Motion till riksdagen
1989/90:Fi603
av Carl Bildt m.fl. (m)
Sparande och ägandespridning
Innehåll
1. Sammanfattning 5
2. Sparandebristen i svensk ekonomi 6
2.1 Det totala sparandet 6
2.2 Den offentliga expansionens roll 7
2.3 Fördelningen på sektorer 8
3. Hushållens sparandebrist 9
3.1 Utvecklingen i Sverige 9
3.2 Internationell jämförelse 10
4. Orsaker till minskningen av hushållens sparande 12
5. Hushållens förmögenhetstillgångar och sparande 12
6. Regeringens sparpolitik 15
7. Moderat politik för sparande och ägandespridning 17
7.1 Sänkt skatt och fasta spelregler 17
7.2 Startsparande och pensionssparande i bank 18
7.3 Försäkringssparande 19
7.4 Bosparande 20
7.5 Aktiesparande 21
8. Hemställan 23
1. Sammanfattning
Det dåliga sparandet i svensk ekonomi är ett allvarligt problem. Den synliga
sparandebrist som kommer till uttryck i bytesbalansens underskott förvärras
nu enligt de bedömningar som görs i finansplanen. Men eftersom investeringsnivån
i svenskt näringsliv alltjämt är för låg, är den verkliga sparandebristen
i ekonomin långt större.
Ett viktigt inslag i den s.k. tredje vägens politik var att öka sparandet och
kapitalbildningen. Det enda som har skett sedan regeringsskiftet 1982 är
emellertid att de tidigare underskotten i de offentliga finanserna har omvandlats
till sparandeunderskott i den enskilda sektorn.
Fastän socialismen som samhällsmodell grundligt har misskrediterats under
1980-talet, fortsätter socialdemokraterna att förespråka en ökning av
statens ägande och inflytande under förevändning att det handlar om att
komma till rätta med sparandeunderskottet i ekonomin. Deras recept är att
öka det kollektiva sparandet.
De tankegångar om kollektiv kapitalbildning som framförs i dag har tydliga
förbindelser bakåt i tiden. Det offentliga ägandet och inflytandet över
näringslivet skall öka på 1990-talet. Många instrument för detta finns redan,
men fler förbereds och konkreta förslag är att vänta. Moderata samlingspartiet
motsätter sig bestämt den socialistiska väg som blir följden av de socialdemokratiska
förslagen om kollektiv kapitalbildning och en fortsatt utbyggnad
av olika fonder.
Det är det dåliga hushållssparande! som kännetecknar sparandeproblemet
totalt sett i svensk ekonomi, både stabiliseringspolitiskt och strukturellt.
Från moderat sida har länge uttryckts oro för konsekvenserna av att medborgarna
inte sätter av någon del av sina inkomster för framtiden utan tvärtom
ökar sin skuldsättning. Vi anser att staten bör bedriva en aktiv politik för att
främja människors sparande.
Ett ökat sparande förutsätter en generell politik med följande inriktning:
• Stabila regler.
• En ekonomisk politik som långsiktigt ökar hushållens disponibla inkomster,
genom ökad tillväxt och minskat skattetryck, och höjer avkastningen
efter skatt på sparandet.
Det är särskilt viktigt att stimulera långsiktigt bundet sparande samt att
sprida ägandet av bostäder och aktier. Inom dessa områden föreslås i motionen
särskilda åtgärder:
• Långsiktigt sparande bör stimuleras genom att ett startsparande införs
som gör det möjligt för bl.a. föräldrar att bygga upp ett startkapital för
barn och ungdomar. Vidare bör pensionssparandet breddas så att det
också kan ske i bank med liknande skattefördelar som gäller för det nuvarande
försäkringssparandet.
• En breddning av bostadsägandet är det bästa sättet att åstadkomma en
jämnare fördelning av förmögenhetstillgångarna. Omvandling av hyreslägenheter
till bostadsrätts- och även ägarlägenheter bör underlättas. Ett
målinriktat bosparande i bank bör stödjas med statliga premier.
• Det enskilda aktiesparandet har under lång tid straffbeskattats, vilket lett
till att hushållen sålt ut betydande aktieinnehav till institutioner. Denna
1* Riksdagen 1989190. 3 sami. Nr Fi601-603
utveckling måste vändas, vilket förutsätter att nuvarande skattemässiga Mot. 1989/90
diskriminering av privatpersoners aktieägande upphör. Därför bör bl.a. Fi603
följande åtgärder vidtas: löntagarfonderna avskaffas och tillgångarna används
som sparstimulans så att en majoritet av den vuxna befolkningen
kan bli aktiesparare, statliga företag försäljs, reavinstbeskattningen av aktier
förenklas och lindras, dubbelbeskattningen av aktieutdelningar avskaffas,
taxeringsvärdets genomslag vid arvs-, gåvo- och förmögenhetsbeskattningen
minskas, omsättningsskatten på aktier avskaffas och anställdas
andel-i-vinst-system premieras och utvidgas.
2. Sparandebristen i svensk ekonomi
2.1 Det totala sparandet
Sverige går mot växande underskott i bytesbalansen. Fram till 1991 räknar
regeringen med att underskottet växer till över 50 miljarder kronor (3,7 procent
av BNP). Mycket talar för att denna bedömning kommer att visa sig
alltför optimistisk.
Bytesunderskottet är ett uttryck för bristen på sparande i landet. Den
verkliga sparandebristen är emellertid större än den synliga, eftersom investeringsnivån
fortfarande är för låg med hänsyn till bl.a. näringslivets utbyggnadsbehov.
Ett tillräckligt sparande - sett i ett medellångt perspektiv - kan sägas föreligga
när bytesbalansen är i jämvikt och investeringarna befinner sig på en
nivå som är förenlig med en balanserad tillväxt för ekonomin som helhet.
Med tillväxt avses i detta sammanhang inte enbart en uppgång i kapacitetsutnyttjandet
utan också den fortlöpande utveckling och utbyggnad av produktionskapaciteten
som på längre sikt bestämmer tillväxten.
Det totala sparandet har fallit trendmässigt i Sverige under flera decennier.
Det totala bruttosparandet minskade från 26,3 procent av BNP (bruttosparkvoten)
1965 till 13,7 procent 1982 och har sedan dess återhämtats till ca
20 procent 1989. Men återhämtningen är endast tillfällig. Redan 1990 väntas
sparkvoten enligt konjunkturinstitutet falla tillbaka igen till den nivå som
rådde vid slutet av 1970-talet.
Bytesbalansens utveckling framkommer i diagram 1 såsom skillnaden mellan
bruttosparkvoten och bruttoinvesteringskvoten (fasta bruttoinvesteringar
och lagerinvesteringar som andel av BNP). Om sparkvoten ligger över
investeringskvoten föreligger ett överskott i det inhemska finansiella sparandet,
vilket kommer till uttryck i ett överskott i bytesbalansen. Omvänt uppstår
ett underskott i bytesbalansen om investeringarna överstiger sparandet.
Eftersom bruttoinvesteringskvoten låg på nivån 25 procent vid ingången av
1970-talet, fanns då inte något sparandeunderskott i egentlig bemärkelse,
även om bytesbalansen visade underskott på knappt en procent av BNP.
Efter den första oljekrisen 1974 föll bruttosparkvoten till drygt 17 procent
1978. Efter den andra oljekrisen fortsatte fallet till strax under 14 procent
1982. Under samma period föll även investeringskvoten, men inte lika
mycket: från 25-procentsnivån under första halvan av 1970-talet till som lägst
ca 17 procent 1983.
Diagram 1
Bruttosparande och bruttoinvesteringar sorn andel av BNP 1970-1990
Mot. 1989/90
Fi603
i«r
t
Sparkvot
101
nngskvot
-70 -72 -74 -76 -78 -80 -82 -84 -86 -88 -90
Källa: SCB och konjunkturinstitutets decemberprognos 1989
Eftersom sparkvoten föll snabbare än investeringskvoten blev följden att
bytesbalansen uppvisade underskott under andra hälften av 1970-talet och
inledningen av 1980-talet. 1982 var bytesbalansunderskottet 3,6 procent av
BNP, vilket kan sägas ha varit det ”synliga” sparandeunderskottet detta år.
Med hänsyn till den låga investeringskvoten (drygt 17 procent), jämfört med
inledningen av 1970-talet (ca 25 procent), var emellertid det verkliga sparandeunderskottet
uppemot 10 procent av BNP.
För att det skall vara möjligt att varaktigt nå en högre tillväxt och för att
vi verkligen skall lösa de ekonomiska problemen krävs att den uppgång i näringslivets
kapacitetsutnyttjande som ägt rum under senare år leder vidare
också till en utbyggnad av kapaciteten. Var exakt den optimala investeringskvoten
skall ligga går inte utan vidare att bestämma, men mycket talar för
att den skulle behöva öka till den nivå som rådde vid början av 1970-talet,
dvs. till ungefär 25 procent. En sådan höjning av investeringskvoten förutsätter
att sparandet förbättras med åtminstone 7 procentenheter för att expansionen
skall kunna ske med bibehållande av balans gentemot utlandet.
Jämfört med dagens nivå skulle således det totala sparandet behöva öka med
uppemot 100 miljarder. Detta betyder att bristen på sparande totalt sett är
mycket stor i Sverige.
2.2 Den offentliga expansionens roll
Även i andra västliga industriländer har sparandet minskat, men inte alls i
samma omfattning som i Sverige. För hela OECD-området har sparandet
fallit med endast ett par procentenheter. Inte heller investeringskvoten har
fallit med mer än ett par procentenheter sedan början av 1970-talet.
Den svenska utvecklingen inger sålunda oro med avseende på ekonomins
långsiktiga tillväxtförmåga vid extern balans och vid en jämförelse med utvecklingen
i andra industriländer. Våra möjligheter att på nytt återta en le- 7
dande position bland de utvecklade industriländerna, efter mer än två de- Mot. 1989/90
cenniers tillbakagång, förutsätter en ordentlig utbyggnad av näringslivet. Fi603
Utvecklingen i vårt land har under 1970- och 1980-talen ofta bromsats av
en alltför snabb efterfråge- och konsumtionsutveckling i förhållande till expansionsmöjligheterna
på ekonomins utbudssida. Ekonomin har därmed
måst stramas åt till följd av ständigt återkommande externbalansproblem,
dvs. ett alltför lågt synligt sparande.
Bakom det låga sparandet ligger på efterfrågesidan en kraftig expansion
av den offentliga konsumtionen, vilken ökat sin andel sedan mitten av 1960talet
med drygt 13 procentenheter av nationalinkomsten, medan den privata
konsumtionen minskat sin andel med 5 procentenheter. Det är således
främst den offentliga expansionen som ligger bakom sparandebristen i ekonomin.
Detta problem kvarstår.
Genom att produktivitetsutvecklingen i den offentliga sektorn varit negativ
under hela denna period har också allt större resurser åtgått enbart för att
försöka upprätthålla servicen till medborgarna. Bara under 1970-talet måste
skattekvoten höjas med nästan 6 procentenheter till följd av bristande produktivitetsutveckling
i denna sektor. Därmed ökade ekonomins resursåtgång
med lika mycket enbart för att upprätthålla den offentliga konsumtionsstandarden,
något som självfallet bidragit till att permanenta den nästan
kroniska sparandebristen i den svenska ekonomin.
Ofta brukar det emellertid från socialdemokratiskt håll framhållas att ett
minskat skattetryck skulle försämra sparandet och leda till ökat bytesbalansunderskott.
I själva verket förhåller det sig uppenbarligen tvärtom, eftersom
en varaktig minskning av skattetrycket också måste åtföljas av en nedgång
av den offentliga utgiftsandelen.
Ett ökat totalt sparande i ekonomin kräver således att den resursåtgång
som erfordras för viktig samhällsservice begränsas genom effektivare utnyttjande.
Detta förutsätter i sin tur att de offentliga monopolen bryts upp och
privata alternativ släpps fram. Därigenom kan skattetrycket sänkas och det
totala sparandet i ekonomin öka.
2.3 Fördelningen på sektorer
Under 1980-talet har det skett en betydande förskjutning av det finansiella
sparandet mellan olika sektorer. Det mest slående i tabell 1 är att medan den
offentliga sektorns sparande förbättrats, har sparandet i den privata sektorn
försämrats med näst intill lika mycket sedan 1982. Socialdemokraternas tal
om att den tredje vägens politik varit framgångsrik och att detta återspeglas
i en kraftig förbättring av det statliga budgetsaldot är föga relevant, när det
finansiella sparandet i den privata sektorn försämrats i nästan lika stor utsträckning.
Tabell l Mot. 1989/90
Finansiellt sparande i privat och offentlig sektor 1982-1989, procent av BNP Fi603
1982 |
1989 |
Förändring 1982-1989 |
|
Offentlig sektor |
-6,1 |
4,9 |
+ 11,0 |
Privat sektor |
3,0 |
-7,0 |
-10,0 |
Bytesbalans = |
-3,1 |
-2,1 |
1,0 |
Källa: SCB och konjunkturinstitutets decemberprognos 1989
Den nödvändiga utbyggnaden av näringslivet kräver ett ökat sparande totalt
sett, inte en omfördelning av sparandet som under den socialdemokratiska
regeringsperioden. Hushållens sparande kommer då med nödvändighet i
förgrunden.
3. Hushållens sparandebrist
3.1 Utvecklingen i Sverige
Förändringar i hushållens konsumtions- och sparandemönster är av stor betydelse
för utvecklingen av det totala sparandet i ekonomin, då den privata
konsumtionen svarar för ca hälften av BNP. Förskjutningar i konsumtionsrespektive
sparandeandelen av hushållens disponibla inkomster kan alltså
leda till kraftiga genomslag på den samlade efterfrågan i ekonomin. Sparkvotens
trendmässiga utveckling är därför av stor betydelse vid uppläggningen
av den ekonomiska politiken.
Det dåliga hushållssparande utgör ett av de allvarligaste problemen i den
svenska ekonomin. Statistiska centralbyrån anger att hushållens sparkvotsumman
av hushållens reala och finansiella sparande i förhållande till den
disponibla inkomsten - var minus 5,3 procent 1988. För 1989 och följande år
har en viss förbättring förutsetts, men sparkvoten förblir negativ. Det innebär
att hushållen fortsätter att låna och att ta av sina sparmedel för att konsumera.
Det faktum att hushållen har en negativ sparkvot är en sedan 1987 ny företeelse.
Under senare delen av 1970-talet uppgick sparkvoten till mellan 4 och
5 procent, vilket ändå internationellt sett var en mycket låg siffra. Hushållssparande
har således sedan fallit ytterligare under 1980-talet.
I diagram 2 visas utvecklingen av hushållens sparkvot mellan 1963 och
1989. Av diagrammet framgår att det skett en trendmässig nedgång av hushållssparande
alltsedan mitten av 1960-talet. Den inlagda linjen visar att
sparkvoten trendmässigt fallit med 0,3 procentenheter per år. Under den
borgerliga regeringsperioden vidtogs viktiga sparfrämjande åtgärder. Sparkvoten
kunde därmed hållas över trendlinjen. Under de socialdemokratiska
regeringsperioderna har i stället sparkvoten fallit under trendlinjen, varvid
de senaste årens utveckling lett till ett markant fall.
9
Diagram 2
Hushållens sparkvot 1963
1989
Procent
1960
1965
1970
1975
1980
1985
1990
Mot. 1989/90
Fi603
Trsnd
Trendlinjen har lutningen -0,3 (R2=0,7), vilket innebär att sparkvoten fallit
trendmässigt med 0,3 procentenheter per år sedan 1963.
Källa: SCB och konjunkturinstitutets decemberprognos 1989
En stor trendmässig förändring av hushållens sparbeteende inträffade mellan
1964 och 1972 då hushållens sparkvot sjönk från knappt 8 till drygt 2 procentenheter.
Denna nedgång kan till största delen förklaras av att den finansiella
sparkvoten föll kraftigt.
Under praktiskt taget hela 1970-talet var det finansiella hushållssparande!
negativt samtidigt som det reala sparandet låg på en förhållandevis hög och
stabil nivå. Huvudförklaringen till detta var hushållens stora investeringar i
små- och fritidshus, ofta finansierade med upplåning på kreditmarknaden.
1980-talets första hälft kännetecknades av en markant nedgång i hushållens
reala sparande. Bakom denna utveckling låg det minskade intresset för
investeringar i en egen bostad, vilket i sin tur förklaras av de skattemässiga
försämringar som genomfördes för främst småhusägarna vid denna tid.
Även det finansiella sparandet var dåligt.
Sedan 1987, när sparkvoten blev negativ, ligger såväl det reala som det
finansiella sparandet i genomsnitt under noll.
3.2 Internationell jämförelse
Tabell 2 visar hushållssparandets omfattning i några OECD-länder. Där
framgår att sparkvoten fallit något även i andra länder men som regel inte
alls till samma låga nivå som i Sverige. Utvecklingen i Norge sammanhänger
med nedgången i oljeinkomsterna efter prisfallet 1986, och hushållssparande!
återhämtas där nu snabbt.
10
Tabell 2
Sparkvoter hos hushållen i 16 OECD-länder
Mot. 1989/90
Fi603
Procentandel av disponibla inkomster
1986 1987 1988
Italien |
23,7 |
22,2 |
22,8 |
Japan |
16,4 |
15,1 |
15,2 |
Tyskland |
12,2 |
12,3 |
12,6 |
Österrike |
10,9 |
12,7 |
12,5 |
Belgien |
12,8 |
11,8 |
12,4 |
Frankrike |
13,2 |
11,5 |
12,2 |
Danmark |
9,4 |
10,1 |
|
Schweiz |
7,0 |
8,4 |
"9 jo |
Canada |
11,3 |
9,7 |
8,7 |
Spanien |
8,5 |
8,1 |
8,7 |
USA |
4,2 |
3,3 |
4,4 |
Storbritannien |
7,5 |
5,6 |
4,1 |
Nederländerna |
3,5 |
2,2 |
2,0 |
Norge |
-6,5 |
-4,9 |
-1,2 |
Finland |
1,2 |
1,6 |
-1,4 |
Sverige |
0,3 |
-3,4 |
-5,3 |
Källa: OECD
Bakom de stora skillnaderna i hushållssparande! ligger delvis olikheter i socialförsäkringssystemens
utformning. Det höga hushållssparande! i Italien
kan förklaras av - förutom kulturella och sociala faktorer - att många små
och medelstora företag räknas in i hushållssektorn. Bakom den höga sparkvoten
i länder som Japan, Frankrike och Förbundsrepubliken Tyskland ligger
ett traditionellt gott sparklimat. Dessa länder har alltid månat om en hög
sparkvot hos hushållen.
Norden avviker negativt. Detta blir än tydligare, om man tar hänsyn till
att Danmarks hyggliga placering är en följd av att så gott som allt pensionssparande
är privat.
Det har sitt intresse att studera den låga hushållssparkvoten i USA, vilken
påverkar möjligheterna att rätta till landets balansproblem. Det mycket omtalade
federala budgetunderskottet är egentligen inte särskilt stort - omkring
2 procent av BNP. Överskott på delstatlig och kommunal nivå medför dessutom
att underskottet i den samlade offentliga sektorn blir ca en procentenhet
mindre. Men sparandet i den enskilda sektorn räcker alltså inte till för
att väga upp detta, utan landet dras med ett besvärande underskott i bytesbalansen.
Jämför USA med exempelvis Japan, där budgetunderskottet är än större
(3,4 procent av BNP), men detta mer än väl motsvaras av ett positivt privat
sparande. Eller jämför med Italien, där det goda hushållssparande! hjälper
till att fylla ut en ännu större brist i den offentliga sektorn. Och jämför slutligen
med Sverige, där växande överskott i de offentliga finanserna inte hindrar
samtidigt växande underskott i det ekonomiska utbytet med omvärlden.
Slutsatsen blir den egentligen självklara, att man måste se till det samlade
sparandet i ett land och att det inte hjälper att med skattehöjningar förbättra
det offentliga sparandet, om dessa i minst motsvarande mån slår ut privat
sparande.
11
4. Orsaker till minskningen av hushållens sparande
Den kraftiga utbyggnaden av de kollektiva skyddsnäten i Sverige har medfört
att många enskilda hushåll dragit slutsatsen att de inte själva behöver
spara för framtida behov. Att spara för pensionering, sjukdom, arbetslöshet,
oförutsedda påfrestningar m.m. framstår inte som nödvändigt, när staten säger
sig garantera den framtida tryggheten. Ett eget sparande kan tvärtom i
många fall leda till väsentligt sämre förmåner från det allmänna än eljest.
Utbyggnaden av de kollektiva försäkringssystemen och socialpolitikens utformning
har därmed bidragit till att trendmässigt sänka hushållens sparande
i Sverige under efterkrigstiden - åtminstone fram till de senaste åren, då tvivlen
vuxit på att staten kan leva upp till sina utfästelser.
Hushållens möjligheter att spara har också påverkats av att de disponibla
inkomsterna utvecklats dåligt sedan mitten av 1970-talet. Det finns en tendens
att vilja upprätthålla en någorlunda jämn konsumtionsökning med åtminstone
någon procent från år till år. Sker inte minst motsvarande ökning
av den disponibla inkomsten, går det ut över sparandet.
Detta innebär att den kraftiga höjningen av skattetrycket, vilken syftat till
att ta i anspråk konsumtionsutrymme för den offentliga sektorns räkning,
har motverkats genom att hushållen har dragit ned sitt sparande. Även den
uppbromsning av näringslivets utveckling som skett sedan mitten av 1960talet,
med åtföljande dämpning av samhällets totala inkomstökning, har negativt
påverkat hushållens inkomster och därmed minskat deras sparande.
Till stor del sammanhänger således den trendmässiga försämringen av sparandet
med utbyggnaden av den offentliga sektorn och det hårda skattetrycket.
Raset i sparkvoten under 1980-talet förklaras också av att det reala sparandet
- främst hushållens bostadsinvesteringar - minskat kraftigt. Bakom
denna utveckling återfinns bl.a. den begränsning av avdragsrätten för boenderäntor
som genomfördes under perioden. Lärdomen av denna utveckling
är att ytterligare begränsningar torde sänka sparkvoten än mer.
Den försämring som inträffat under de allra senaste åren kan dessutom
förklaras av att avregleringen på kreditmarknaden ökat tillgången på krediter
för hushållen, något som tillsammans med höga marginalskatter gjort lånefinansierad
konsumtion mindre kostsam än vad den annars skulle ha varit.
För att hushållens sparande skall öka krävs förutom varaktigt ökade realinkomster
också en god realavkastning efter skatt på sparandet. Det måste helt
enkelt löna sig bättre att spara än att låna.
Ytterligare en viktig orsak till det dåliga hushållssparande! är den osäkerhet
om sparandets framtida avkastning som den socialdemokratiska regeringens
politik framkallat. För att människor skall våga spara långsiktigt
krävs att spelreglerna ligger fast över tiden.
5. Hushållens förmögenhetstillgångar och sparande
De svenska hushållens finansiella bruttoförmögenhet uppgick 1987 till nästan
900 miljarder kronor. Räknas skulderna bort återstod en finansiell nettoförmögenhet
på 264 miljarder kronor. Av tabell 3 framgår att den största
tillgångskategorin utgjordes av bankmedel och kontanter. Knappt 40 pro
cent av förmögenheten var banktillgodohavanden. Återstoden bestod av till
gångar i allemanssparande, obligationer, börsaktier, aktiefondsandelar, för
säkringar m.m.
Tabell 3
Hushållens finansiella förmögenhet 1987
Miljarder Andel
kronor procent
Bankmedel och kontanter |
350 |
39,0 |
Allemanssparande! |
43 |
4,8 |
Obligationer |
99 |
11,0 |
Börsaktier |
127 |
14,2 |
Aktiefondsandelar |
43 |
4,8 |
Försäkringssparande |
96 |
10,7 |
Övriga finansiella tillgångar |
139 |
15,5 |
Summa finansiella tillgångar |
897 |
100,0 |
Skulder |
633 |
70,6 |
Summa finansiell nettoförmögenhet |
264 |
29,4 |
Källa: SCB
Tabell 3 upptar endast de finansiella tillgångarna. Det innebär att t.ex. småhus,
jordbruksfastigheter och hyresfastigheter inte finns medtagna. En uppskattning
från 1982 visar emellertid att nära 50 procent av hushållens totala
tillgångar, d.v.s. både de finansiella och reala, låg i boendet, varav enbart
småhus svarade för drygt 45 procentenheter. Hushållens tillgångar i form av
banktillgodohavanden och kontanter motsvarade 1982 inte mer än knappt
50 procent av det uppskattade marknadsvärdet på fastighetstillgångarna.
Även om det torde ha skett vissa förskjutningar sedan 1982, förefaller det
troligt att fastighetstillgångarna alltjämt svarar för den dominerande delen
av hushållens tillgångar totalt sett.
Den viktigaste sparformen för hushållen har under lång tid varit bostaden.
En egen bostad är ett angeläget sparmål för många och dessutom det bästa
sättet att sprida förmögenhetstillgångarna i samhället. Ökat bostadsägande
medför ekonomisk trygghet för den enskilde. Dessutom förbättras vården
av bostaden, vilket medverkar till att begränsa driftskostnaderna. Detta är
till fördel från både privatekonomisk och samhällsekonomisk synpunkt.
I samband med den pågående skatteomläggningen skärps beskattningen
av det egna boendet kraftigt. Höjda taxeringsvärden, ytterligare avdragsbegränsning
och höjd fastighetsskatt motverkar möjligheten för många familjer
att spara i och till ett eget boende. Det blir helt enkelt för dyrt.
Av tabell 3 framgår att aktier utgjorde 14 procent av hushållens finansiella
tillgångar. Denna siffra innebär emellertid en överskattning av hushållens
aktieägande, eftersom SCB även inkluderar stiftelser och organisationer i
statistiken.
Den del av det samlade börsvärdet som ägs av enskilda hushåll har minskat
under en längre tid. I början av 1950-talet ägde privatpersoner ca 70 procent
av börsaktierna. År 1970 hade andelen sjunkit till 55-60 procent. Enligt
de senaste uppgifterna äger hushållen i dag inte mer än ca 20 procent av
- Mot. 1989/90
- Fi603
börsvärdet genom direktägande. Därtill kommer ca 5 procents ägande via Mot. 1989/90
aktiefonder. Fi603
Minskningen av det privata aktieägandet under senare år har ägt rum samtidigt
som det antal hushåll som äger aktier har ökat. Tillkomsten av nya små
aktieägare har dock inte kunnat uppväga utförsäljningen av aktier från
större enskilda aktieägare.
I stället har det institutionella ägandet ökat. Försäkringsbolag, investmentbolag,
andra börsföretag, fjärde AP-fonden, stiftelser m.m. svarar i dag
för två tredjedelar av aktieägandet på fondbörsen.
Det är mycket oroande att hushållen ersätts av institutioner som aktieägare.
I en marknadsekonomi är det särskilt angeläget att aktiesparandet är
väl spritt bland de enskilda medborgarna. Utvecklingen mot ett alltmer institutionaliserat
ägande av näringslivet försvagar marknadsekonomin. När det
personliga intresset för aktiers avkastning försvinner, riskerar aktiemarknadens
funktionssätt att försämras.
Den viktigaste orsaken till institutionaliseringen av aktieägandet är den
ogynnsamma skattesituationen för privatpersoner jämfört med institutioner.
Skatteomläggningen kommer att ytterligare försämra villkoren för det enskilda
aktiesparandet.
Hushållens mest dominerande tillgång, bortsett från småhus, är banktillgodohavanden.
Som andel av de finansiella tillgångarna har inlåningen i
bank emellertid minskat under senare år. Sparande i bank har jämfört med
fastigheter och olika typer av lös egendom (utom aktier) haft en klart missgynnad
ställning i skattehänseende, vilket torde vara en viktig förklaring till
minskningen. De sparformer som är av störst betydelse när det gäller att finansera
näringslivets utbyggnad - aktiesparande för riskkapital och banksparande
för lånekapital - är således de som diskrimineras mest genom skattelagstiftningen.
Hushållens försäkringstillgångar låg under 1970-talet runt 4 procent av den
totala förmögenheten. 1987 hade andelen ökat till drygt 10 procent. Försäkringssparande!
syftar särskilt till att skapa trygghet och oberoende. Till skillnad
från bank- och aktiesparandet är detta sparande långsiktigt och mindre
rörligt. Privata pensionsförsäkringar och andra enskilda försäkringar stärker
individens skyddsnät och minskar behovet av kollektiva försäkringar.
Sparandet i pensionsförsäkringar har de senaste åren varit stigande. Förklaringen
till detta är troligen att ATP-systemet inte upplevs som särskilt säkert.
Inte minst har många kvinnliga försäkringssparare tillkommit av detta
skäl. De höga marginalskatterna har dessutom gjort det förmånligt att spara
i pensionsförsäkringar. En utveckling som innebär att det allmänna står för
grundtryggheten och att människorna ovanpå detta frivilligt sparar i försäkringar
är positiv.
Under 1986 beslutade den socialistiska riksdagsmajoriteten att ta ut en
särskild skatt på pensionssparande!. Regeringen presenterade förslaget om
pensionsskatt utan att det hade föregåtts av någon utredning. Inte heller gavs
utrymme för sedvanlig remissbehandling. Den enda instans som fick yttra sig
var lagrådet. Lagrådet avstyrkte förslaget av konstitutionella skäl. Men det
tog regeringen ingen hänsyn till. Förslaget förelädes ändå riksdagen.
Förutom att pensionsskatten aktualiserar viktiga konstitutionella aspekter 14
och enbart av detta skäl inte borde ha genomförts kan den också få negativa Mot. 1989/90
effekter på sparandet. Pensionsskatten skapar en ökad osäkerhet och mot- Fi603
verkar därmed direkt ett långsiktigt sparande i en situation när sparandet
totalt sett skulle behöva öka.
Nu väntar nya pålagor på pensionssparandet. I samband med skatteomläggningen
införs - trots löften om motsatsen - en permanent pensionsskatt.
Möjligheterna för människors sparande för trygghet på ålderns höst försämras
därmed kraftigt.
6. Regeringens sparpolitik
Räset i hushållssparande! har skett under socialdemokratiska regeringar. I
själva verket tycks det som om detta varit ett inslag i en medveten socialiseringspolitik.
Fastän socialismen som samhällsmodell under 1980-talet har gått mot allt
större nederlag med en total kollaps hösten 1989, fortsätter olika krafter
bland de svenska socialdemokraterna att förespråka en ökning av statens
ägande och inflytande. Detta skall, enligt förespråkarna, ske genom ett ökat
kollektivt sparande (och därmed mindre enskilt sparande) och genom att använda
olika typer av offentliga fonder. Det finns därmed ett starkt ideologiskt
motstånd mot att stimulera till ett ökat hushållssparande.
De tankegångar om kollektiv kapitalbildning som framförs i dag har tydliga
förbindelser bakåt i tiden. I alla skrifter, artiklar, uttalanden och beslut
som rör löntagarfonder och tidigare modeller för kollektivt ägande kommer
de till uttryck. De formuleras bara på olika sätt.
Det finns således en röd tråd i den socialdemokratiska maktpolitiken:
• Trots entydiga löften om motsatsen infördes den 4:e AP-fonden 1974 med
rätt att köpa aktier i privata företag. I dag har denna fond aktier till ett
marknadsvärde av ca 20 miljarder kronor.
• I december 1983 beslöt riksdagens socialistiska majoritet att införa löntagarfonder
i Sverige. I dag har de aktier för likaledes ca 20 miljarder kronor.
• I juli 1988 började formellt en 5:e AP-fond sin verksamhet. Denna fond
skall successivt investera i aktier till ett värde av mellan 3 och 4 miljarder
kronor.
• I december 1988 publicerade LO:s demokrati- och inflytandeutredning
rapporten ”Välfärdsstaten och sparande”. I denna föreslås en ledighetsfond
- d.v.s. ett kollektivt sparsystem - som fullt utbyggd kommer att omfatta
200 miljarder kronor. Man föreslår också en semesterfond som kan
komma att omfatta uppemot 600 miljarder kronor. Dessutom vill man ha
s.k. regionala underhållsstiftelser med mellan 70 och 100 miljarder kronor
i särskilda fonder. Även förslag om offentliga pensionsfonder och kommunala
investeringsfonder föreslås med kapital på mer än 200 miljarder kronor.
Vid presentationen framhöll Metall-ordföranden Leif Blomberg att
förvaltningen av alla fonder skall ske i ”löntagarkontrollerade former”.
Han sade också vidare:
15
Vi skall utnyttja makten som ägande innebär. Varför skulle vi inte det? Och Mot. 1989/90
våra idéer kan innebära att den andel av svenskt näringsliv som löntagarna Fi603
har inflytande över ökar jämfört med idag. Och det är ingen nackdel.
• Inför LO-kongressen 1986 föreslogs att ett nytt system för förhandlad
överskottsdelning skulle utredas. Förslaget kommer sannolikt att offentliggöras
under 1990.
• LO har även skilda sammanhang krävt att l:a till 3:e AP-fondstyrelsernas
medel om drygt 300 miljarder kronor skall få användas för att köpa aktier
i det privata näringslivet. Företrädare för regeringen har ställt sig positiva
till förslaget. En proposition är att vänta under 1990.
Alla åtgärder och förslag syftar till samma sak. Det offentliga ägandet och
inflytandet över det privata näringslivet skall öka på 1990-talet. Många instrument
för detta finns redan, men fler förbereds och konkreta förslag är
på väg.
De svenska socialdemokraterna är inte minst mot bakgrund av utvecklingen
i Östeuropa ganska ensamma om att förespråka en utveckling som
entydigt leder mot ökad socialism. Det är i detta perspektiv som talet om
ökat kollektivt sparande skall ses.
Tydligast kommer socialdemokraternas syn på sparandet till uttryck i deras
90-talsprogram. Där sägs bl.a.:
För att nå ett stort, positivt hushållssparande krävs att den privata sektorn
gödslas med stimulanser
I detta citat avslöjas den socialdemokratiska synen på skattetrycket. En
sänkning av skatterna på enskilt sparande kallas för att ”gödsla med stimulanser”.
Alla resurser i ekonomin tillhör, med detta synsätt, staten och politikerna
utom den del som medborgarna till äventyrs tillåts förfoga över själva.
I konsekvens härmed föreslås i 90-talsprogrammet en ökning av det kollektiva
sparandet. Med kollektivt sparande menas att det offentliga tar in
mer i skatt än vad som går tillbaka till medborgarna i form av bidrag eller
service. Vad det är fråga om är således en sorts ”överbeskattning”.
På denna punkt är socialdemokraterna mycket konkreta i sitt nya program:
Det offentliga sparandet, som i dag är ca 2 procent av BNP, bör öka till 5-7
procent. Det innebär att det offentliga sparandet under de närmaste åren
bör öka med 10—15 miljarder kronor om året.
Fortsatt socialdemokratiskt regeringsinnehav kommer således att leda till
kraftiga höjningar av skattetrycket på 90-talet.
Frågan om sparandet och dess användning bär stark ideologisk prägel. Socialdemokraterna
har redan infört löntagarfonder, ökat placeringsmöjligheterna
för den fjärde fondstyrelsen och dessutom infört en femte. Allt i syfte
att öka det politiska och fackliga inflytandet över ekonomin.
Ett överskottssparande i den offentliga sektorn leder till en fortgående socialisering
av ekonomin genom att de offentliga resurserna blir större än vad
som krävs för den löpande verksamheten. Resten kan användas för att köpa
upp företag och andra tillgångar från den fria delen av ekonomin.
För att nå sina mål går socialdemokraterna två vägar. Den ena innebär att
möjligheterna för enskilda människor att spara undergrävs genom systema- Mot. 1989/90
tiska skattehöjningar. Den andra vägen innebär att ett ökat offentligt spa- Fi603
rande byggs upp, vilket möjliggör utbyggnad av olika typer av offentliga fonder.
Utvecklingen under 1980-talet med kraftigt höjt skattetryck, försämringar
för det enskilda aktiesparandet, höjda kostnader för det egna boendet samt
pensionsskatten 1987 är exempel på den första vägen. Därtill kommer också
flera av inslagen i den kommande skatteomläggningen: utökad beskattning
av pensionssparandet och aktiesparandet samt kraftigt höjt skatteuttag på
boendet. Långsiktigt och målmedvetet urgröps enskilda människors möjligheter
att spara.
Exempel på den andra vägen är de redan presenterade planerna på att
utvidga placeringsmöjligheterna för första till tredje AP-fondstyrelsen, vars
tillgångar uppgår till mer än 300 miljarder kronor och som därmed skulle
räcka för att överta majoritetsägandet i de flesta större börsbolag. Andra
exempel är de olika typer av fondförslag som förbereds inom LO. Det är om
dessa socialiseringsinstrument som den nya fonddebatten kommer att
handla.
Från moderat sida motsätter vi oss bestämt satsningen på kollektivt eller
offentligt sparande liksom planerna på utökad möjlighet för det offentliga
att köpa upp viktiga delar av det privata näringslivet. Det sparande som behövs
för näringslivets utbyggnad bör ske i företagen och hos hushållen. Dessutom
förespråkar vi en spridning av ägandet i näringslivet. Ett av de främsta
medlen för en sådan spridning är det borgerliga förslaget till avveckling av
löntagarfonderna.
7. Moderat politik för sparande och ägandespridning
7.1 Sänkt skatt och fasta spelregler
Moderata samlingspartiet har i många år förordat en politik som syftar till
att stimulera hushållens sparande. Hit hör bl.a. våra förslag om minskat
skattetryck och lägre marginalskatter, vår kamp mot inflationen och strävan
efter en högre ekonomisk tillväxt.
Vi anser att staten bör bedriva en aktiv politik för att stimulera enskilda
människors ägande. Målet bör vara att hushållen skall ha ett sparkapital som
minst motsvarar den genomsnittliga årslönen för en industriarbetare. Att
staten stimulerar till enskild förmögenhetsbildning kan ses som ett led i en
politik syftande till att flytta en del av ansvaret för den framtida tryggheten
från det allmänna till de enskilda hushållen.
Den socialdemokratiska regeringen bedriver en politik som direkt motverkar
ett ökat hushållssparande genom att ständigt ändra spelreglerna för
sparandet. Sedan 1982 har t ex ett flertal försämringar genomförts för enskilt
aktiesparande. Under 1986 beslutade den socialistiska riksdagsmajoriteten
om en särskild pensionsskatt. Under 1987 togs beslut som motverkar det sparande
som sker inom ramen för företagsanknutna vinstandelssystem. Finansministerns
”nyårsfyrverkeri” inför 1989 skapar ytterligare osäkerhet om
avkastningen av sparande i svenskt näringsliv. Skatteomläggningen försäm
rar möjligheterna för sparande i det egna boendet, pensionssparande och
det riskvilliga sparandet.
En ökad sparvilja förutsätter stabila spelregler så att människor vågar
spara långsiktigt. Sparandet bör premieras - inte motverkas.
Påkostade annonskampanjer av den typ som spardelegationen genomfört
är inte någon effektiv sparpolitik. Enligt vår uppfattning är det inte statens
uppgift att bedriva sparpropaganda utan att skapa gynnsamma förutsättningar
för sparandet. Vi föreslår därför att spardelegationen snarast avskaffas.
Förslaget i budgetpropositionen, bilaga 9, om ett anslag under G5. Sparfrämjande
åtgärder på 19.380.000 kronor bör således avslås.
Det går inte heller att nämnvärt öka det totala sparandet med hjälp av
skattemässiga styråtgärder som t.ex. i allemanssparande!. Sådana arrangemang
leder mest till att människor flyttar sparmedel från ett konto till ett
annat, vilket de senaste årens utveckling visat.
Att med tvångsmedel försöka höja sparandet är direkt olämpligt. Det
motverkar sparviljan, och det leder endast till omfördelning av sparande eller
till upplåning. Det s.k. tvångssparande som socialdemokraterna och centerpartiet
genomdrev våren 1989 bör därför avskaffas.
I länder som Japan och Förbundsrepubliken Tyskland stimulerar staten
sedan länge enskild förmögenhetsbildning. Där är man väl medveten om betydelsen
av en aktiv sparpolitik, som möjliggör uppbyggnaden av privata förmögenheter
hos hushållen. De enskilda medborgarnas förmåga att utstå påfrestningar
- liksom att begagna uppdykande köptillfällen - förstärks avsevärt
när de har ett eget sparkapital. Det fungerar som ett slags privat skyddsnät,
vilket ger ökad trygghet vid oförutsedda utgifter och i krissitutationer.
Därigenom minskar också behovet av offentliga transfereringar.
Den bästa marknadsekonomiska lösningen för att stimulera ett ökat sparande
är en ekonomisk politik som ökar hushållens disponibla inkomster och
höjer realavkastningen efter skatt på sparande. Ett minskat skattetryck och
generellt sett lägre beskattning av sparande ökar hushållens räntekänslighet
och gör det mindre lönsamt att låna och mer lönsamt att spara. Dessutom
ökar realinkomsterna, vilket också gör det möjligt för hushållen att spara.
Generella åtgärder som skattelättnader inom ramen för ett minskande
skattetryck och återinförande av fasta spelregler är de viktigaste förutsättningarna
för hushållssparandets återhämtning. Moderata samlingspartiet
anser emellertid att olika typer av mer selektiva sparstimulanser också bör
övervägas för att dels premiera långsiktigt bundet sparande, dels sprida
ägandet av bostäder och aktier.
7.2 Startsparande och pensionssparande i bank
Att premiera långsiktigt bundet sparande hör till de viktigaste åtgärderna för
att öka hushållssparande!. Vi vill därför föreslå införande av s.k. startsparande
och en utvidgning av möjligheterna att pensionsspara.
För barn och ungdom bör ett startsparande införas. På bankkonton, som
är spärrade för uttag intill 18 års ålder, skall föräldrar och släktingar kunna
sätta in upp till 5.000 kronor årligen vardera. Detta är ett belopp som enligt
vårt förslag till gåvobeskattning skall kunna överföras utan skyldighet att er
lägga gåvoskatt. Någon typ av tak får dock övervägas. All avkastning på kon- Mot. 1989/90
tot bör vara skattefri under den tid medlen inte får disponeras. På detta sätt Fi603
kan barnen ges en trygg start i vuxenlivet. Pengarna kan användas för att
bekosta t.ex. utbildning eller bostad. Regeringen bör ges i uppdrag att
skyndsamt utreda de närmare detaljerna och återkomma till riksdagen med
ett förslag under 1990. Därigenom skulle startsparandet kunna träda i kraft
redan den 1 januari 1991.
I det nuvarande pensionsförsäkringssparandet är premien i princip avdragsgill
vid taxeringen medan utfallande belopp beskattas. Vidare är avkastningen
skattefri. Inte heller förmögenhetsskatt utgår på det sparade beloppet
eller dess avkastning. Avdragsrätten är emellertid för vanliga tjänsteinkomster
begränsad till 10 procent av inkomsten upp till 20 basbelopp eller
alternativt till ett basbelopp. För bl.a. företagare gäller andra regler som innebär
att högre avdrag medges.
För att ytterligare stimulera ett långsiktigt bundet sparande bör möjligheten
till ett särskilt pensionssparande utvidgas till att också gälla sparande i
bank. Bankerna har genom sina väl förgrenade kontorsnät möjlighet att
marknadsföra sparformen till en bred allmänhet. Sparformen skulle också
uppmuntra och förstärka en god bank/kundrelation. Sparandet kan ske genom
insättning på bankkonton som är spärrade för uttag intill dess vederbörande
fyllt 55 år. Därefter får uttag ske med högst en tiondel av det innestående
beloppet per år. Avsättning till pensionskonto bör vara avdragsgill
upp till ett basbelopp. Likaså bör all avkastning vara skattefri och medlen
fria från förmögenhetsskatt mot att skattskyldighet inträder då beloppen tas
ut.
Det finns vidare skäl att pröva om det utifrån banktekniska överväganden
är möjligt att utvidga placeringsmöjligheterna till att omfatta även sparande
i aktier och andra värdepapper samt andelar i aktie- och avkastningsfonder.
Därigenom kan den enskilde själv välja risknivå på sitt sparande.
Det finns även skäl att pröva om det skall vara möjligt att med uppskjuten
skattskyldighet göra förtida uttag för köp av t.ex. permanentbostad eller
start av eget företag.
Regeringen bör ges i uppdrag att skyndsamt utreda de närmare detaljerna
för det ovan skisserade pensionssparande! och återkomma till riksdagen med
förslag under 1990. Därigenom skulle de nya reglerna kunna träda i kraft
redan den 1 januari 1991.
7.3 Försäkringssparande
Försäkringssparande för ålderdomen är en annan form av långsiktigt bundet
sparande. En skillnad mot det pensionssparande som skisserats i det föregående
är att det också inrymmer en försäkring mot risken för ett tidigt dödsfall.
Sparande i pensionsförsäkring är som redan nämnts förenat med vissa
skatteförmåner, och det är angeläget att dessa inte begränsas.
Villkoren för sparande i kapitalförsäkring har successivt försämrats. Först
togs skatteavdraget på 500 kronor per år bort. I samband med beslutet om
pensionsskatt höjdes livförsäkringsbolagens ränteskatt från 40 procent till 50
procent, samtidigt som den uppsamlade premiereserven belädes med förmo
genhetsskatt hos spararen. Volymen tecknade kapitalförsäkringar gick mel- Mot. 1989/90
lan 1986 och 1987 ned från 3.350 till 1.850 miljoner kronor eller med nära 50 Fi603
procent. Det samtidigt ökade nysparandet i pensionsförsäkring var inte på
långt när lika stort, varför försäkringssparandet totalt sett minskade som en
direkt följd av skatteförändringarna.
Marknaden för livförsäkringar är stel i Sverige. Det sammanhänger med
att alla livbolag måste vara ömsesidiga. När det inte föreligger något vinstintresse,
blir det inget incitament till förnyelse. Konkurrensen skulle genast
öka, om livförsäkringsrörelse fick drivas i aktiebolagsform.
Det skulle då bli möjligt att sätta räntan under risk. I dag utgår alla bolag
från en kalkylränta på 4 procent om året, vartill kommer möjligheten till
återbäring. Utomlands är det vanligt att bolaget i stället erbjuder en garanterad
ränta på exempelvis 10 procent. Blir avkastningen på gjorda placeringar
mindre, får bolaget stå för mellanskillnaden, medan det får behålla den om
avkastningen blir större. I förening med fördelaktiga återlåneregler har detta
visat sig vara en attraktiv sparform i bl.a. USA.
Det nyligen genomförda öppnandet av s.k. unit-linked-försäkringar är ett
steg mot ett rikare utbud av försäkringsformer i Sverige. En annan önskvärd
modell vore ett sparande med sikte på förvärv av bostad i samband med
övergången från yrkesverksamhet till pensionärstillvaro. Mångfalden försäkringslösningar
skulle självfallet öka, om nuvarande begränsning till 3.000
kronor i utländska försäkringspremier avskaffas, vilket också torde bli nödvändigt
med hänsyn till det pågående integrationsarbetet i Europa.
7.4 Bosparande
Att bredda bostadsägandet är det bästa sättet att åstadkomma en jämnare
fördelning av förmögenhetstillgångarna i samhället. Vi har därför under
många år föreslagit att det allmänna skall stimulera medborgarna till ett ökat
bostadssparande. All erfarenhet visar att enskilt ägande är den mest effektiva
formen för förvaltning av bostäder. Detta är en viktig anledning till att
många som i dag bor i hyresrätt vill äga sin bostad. Ur både samhälls- och
privatekonomisk synvinkel är det fördelaktigt om människor får möjlighet
att skaffa en egen bostad antingen i småhus eller i flerfamiljshus.
För att öka hushållens möjligheter att i större utsträckning äga sina bostäder
är det väsentligt att minska beskattningen. Skatterna bör sänkas på både
hushållens inkomster och själva boendet. Därigenom kan möjligheter skapas
för vanliga inkomsttagare och barnfamiljer att skaffa en egen bostad.
Sänkta inkomstskatter och slopande av fastighetsskatten är därför viktiga inslag
i en moderat politik för ökat bostadsägande. Reavinstbeskattningen på
bostadsrätter bör ändras så att den blir analog med egnahemsbeskattningen,
varvid bl.a. bör övervägas hur den skall utformas för att endast omfatta tidsmässigt
korta innehav eller om den helt kan slopas. För att öka bostadsägandet
är det också viktigt att ge de boende rätt att köpa och ombilda hyreslägenheter
till bostadsrätts- eller ägarlägenheter. Detta skulle dessutom bidra
till att bringa ordning i de allmännyttiga bostadsbolagens dåliga affärer.
Kommunerna kan genom att ge borgen för lån möjliggöra för flera att bli
ägare till sin bostad. Staten bör vara generös när det gäller att låta fördelak
tiga lån på en fastighet övertas av nya ägare.
Vi föreslår därutöver att målsparandet till egen bostad eller bostadsrätt
uppmuntras. Vi har tidigare förordat införandet av ett målsparande till egen
bostad inom ramen för skattesparandet. Eftersom detta håller på att avvecklas,
fungerar emellertid inte längre denna lösning. Våren 1988 anslöt sig regeringen
till vår uppfattning att det skattegynnade bosparandet borde frikopplas
från allemanssparande! och i stället bygga på bankernas spara-lånasystem.
Det förslag som regeringen lade fram och som godtogs av riksdagen
var emellertid krångligt till sin konstruktion och kommer att leda till ökade
kostnader för såväl banken som ansvarig myndighet, utan att ge särskilt stora
effekter på nysparandet.
Stimulansen till bosparande bör knytas till särskilda bostadskonton i bank.
Ett sådant bosparsystem skall inte ha någon övre åldersgräns. Enligt vår mening
bör premieringen ske på flera olika sätt. Staten bör utge en sparpremie
på 10 procent av det belopp som sparats under minst tre år och använts till
köp av bostad. Sparpremien får dock maximalt uppgå till 10.000 kronor.
Därtill bör staten ställa statlig borgen för lånet, vilket kan innebära en sänkning
av låneräntan med ungefär med 0,5-1 procentenhet.
Det bör också övervägas, om det bör bli möjligt att i förtid disponera en
del av det belopp som sparats på det i det föregående skisserade pensionskontot
utan att skattskyldighet inträder. Ägande av bostad kan ju ses som en
alternativ form av sparande för ålderdomen.
7.5 Aktiesparande
I en marknadsekonomi är det särskilt angeläget att aktieägandet är väl spritt
bland de enskilda medborgarna. För att vända den utveckling för hushållens
aktieägande som beskrivits i det föregående är det nödvändigt att ändra skattesystemet
så att diskrimineringen av privatpersoner upphör.
Skattevillkoren för hushållens aktiesparande måste kraftigt förbättras.
Hela löntagarfondssystemet skall avvecklas. Det borgerliga avvecklingsförslaget
innebär att en grund läggs för en omfattande spridning av aktiesparandet
till helt nya grupper. Genom att löntagarfondernas tillgångar används
som stimulans till sparande i allemansfonderna är det möjligt att en majoritet
av den vuxna befolkningen kan bli aktiesparare. Då förverkligas den moderata
idén om en långtgående ägandespridning. Avvecklingen blir därmed
den viktigaste enskilda åtgärden för att åstadkomma ett ökat aktiesparande.
En försäljning av aktier i statliga företag tjänar också syftet att bredda
ägandet och öka sparandet, förutsatt att anställda och småsparare ges goda
möjligheter att få tilldelning vid börsintroduktionen.
Ett sätt att sprida det enskilda aktiesparandet är att avskaffa dubbelbeskattningen
på aktieutdelningar. En lindring som statsfinansiellt motsvarar
den 30-procentiga skattereduktionen bör återinföras.
Den pågående skatteomläggningen förefaller leda till en kraftig skärpning
av aktievinstbeskattningen. Reavinstskattereglerna bör både förenklas och
mildras. I jämförelse med omvärlden ligger den svenska beskattningen av
värdestegring på aktier högt. Beskattningen av långa innehav är i samtliga
jämförbara länder lägre. En del länder har över huvud taget ingen reavinst
Mot. 1989/90
Fi603
beskattning efter ett till två år. De svenska reglerna för beskattning av aktie- Mot. 1989/90
vinster är dessutom mycket krångliga. För att den svenska ekonomin skall Fi603
anpassas till internationella förhållanden bör därför reavinstbeskattningen
på aktier förenklas och sänkas.
Vid förmögenhetsbeskattningen skall fr.o.m. inkomståret 1987 börsnoterade
aktier tas upp till 75 procent av aktiernas marknadsvärde. För t ex fastigheter
gäller sedan länge att taxeringsvärdet utgör ca 75 procent av marknadsvärdet.
Prisfallsrisken har varit ett av skälen till att taxeringsvärdena
satts lägre än marknadsvärdena. För aktier är emellertid kursfallsrisken
större än för fastigheter. Med hänsyn härtill bör därför endast 65 procent
av börsnoterade aktiers marknadsvärde tas upp till beskattning. För OTCnoterade
företag skärpte riksdagen nyligen reglerna. Vi anser att förmögenhetsbeskattningen
av OTC-bolag bör ske enligt de tidigare reglerna, d.v.s.
endast 30 procent av substansvärdet bör beskattas.
Den av socialdemokraterna införda och sedermera fördubblade omsättningsskatten
på aktier bör snarast avskaffas. En effekt av omsättningsskatten
är att de korta affärerna minskar. En väl fungerande aktiemarknad behöver
korta placeringar för att bl.a. jämna ut kursrörelserna. Omsättningsskatten
medför också att handel med svenska aktier överförs till utlandet. Redan
i dag sker två tredjedelar av handeln i de tio största företagens aktier i London.
I skattefondssparandet bör värdestegringen på andelarna även efter bindningstidens
utgång vara fri från skatt. Aktiesparfonderna bör därtill befrias
från skattskyldighet för realisationsvinster i enlighet med vad som genomförts
för allemansfonderna.
Arvsskattereglerna är troligen en mycket viktig orsak till de privata hushållens
utträngning från aktiemarknaden. En viktig skillnad mellan hushåll
och institutioner är att institutionernas aktieinnehav är helt befriade från den
typ av avbränning som arvsskatten innebär. Skattereglerna vid arv bör utformas
så att det samlade uttaget ligger inom rimlighetens gräns oavsett storleken
på aktieförmögenheten. Riksdagen fattade i slutet av 1986 beslut om att
75 procent av marknadsvärdet skall tas upp vid arvs- och gåvobeskattningen.
Vår uppfattning är att börsaktier vid arvsbeskattning bör åsättas ett värde
som utgör 65 procent av aktiernas marknadsvärde. När det gäller OTC-noterade
aktier gäller också sedan inkomståret 1987 nya regler, enligt vilka 30
procent av marknadsvärdet skall ligga till grund för arvs- och gåvobeskattningen.
I konsekvens med vårt förslag om förmögenhetsbeskattningen av
OTC-noterade bolag anser vi att 30 procent av substansvärdet också bör
gälla vid värdering av dessa bolag vid arvs- och gåvobeskattningen.
Utöver dessa föreslagna förändringar bör förmögenhetsskatten på det arbetande
kapitalet i små och medelstora företag slopas.
Regeringen genomdrev våren 1987 försämringar i den skattemässiga behandlingen
av anställdas vinstandelar. Avsikten med frivilliga vinstandelssystem
är att göra de anställda delaktiga i företagens resultat, förbättra produktiviteten,
öka sparandet, sprida det individuella ägandet och stärka känslan
av samhörighet inom företaget. Regeringens åtgärder på detta område
riskerar att minska förekomsten av företagsanknutna vinstandelssystem, vilket
också var det uttryckliga syftet med förslaget. Moderata samlingspartiet
motsatte sig bestämt dessa försämringar. Vi hävdade att frivilliga vinstan- Mot. 1989/90
delssystem i stället borde stimuleras t.ex. genom att de stiftelser som förval- Fi603
tar vinstandelsmedlen skattebefrias. Vidare borde övervägas möjligheten att
i viss utsträckning beskatta vinstandelarna som inkomst av tillfällig förvärvsverksamhet.
De förslag som vi under våren 1987 framförde och upprepade i
januari 1988 och 1989 har samma aktualitet i dag, varför vi anser att regeringen
bör återkomma med förslag till stimulanser av företagsanknutna
vinstandelssystem. Riksdagen bör även avskaffa de under våren införda reglerna
om sociala avgifter på vinstandelar.
Från fackföreningsrörelsen framförs ofta krav på skärpt beskattning av anställdas
innehav av konvertibla skuldebrev. Tanken är att värdestegringen
skall beskattas som inkomst av tjänst. Vi motsätter oss bestämt sådana försämringar.
Anställda i börsnoterade och andra företag måste få möjlighet att spara i
aktier i det egna företaget utan att eventuell skillnad mellan marknadsvärdet
och förvärvspriset betraktas som löneförmån. Vi föreslår skattefrihet för alla
anställdas aktieköp i det egna företaget utan annan begränsning än att köpen
skall ha skett på samma ekonomiska villkor som tillämpas för utomstående.
1982 infördes en lättnadsregel som innebär att icke börsnoterade företag
får göra avdrag med 70 procent av det utdelade beloppet, dock ej mer än vad
som motsvarar 15 procent av aktiekapitalet eller 700.000 kronor. 1 avvaktan
på att dubbelbeskattningen helt skall avskaffas föreslår vi att 15-procentsgränsen
snarast höjs. 15 procent motsvarar en alltför låg avkastning med
hänsyn till risktagandet och med hänsyn till att många bolag har ett lågt aktiekapital
i förhållande till deras verkliga värde.
8. Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om vikten av att stimulera hushållssparande! och öka
ägandespridningen,
2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att målet
för sparpolitiken skall vara att hushållen skall ha ett sparkapital som
minst motsvarar den genomsnittliga årslönen för en industriarbetare,
3. att riksdagen beslutar avskaffa spardelegationen och således avslår
förslaget i budgetpropositionen, bilaga 9 under G5. Sparfrämjande
åtgärder, att för budgetåret 1990/91 anslå ett reservationsanslag
på 19 380 000 kr.,
4. att riksdagen beslutar avskaffa tvångssparandet,
5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om startsparande i enlighet
med vad som anförts i motionen,
6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om pensionssparande
i enlighet med vad som anförts i motionen,
7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om ändringar i reglerna för försäkringssparande,
8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om stimulans till bosparande
i enlighet med vad som i motionen anförts,
9. att riksdagen beslutar att sociala avgifter inte skall utgå på före- Mot. 1989/90
tagsanknutna vinstandelar i enlighet med vad som anförts i motionen. Fi603
Stockholm den 25 januari 1990
Carl Bildt (m)
Lars Tobisson (m) Ingegerd Troedsson (m)
Anders Björck (m) Görel Bohlin (m)
Rolf Clarkson (m) Rolf Dahlberg (m)
Ann-Cathrine Haglund (m) Gunnar Hökmark (m)
Gullan Lindblad (m) Bo Lundgren (m)
Sonja Rembo (m) Arne Andersson (m)
i Ljung
gotab 99657. Stockholm 1990
24