Motion till riksdagen
1989/90:Fi703

av Lars Tobisson m.fl. (m)
Betalningar till och från staten

Under många år har det i moderata motioner föreslagits förenklingar och
förbättringar i det statliga betalningssystemet. Dessa förslag har regelmässigt
avvisats av riksdagsmajoriteten, men i efterhand har ändå vissa steg tagits
i moderniserande riktning.

Som motiv för att avslå de moderata motionskraven har ibland hänvisats
till pågående översyns- och utvecklingsarbete inom riksrevisionsverket
(RRV). Denna myndighet överlämnade hösten 1988 till regeringen en promemoria
angående det statliga betalningssystemet. Däri redovisades en teknisk
omläggning, som möjliggör en bättre kassahållning. Vidare belystes frågan
hur ersättningen till postgirot för förmedlingen av statliga betalningar
skall utformas. Slutligen diskuterades en ökad medverkan av bankerna och
bankgirocentralen i denna verksamhet.

Betalningarna till och från staten omfattar mycket stora belopp - över
2 200 miljarder kr. per år. De statliga myndigheterna är därvid i princip skyldiga
att använda postgirot eller riksbanken. Postgirot svarar för något mer
än hälften av det nämnda beloppet och en helt dominerande del av antalet
transaktioner.

Enligt RRV fungerar det nuvarande systemet mindre bra. Det fyller inte
moderna kassahållningskrav, samtidigt som servicen till både myndigheter
och allmänhet företer brister. Dessa svagheter sammanhänger med att postverket
för sin verksamhet ansetts behöva förräntningen av den s.k. float som
uppkommer genom att in- och utbetalningarna ligger kvar i postgirot under
viss tid. Dessa intäkter kan uppskattas till ca 500 milj. kr. Några tekniska
skäl för att behålla en float av nuvarande omfattning finns inte enligt RRV.
Dessutom skulle det innebära fördelar för såväl enskilda myndigheter som
allmänheten, om bankgirot gavs ett ökat utrymme i den statliga betalningsförmedlingen.

RRV:s promemoria har remissbehandlats, och praktiskt taget alla instanser
förordar avreglering och fri konkurrens. Av särskilt intresse är att flera
myndigheter begär att in- och utbetalningar för deras del - av besparingsoch
effektivitetsskäl - skall få ske via bank.

Moderata samlingspartiet ser det som angeläget att privatpersoner och näringsliv
har tillgång till snabba och smidiga betalningsformer. Som svar på en
motion med detta syfte föregående år (1988/89:Fi701) hävdade dock finansutskottets
majoritet (1989/90:FiU5) att önskemålet om ökad valfrihet måste

vägas mot de ekonomiska problem som skulle uppstå för postverket, om betalningarna
skulle undandras postgirosystemet.

Mot den bakgrunden är det välkommet att regeringen i budgetpropositionen,
bil. 2, p. 5, klart slår fast att det statliga betalningssystemet i princip bör
vara så utformat att det skapas en valfrihet för allmänheten och myndigheterna
att välja postgirot eller bankerna som betalningsförmedlare. Även regeringen
hävdar emellertid att en sådan förändring inte kan genomföras utan
en mer genomgripande analys av postverkets ekonomi och verksamhet i
stort. Vi finner det anmärkningsvärt att detta utredningsarbete, som det ordats
om i flera år, har visat sig så tidskrävande.

Enligt vår mening bör statens betalningssystem fungera så kostnadseffektivt
och praktiskt som möjligt. Förutsättningen härför är fri konkurrens mellan
olika institut och betalningsformer. Postverket och bankerna skall då
åläggas att inleverera inkommande likvider direkt till statsverkets/myndighetens
konto i riksbanken. Utbetalningar kan på motsvarande sätt ske genom
att erforderligt belopp dras direkt på detta konto på utbetalningsdagen.
Med detta system skulle staten spara avsevärda belopp, samtidigt som myndigheter,
företag och enskilda bereds tillfälle att fritt välja post- eller bankgiro
för sina betalningar.

Postverkets behov av intäkter för att upprätthålla en rikstäckande verksamhet
är inget hållbart motiv för att bevara orationella betalningsrutiner.
Statens betalningssystem bör utformas så kostnadseffektivt och serviceinriktat
som de tekniska förutsättningarna medger. Den viktiga fråga som rör finansieringen
av postverksamheten i glesbygd får lösas i annat sammanhang.
I en tid då avreglering och bättre kassahållning är nyckelbegrepp är det inte
rimligt att postgirot får behålla sin sedan 1925 gynnade ställning, när likvärdiga
eller bättre betalningsformer finns att tillgå på annat håll. Postgirots monopol
vid betalningar till och från staten bör således upphävas.

Ökad användning av bankgirot

Under senare år har det blivit möjligt att vid viss skatteuppbörd göra inbetalningar
via bank/bankgiro. Det gäller källskatt (inkomst- och förmögenhetsskatt
m.m.) samt arbetsgivaravgift. Riksförsäkringsverkets (RRV) utbetalningar
av barnbidrag, sjukpenning, pensioner m.m. kan också ske genom
insättningar direkt på bankkonto. Att detta uppskattas av mottagarna framgår
av att de i flertalet fall väljer att utnyttja denna möjlighet. Dessutom sparar
riksförsäkringsverket årligen ca 255 milj. kr. med möjlighet att spara ytterligare
ca 85 milj. kr. enligt RFV:s remissyttrande över RRV:s PM angående
det statliga betalningssystemet.

På andra - ofta närliggande - områden föreligger emellertid inte denna
valfrihet. Nedan anges ett antal exempel på betalningar, där möjlighet bör
öppnas för betalningar direkt via bank.

Moms (inkl. tull) och punktskatter borde kunna betalas på samma sätt som
källskatt och arbetsgivaravgift, vilket skulle innebära en väsentlig förenkling
för många företag och privatpersoner. Det skulle också ge dem fördelar från
räntesynpunkt, eftersom inbetalningen då kan göras på förfallodagen direkt
från bankkontot i stället för dagen före, vilket nu krävs när överföring måste

Mot. 1989/90

Fi703

9

ske från exempelvis checkkonto till postgirot. Skatteutskottet har redan i betänkande
SkU 1984/85:49 uttalat förståelse för detta önskemål om förenklat
inbetalningssätt.

Återbetalning av skatt bör kunna ske direkt till bankkonto. Det gäller återbetalning
av moms och punktskatter. Men störst betydelse skulle förändringen
få vid återbäring av inkomstskatt m.m. Den överskjutande preliminärskatten
uppgick förra året till hela 18 miljarder kr.! En utbetalningsavi
för överskjutande skatt kan numera lösas in på bankkontor lika väl som på
posten. Men utsändningen via posten är en onödig omgång, som leder till
extra kostnader för statsverket och ränteförluster för betalningsmottagarna.
Större delen av de medel som skatteväsendet i dag betalar till postverket för
denna hantering torde kunna inbesparas genom att man övergår till en
kontoinsättningsrutin.

Säkerhetsskäl motiverar också en ändring av nuvarande utbetalningsrutiner
för skatteåterbäringen. Detta understryks av brottsförebyggande rådet,
som i sina båda utredningsrapporter om ökat skydd för värdetransporter
(BRÅ PM 1979:1 och 1983:2) framhåller att kontantlösa betalningsrutiner
bör användas i ökad omfattning. I fråga om skatteåterbäringen framhåller
rådet följande (PM 1983:2, s. 19):

Nuvarande utbetalningssystem innebär att stora kontanta värdemängder
upplagras och hanteras. Återbetalningen av överskjutande skatt är den
största punktutbetalningen årligen. Post och banker rekvirerar då mycket
stora summor från riksbanken vilka sprids över landet under loppet av någon

vecka.

Antalet löne- och pensionskonton i bankerna som är tillgängliga för automatiska
betalningar av detta slag utgör drygt 5 miljoner, vartill kommer
drygt 1 miljon postgirokonton. Förutsättningarna för ökad användning av
kontantlösa betalningsrutiner är därför mycket goda. Tillgång till ett rationellt
och säkert utbetalningssystem finns. Detta måste utnyttjas bättre än
vad som är fallet i dag.

Om den skattskyldige i samband med självdeklarationen anger ett postgiro/bankkontonummer,
kan eventuellt förekommande överskjutande skatt utbetalas
direkt till detta. Denna metod - som tillämpas i Finland med gott
resultat - sparar tid, är betydligt säkrare och torde dessutom få en viss sparstimulerande
effekt.

Deklarationsblanketter bör således från 1991 innehålla en ruta för uppgivande
av kontonummer, dit vederbörande skattemyndighet åtar sig att sända
eventuell överskjutande skatt. Ett alternativ kan vara att betalningsmottagaren
ger sin bank i uppdrag att uppbära eventuell skatteåterbäring och sätta
in beloppet på hans/hennes konto på samma sätt som sker beträffande barnbidrag
m.m.

Uppbörd av studiemedelsavgift via bankernas autogiro skulle medföra
större effektivitet för centrala studiestödsnämnden och staten, samtidigt som
servicen och säkerheten ökar för låntagarna. Den möjlighet till försöksverksamhet
som öppnats på detta område bör snarast utnyttjas med sikte på införande
av en permanent ordning. Även räntor och amorteringar på statliga
bostadslån bör kunna betalas på detta sätt.

Betalningar från staten bör mer allmänt kunna avregleras. Övergången till

Mot. 1989/90

Fi703

10

kontoinsättningar av pensioner, sjukersättningar och barnbidrag torde ha
medfört en besparing för staten på ca 30 milj. kr. per år, och dessutom blir
det säkrare och bekvämare för mottagarna. Det är därför angeläget att andra
statliga förvaltningar, som gör utbetalningar, kan följa efter. Det gäller t.ex.
överföringen av landstings- och kommunalskattemedlen från länsskattemyndigheterna.

PKbankens särställning och postverkets
likviditetsförvaltning

Möjligheter föreligger numera för staten att utbetala löner, barnbidrag, pensioner
m.m. via annan bank än PKbanken. Överläggningar har också förts
med andra banker om en flyttning av betalningsuppdraget. Trots att staten
därvid erbjöds fördelaktigare villkor, träffades nytt avtal med PKbanken.
Med hänsyn till de besparingsmöjligheter som ett anbudsförfarande skulle
medföra, bör regeringen uppdra åt statens löne- och pensionsverk att i föreskriven
ordning föranstalta om upphandling avseende förmedling av statliga
löner, pensioner och utfallande belopp på grupplivförsäkringar till kontohavare
i andra banker än PKbanken.

Sedan 1987 har PKbanken inte längre monopol på förvaltningen av postverkets
likvida medel. Därmed har ett gammalt moderat krav gått i uppfyllelse.
Den gamla ordningen framstod som allt mera stötande, efter hand som
PKbanken likställdes med andra storbanker och t.o.m. partiellt privatiserades.
Förändringen har dessutom gett postverket möjlighet att tillgodogöra
sig de finansiella intäkter som tidigare tillföll PKbanken.

I samband med att postverket övertog förvaltningen av sina likvida medel
fattades emellertid beslut i vissa andra frågor beträffande postens verksamhet,
där vi företräder en annan uppfattning.

Postverket gavs, i enlighet med förslag från regeringen (prop. 1986/87:100
bil. 1), bl.a. rätt att betala ränta till vissa postgirokonton och medge viss
övertrasseringsrätt. Dessa möjligheter vidgar postgirots tidigare uppgift att
enbart förmedla betalningsuppdrag till att också bedriva viss bankverksamhet.
Redan den tidigare ordningen, som innebar att ränta endast gavs på juridiska
personers konton, stod i strid med 1973 års riksdagsbeslut, enligt vilket
vid PKbankens tillkomst endast den del av postgirorörelsen som inte var räntebärande
skulle stanna kvar inom postverket. Den senare förändringen genomfördes
av postverket 1980 utan att regeringen eller riksdagen godkände
detta.

Grundsynen att bankverksamhet inte får utvecklas inom postverket kräver
att 1973 års principer upprätthålls samt att således postgirot inte på egen
räkning får ge inlåningsränta till några som helst kunder och att någon övertrasseringsrätt
inte får tillåtas. Riksdagens beslut våren 1987 bör därför ändras.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att postgirots
gynnade ställning vid statliga betalningar bör upphävas,

Mot. 1989/90

Fi703

11

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om snabbare överföring till och från riksbanken av statens
betalningar,

3. att riksdagen begär att regeringen ändrar bestämmelserna om inbetalning
och återbetalning av mervärdeskatt (inkl. tull) och punktskatter
så att sådan betalning kan ske via bank,

4. att riksdagen begär att regeringen framlägger förslag om utbetalning
av överskjutande skatt i enlighet med vad i motionen anförts,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om uppbörd av studiemedelsavgift och betalningar på
statliga bostadslån,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om betalningar från staten,

7. att riksdagen begär att regeringen uppdrar åt statens löne- och
pensionsverk att föranstalta om upphandling avseende förmedling av
statliga löner, pensioner och utfallande belopp på grupplivförsäkringar
till kontohavare i andra banker än PKbanken,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till riktlinjer för postverkets
förvaltning av sina likvida medel i enlighet med vad i motionen
anförts.

Stockholm den 16 januari 1990

Lars Tobisson (m)

Rune Rydén (m) Filip Fridolfsson (m)

Ing-Britt Nygren (m) Margareta Gard (m)

Knut Wachtmeister (m)

Mot. 1989/90

Fi703

gotab 99432. Stockholm 1990

12