Motion till riksdagen
1989/90:Fi602

av Sören Lekberg m.fl. (s)
Förbättrade villkor för bosparande

Hushållens finansiella sparande har under flera decennier varit lågt och tidvis
negativt.

Det råder knappast några delade meningar om att ett ökat finansiellt sparande
i hushållssektorn är angeläget för såväl samhällsekonomin i sin helhet
som för den enskilde.

Ett ökat sparande i hushållssektorn ökar den enskildes ekonomiska trygghet
och möjligheter till god ekonomisk planering.

Orsakerna till det låga sparandet hos hushållen är välkända och väldokumenterat.
Villkoren för finansiellt sparande i hushållssektorn har - frånsett
vissa sparformer som bl.a. pensionsförsäkringssparande - under lång tid varit
ogynnsamma i Sverige.

Hög inflation och höga marginalskatter har lett till en låg realränta efter
skatt och tidvis till negativa realräntor.

Skattesystemet har också genom bristande neutralitet medverkat till allvarliga
snedvridningar som klart missgynnat hushållens finansiella sparande.

Även om uppbyggnaden av det offentliga allmänna försäkrings- och pensionssystemet
bidragit till att minska den enskildes motiv att spara för en buffert
vid sjukdom och till pensionering torde ändå starka behov kvarstå för
sparande till en ekonomisk buffert, till pensionering, bostadsanskaffning,
dyrare kapitalvaror osv.

Grundläggande åtgärder för att bestående öka hushållens finansiella sparande
torde vara att beskattningen av ränteinkomster möjliggör en rimlig
realränta efter skatt och att neutralitet råder mellan olika slag av inkomster.
Den aviserade propositionen om skatterna för 1991 torde i sina förslag om
sänkta skattesatser och en enhetlig kapitalbeskattning på ett genomgripande
sätt åstadkomma betydligt bättre allmänna villkor för sparandet.

Även om de allmänna sparvillkoren nu kraftigt kommer att förbättras bör
detta inte utesluta selektiva åtgärder för vissa långsiktiga och målinriktade
sparformer. Enligt skatteöverenskommelsen kommer bl.a. pensionsförsäkringssparandet
även fortsättningsvis ges en skattemässigt gynnsammare behandling
på grund av långsiktigheten och målinriktningen i detta sparande.

Enligt vår mening torde även kraftfulla selektiva åtgärder för att öka bostadssparandet
vara väl motiverade.

Merparten av bosparandet år i dag såväl långsiktigt som målinriktat. Genom
att stimulera bosparande bl.a. bland barn och ungdom och deras föräldrar
för en första bostad samt vuxna för deras äldre boende, åstadkommes
sannolikt stora möjligheter att kraftfullt öka det långsiktiga och målinriktade
sparandet samt förbättra attityderna till sparande. Potentialen för bospa

rande torde vara mycket stor. Av samhällsekonomiska skäl borde ett ökat Mot. 1989/90

bosparande vara angeläget, inte minst mot bakgrund av långsiktigheten i Fi602

detta sparande och den i dag höga skuldsättningsgraden i fastigheter. Även
ur social mening är bostadsanskaffning ett sparmål som det borde finnas
stärka skäl att särskilt stimulera.

För närvarande finns ett antal sparformer, ungbonus och ungdomssparkonto,
som skattemässigt innehåller något fördelaktigare villkor för bosparande
bland ungdomar i åldern 16—25 år. En begränsning föreligger här således
till en relativt snäv ålderskategori. Huvudparten av de potentiella bospararna
är således utestängda. I ett samhällsekonomiskt läge, där det frivilliga
finansiella sparandet bör stimuleras och hushållens skuldsättning reduceras
finns det enligt vår mening skäl att överväga åtgärder som särskilt stimulerar
ett dokumenterat bosparande oberoende av ålder på bospararna.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om förbättrade villkor för målsparande inom bostadssektorn.

Stockholm den 25 januari 1990
Sören Lekberg (s)

Oskar Lindkvist (s) Nils T Svensson (s)

Kent Carlsson (s)

3