj74
satser och breddad skattebas genom minskade reserveringsmöjligheter.

Pensionärernas beskattning skall reformeras för att möjliggöra likabehandling
med löntagarna i beskattningshänseende. Detta bör ske genom införande
av en höjd grundpension lika för alla.

Skattesystemet skall, i sig självt, och i så stor utsträckning som möjligt
åstadkomma önskvärt fördelningspolitiskt resultat. Ökade transfereringar
som bestående förutsättningar för skattesystemet skall undvikas.

Skattereformen beräknas ge upphov till dynamiska effekter. Dessa skall
beaktas i finansieringen från och med 1991. Därmed bör ett höjt totalt skattetryck
via överfinansiering undvikas.

Centerns förslag till skattereform redogörs för i detalj i motionerna
1989/90:Sk434 och 1989/90:Sk96.

Analys av reformen

RINK (SOU 1989:33) innehåller i bilaga IV två större fördelningspolitiska
studier utifrån utredningsförslagen. Även kommittén för indirekta skatter
har i sitt betänkande (SOU 1989:35) gjort vissa fördelningspolitiska beräkningar.
Därutöver har, efter att merparten av skatteutredningarna avlämnat
sina betänkanden, några större fördelningsstudier presenterats av organisationer
fristående från utredningsarbetet. Slutligen innehåller proposition
1989/90:110 vissa fördelningspolitiska studier.

Osäkerheten beträffande skattereformens fördelningspolitiska utfall är
dock stort. De resultat som framkommit i flera av de redan gjorda studierna
pekar på att stora delar av befolkningen skulle förlora på skattereformen.

Resultaten har vidare pekat på att det fördelningspolitiska målet om att lågoch
medelinkomsttagare ej skall betala höginkomsttagarnas skattesänkningar
ej uppnås. Visserligen har en del förändringar till förmån för låg- och
medelinkomsttagare gjorts i förhållande till skatteutredningarnas förslag.

Centerns förslag innebär därtill en lägre beskattning av nödvändig konsumtion
som mat och boende. Bl.a. mot bakgrund av detta är vårt alternativ mer
fördelningspolitiskt rättvist än det förslag som framläggs i propositionen.

Det är dock av största vikt att skattereformen fortlöpande utvärderas. De
studier som görs bör omfatta såväl individer, hushåll som regioner. Särskild
vikt bör läggas vid de förändringar som föreslås beträffande boendet. Regeringen
bör få i uppdrag att initiera de föreslagna studierna. Yrkande har
framställts i partimotion (1989/90:Sk96) om skattereformen.

Enligt vår uppfattning får inte skattereformen innebära att de samlade alternativkostnaderna
för närvaro på arbetet blir så höga att människor stimuleras
till friskfrånvaro. I samband med skattereformens utvärdering bör analyseras
effekterna på arbetskraftsutbud och sjukfrånvaro mot bakgrund av
detta. Risken för en ökad friskfrånvaro är enligt vår uppfattning främst föranledd
av den kraftigt ökade beskattningen av en rad tidigare skattefria förmåner
under inkomst av tjänst, samt försämrade reseavdrag etc. som föreslås
i föreliggande proposition samt i proposition 1989/90:111. Regeringen
bör få i uppdrag att initiera också denna studie. Yrkande har framställts i
partimotion (1989/90:Skl 13) om skattereformen.

Effekter av centerns skatteförslag

Skattereformen sådan den föreslagits av regeringen och folkpartiet är så
konstruerad att de grupper som inte kommer att få del av marginalskattesänkningarna
ändock måste vara med och stå för finansieringen. Detta blir
framför allt följden genom att regeringen och folkpartiet valt breddad och
höjd moms som en av de främsta finansieringskällorna. Centern har skarpt
kritiserat detta förhållande. Regeringens förslag innebär kraftiga bidragshöjningar
och därmed ökad rundgång. Varje krona som läggs ut på bidrag
måste tas in i ökad skatt. Enbart nettot av åtgärderna som föreslås beträffande
pensionstillskott, KBT, studiemedel, bostads- och barnbidrag uppgår
för regeringens del till närmare 7 miljarder kr.

Med centerns förslag till finansiering blir inflationspåverkan mindre och
de automatiska transfereringsökningarna därmed inte så stora. Sammantaget
uppgår dessa till 2,1 miljarder kr. Detta är således mindre än en tredjedel
av regeringens bidragsökningar.

Centerns förslag ger ett bättre fördelningspolitiskt utfall än propositionens
förslag. Därmed uppkommer heller inte samma behov av generella kompletterande
fördelningspolitiska åtgärder.

Strukturella åtgärder

Den tredje vägens politik har misslyckats med att ta tillvara möjligheterna
att långsiktigt skapa den hållbara utveckling i den svenska ekonomin som
efterkrigstidens mest utdragna högkonjunktur hade kunnat ge möjligheter
till. Istället har den långvariga överhettningen i ekonomin lett till att nödvändiga
anpassningar och strukturella åtgärder i samhället skjutits på framtiden.

De grundläggande strukturella problemen i ekonomin kvarstår.

Den nödvändiga förnyelsen av svensk industri har under 1980-talet inte
skett i tillräcklig omfattning, trots det goda konjunkturläget. Den tredje vägens
devalveringspolitik har konserverat 1960- och 1970-talens industristruktur.
Avregleringen på kapitalmarknaden kombinerat med det starka konjunkturläget
och den goda tillgången på kapital har inte förvaltats för en
långsiktig konsolidering av svensk industris position. Den av devalveringen
i hög grad betingade vinstutvecklingen inom den traditionella basindustrin
har gjort att kapitalbildningen i första hand skett inom dessa näringar. Avregleringen
av kapitalmarknaden och den expanderande aktiemarknaden
har gjort att intresset koncentrerats dit. Stora institutionella placerare, såsom
löntagarfonderna, har dessutom bidragit till att driva upp kursutvecklingen
och koncentrera ägandet i de börsnoterade företagen. Däremot kvarstår
kapitalbildningsproblemen för små- och nyföretagandet. Inför en stundande
konjunkturavmattning är detta allvarligt.

Den offentliga sektorn

Den offentliga sektorn har under senare år allt oftare ställts under debatt.

Det står idag klart att sektorn omfattar en så stor andel av den totala samhällsekonomin,
att den inte kan fortsätta att öka. Nya reformer och verksamheter
måste i huvudsak klaras genom omprövning, prioritering och effektivisering.
Flera verksamhetsområden inom den offentliga sektorn har 27

Mot. 1989/90

Fi74

emellertid akuta problem. Det gäller i första hand vård och skola. Skälen till Mot. 1989/90
problemen är flera - utarmade resurser, personalflykt, organisatoriska och PJ74
strukturella problem etc. För centerns del är vård och omsorg samt skola
prioriterade områden.

Centern har tagit aktiv del i uppbyggnaden av välfärdspolitiken. För att
den offentliga sektorn ska fungera bättre måste verksamheten förändras och
effektiviseras. Det måste ske med utgångspunkt i en positiv grundinställning.

- Grundtrygghet. Grundtryggheten skall förstärkas i såväl det offentliga
transfereringssystemet som i den offentliga verksamheten.

- Tillgänglighet. Människor skall ha god och likvärdig tillgång till samhällets
tjänster oberoende av bostadsort, ekonomiska eller andra förutsättningar.

- Rättvis fördelning. De offentliga medlen måste fördelas mer rättvist än
idag. Det gäller t.ex. likvärdig del för alla föräldrar av samhällets stöd till
barnomsorg, likvärdig service samt utbildning över hela landet etc.

- Decentralisering och delaktighet. Minskat avstånd mellan den offentliga
verksamhetens konsumenter och producenter. Större möjligheter för de
offentligt anställda att ta ekonomiskt och organisatoriskt ansvar för verksamheten.
Målstyrning och ramstyrning bör tillämpas i högre grad.

- Valfrihet och alternativ. Medborgarna bör få goda möjligheter att välja
mellan olika former för t.ex. vård, barnomsorg och äldreomsorg. Det kan
ske både genom varierad verksamhet inom den offentliga sektorn och genom
t.ex. privata och kooperativa komplement till stat och kommun.

- Rättssäkerhet. De enskilda medborgarnas möjligheter att hävda sin rätt
gentemot myndigheter måste öka.

Centern har tagit upp den offentliga sektorns förnyelse i en särskild motion
till riksdagen (mot. 1989/90:K504).

Regional balans

De regionala obalanserna är ett annat viktigt strukturproblem. Regional balans
måste vara ett grundläggande mål för den ekonomiska politiken. Regionalpolitiken
skall syfta till att minska överhettning i vissa regioner, medan
andra regioner måste få bättre förutsättningar för att höja den ekonomiska
aktiviteten och bekämpa arbetslöshet. En sådan politik är nödvändig för att
motverka inflation och bättre utnyttja resurser och kapacitet. Centern har
väckt särskilda motioner i dessa frågor.

Arbetsfrämjande åtgärder

Antalet som förtidspensionerats har ökat kraftigt de senaste åren. Förtidspensioneringarna
görs dessutom vid allt yngre ålder. Andelen långtidsarbetslösa
är över 20 % av totala antalet arbetslösa. Arbetet för att möjliggöra inträde
(återinträde) på arbetsmarknaden för dessa grupper måste intensifieras.
En utveckling i denna riktning skulle för samhället innebära en väsentlig
möjlighet att få ner arbetskraftsbristen och kostnader för arbetslöshetsförsäkring
och förtidspension.

Utslagning på grund av arbetshandikapp är en tragedi för den enskilde och 28

åsamkar samhället stora kostnader. Samhällets utbetalningar via arbets- Mot. 1989/90

skadeförsäkringen har ökat kraftigt de senaste åren. Kraftfulla insatser Fi74

måste nu sättas in för att förbättra arbetsmiljön. Härtill kommer den arbetslivsfond.
som centern medverkat till, att aktivt bidra.

Centern har därtill föreslagit en rad offensiva åtgärder för att bereda förtidspensionerade,
arbetshandikappade, långtidsarbetslösa och andra arbetssökande
arbete eller utbildning. I särskilda motioner har vi utvecklat dessa
frågor ytterligare.

Antalet sjukdagar har ökat kraftigt de senaste åren. Förbättrad fysisk och
psykisk arbetsmiljö är viktig för att komma till rätta med detta. Det nya sjukförsäkringssystemet
har inte heller fått en lyckad konstruktion och bör därför
förändras. Centern har föreslagit införande av en arbetsgivarperiod. Det
innebär att arbetsgivaren betalar sjuklön till den anställde under de första
fjorton dagarna. För att kompensera för de ökande kostnaderna för företagen
skall arbetsgivaravgifterna sänkas i motsvarande mån. Ett särskilt försäkringsskydd
måste erbjudas småföretagen. Regeringen har som tidigare
nämnts i motionen aviserat att man tänker föreslå ”lagfäst sjuklön”, vilket i
princip överensstämmer med centerns förslag.

Centern har också föreslagit en omläggning av arbetsgivaravgiftssystemet
till förmån för småföretag. Detta är en viktig strukturpolitisk och regionalpolitisk
åtgärd. Centerns förslag innebär bl.a. att egenföretagare befrias från
sociala avgifter upp till ett basbelopp. Förslaget har väckts i särskild motion.

Infrastrukturella satsningar

Infrastrukturella satsningar på bl.a. kommunikationer och utbildning är viktiga
för långsiktig ekonomisk utveckling.

Investeringar i form av högre utbildning och forskning har också en stor
regionalpolitisk betydelse. Centern vill förstärka de mindre högskolorna och
sprida de fasta forskningsresurserna även utanför universitetsorterna. Centerns
syn på utbildningen finns utvecklade i en rad motioner om utbildningspolitik,
skola och högskola.

Andra typer av infrastruktursatsningar är också viktiga för den ekonomiska
utvecklingen. En grundläggande förutsättning för en hållbar ekonomisk
utveckling är fungerande kommunikationer i alla delar av landet. Centern
vill verka för en kraftfull utbyggnad av vägnät och tågtrafik i syfte att
åstadkomma en decentraliserad struktur.

För att uppnå en god konkurrenskraft även i ett längre perspektiv krävs
att svensk industri hävdar sig väl inom de områden som internationellt sett
växer snabbast. Därför är skapande av ett gott klimat för tjänsteproduktion
och kunskapsintensiv produktion viktigt vid sidan av mer traditionell varuproduktion.

Penning- och valutapolitiken
Penningpolitiken

Det svenska ränteläget har under det första kvartalet 1990 stigit kraftigt.
Räntedifferensen i förhållande till den internationella räntemarknaden har

29

därmed bibehållits trots att det internationella ränteläget höjts. Med avsak- Mot. 1989/90

nåd av en finanspolitik har penningpolitiken kommit att spela en allt större Y\1A

roll för att motverka det ökade tryck på kronan som den successiva försvagningen
av handels- och bytesbalansen och det betydande kapitalutflödet under
1989 års andra hälft inneburit. Med en svag finanspolitik och de växande
obalansproblemen i den svenska ekonomin med fortsatt hög inflations- och
kostnadsutveckling, låg tillväxt och snabbt försämrad bytesbalans har målet
för penningpolitiken varit att upprätthålla en stabil växelkurs.

Det höga ränteläget har dock under senare delen av april stabiliserats samt
visat på en viss nedgång. Nedgången av räntorna har fortsatt de senaste veckorna.
Riksbankens interventioner på penning- och kapitalmarknaden har
hittills varit framgångsrika även om det svenska ränteläget sett utifrån de betydande
balansproblemen i den svenska ekonomin kan förväntas ligga kvar
på en hög nivå.

Såväl obligationsräntorna som räntorna på 6 månaders statsskuldsväxlar
har sedan mitten av februari - med undantag av tillfälliga fluktuationer sjunkit.
Säljräntan på femåriga obligationer har sedan den 19 februari minskat
från toppnoteringen 14,5 % till i dagsläget dryga 13,75 %. Detsamma gäller
sexmånaders statskuldsväxlar som under motsvarande tid minskat från ca
15 % ner till dryga 13 %.

Osäkerheten kvarstår beträffande vilken nivå på obligationsräntorna som
är den rätta. Osäkerheten vad gäller ränteutvecklingen i Västtyskland
hänger i hög grad samman med effekterna av den kommande valutaunionen.

Kursmässigt har en uppgång av de tioåriga statsobligationerna kunnat noteras.
Såväl de amerikanska räntorna som dollarn sjönk kraftigt när sysselsättningsstatistiken
presenterades för april. De 30-åriga statsobligationerna
sjönk efter att arbetslösheten visat sig ha ökat mer än beräknat.

Valutapolitiken

Sedan den svenska valutaavregleringen fullföljdes den 1 juli i fjol, har
svenska direktinvesteringar i utlandet ökat. Detsamma gäller nettoimporten
av utländska aktier. Däremot har utländska direktinvesteringar i Sverige legat
stilla eller till och med minskat. Intresset för svenska aktier utomlands
har ökat. Framför allt har handel med svenska fria aktier flyttat utomlands vilket
dock i första hand har sin grund i den låga omsättningen på den
svenska aktiebörsen.

Under årets fyra första månader har ett tidigare valutautflöde förbytts i ett
kraftigt nettoinflöde på närmare 20 miljarder kr. Av dessa härrör närmare 4
miljarder från den sista veckan i april. En starkt bidragande orsak till detta
är nedgången i penningmarknadsräntorna som lett till att räntedifferensen
mot de s.k. lånekorgarna med US dollar/D-mark nu närmar sig den nivå som
rådde före riksbankens chockhöjningar i februari. En ytterligare bidragande
orsak är också den klara förstärkning av kronan som skedde under mars och
april. Därmed kan det akuta trycket på den svenska valutan temporärt ha
avvärjts. Som tidigare nämnts kvarstår dock de grundläggande obalansproblemen
i den svenska ekonomin.

Det vore därför felaktigt att dra alltför långtgående slutsatser av kortsiktiga
valutarörelser. De strukturella problemen som nu också med all önsk

värd tydlighet försvagar handelsbalansen både vad gäller volym och prisut- Mot. 1989/90
veckling-de s.k. terms of trade - är alarmerande. Framför allt tenderar exportvolymen
att försämras samtidigt som importpriserna beräknas stiga
snabbare än våra svenska exportpriser.

De kvardröjande och ökade obalansproblemen som följer av fortsatt försämrad
bytesbalans, fortsatt ökade nettoinvesteringar i utlandet och den aktieexport
som den minskade aktiviteten på den svenska aktiemarknaden lett
till, gör att bristen på en fungerande och konsekvent finanspolitik snabbt kan
utlösa en ny ränteuppgång. De senaste månadernas valutainflöde kan vara
en indikation på detta.

Det är viktigt att Sverige för en ekonomisk politik som införden pågående
finansiella integrationen inger förtroende förden svenska valutan. Det är
mot denna bakgrund den strama penning- och valutapolitiken ska ses. Det
är dock viktigt attden ekonomiska politiken framöver drivs målmedvetet
ochkonsekvent så att obalansproblemen i ekonomin kan åtgärdas.Först härigenom
kan ränteläget sänkas och investeringarnaånyo stimuleras.

Övriga frågor

Avgifter för statliga lånegarantier

Regeringen tar i propositionen upp ett förslag om att avgiftsbelägga vissa
tidigare avgiftsfria statliga lånegarantier. Motivet till en avgiftsbeläggning är
att kreditgarantigivningen innebär en nettoutgift för staten. Propositionen
anför att statens kreditgarantigivning bör bära sina egna kostnader. Härvidlag
delar vi regeringens uppfattning.

Detta ärende har behandlats av riksdagen tidigare. Då liksom nu anser vi
att det är principiellt fel att retroaktivt avgiftsbelägga tidigare givna kreditgarantier.
I centerns reservation i utskottet (1987/88:FiU31) anför centerns ledamöter
att en sådan regel skulle få en räntehöjande effekt för den enskilde
och att det även är principiellt tvivelaktigt att staten genom att införa en ny
avgift ändrar de ekonomiska förutsättningarna för tidigare ingångna avtal.

Mot bakgrund av detta avslås propositionen i denna del.

Folkbokföringsreformen

Propositionen föreslår även ett genomförande av folkbokföringsreformen.

Enligt riksdagsbeslut (prop. 1986/87:158. SkU 1987/88:2, rskr. 1987/88:2)
skall fr.o.m. den 1 juli 1991 den lokala skattemyndigheterna sköta den lokala
folkbokföringen. I beslutet förutsätts dessutom att de allmänna försäkringskassorna
integreras i beslutet. Propositionen anvisar ett anslag på 370 miljoner
för budgetåret 1990/91.

Med hänvisning till vad centern i tidigare sammanhang, bl.a. i motion
1989/90:Sk901, anfört kan vi inte godta propositionens förslag.

31

Mot. 1989/90

Fi74

Centerns budgetalternativ i anledning av budgetpropositionen i januari innebar
ett positivt saldo i förhållande till regeringen uppgående till drygt 4100
miljoner kr. för budgetåret 1990/91. Vi anförde i samband med motionen
(mot. 1989/90:Fi213) att vi kunde komma att behöva ta i anspråk en del av
detta överskott för tillkommande utgiftsbehov utöver regeringens förslag inför
den slutliga budgetregleringen. I denna motion behandlar vi endast de
förslag som tas upp i föreliggande proposition. Regeringen föreslår höjd
moms med 1% motsvarande 5700 miljoner budgetåret 1990/91. Centern
emotsätter sig detta. Regeringen föreslår emellertid också inrättandet av en
infrastrukturfond medelst 5 000 milj. kr. Centern finansierar denna utanför
statsbudgeten. I samband med skattereformen har vidare centern lagt förslag
som på ett markant sätt sänker inflationen i förhållande till regeringens
förslag. Detta medför med vårt alternativ dels lägre ränta, dels lägre basbelopp,
vilket tillgodoräknas vårt budgetalternativ. Slutsatsen är att centerns
budgetalternativ fortfarande innebär ett positivt saldo i förhållande till regeringens
förslag. En slutlig avräkning är emellertid inte möjlig att genomföra
förrän riksdagsbehandlingen beträffande statsbudgeten avslutats.

Kommunal ekonomi

Inledning

Den kommunala konsumtionen har det senaste decenniet vuxit med en genomsnittlig
årstakt om ca 2 %, dvs. väsentligt mera än den takt som riksdagen
uttalat sig för. Ökningstakten har emellertid ändock till stor del orsakats
av statliga direktiv och pålagor, exempelvis inom omsorgs- och tillsynsverksamheter.
Ökningen har i allt väsentligt skett till priset av kommunernas och
landstingens rörelsekapital, vilket nu är praktiskt taget förbrukat. Denna utveckling
har förstärkts av den socialdemokratiska regeringen, som under
samma tid kraftigt urholkat värdet av statsbidragen till den kommunala sektorn
samt genomfört direkta indragningar från sektorn. Kommunsektorn har
under 1980-talet påförts nya uppgifter motsvarande 5 kr. skattehöjning. Under
samma tid höjdes dock kommunalskatterna med endast drygt 1,70 kr.

Denna utveckling har lett till att kommuner och landsting nu är nödsakade
att i huvudsak betala sin ökningstakt i verksamhet via skattehöjningar. Kommunförbundet
har bl.a. förutspått skattehöjningar på storleksordningen 4
kr. per skattekrona under 1990-talet vid oförändrade förutsättningar.

Det är vidare så att det föreligger alltför stora skillnader i skatteuttag mellan
olika kommuner. Skillnaden mellan kommun med högsta och kommun
med lägsta kommunalskatten uppgår för 1990 till 6,79 kr. per skattekrona.

Detta orsakas till största delen inte av skillnader i servicegrad och effektivitet
utan är framför allt en följd av skillnader i skattekraft mellan olika kommuner.
Människor i kommuner med lägst genomsnittlig inkomst betalar de
högsta kommunalskatterna.

Budgetpolitiken
Centerns budgetalternativ

32

Kommunal skatteutjämning

Centerpartiet har mycket aktivt verkat för en rättvisare kommunal skatteutjämning.
Vi har krävt att också denna fråga skulle utredas i samband med
och inom de utredningar som rört skattereformen. Detta i syfte att ett nytt
skatteutjämningssystem skulle kunna tas i bruk samtidigt med övriga förändringar
genom skattereformen. Centern har dessvärre inte fått gehör för detta
krav.

Centern har ange» de utgångspunkter vi vill se för ett effektivare och rättvisare
kommunalt finansieringssystem. Dessa innebär att:

- samtliga kommuner ingår i och omfattas av skatteutjämningssystemet,

- merparten av de specialdestinerade bidragen överförs till skatteutjämningssystemet,
samt att

- systemet enbart skall bygga på faktorer som kommunerna inte kan påverka
- såsom skattekraft, åldersstruktur och geografiska förhållanden.

Regeringen har nu sent omsider den 19 april beslutat om tillsättandet av en
parlamentarisk kommitté med uppdrag att dels utforma ett nytt system för
statens bidrag till kommuner och landsting, dels se över den kommunala sektorns
övriga finansieringskällor (Dir. 1990:20). Tillsättandet av denna ligger
i linje med centerns krav.

Överläggningar mellan stat och kommun

Skattereformens mål att nedbringa marginalskatterna bör inte urholkas genom
kommunala skattehöjningar. Det finns ett samhällsekonomiskt behov
av att begränsa den offentliga konsumtionen. Det finns flera vägar att åstadkomma
detta.

Regeringen väljer att föreslå ett kommunalt skattestopp. Det finns en rad
skäl som talar emot att införa detta.

För det första kan grundlagsenligheten ifrågasättas. Kommunal självstyrelse
är ett viktigt grundlagsstadgande som slås fast redan i 1 § i regeringsformen.
Den kommunala beskattningsrätten regleras i 1 kap. 7 § regeringsformen,
där det sägs att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter.
Lagrådet har granskat det förslag om ett ettårigt kommunalt skattestopp
som redovisats i lagrådsremiss. Lagrådet har därvid anfört att i ju högre grad
ett kommunalt skattestopp innebär en faktisk begränsning av utrymmet för
en kommun att handha sina uppgifter, desto betänkligare blir åtgärden från
konstitutionell synpunkt. Lagrådet har emellertid ansett det ettåriga stoppet
förenligt med regeringsformen.

Regeringen har nu emellertid utsträckt skattestoppet till att avse två år
(1991 och 1992). En förnyad prövning avförslagets grundlagsenlighet är därför
enligt vår uppfattning befogad. Denna bör utföras av konstitutionsutskottet.

För det andra kan med skäl ifrågasättas hur pass effektivt ett kommunalt
skattestopp blir. Kommunerna har exempelvis möjlighet att höja avgifter
istället. Det är emellertid olyckligt om så skulle bli fallet eftersom avgifterna
drabbar låginkomsttagare hårdast.

För det tredje kan mot det kommunala skattestoppet anföras samma argument
som mot andra typer av ingrepp på marknaden, t.ex. prisstopp, hyres

Mot. 1989/90

Fi74

stopp osv. De grundläggande problemen löses inte utan de skjuts endast på
framtiden.

Centern anser att den väg som väljs för att nå målet att hålla tillbaka kommunala
skattehöjningar måste harmoniera med den kommunala självstyrelsen.
Den metod vi föreslår är överläggningar mellan staten å ena sidan och
kommun- och landstingsförbunden å andra sidan. Sådana överläggningar
har tidigare tilllämpats med framgång. Detta bör ges regeringen till känna.

Neutralt utfall av skattereformen

Skattereformen bör finansiellt ge ett neutralt utfall i förhållandet mellan stat
och kommun. För att åstadkomma detta föreslår regeringen att en avräkningsskatt
införs för åren 1991-1995. Centern anser att de föreslagna skattesatserna
kan godtas såvitt avser 1991. För de följande åren bör emellertid
förnyade beräkningar göras. Detta bör åstadkomma ett så korrekt utfall som
möjligt för den enskilda kommunen eller landstinget inom ramen för ett generellt
avräkningsförfarande. Överläggningar beträffande avräkningen bör
även genomföras inom ramen för de överläggningar vi föreslagit enligt ovan.

Detta bör ges regeringen till känna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen beslutar godkänna de allmänna riktlinjer för den
ekonomiska politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen beslutar godkänna vad i motionen anförts beträffande
budgetpolitiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande framtagande av nationalräkenskaper som
beaktar miljö- och naturresursförhållanden,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om införande av allemansfonder
med möjlighet att placera i icke börsnoterade företag,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande aktiefonder med utvidgad möjlighet att
placera i icke börsnoterade företag,

6. att riksdagen avslår proposition 1989/90:150 såvitt avser höjning
av mervärdeskatten,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om penning- och valutapolitiken,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om upptagande av förhandlingar mellan företrädare för
staten och företrädare för primärkommuner och landsting i syfte bl.a.
att undvika kommunala skattehöjningar,

9. att riksdagen avslår proposition 1989/90:150 såvitt avser lag om
tillfällig begränsning i kommuners rätt att ta ut skatt,

10. att riksdagen med avslag på proposition 1989/90:150 i denna del
som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
lag om avräkningsskatt såvitt avser skattesatserna för 1991, och förnyade
beräkningar för de följande åren, 34

Mot. 1989/90

Fi74

11. att riksdagen avslår proposition 1989/90:150 såvitt avser avgifter Mot. 1989/90
på lånegarantier inom jordbrukets område gällande redan ingångna
avtal i enlighet med vad som i motionen anförts,

[att riksdagen avslår proposition 1989/90:150 såvitt avser genomförande
av genomförande av folkbokföringsreformen ']

Stockholm den 10 maj 1990
Olof Johansson (c)

Görel Thurdin (c)

Bertil Fiskesjö (c)
Gunnar Björk (c)

Pär Granstedt (c)

Agne Hansson (c)

Larz Johansson (c)

Karl Erik Olsson (c)
Karin Söder (c)
Gunilla André (c)
Karin Israelsson (c)
Per-Ola Eriksson (c)

1 1989/90:Sk 131

35

96695. Stockholm 1990