Motion till riksdagen
1989/90:Fi71

av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

med anledning av prop. 1989/90:150 Förslag till 1989/90

slutlig reglering av statsbudgeten för budgetåret Fi71

1990/91, m.m. (kompletteringsproposition)

1. Inledning och sammanfattning

1980-talet i svensk ekonomi kan beskrivas som de försuttna chansernas decennium.
I vår omvärld har den längsta högkonjunkturen under efterkrigstiden
pågått. Samtidigt har den socialdemokratiska regeringen effektivt undvikit
att utnyttja detta för att angripa de strukturella obalanser och systemfel
som undergrävt utvecklingskraften i den svenska ekonomin.

Det faktum att regeringen nu tvingats till en viss omorientering av den
ekonomiska politiken i riktning mot åtstramning, avreglering och reformering
är ingen ursäkt för de förlorade åren på 1980-talet. Folkpartiet har i flera
år i riksdagen lagt konkreta förslag om t.ex. skattereform, reformering av
den offentliga sektorn, stramare finanspolitik och åtgärder för att öka arbetsutbudet.
Listan på förslag på nödvändiga åtgärder som riksdagen avslagit
kan göras lång.

De ekonomisk-politiska åtgärder som regeringen nu föreslår överensstämmer
i allt väsentligt med det krispaket om vilket folkpartiet och regeringen
är överens. Vi stödjer självfallet dessa förslag. Krispaketet utgör emellertid
bara en inledning till fortsatt omorientering av den ekonomiska politiken.
Det måste följas upp med flera genomgripande förändringar. Ju längre tid
som åtgår innan sådana förändringar kan genomföras, desto högre pris
tvingas svenska folket betala, i form av stigande arbetslöshet och inflation,
för det kortsiktiga tänkande och den släpphänthet som präglat regeringens
politik.

De föreslagna åtgärderna är således nödvändiga, men inte tillräckliga för
att långsiktigt lösa Sveriges ekonomiska problem. Arbetet för att förnya och
effektivisera den offentliga sekorn måste sätta igång på allvar. Klarhet måste
skapas i energipolitiken. De offentliga utgifterna måste reduceras ytterligare
för att möjliggöra en fortsatt sänkning av skattetrycket.

I den reviderade finansplanen ges en dyster bild av den svenska ekonomin.
Låg tillväxt, stigande arbetslöshet, rekordhög inflation, snabbt ökande bytesbalansunderskott
och förlorade marknadsandelar för svensk export.

Denna oroväckande bild borde egentligen inte komma som en överraskning
för någon. Tendenserna har kunnat skönjas i flera år. De har beskrivits
i finansplan efter finansplan och påpekats i folkpartiets motioner om den
ekonomiska politiken. Utvecklingen kan enkelt beskrivas som att samma
problem blivit lite mer allvarliga för varje år.

1 Riksdagen 1989/90. 3 sami. Nr Fi71

Det är anmärkningsvärt att socialdemokraterna i den offentliga debatten Mot. 1989/90

systematiskt valt att förneka behovet av att åtgärda de underliggande proble- Fi71

men i ekonomin.

I 1988 års valrörelse ställdes saken på sin spets. Behovet av en skattereform
med kraftigt sänkta marginalskatter, inflationsskydd och enhetlig kapitalbeskattning
förnekades. Krav på åtstramning avfärdades och istället utlovades
dyra reformer utan finansiering, som förlängd semester och föräldraförsäkring.
Dessa löften har nu verkligheten tvingat dem att överge.

2. Regeringens ekonomiska politik sedan 1982

I den reviderade finansplanen tycks regeringen vilja ge ett intryck av att dagens
allvarliga problem i svensk ekonomi beror på ett antal osedvanligt
olyckliga omständigheter. Detta är enligt folkpartiets uppfattning fel.

Vi vill ingalunda förneka att socialdemokraterna uträttat en del bra saker.

Arbetslösheten har hållits låg. Budgetunderskottet är borta, kreditmarknaden
har avreglerats och valutaregleringen avskaffats. I ett vidare perpektiv
måste emellertid den förda ekonomiska politiken beskrivas som kraftlös och
i vissa avseenden direkt skadlig.

En ekonomisk politik enligt de riktlinjer folkpartiet har förespråkat skulle
innehållit flera viktiga skillnader. Det gäller till exempel:

- Skattereformen hade genomförts tidigare.

- De offentliga monopolen hade brutits.

- Det glömda Sverige hade ej glömts bort.

- Skattetrycket hade inte tillåtits öka.

- Finanspolitiken hade varit stramare.

- Löntagarfonderna hade aldrig införts.

- Hushållens sparande hade stimulerats.

Vår huvudpoäng är att regeringen underlåtit att använda den långvarigt
gynnsamma ekonomiska utvecklingen i omvärlden för att angripa de strukturella
obalanser som stört utvecklingen i den svenska ekonomin.

Behovet av utbudsstimulanser i ekonomin har påtalats i flera ekonomiskpolitiska
propositioner under de senaste åren. De åtgärder som föreslagits
har emellertid i stor utsträckning varit otillräckliga.

Det mest eftersatta området är åtgärder för förnyelse och effektivisering
av den offentliga tjänsteproduktionen. Folkpartiet har länge krävt att de offentliga
monopolen skall brytas och att enskilda alternativ skall tillåtas. Socialdemokratins
dogmatiska motstånd mot social tjänsteproduktion i privat
regi har fungerat som en spärr mot nytänkande på detta område.

Åren 1981 och 1982 devalverades den svenska kronan med sammanlagt 28
procent. Syftet med en devalvering är att stimulera överflyttningen av resurser
till de utlandskonkurrerande delarna av näringslivet på bekostnad av de
”skyddade" sektorerna. För att detta skall fungera måste devalveringen
kombineras med att efterfrågan hålls tillbaka på varor, tjänster och arbetskraft
i den från utlandskonkurrens skyddade delen av ekonomin, inklusive
den offentliga sektorn.

Så har emellertid inte varit fallet. Tillväxten har sedan 1985 varit konsumtionsledd,
inte exportledd. Detta beror till stor del på att finanspolitiken inte
varit tillräckligt stram.

Skatterna i Sverige motsvarade 1989 56,8% av de totala inkomsterna. Det Mot. 1989/90

är en höjning av skattetrycket med drygt 7procentenheter sedan socialdemo- Fi71

kraterna tog över regeringsansvaret 1982. Under perioden 1976-1982 låg
skattetrycket på en i stort sett oförändrad nivå.

Ett skattesystem som har kraftigt deformerat de ekonomiska incitamenten
för arbete, sparande, investeringar och företagande har, i kombination med
det stigande skattetrycket, allvarligt försämrat den svenska ekonomins funktionssätt.
Det mest uppenbara tecknet på detta är den låga produktivitetstillväxten.

Den svenska arbetsmarknaden har under de senaste åren visat sig fungera
otillfredsställande. Med en mycket blygsam ekonomisk tillväxt har arbetsmarknaden
tenderat att snabbt bli överhettad redan vid måttlig ökning av
efterfrågan. Detta har resulterat i bristsituationer och en överrörlighet på
arbetskraft. Denna överrörlighet är sannolikt en av orsakerna bakom den
svaga produktivitetstillväxten.

Dessutom har akuta bristsituationer i många branscher lett till en kraftig
löneglidning vilket har försvårat avtalsrörelserna.

Det finns flera orsaker till denna situation. De mycket höga marginalskatterna
som kraftigt minskat den privatekonomiska lönsamheten av en extra
arbetsinsats är en viktig faktor.

Sjukförsäkringen och arbetsskadeförsäkringen har också verkat hämmande
på arbetsutbudet. Den timsjukpenningreform som beslutades i slutet
av 1987 innebar att det för många människor kan löna sig bättre att vara frånvarande
frän jobbet än att arbeta. Den förändrade praxis i arbetsskadeförsäkringen
som kom i mitten av 1980-talet innebar att många fick ett aktivt
ekonomiskt intresse av att bevisa att de var arbetsskadade och hade, under
den långa period då prövningen pågår, inget intresse alls av rehabilitering till
ett nytt arbete. Sannolikt medverkade detta också till att moralen i systemen
förändrades.

I detta sammanhang bör även det statliga arbetsförmedlingsmonopolet
nämnas. Förbudet mot att i privat regi förmedla arbetskraft har bidragit till
att öka trögheten på den svenska arbetsmarknaden. Det har t.ex. satt käppar
i hjulet för skrivbyråer som spelar en viktig roll för att tillhandahålla extra
arbetskraft vid tillfälliga arbetstoppar.

Den för många människor förmodligen mest märkbara effekten av den
ekonomiska politikens misslyckande under 1980-talet är de stigande priserna.
Prisökningarna har inte bara varit höga i absoluta tal, de har också
varje år varit högre än i våra konkurrentländer, vilket har försämrat konkurrenskraften
hos näringslivet. De snabbt stigande priserna har också, särskilt
i kombination med det deformerade skattesystemet, medverkat till en omfattande
förmögenhetsomfördelning, till nackdel för flertalet löntagare och
till fördel för dem som sysslat med t.ex. lånebaserade fastighetsaffärer.

Sammantaget är det vår uppfattning att omfattande strukturella problem
återstår att lösa. Den uppgift som ligger framför oss är att bryta nuvarande
tendens att Sverige halkar efter allt mer och återge svensk ekonomi en god
utvecklingskraft.

3

3. Den internationella utvecklingen Mot. 1989/90

Fi71

Regeringen tecknar en relativt ljus bild av den internationella ekonomiska
utvecklingen under de närmaste åren. En viss dämpning av den genomsnittliga
tillväxttakten inom OECD-området kan förväntas, men prognosen ligger
ändå stabilt på 2 3/4% för 1990 och 1991.

Den goda ekonomiska utvecklingen i industriländerna kan förklaras av
den förnyelse och omprövning av den ekonomiska politiken som skett i
många västliga demokratier. Ökad frihandel och konkurrens har varit hörnstenar
i denna nya politik. På flera håll har genomgripande skattereformer
genomförts.

I en aktuell konjunkturrapport från Industriens Utredningsinstitut (IUI)
påpekas att tillväxttakten i de nordiska länderna och Storbritannien kan väntas
ligga under genomsnittet i OECD. Det finns anledning att rikta uppmärksamhet
mot detta eftersom dessa länder utgör viktiga marknader för
svensk export. Vidare väntas enligt IUI en försvagning av den internationella
efterfrågan på Sveriges viktigaste exportvaror: pappermassa samt järnoch
stålprodukter.

Inom EG sker ett omfattande arbete inför förverkligandet av den inre
marknaden 1992. Trots att det råder en viss osäkerhet om utgången av denna
process finns det mycket som tyder på att den inre marknaden kommer att
leda till en stark ekonomisk utveckling i medlemsländerna under 1990-talet.

Det systemskifte från planekonomi till marknadsekonomi som pågår i
Östeuropa kommer att leda till en ekonomisk expansion och innebära en betydande
stimulans för den europeiska ekonomin. Detta är emellertid en
långsiktig process och tillfälliga misslyckanden kan inte uteslutas.

På kort sikt kommer t.ex. Tysklands enande att leda till en ökad efterfrågan
på investeringsvaror. Dessutom är det troligt att den nu överenskomna
"växelkursen" mellan valutorna har en uppdrivande effekt på inflationstakten,
vilket försämrar den tyska konkurrenskraften. Båda dessa faktorer väntas
ha positiv effekt på Sveriges exportmöjligheter. På längre sikt kommer
en ekonomisk expansion i hela Östeuropa att erbjuda avsevärda möjligheter
för svenska företag att investera och exportera.

4. Den svenska ekonomin under 1990 och 1991

De huvudsakliga problemen i svensk ekonomi är strukturella. De hotar nu
att medföra allvarliga akuta obalanser i ekonomin.

Det framgår av regeringens bedömningar att industrin och exporten nu
ser en vikande konjunktur samtidigt som den inhemska efterfrågan ännu är
relativt stark. Om denna utveckling får fortsätta kommer Sverige snart att
hamna i en ännu svårare obalans med mycket stora underskott i bytesbalansen
och en snabbt stigande arbetslöshet. Regeringen konstaterar att åtgärder
måste vidtas för att förhindra en sådan utveckling. Vi delar denna bedömning.

Finansdepartementets bedömningar av den ekonomiska utvecklingen
inom den närmaste framtiden är oroande. Det framgår av prognoserna i den
reviderade finansplanen att år 1990 kommer att bli ett förlorat år. Det är nu

4

för sent att vända denna utveckling - det skulle ha skett tidigare. Nu gäller Mot. 1989/90
det att se till att inte kommande år också blir förlorade år. Fi71

Regeringen redovisar två alternativ för 1991. I det ena alternativet antas
lönerna öka med 3% (alt 1) och i det andra med 8% (alt 2). Det senare motsvarar
nuvarande trend. Båda alternativen uppvisaren dålig utveckling.Den
totala tillväxten blir mindre än 1%. Ökningen av produktiviteten blir ca

0,5%. Handelsbalansens överskott halveras, bytesbalansens underskott stiger
till över 70 miljarder kr. och arbetslösheten ökar. Detta gäller således
även i alternativ 1, med en kraftig dämpning av löneökningstakten. Detta
illustrerar det faktum att det inte är möjligt att snabbt vända en utveckling
som under flera år gått i fel riktning.

Av långtidsbudgetens samhällsekonomiska bakgrund framgår emellertid
att utvecklingen mycket snabbt förvärras än mer om lönekostnadsökningen
inte dämpas. Där står i klartext att alternativet med långsam löneanpassning
- det som kallas för höglönealternativet - leder till en fördjupad kostnadskris.
Tillväxten förblir mycket låg och arbetslösheten stiger kontinuerligt
under första hälften av 1990-talet.

Detta alternativ med långsam löneanpassning har i regeringens prognoser
ungefär halverad tillväxt - 1% per år jämfört med nästan 2% per år - och
fördubblad arbetslöshet - 3,5% år 1995 jämfört med 1,8% år 1995-jämfört
med alternativet med snabb löneanpassning.

I en situation då ett akut krisläge hotar ekonomin är det viktigt att de långsiktiga
orsakerna till problemen inte glöms bort. De kortsiktiga åtgärder som
vidtas måste överensstämma med vad som är långsiktigt riktigt.

Huvudproblemet: produktivitetstillväxten

De problem som svensk ekonomi nu står inför kan alla på olika sätt härledas
till ett huvudproblem. Detta huvudproblem är den låga produktivitetstillväxten.

Under det senaste decenniet har produktivitetstillväxten i Sverige varit betydligt
sämre än i jämförbara industriländer och betydligt sämre än under
tidigare perioder. Bokslutet för 1980-talet visar att produktiviteten i genomsnitt
ökat med knappt 1% per år. Det kan jämföras med det s.k. dåliga 1970talet
då produktiviteten ökade med ca 2,5% per år. Regeringens prognos för
produktivitetstillväxten under de närmaste åren ligger en bra bit under 1%
per år.

Det finns flera orsaker till denna dåliga utveckling. Det gamla skattesystemet
har lett till att skattehänsyn har styrt ekonomiska beslut i företag och
hushåll i stället för samhällsekonomiskt korrekta avvägningar. Därför har ett
stort antal snedvridningar uppstått i användningen av resurser. Bristen på
konkurrens inom den offentliga tjänsteproduktionen har också bidragit till
en ineffektiv resursanvändning.

Tillväxten

Regeringen konstaterar att den blygsamma tillväxt som trots allt sker beror
på en ökning av den totala arbetstiden. Produktiviteten bidrar däremot nästan
inte alls. Den låga tillväxttakten har således sin grund i den långsamma
produktivitetsutvecklingen.

Löner och priser

Prisökningstakten väntas förbli mycket hög. En del av den uppmätta ökningen
av konsumentprisindex beror dock på finansieringen av skattereformen.
Regeringen hävdar att den underliggande ”riktiga” prisökningstakten
är avtagande.

Lönekostnadsökningarna riskerar att även framöver bli betydligt större än
ökningen av produktiviteten. Detta är en viktig förklaring till varför priserna
även fortsättningsvis väntas stiga.

De höga nominella löneökningarna kan förklaras både av det överhettade
läget på arbetsmarknaden och av det gamla skattesystemet som långsiktigt
drivit upp löneökningstakten.

Bytesbalansen

Bytesbalansen visar på ett stort och växande underskott. Regeringen beräknar
att underskottet 1990 uppgår till 50 miljarder kr. En ytterligare försämring
till mer än 70 miljarder kr. väntas för 1991.

Nivån på bytesbalansunderskottet är svårtolkad. Till viss del kan underskottet
förklaras av att utlandsinvesteringarna och räntebetalningar för lån,
som tas upp utomlands för att finansiera dessa, har ökat kraftigt. Stigande
inhemska investeringar har till viss del förklarat en ökad import. Dessutom
har avvecklingen av valutaregleringen orsakat en tillfällig portföljanpassning
som medfört stora kapitalutflöden.

Den snabba försämringen av bytesbalansen som väntas i år och nästa år
kan inte förklaras av de ovan nämnda orsakerna. Försämringen av handelsbalansen
väntas fortsätta trots att de importkrävande industriinvesteringarna
upphör att öka. Istället är det exporten som minskar. Sämre exportefterfrågan
beror på höga lönekostnadsökningar i kombination med en svag
produktivitetstillväxt. Detta urholkar konkurrenskraften i den svenska exportindustrin
och leder till fortsatta förluster av marknadsandelar.

Underskottet i bytesbalansen motsvaras definitionsmässigt av för lågt sparande.
Den offentliga sektorn har ett stort sparandeöverskott, men eftersom
detta till stor del skapats genom skattehöjningar har det medfört sjunkande
och för närvarande negativt sparande hos hushållen. Trots vissa väntade förbättringar
visar regeringens prognoser fortfarande på negativt hushållssparande.

5. Kommentarer till regeringens förslag

Regeringen redovisar de föreslagna ekonomisk-politiska åtgärderna i ett 10punktsprogram
för ”tillväxt, sysselsättning och välfärd”. Med undantag för
den punkt som gäller åtgärder mot överhettningen i storstäderna överensstämmer
de föreslagna åtgärderna i allt väsentligt med vad folkpartiet och
regeringen kommit överens om.

Detta krispaket innehåller tre viktiga trendbrott:

- Skattereformen genomförs.

- Konkreta begränsningar i socialförsäkringsutgifterna börjar genomföras.

- Arbetsgivaravgifterna sänks.

Mot. 1989/90
Fi71

Därtill kommer den investering i ökat förtroende som krispaketet innebär. Mot. 1989/90

Det visar att Sveriges riksdag förmår fatta nödvändiga beslut om den ekono- Fi71

miska politiken, trots att de kanske på kort sikt är impopulära. Hade detta
visat sig omöjligt skulle med stor säkerhet räntan och inflationen varit ännu
högre, tillväxten sjunka mer och arbetslösheten stiga mer.

Den omedelbara effekten av krispaketet har också blivit en sänkning av
den rekordhöga räntan. Räntedifferensen gentemot utlandet har sedan paketet
offentliggjordes sjunkit med ungefär en tredjedel.

Åtgärderna kan väntas leda till en lägre inflationstakt än vad som annars
skulle uppkommit, även om man bortser från de indirekta effekterna via efterfrågan
och utbud. Den tillfälliga momshöjningen får ett mekaniskt genomslag
i form av ökade priser, men det motverkas mer än väl av den fulla
kompensationen för 14 dagars arbetsgivarperiod genom sänkta arbetsgivaravgifter
och den räntesänkning som skett.

Åtgärderna innebär också en sänkning av skattekvoten. Detta framgår av
den reviderade nationalbudgeten som visar följande utveckling av skattekvoten:

	1989	1990	1991, alt 1	1991, alt 2
Skattekvot %	56,5	56,4	54,3	54,9

I denna beräkning ingår både effekterna av skattereformen och de i propositionen
föreslagna ekonomisk-politiska åtgärderna. Mellan åren 1990 och
1991 sjunker således skattekvoten med 1,5-2,1 procentenheter och därefter
sjunker den med ytterligare ca 0,5 procentenheter 1992 när den tillfälliga
momsen avskaffas.

Folkpartiet avvisade våren 1989 en tillfällig höjning av momsen och det
kan synas ologiskt att nu acceptera en sådan. Vi skall inte förneka att åtgärden
är svårsmält och sedd isolerad hade den inte varit godtagbar. I kombination
med övriga inslag i krispaketet är den emellertid acceptabel.

Skattereformen

I vår partimotion om skattereformen har vi beskrivit hur viktig och nödvändig
vi anser denna reform vara. Det är av avgörande betydelse för möjligheterna
att vända den ekonomiska utvecklingen rätt under kommande år att
skattesystemet i grunden görs om på föreslaget sätt.

Skattereformen kommer att leda till en bättre ekonomisk utveckling än
eljest i Sverige. Arbete och sparande uppmuntras och kommer att löna sig
bättre, liksom utbildning och risktagande. Låntagande motverkas och skattesystemet
blir mera rättvist.

Den nya skattesystemet ger mer utrymme för den enskilde att bestämma
själv. Mer kvar av inkomsten efter skatt betyder att den del av inkomsten
som man själv rår över blir större. Den enhetliga momsen betyder ökad frihet
i konsumtionsvalet. Kraftigt sänkt marginalskatt och förstärkt inflationsskydd
betyder större möjlighet att genom eget arbete och sparande påverka
den egna ekonomiska situationen.

Skattereformen betyder också en nödvändig anpassning till redan genom- Mot. 1989/90

förda förändringar i andra länder. Fi71

Sammantaget öppnas en serie möjligheter för både hushåll och företag att
fatta beslut på samhällsekonomiskt korrekta grunder snarare än av skatteskal.
Detta kommer att skapa stora positiva effekter både genom ökat arbetskraftsutbud
och - framför allt - genom minskade snedvridningar i användningen
av resurser.

Barnbidragen

Den uppdelning av barnbidragsökningen på två år som föreslås i kompletteringspropositionen
anser vi nödvändig med hänsyn till det ekonomiska läget.

Vi vill i detta sammanhang kommentera det som i media kallats ”försämring”
för flerbarnshushåll. I verkligheten finns ingen sådan ”försämring” barnbidraget
kommer att öka mycket kraftigt och särskilt för flerbarnsfamiljerna.

Antal barn	totalt 1990	1991	1992
1	6 720 kr.	9 000 kr.	10 020 kr.
2	13 440 kr.	18 000 kr.	20 040 kr.
3	23 520 kr.	31 500 kr.	35 070 kr.
4	43 008 kr.	49 500 kr.	55 110 kr.
5	65 856 kr.	72 000 kr.	80 160 kr.

Föräldraförsäkringen

Utöver den ovan nämnda senareläggningen med 1 år av en mindre del av
barnbidragshöjningen innebär krispaketet att etapperna 2 och 3 i den av regeringen
utlovade utbyggnaden av föräldraförsäkringen skjuts på framtiden.

Det har hävdats att kombinationen av dessa båda åtgärder lägger en alltför
stor börda av ”åtstramningen” på barnfamiljerna. Så är inte fallet. Tillgängliga
beräkningar visar att utfallet för barnfamiljerna, och särskilt de med
flera barn, blir positivt och större än för hushåll utan barn. Eftersom flerbarnsfamiljerna
i utgångsläget har en lägre ekonomisk standard än hushåll
utan barn är detta en rättvis utjämning uppåt av den ekonomiska standarden.

Arbetslöshetsförsäkringen

En ytterligare besparing i de offentliga utgifterna utgörs av minskade statsbidrag
och höjda egenavgifter till arbetslöshetsförsäkringen. Egenavgifternas
andel av finansieringen skall höjas från dagens 5 % till 10 %. Detta påverkar
inte ersättningen till de arbetslösa.

Något konkret förslag till höjda egenavgifter läggs inte fram nu eftersom
tekniken för detta visat sig svårare än väntat. Förslaget ligger emellertid fast,
och den tolkning som gjorts av vissa organisationer att förslaget inte kommer
att genomföras är inte korrekt.

Som folkpartiet har framfört i andra sammanhang anser vi att egenavgifterna
därefter bör höjas ytterligare. 8

Mot. 1989/90
Fi71

Arbetsgivaravgift och sjuklön

Till hösten kommer också ett förslag om s k arbetsgivarperiod på 14 dagar.
En lagfäst sjuklön kommer att medföra stora besparingar i administrationen
på försäkringskassorna liksom ökade incitament till förbättringar i arbetsmiljö
och arbetsorganisation på arbetsplatserna.

Företag, kommuner och landsting kommer att ges full kompensation för
de ökade kostnaderna, inklusive de sociala avgifter som avses tas ut på sjuklönen.
Detta innebär en sänkning av arbetsgivaravgifterna med ca
3,5procentenheter. För ett enskilt företag kan naturligtvis kostnaderna öka
eller minska beroende på om sjukfrånvaron är större eller mindre än genomsnittligt.
Detta är också avsikten. Därigenom undviker man den indirekta
subventionering som idag sker från företag med låg sjukfrånvaro/bra arbetsmiljö
till företag med hög sjukfrånvaro/dålig arbetsmiljö.

Vi anser det vara angeläget att förslaget om införande av arbetsgivarperiod
kombineras med någon form av återförsäkringsmöjlighet för de mindre
företagen som annars skulle riskera att missgynnas.

I samband med att arbetsgivaravgifterna sänks den 1 januari 1991 skall
också den s.k. särskilda löneskatten sänkas. Den särskilda löneskatten utgörs
av den s k skattedelen av de sociala avgifterna och har i propositionen
om skattereformen beräknats till 22,2%. En sänkning av sjukförsäkringsavgiften
med 1%, av folkpensionsavgiften med 1,5% och en ytterligare avgiftssänkning
med 1% leder till att skattedelen av de sociala avgifterna reduceras
med åtminstone 2procentenheter, troligen något mer. Därmed kommer den
särskilda löneskatten att uppgå till högst ca 20%.

Förlängningen av semestern

Den planerade förlängningen av semestern kommer liksom utbyggnaden av
föräldraförsäkringen att skjutas på framtiden. Detta gäller dock inte de redan
beslutade två extra dagarna under 1991, eftersom dessa redan har börjat
intjänas.

Ålderspensionen

Regeringen föreslår också att den s.k. påslagsfaktorn vid uppskjutet uttag
av ålderspension skall höjas från 0,6% till 0,7% per månad. Förslaget härrör

Arbetsskadeförsäkringen

Ett annat besparingsförslag rör arbetsskadeförsäkringen. Som folkpartiet
har påpekat flera gånger sker en explosionsartad ökning av utgifterna inom
denna del av socialförsäkringssystemet. Dess nuvarande tillämpning innebär
snarast negativa effekter för enskilda personer, eftersom den inte uppmuntrar
till rehabilitering utan i alltför hög grad leder till utslagning och förtidspension.
Den mest konkreta åtgärden som snabbt skulle innebär en viss utgiftsbesparing
är en förlängning av samordningstiden mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna
från 90 till 180 dagar. Förslag kommer att läggas
fram i höst.

9

från pensionsberedningen och folkpartiet stödjer det. Det kan väntas öka Mot. 1989/90

motivationen för att vänta med att gå i pension och är därmed ett inslag i en Fi71

politik som ökar utbudet av arbetskraft.

Stabiliseringsavtal

Vad beträffar frågan om s.k. stabiliseringsavtal på arbetsmarknaden delar vi
regeringens bedömning att om inte en lönedämpning kommer till stånd så
kommer kostnadskrisen att allvarligt förvärras.

I propositionen skriver regeringen: ”Förhandlingsgruppens förslag bör
tjäna som ram för de kommande avtalen för 1991. Uppgörelser utöver den
nivå som ligger i förhandlingsgruppens förslag leder enbart till ökad inflation,
ytterligare försämrad konkurrenskraft och förlust av arbetstillfällen.”

Vi instämmer i denna bedömning.

Eftersom skattereformen medför en ökning av köpkraften genom sänkt
inkomstskatt även med hänsyn tagen till finansieringen bör det finnas goda
förutsättningar för en sådan nedväxling av löneavtalen.

Överläggningar om produktivitetstillväxten

Vi anser att regeringen hyser alltför stor tilltro till olika administrativa åtgärder
och gemensamma arbetsgrupper mellan olika organisationer i syfte att
förbättra produktivitetsökningen. T.ex. är förslaget att inbjuda arbetsmarknadens
parter till överläggningar om åtgärder för att ”stärka kompetensen
och höja produktiviteten” mest ett slag i luften.

Övrigt

De förslag som berör kommuner och landsting, nämligen kommunalt skattestopp
under två år samt tekniken för att neutralisera effekterna av skattereformen
för stat och kommun, kommenteras i en särskild motion om den
kommunala ekonomin.

Ett antal förslag presenteras inom arbetsmarknadspolitikens ram. Dessa
kommenteras närmare i en särskild motion. Där föreslås bl.a. att flexibla
lönebidrag skall införas i hela landet och att antalet platser på Samhall skall
utökas.

6. En liberal ekonomisk politik

Från folkpartiets sida ser vi det åtgärdspaket som regeringen presenterar i
kompletteringspropositionen som ett nödvändigt första steg i en långsiktig
process för angripa de strukturella problemen i svensk ekonomi. Den ekonomiska
politiken måste för att långsiktigt lyckas med att trygga välståndet inriktas
på en stabil och förtroendeskapande politik.

Förnyelse av den offentliga sektorn

Bristen på förnyelsearbete i den offentliga sektorn under 1980-talet har medfört
ett ständigt stigande skattetryck och en dämpad produktivitetsutveckling
för ekonomin som helhet. Trots att den offentliga sektorn ständigt tillförs
mer resurser har vi i Sverige idag växande problem, bl.a. i form av köer, 10

på stora välfärdsområden. Det gäller t.ex. skola, barnomsorg, sjukvård och Mot. 1989/90
äldreomsorg. Fi71

Folkpartiet anser att en stor del av den verksamhet som idag bedrivs i den
offentliga sektorn även i framtiden skall vara i huvudsak skattefinansierad.

Stat och kommun behöver däremot inte alltid vara producent av de skattefinansierade
tjänsterna. Det ligger ett stort värde i att släppa fram tjänsteproduktion
i enskild regi. Det skulle skapa valfrihet för medborgarna och sannolikt
leda till betydande effektivitetsvinster i produktionen. Offentliga, liksom
privata, monopol skapar ineffektiva produktionslösningar och blockering
av förändringar. Därför måste de offentliga monopolen avskaffas.

Ett exempel på ett område där enskilda alternativ skulle skapa kvalitetsförbättringar
och betydelsefull valfrihet är barnomsorgen. Vår utgångspunkt
är att stöd till barnomsorgen bör utgå, oavsett i vilken form den bedrivs.

Detta måste t.ex. innebära lika behandling av kommunala och enskilda daghem,
dvs avskaffande av den s.k. Lex Pysslingen. Regeringen aviserar nu att
dagis som drivs av personalkooperativ skall kunna få rätt till statsbidrag. Det
finns ingen anledning att endast släppa fram denna verksamhetsform. Aven
daghem som drivs som privata företag bör få rätt till statsbidrag.

Vi vill i detta sammanhang även uppmärksamma de fristående skolornas
situation. Flera friskolor befinner sig just nu på randen till konkurs och nedläggning.
Regeringen har undergrävt de ekonomiska förutsättningarna för
deras verksamhet genom de mycket begränsade statsbidrag som dessa skolor
för närvarande erhåller.

Vi utgår från att friskolornas situation kommer att förbättras i och med
införandet av ett nytt statsbidragssystem 1991. Men frågan är hur många skolor
som klarar sig fram till den tidpunkten. Vi vill därför återigen aktualisera
frågan om ett extra bidrag - ett överlevnadsbidrag - till de mest utsatta friskolorna,
så de får en chans att klara sig tills det nya statsbidragssystemet
införs.

Det ekonomiska läget för vissa Waldorfskolor är för närvarande mycket
prekärt. De allvarligaste problemen finns vid Rudolf Steinerskolan i Göteborg,
Rudolf Steinerskolan i Norrköping och Waldorfskolan i Örebro. Skolornas
situation blir snart ohållbar, om ingen grundläggande förändring av
bidragssystemet kommer till stånd senast under läsåret 1990/91.

Med hänsyn till de särskilda omständigheterna bör staten lämna ett temporärt
bidrag till vissa fristående skolor för budgetåret 1990/91. Syftet med
bidraget skall vara att rädda de skolor från nedläggning som nu hotas av konkurs.

Anbudsupphandling är ofta ett bra sätt att öka effektiviteten och pressa
kostnaderna för offentlig verksamhet. Alla tillfällen till anbudsupphandling
bör utnyttjas. Ibland är egen regi bäst men upphandling bör alltid prövas.

För den statliga sektorn finns strikta regler för upphandling som skall garantera
affärsmässighet och opartiskhet. I princip bör samma krav också ställas
på valet mellan egen regi och entreprenad.

I dag leder momsreglerna till att statliga myndigheters och kommuners
verksamhet i egen regi gynnas framför extern upphandling. Skattereformen
innebär att nya neutrala regler införs. Detta kommer att ge en betydelsefull
stimulans för en ökad anbudsupphandling. 11

Den statliga regleringen av kommuner och landsting måste minska. Det Mot. 1989/90

gäller inte minst statsbidragen där olika specialdestinerade bidrag bör slås Fi71
ihop till större poster. De detaljstyrande bidragen ger upphov till omfattande
administration, bristande flexibilitet samt hämmar effektiviteten och förnyelseförmågan.

Försöket med s.k. frikommuner har nu pågått länge utan att några påtagliga
problem kunnat märkas. Samtliga svenska kommuner bör nu ges samma
möjligheter att befrias från statliga detaljbestämmelser.

Skattetrycket

Som framgått ovan kommer skattekvoten att sjunka under 1991 och 1992
som en följd av skattereformen och krispaketet. Vi anser det nödvändigt att
skattetrycket fortsätter att sjunka. Det finns få saker om vilka ekonomers
bedömningar är så samstämda som det nödvändiga i ett lägre skattetryck. Vi
delar den uppfattningen. På sikt bör skattekvoten kunna sänkas till ca hälften
av bruttonationalprodukten.

Det är i första hand momsen som bör sänkas. Därtill kommer det av hänsyn
till den internationella utvecklingen att bli nödvändigt med en anpassning
nedåt av den totala skattebelastningen på sparande. Som ett första steg
har vi i vår partimotion om skattereformen föreslagit sänkningar av arvs- och
gåvoskatten, förmögenhetsskatten samt omsättningsskatten på aktier.

Hushållssparande!

Det är av flera skäl angeläget att få till stånd en ökning av hushållssparande.

Av fördelningspolitiska rättviseskäl är det angeläget att alla människor ges
möjlighet att genom sparande bygga upp ett eget kapital. Ett sparkapital innebär
ett ökat oberoende av arbetsgivares och myndigheters makt och större
möjligheter att styra över sitt eget liv.

En sänkning av skattetrycket underlättas om hushållens sparande ökar.

Dessutom bör särskilda stimulanser till ett ökat hushållssparande införas
samtidigt som de reduceringar inom de generella transfereringssystemen,
som i framtiden kommer att bli nödvändiga, genomförs. På så sätt kan ett
gott generellt trygghetsskydd byggas upp av individerna själva med ett eget
försäkringsskydd eller annat sparande.

I fråga om det privata sparandet och ägandet finns en ideologisk skillnad
mellan folkpartiet och regeringen. Den socialdemokratiska inställningen till
enskilt sparande illustreras mycket tydligt av följande citat från 90-talsrapporten:
"För att nå ett stort, positivt hushållssparande krävs att den privata
sektorn gödslas med stimulanser att öka de redan rikas förmögenheter.”

Samhällsekonomiskt är det angeläget att öka det totala sparandet i ekonomin.
Då det inhemska sparandet är stort, ökar förutsättningarna att finansiera
nödvändiga investeringar utan att det uppstår underskott i bytesbalansen.

Skattereformen kommer att leda till ökat hushållssparande. Särskilt det
finansiella sparandet blir med reformen gynnsammare behandlat än idag.

Samtidigt begränsas avdragsrätten, vilket redan visat sig ha en återhållande

effekt på lånebenägenheten och leda till ökad räntekänslighet hos hushållen. 12

Det långsiktigt bundna pensionssparande! kommer även framdeles att Mot. 1989/90

vara gynnat. Medan skatten på kapitalavkastning i normala fall blir 30% Fi71

kommer skatten på pensionssparande att vara högst hälften därav. Det är
bra att regeringen nu aviserar att ett långsiktigt bundet sparande på samma
villkor kommer att kunna ske även inom bankväsendet.

För att väsentligt öka hushållssparande är det angeläget att stimulera just
långsiktigt målsparande. Den största potentialen för ett ökat sparande med
denna inriktning torde vid sidan av pensionssparande vara bostadssparande.

En omfattande övergång från hyresrätt till bostadsrätt, t.ex. i allmännyttans
fastigheter, skulle vara ett sätt att stimulera detta.

En annan form av målsparande gäller föräldrars sparande för sina barns
räkning, t.ex. genom att barnbidraget eller en del därav sparas till dess barnet
fyller 18 år. Detta kommer t.ex. att kunna ske på fördelaktiga villkor
inom ramen för allemanssparande!, när åldersgränsen tagits bort och det gåvoskattefria
grundbeloppet höjts till 10 000 kr.

Det är också angeläget att uppmuntra vinstdelningssystem i företagen.

Andel-i-vinst där man premierar kvarhållande av vinstmedel under en viss
period bör kunna ha en sparstimulerande effekt. Vi anser att vinstandelar
som står inne under minst fem år bör undantas från sociala avgifter.

Däremot tar vi bestämt avstånd från det konstiga tvångssparandet. Detta
bör snarast upphävas.

Vi föreslår också utförsäljning av statliga företag till allmänheten liksom
avveckling av de kollektiva löntagarfonderna.

Energipolitiken

Beslutet om den förtida avvecklingen av kärnkraften har medfört en betydande
oro i näringslivet för den framtida energiförsörjningen. Om beslutet
blir verklighet kommer Sverige att drabbas av sådana energiprisökningar att
de svenska företagen inte kan konkurrera internationellt. Detta har inverkat
negativt på företagens vilja att investera i Sverige och därmed bidragit till
den dåliga produktivitetsutvecklingen.

Folkpartiet kräver att den förtida avvecklingen inte genomförs.

Internationell integration

Ingenting betyder så mycket för ekonomisk tillväxt och dynamik som ekonomins
internationalisering. Genom internationell integration minskar regeringens
makt att göra skadliga ingrepp i ekonomin. Arbetsmarknadens parter
får också större tryck på sig att sluta löneavtal som inte skadar den internationella
konkurrenskraften.

Vi avvisar alla tankar på att på olika sätt försöka avskärma den svenska
ekonomin från omvärlden. Försök att låsa in företag, kapital och människor
i Sverige är oförenligt med en bevarad välfärd. Industriminister Rune Molins
uttalanden om att stärka det "nationella kapitalet" är oroande eftersom de
riskerar att skapa negativa förväntningar som hämmar investeringsviljan i
näringslivet.

Svensk ekonomi behöver större inslag av internationalisering. Ett nödvändigt
första steg är att avskaffa de regler som idag skapar byråkratiska hinder 13

för utländska företag som vill investera i Sverige. Utländska företag kan ge- Mot. 1989/90

nom direkta investeringar bidra med kapital, teknologi och kunnande. Fi71

Den pågående integrationen inom EG kommer att på ett avgörande sätt
påverka svensk ekonomi. De pågående förhandlingarna mellan EG och
EFTA är därför mycket viktiga. Det är angeläget att de mål för förhandlingarna
som riksdagen ställt upp fullföljs. Det gäller t.ex. att Sverige bör eftersträva
att avtalet blir så omfattande som möjligt.

Utgången av förhandlingarna mellan EG och EFTA är avgörande för Sveriges
framtida sysselsättning och konkurrenskraft. Utan ett avtal hotar allvarlig
stagnation i den svenska ekonomin.

Anknytning till EMS

Vi har redan tidigare föreslagit att Sverige nu bör undersöka möjligheterna
till anknytning till det europeiska monetära samarbetet, EMS. Vi vidhåller
denna uppfattning.

Valutaregleringens slopande gör det naturligt att överväga Sveriges valutapolitiska
regim. Målet är och förblir en fast växelkurs. Sedan ett tiotal år
tillbaka anges denna i förhållande till en korg av utländska valutor. I praktiken
har emellertid den svenska kronans värde påverkats av de stora kurssvängningarna
för dollarn, som dessutom har givits dubbel vikt i korgen.

EMS erbjuder en fastare punkt att anknyta kronan till. Genom en EMS-anknytning
skulle Sverige ytterligare markera att inflationsmål och valutakursnorm
måste tas på allvar. Vi skulle också kunna erhålla del av det stöd som
centralbankerna i EMS-länderna ger varandras valutor om behov uppkommer.

Sannolikt är inte tillståndet i den svenska ekonomin för närvarande sådant
att riksbanken skulle accepteras av EMS. Vi bör däremot redan nu offentligen
tillkännage att vi när läget i ekonomin förbättrats avser ansöka om anknytning.
Detta skulle öka förtroendet för Sveriges vilja att ta itu med de
strukturella obalanserna genom intern anpassning.

Folkpartiets budgetalternativ

I folkpartiets ekonomisk-politiska motion i januari kritiserades regeringens
budget dels för att den inte var tillräckligt stram, dels för att den innehöll
enligt våra värderingar felaktiga prioriteringar.

I det första avseendet har nu det stabiliseringspolitiska paketet inneburit
en viss kursomläggning som vi välkomnar.

Vi kan likafullt konstatera att det finns betydande skillnader mellan regeringens
och folkpartiets syn på riktlinjerna för budgetpolitiken.

Vi menar till att börja med att det krävs en fördelningspolitiskt motiverad
omprioritering av statsutgifterna till förmån för de utsatta grupper som kan
kallas det glömda Sverige och för fattiga människor i u-länderna.

Folkpartiet föreslog i januari ett reformpaket för det glömda Sverige på
sammanlagt en miljard kr. Det innefattade bl.a. statliga stimulansbidrag till
utbyggnad av egna rum på långvården, ökade resurser för att förkorta sjukvårdsköerna,
förbättrade vårdbidrag för familjer med barn som har handikapp,
utökade insatser t.ex. för att ge arbete åt handikappade och för att 14

handikappanpassa kollektivtrafiken samt åtgärder för att underlätta utsluss- Mot. 1989/90

ningen av psykiskt sjuka från mentalsjukhusen. Vi föreslog också en höjning Fi71

av biståndet med 400 milj.kr. så att stödet till Östeuropa inte skulle tillåtas
urholka enprocentsramen för u-landsbiståndet. Vi föreslog vidare en väsentligt
kraftigare satsning på miljövård än regeringen (med ytterligare 200
milj.kr.). Inom miljöpolitiken prioriterar vi bl.a. en rad insatser inom naturvård
och vattenvård. Det gäller insatser för återskapande av våtmarker som
bl.a. bidrar till att minska kväveläckaget till haven, för skydd av hagar och
urskogar samt för naturvårdshänsyn i skogsbruket.

Vi föreslog därtill en rad insatser för att förbättra förutsättningarna för
kulturell och ideell verksamhet. Det gäller bl.a. idrotten, trossamfunden,
handikapporganisationerna och miljörörelsen. Senast i vår partimotion om
skatterna har vi fört fram förslaget om en avdragsrätt för gåvor till ideell
verksamhet.

Under våren 1990 har vi föreslagit ytterligare insatser främst på tre områden:
forskning, regionalpolitik och landskapsvård. Samtidigt har vi föreslagit
besparingar bl.a. på presstödet.

Vi har under lång tid hävdat att åtgärder måste vidtas mot de snabbt
ökande kostnaderna i de stora transfereringssystemen. På denna punkt innebär
krispaketet ett första viktigt steg pä flera områden bl.a. sjuk- och arbetsskadeförsäkringen.
Nästa steg bör vara att genomföra ytterligare utgiftsminskningar
i socialförsäkringssystemet. Vi anser t.ex. att det finns skäl att
överväga både karensdagar och nivån på ersättningen i sjukförsäkringen.

Besparingarna skall användas till att finansiera en nödvändig sänkning av det
totala skattetrycket.

I långtidsbudgeten redovisas prognoser över det offentliga sparandet de
närmaste åren. Det framgår av beräkningarna att ett betydande överskott i
statsbudgeten uppkommer i det s.k. lågalternativet. Detta överskott bör genom
skattesänkningar och särskilda sparstimulanser omvandlas till enskilt
sparande. Vid denna process är det nödvändigt att hänsyn tas till den samhällsekonomiska
balansen.

Enligt folkpartiets mening krävs det vidare en genomgripande förnyelse
av hela den offentliga sektorn, både genom ökad konkurrens och ett inre
reformarbete som bl.a. skall syfta till minskad centralstyrning och ökat utrymme
för personalens idéer och kreativitet. Detta öppnar också ökade möjligheter
till besparingar på byråkrati.

7. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för krispaketet
som anförts i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för en långsiktig
ekonomisk politik som anförts i motionen,

3. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen
som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om överlevnadsbidrag till friskolorna,

5. att riksdagen beslutar avskaffa tvångssparandet.
Stockholm den 10 maj 1990

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Charlotte Branting (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Sigge Godin (fp)

Ingela Mårtensson (fp)
Anne Wibble (fp)

Mot. 1989/90
Fi71

gotab 96685, Slockholm 1990

16