Motion till riksdagen
1989/90:Fi502
av Bengt Westerberg m.fl. (fp)
Ett program för den offentliga sektorns
förnyelse
1. Inledning
1.1. En av 90-talets största frågor
Förnyelsen av den offentliga sektorn är en av 90-talets viktigaste utmaningar
i svensk inrikespolitik.
Bristen på förnyelsearbete under 80-talet är en viktig förklaring till såväl
de växande problemen på stora välfärdsområden - skola, barnomsorg, sjukvård,
äldreomsorg etc. - som vårt lands ekonomiska problem.
Vi står inför en dubbel uppgift. Dels skall vi klara att bevara och bygga ut
välfärden utan att höja skatterna. Dels skall vi fördjupa innehållet i välfärden,
främst genom att öka valfriheten. I bägge fallen handlar det om att ge
mer valuta för skattepengarna.
En viktig socialliberal utgångspunkt är att många av de verksamheter vi
talar om även i framtiden skall vara i huvudsak skattefinansierade. Folkpartiet
slår alltså vakt om det som brukar kallas den generella välfärdspolitiken.
Men det är viktigt att påpeka att det inom denna skattefinansierade sektor
borde finnas större utrymme för tjänsteproduktion i enskild regi.
När vi i denna motion använder begreppet ”offentliga sektorn” menar vi
alltså den skatte- och socialförsäkringsfinansierade sektorn. Det är viktigt
att göra detta förtydligande, ty alltför många sätter likhetstecken mellan offentlig
sektor och offentligt producerade tjänster. För oss är det angeläget
att framhålla att det från rättvise- och trygghetssynpunkt är den kollektiva
finansieringen som är det viktiga, inte att en viss tjänst utförs av person som
är stats- eller kommunalanställd.
Inför de avgörande framtidsuppgifter vi här har beskrivit står socialdemokratin
djupt splittrad. Det uppseendeväckande skiftet hösten 1988 på civilministerposten
har inte förändrat bilden av vilsenhet och passivitet. Sverige
behöver en ny regering av många skäl, men ett av de främsta är behovet av
en kraftfull ledning av förnyelsearbetet i offentlig sektor.
Svenskarna betalar höga skatter. Ändå är det alltför vanligt att människor
när de verkligen behöver stöd från de allmänna får beskedet att ingen hjälp
finns att få. Det är vår skyldighet som politiker att se till medborgarna får
mer valuta för skattepengarna.
Det är orimligt att människor i ett av världens rikaste länder inte snabbt
kan få genomgå en viktig operation, inte har frihet att välja barnomsorg och
inte vet om polisen har resurser att utreda ett brott. Många medborgare
tycks tvivla på att våra rekordhöga skatter används på bästa sätt.
80% av de offentliganställda är kommunalanställda. Snart betalar drygt
80% av de heltidsarbetande i landet bara kommunalskatt. Det är alltså på
kommunal- och landstingsnivå som den dominerande delen av denna stora
uppgift måste utföras. Det ställer stora krav på målmedvetenhet, kunskap
och mod hos Sveriges kommunalpolitiker. Men eftersom staten genom statsbidrag
och tvingande regler ofta är djupt involverad i verksamheterna krävs
i vissa fall riksdagsbeslut för att lösa eller minska problemen.
1.2. Hotad välfärd
Det är inga överord att säga att välfärdsstaten, åtminstone som vi hittills definierat
begreppet i Sverige, är hotad under 90-talet om vi misslyckas med
uppgiften att förnya den skattefinansierade verksamheten.
Ett hot är personalbrist. De offentliga arbetsgivarna har misslyckats med
att göra jobben attraktiva. Det blir allt svårare att locka sökande till arbeten
i offentlig sektor.
Ett annat hot är en förtroendekris hos ”kunderna”, alltså de medborgare
som med sina skatter finansierar den offentliga servicen. Om de allt oftare
ger uttryck för att de är missnöjda med vad det offentliga erbjuder är det
naturligtvis en allvarlig situation.
Visst finns det delar av den offentliga verksamheten som fungerar bra.
Personalen arbetar ofta hårt. Men bristerna drabbar många. Gamla får ligga
ensamma för att hemtjänsten inte hittar personal. Familjer får besked att
barnens daghem måste stängas på kort varsel för att personalen slutar andra
familjer har över huvud taget aldrig fått någon plats. En undersökning
beställd av den statliga maktutredningen visade nyligen att medborgarna
känner störst maktlöshet inför olika typer av offentlig service, t.ex. skolan.
Kunderna märker systemfelen. I en uppmärksammad artikelserie i tidningen
Expressen nyligen framgick hur samtidigt operationssalar på Huddinge
sjukhus stod tomma, läkare väntade på att få operera och patienter
väntade på operation. Systemet, ”en gigantisk planekonomi” som detta
storsjukhus kallats, lyckades inte utnyttja resurserna på ett rimligt sätt. De
stolta parollerna om allas rätt till en god sjukvård är inte särskilt mycket
värda i den verkligheten.
Ett tredje hot är ekonomin. Det är inte möjligt att höja skatterna på 90talet,
bl.a. för att det leder till problem om Sverige har ett mycket högre
skattetryck än andra länder. Skattetrycket bör i stället sänkas.
Det tycks vara så att vi varje år måste betala något mer för att få ut oförändrad
offentlig service. Inom de flesta andra områden, t.ex. industri, jordbruk
och av allt att döma också privat tjänstesektor, är det tvärtom. Oförändrad
verksamhet klaras till något lägre kostnad, därför att man utnyttjar
rationaliseringsmöjligheter, utbildar personalen bättre etc.
Mot. 1989/90
Fi502
10
1.3. Hotad skattereform
Den socialdemokratiska s.k. 90-talsgruppen skrev att förr var fältropet ”Mer
pengar till reformer!”, men nu måste det bli ”Mer reformer för pengarna”.
På den punkten kan vi instämma.
Men verkligheten talar ett annat språk. Skatterna har höjts kraftigt sedan
socialdemokratin återkom till makten och aktuella uppgifter från kommuner
och landsting visar att kommunalskatterna nu åter börjat stiga i oroande omfattning.
Ett räkneexempel från Kommunförbundet talar om ett skattehöjningsbehov
på 3-4 kronor under 90-talet.
Om kommunerna inte kan undvika skattehöjningar äventyras skattereformen.
Resultatet blir höjda marginalskatter och risk för återgång till det perversa
skattesystem vi just beslutat överge.
Högkonjunkturen på 80-talet har delvis kamouflerat det faktum att socialdemokratin
misslyckats med den offentliga sektorns förnyelse. Om förutsättningarna
på 90-talet inte blir lika gynnsamma, och vi inte i tid har anpassat
den offentliga verksamheten, kan effekterna på välfärden bli påtagliga.
Stigande arbetslöshet på grund av försämrad internationell konkurrenskraft,
försämrad trygghet på olika områden, t.ex. genom att kraftiga ingrepp i de
generella trygghetssystemen blir ofrånkomliga, fortsatt förslumning av viktiga
offentliga tjänster etc.
Om någon politik kan hota den svenska välfärden, är det ett dogmatiskt
vaktslående kring de offentliga monopolen. Om vi inte prövar alla vägar till
en förnyad social service, kan vi inte till rimliga kostnader och inom rimlig tid
bygga bort daghems- och operationsköer, förbättra kvaliteten i skolan och
hemtjänsten eller höja löner och förbättra arbetsvillkoren tillräckligt för de
offentliganställda.
Att klara alla dessa mål kommer att bli svårt nog ändå. Och om man fortsätter
höja skatterna, är risken uppenbar att ekonomins utvecklingsförmåga
allvarligt skadas, vilket i sin tur skulle hota välfärden ytterligare.
1.4. Frihet i gemenskap - om risken för segregation
Huvudinvändningen som brukar anföras mot valfrihet är risken för att den
leder till segregation. Den brukar särskilt framhållas på skolområdet men
nämns även i andra sammanhang.
Integrationsmålet är viktigt. Den liberala visionen om ett gott samhälle
har ibland formulerats som en ”frihet i gemenskap”. Vi eftersträvar ett samhälle
där klasskillnader undanröjts och människor med olika bakgrund möts
som jämlikar. Skulle valfrihet leda till ökad segregation är det ett problem.
Men vår bedömning är att riskerna i regel överdrivs.
Det kritikerna av valfrihet fruktar är att medvetna, resursstarka medborgare
skall välja det bästa medan mindre medvetna, resurssvaga medborgare
skall nöja sig med vad de blir anvisade. Om i stället, så argumenterar man
ofta från exempelvis socialdemokratiskt håll, de medvetna och resursstarka
tvingas in i samma verksamhet som övriga kan de medverka till att den blir
bättre, till gagn också för de mindre medvetna och resurssvaga.
Men den modellen tycks inte fungera särskilt väl i dagens samhälle. Verkligheten
omkring oss tyder i varje fall inte på det.
Mot. 1989/90
Fi502
11
Tvärtom är vi övertygade om att valfrihet är ett mycket bättre sätt att ge
makt åt dem som har svårigheter att tala för sig än att bara ge dem indirekt
inflytande genom mer talföra ombud.
Men viktigare är att lösningen när någon är missnöjd med en verksamhet
inte självklart är att hela verksamheten skall läggas om. Tänk om alla andra
är nöjda med den! Det är mer naturligt att den som inte är nöjd försöker
hitta ett alternativ som bättre svarar mot hans eller hennes önskemål.
Den socialdemokratiska 90-talsgruppen erkänner att all social service inte
är lika bra. Deras recept är att politiker skall utvärdera och rangordna den i
syfte att åstadkomma en anpassning uppåt. Felet med detta synsätt är uppfattningen
att allt skall kunna mätas med samma måttstock. Målet om valfrihet
utgår i stället från att alternativen inte skall vara lika, att anpassningen
till individuella önskemål förutsätter mångfald.
Den modell vi förespråkar på den skatte- och försäkringsfinansierade sektorn
- kollektiv finansiering men valfrihet för konsumenten och stor variation
i produktionsformerna - har egentligen aldrig prövats i stor skala. Därför
går det inte att bevisa tesen att ökad valfrihet leder till segregation. Även
de som har en annan bedömning än vi av riskerna, borde därför kunna vara
öppna för experiment. Men den öppenheten har tyvärr saknats hos t.ex. socialdemokraterna.
1.5 Socialdemokratin handlingsförlamad
Socialdemokratin har, historiskt sett, haft en betydande förmåga att anpassa
sin politik till skiftande förutsättningar och folkstämningar. Men i frågan om
den offentliga sektorns förnyelse visar partiet en anmärkningsvärd rigiditet
och valhänthet.
Två förklaringar åberopas ofta i debatten. En är att existensen av en stor
offentlig sektor är så intimt förknippad med partiets moderna ideologi att en
mer djupgående omprövning är omöjlig. En annan är att de offentliganställdas
fackliga organisationer är så starka inom socialdemokratin att de i praktiken
blockerar allt verkligt nytänkande.
Samtidigt finns det inom SAP åtskilliga som ser både problemen och lösningarna.
Finansminister Feldts franka ställningstaganden för privata daghem
kan i all enkelhet tas som exempel.
Resultatet brukar bli att problemen redovisas ungefär på det sätt som t.ex.
folkpartiet gör. Men lösningar som lyser med sin frånvaro. Detta gäller regeringens
finansplaner och, i hög grad, det s.k. 90-talsprogrammet. Socialdemokratins
dilemma kan illustreras med frågan om personalkooperativen.
Bakgrunden är att de flesta inser att mängder av verksamheter inom den
offentliga sektorn lämpar sig väl för småföretagsamhet. Daghem, vårdhem,
läkarmottagningar, hemtjänstpatruller, färdtjänst, fotvårdskliniker och
mycket, mycket annat behöver inte ingå i den stora offentliga byråkratin
utan kan med fördel drivas som separata enheter, som de anställda själva
driver.
Men för socialdemokratin rymmer detta enkla ställningstagande oerhört
mycket sprängstoff. Den ideologiska barlast från 1800-talet som för länge
sedan övergivits gentemot privat företagsamhet på varuområdet kommer nu
plötsligt till heders.
Mot. 1989/90
Fi502
12
Den naturliga lösningen på problemet är att släppa fram människor som
vill göra en insats i den offentliga sektorn men som egna företagare eller privatanställda.
I de flesta fall rör det sig ju om bristområden, där alla insatser
borde välkomnas.
Men den lösningen är blockerad för de flesta socialdemokrater. Klyschor
om ”vinst” och ”kommersialism” blir oöverstigliga hinder.
90-talsgruppen ”löser” detta problem genom att föreslå att partiet ska bli
mer öppet för ”personalkooperativ” i offentlig verksamhet. Det är i och för
sig ett stort steg framåt, men bekräftar egentligen också hur fast partiet sitter
i klyschor. För vad skiljer principiellt ett personalkooperativ från ett personalägt
aktiebolag?
Mycket riktigt kommer uppgifter från socialdepartementet att en arbetsgrupp
där har mycket stora svårigheter att göra regler som skulle släppa fram
personalkooperativ utan vinstintresse. ”Risken” att de skulle bli förtäckta
aktiebolag bedöms stor.
Detta ägnar sig statstjänstemän åt i Sverige vid ingången till 1990-talet!
Istället för att tacksamt bejaka möjligheten att få in ny personal, nya idéer
och välbehövliga möjligheter till kostnadsjämförelser gäller det att inte
lämna några kryphål. De offentliga monopolen får inte utmanas!
Självklart skapar 90-talsgruppens positionsbestämning - personalkooperativ
ja, ”privatisering” nej - stora problem, särskilt som den är beledsagad
av käcka ideologiska trumpetstötar. Vad händer om alla anställda i en skolbespisning
utom en vill ta över verksamheten - blir det inget personalkooperativ
då? Vad händer om medlemmarna i kooperativet kommer överens om
att satsa visst riskkapital - ska någon som måste flytta från orten inte kunna
få avkastning på det?
Frågorna blir många. Ett svar på dem alla är att socialdemokraterna försätter
sig i helt onödiga svårigheter genom att säga så mycket ”nej”. Det är
som att säga att en Konsumbutik är bättre än en ICA-butik, oavsett om alla
kunder tycker tvärtom. Enklare än att gräva ner sig allt djupare i juridiken
vore att med förtroende överlämna kvalitetskontrollen åt i första hand konsumenterna
av den kommunala servicen och i andra hand åt de lokala politiker
som svarar för entreprenadupphandlingen.
Men om nu ordet ”personalkooperativ” hjälper socialdemokraterna ur ett
dilemma är det naturligtvis angeläget att detta ”fall framåt” ändå tas till vara.
Riksdagen bör påskynda den process som 90-talsprogrammet tycks ha startat
i regeringskansliet och begära regeländringar i bl.a. statsbidragsreglerna för
barnomsorg, äldreomsorg och skola som medger fulla bidrag till institutioner
som drivs av personalkooperativ.
Att en idémässig utveckling, om än långsam, pågår inom socialdemokratin
framgår också av att ett antal s-företrädare i Kommunförbundet, bland dem
ordföranden Lars Eric Ericsson, föreslagit ett avskaffande av Lex Pysslingen
och liknande regler som hindrar kommuner för att utnyttja privata entreprenörer.
Därmed har finansministern fått ett kraftfullt stöd i den interna maktkampen
i regeringen mot biträdande socialminister Bengt Lindqvist. Riksdagen
bör slita tvisten inom socialdemokratin och besluta om ett avskaffande
av Lex Pysslingen. Inget annat enskilt riksdagsbeslut skulle betyda
mer för att möjliggöra ett uppnående av målet om barnomsorg åt alla som
vill ha till 1991.
Mot. 1989/90
Fi502
13
1.6 Fyra huvudpunkter i offentliga sektorns förnyelse
I motionen presenteras ett antal åtgärder som kan sammanfattas i följande
fyra huvudpunkter:
o Öka valfriheten! Människor måste i större utsträckning få möjligheter att
själva välja den utformning av individuella tjänster, bl.a. barnomsorg,
skola och sjukvård, som passar dem bäst. Vi vill ha en ökad valfrihet såväl
inom den offentliga sektorn som mellan offentliga och enskilda alternativ,
o Värna om kärnområdena! Det finns uppgifter som bara kan fullgöras av
den offentliga sektorn, bl.a. rättsväsende, miljövård, försvar samt stöd till
kultur och grundforskning. En hörnsten i folkpartiets politik är att dessa
funktioner sköts på ett tillfredsställande sätt.
o Öka effektiviteten! Effektiviteten i den verksamhet som den offentliga
sektorn i dag bedriver måste öka. Det finns inte något entydigt samband
mellan resursinsats och produktionsresultat. Avgörande för resultatet är
hur resurserna disponeras och produktionen organiseras,
o Släpp personalen loss! Det är i mycket hög grad de anställdas motivation
och kompetens som avgör kvalitet, service och effektivitet i produktionen
av tjänster. En huvuduppgift inför 1990-talet är att frigöra den kraft som
finns hos de offentliganställda.
2. Målet är välfärd med valfrihet
Vid sidan av de traditionella kollektiva tjänsterna (försvar, rättsväsende
m.m.), som syftar till att skapa yttre och inre säkerhet, är den offentliga sektorns
främsta uppgift att garantera alla medborgare en social trygghet och
välfärd.
Ett välfärdssamhälle kan inte fungera utan en stor offentlig sektor. Folkpartiet
har varit med om att bygga upp dagens välfärdssystem och vi slår vakt
om den generella välfärdspolitiken som innebär att alla medborgare har rätt
till en ekonomisk trygghet och en god social service.
Vi avvisar ett system där plånboken avgör om man skall få en god eller
dålig social service. Vi vill i stället utveckla välfärden genom att uppsöka och
undanröja den ofärd som alltjämt finns kvar och genom att öka valfriheten
vad gäller vård, omsorg och utbildning.
2.1 Produktion och finansiering
Kommuner och landsting dominerar i dag produktionen av social service.
Friheten att få välja något annat är oftast en realitet bara för dem som har
mycket pengar. De kan alltid betala för privata daghem och skolor utan statsbidrag
och de kan också gå till läkare som inte får någon ersättning från sjukförsäkringen.
Med våra liberala utgångspunkter är det viktigt att öka valfriheten för alla
människor. Genom socialförsäkringar och skatter skall alla ges ekonomiska
möjligheter till social service när den behövs. Dessa tjänster bör alltså i huvudsak
finansieras kollektivt. Men av detta följer inte att politikerna skall
bestämma hur de sociala tjänsterna skall se ut eller att alla dessa tjänster
måste produceras inom den offentliga sektorn.
Mot. 1989/90
Fi502
14
De enskilda människorna måste i större utsträckning själva få välja utformning
på den sociala servicen. De skall även ha möjlighet att välja mellan
privata och offentliga producenter. Ersättningen från försäkringskassan, staten
eller kommunen skall vara densamma oavsett individens val.
Även i framtiden kommer vi med en sådan politik att betala förhållandevis
höga skatter. Vår övertygelse är att människor är beredda att göra detta om
de känner att de får en bra service och att de får större möjligheter att välja
mellan olika alternativ.
3. Ett liberalt reformprogram för den offentliga
sektorn
Det finns två huvudstrategier för förbättring av den verksamhet som den offentliga
sektorn i dag bedriver: dels en inre reformation (ökad flexibilitet
inom den offentliga verksamheten), dels en yttre reformation (ökad konkurrens
genom att enskilda alternativ stimuleras). Folkpartiet anser att bägge
dessa reformationer behövs.
Den inre reformationen innebär att människor får större valfrihet i den
offentliga servicen. Politiker skall ange mål och kontrollera resultat - inte
lägga sig i alla detaljer. De anställda - som besitter den största sakkunskapen
och erfarenheten - måste få större utrymme för sin professionalism.
Den yttre reformationen släpper fram enskilda initiativ. Då ökar mångfalden
och människors valfrihet. Då tvingas alla aktörer bli effektivare. Ökad
konkurrens stimulerar därför också den offentliga verksamheten.
3.1 Den ”inre” reformationen
Den offentliga sektorn bygger ofta på en form av industriellt stordriftsideal
som är mindre lämpligt för individuella tjänster. Det har tagit sig uttryck i
bl.a. storkommuner, storskolor, storsjukhus och stora förvaltningsbyggnader.
En långtgående standardisering och enhetlighet har eftersträvats. Alla
barn skall ha samma undervisning. Alla patienter skall behandlas lika. Organisationen
är hierarkisk. Avståndet mellan dem som fattar de avgörande besluten
och dem som har den direkta kontakten med konsumenterna är ofta
stort, varför konsumentstyrningen blir dålig.
Dessutom har den offentliga personalpolitiken varit mycket konservativ
och stel. Felet ligger inte enbart hos arbetsgivarna utan beror även på fackliga
krav. Antal tjänsteår och formella meriter har ofta betytt mer än kompetens
och skicklighet. Möjligheterna att ta egna initiativ och att få personlig
utdelning för kreativa idéer är alltför begränsade.
De offentliganställdas kreativa insatser blir särskilt viktiga då kraven på
kvalitet och kundanpassning växer, samtidigt som den offentliga sektorn inte
kan fortsätta att öka sin andel av resurserna.
Kreativt arbete utförs i regel individuellt eller i små grupper. Därför är
ofta små enheter med stort eget ansvar den mest lämpliga organisationsformen.
Kreativitet förutsätter också möjlighet till oplanerade och okonventionella
kontakter - att formella gränser och traditionella revir kan överskridas.
Ledningen måste uppmuntra experiment.
Mot. 1989/90
Fi502
15
Bra chefer är nödvändiga för att få en verksamhet att fungera och utvecklas.
Daghem, skolor och sjukhem med identiska förutsättningar kan vara
olika som natt och dag beroende på cheferna.
En viktig ledaruppgift är att utveckla en egen förvaltningskultur och en
yrkesstolthet bland de anställda. Utan tvekan finns det en del kunskap om
organisationsutveckling att hämta från näringslivet. Men det är farligt att
bara söka efter yttre inspiration. Den offentliga sektorn bör också utveckla
de egna traditionerna och det unika i den offentliga verksamheten.
3.2 Den ”yttre” reformationen
På en konkurrensmarknad är ett företags överlevnad inte garanterad utan
det måste ständigt sträva efter att behålla kunder och bli bättre. En politik
som stimulerar konkurrens och enskilda alternativ innebär därför möjligheter
till bättre och billigare service.
Enskilda alternativ har stor betydelse som nyskapare, katalysatorer och
inspirationskällor också för den offentliga sektorn. Det finns många exempel
på att enskilda alternativ har fört fram nya idéer som sedan har fått bredare
genomslag, allt ifrån samskolor och barnkrubbor till cityakuter och hemläkarjourer.
Men för att spela denna roll måste alternativen få rimliga villkor för sin
verksamhet. Inte ständigt känna flåset från myndigheterna i nacken, bli
misstänkliggjorda av politiker, begravas i blanketter eller tvingas till godtyckliga
anpassningar för att passa in i byråkratiska mallar.
Behovet av konkurrens och mångfald är stort inte minst inom den sociala
sektorn eftersom människors önskemål är starkt varierande.
Socialdemokrater framför ofta orimliga och kränkande argument mot enskilda
alternativ, t.ex. att de sociala entreprenörerna bara är ute efter att
göra vinster på att ge människor dålig service. Detta är en förolämpning mot
dem som arbetar i de enskilda alternativen. De drivs normalt av ett starkt
personligt engagemang.
Att utsätta den offentliga sektorn för konkurrens är enligt många socialdemokrater
ett hot mot de offentliganställdas sysselsättning och trygghet.
Detta påstående innebär dels en underskattning av den offentliga sektorns
konkurrensförmåga, dels en felaktig uppfattning av konkurrensens betydelse
på arbetsmarknaden. Enskilda alternativ ger de i dag offentliganställda
en mer varierad arbetsmarknad. Fler arbetsgivare kommer att konkurrera
om arbetskraften. Dessutom ökar möjligheterna för dem som vill starta ett
eget företag.
Den sociala sektorn är i dag starkt dominerad av kvinnor. Att stimulera
entreprenörerna här innebär ofta att släppa loss den skapande kvinnan. Därför
är detta en viktig jämställdhetsfråga. Varför skall entreprenörer uppmuntras
inom traditionellt manliga områden men motarbetas i sektorer där
kvinnor dominerar?
Det finns undersökningar av tandvård, vårdcentraler, sjukhem osv. som
visar att de privata alternativen ofta har klart lägre kostnader utan att kvalitetskraven
eftersätts. Det som gör att offentlig produktion blir dyrare kan
t.ex. vara högre kostnader för biträdespersonal, administration, utrustning
Mot. 1989/90
Fi502
16
och lokaler. Privata entreprenörer har en starkare ekonomisk motivation till
effektivitet. De kan lättare förverkliga olika idéer till förbättringar.
Enskilda alternativ kan också ha fördelar som inte är mätbara i ekonomiska
termer, t.ex. i form av personligt engagemang, starkare profilering
och mindre institutionsprägel. Idéburna alternativ som drivs av t.ex. föreningar
och kyrkor, kan tillföra kvaliteter som är svåra att föra in i den offentliga
verksamheten.
Detta innebär givetvis inte att enskilda alternativ alltid är bättre än offentliga.
Däremot kan man utgå ifrån att en offentlig producent blir bättre om
den utsätts för konkurrens. Även konkurrens mellan olika offentliga producenter
kan ha en sådan effekt.
Om offentliga och privata producenter konkurrerar, är det viktigt att det
sker på lika villkor. Om en offentlig producent utformar ett anbud, måste
den acceptera samma risker som den private producenten. Den offentliga
producenten skall t.ex. inte kunna räkna med generösare tilläggsanslag om
pengarna inte skulle räcka, än vad den privata entreprenören erbjuds.
Privata alternativ inom den sociala sektorn bör stå under offentlig insyn
och kontroll. Om t.ex. vissa grundläggande kvalitetskrav inte är uppfyllda,
skall den offentliga finansieringen dras in.
3.3 Bägge reformationerna behövs
Både den inre och den yttre reformationen är nödvändiga i förnyelsearbetet.
De är komplement - inte alternativ. Det är uppenbart att den yttre reformationen
inte är tillräcklig, dels därför att enskilda alternativ inte är möjliga
t.ex. inom de delar av den offenliga sektorn som bedriver myndighetsutövning,
dels därför att den offentliga sektorn även fortsättningsvis kommer att
dominera inom många områden där konkurrens är möjlig och önskvärd.
Lika uppenbart är att den inre reformationen inte är tillräcklig. Alla goda
idéer kan inte komma till sin rätt i en aldrig så flexibel och kreativ offentlig
sektor. Det finns alltid initiativrika människor och goda idéer som passar
bäst i fristående företag, kooperativ, ideella föreningar eller andra organisationer.
Därför behövs den yttre reformationen.
Även av ett annat skäl är det ett misstag att tro att konsumentinflytande
och decentralisering inom den offentliga sektorn kan ersätta en uppluckring
av monopolen. Om de offentliga producenterna blir konkurrensutsatta underlättar
detta i själva verket en decentralisering av den offentliga sektorn.
Att decentralisera ett system som inte bygger på valfrihet och konkurrens
medför nämligen vissa svårigheter. Att ett självständigt företag kan vara effektivt
utan centralstyrning beror på att konkurrensen stimulerar till effektivitet.
Det är de ständiga signalerna från marknaden som möjliggör att företag
successivt kan förbättra sin effektivitet.
Det är mycket svårare för monopol att göra riktiga avvägningar. Utan
konkurrens blir dessutom stimulanserna till effektivitet små. De ansvariga
kan dra sig för att vidta effektivitetsbefrämjande åtgärder som är obekväma
eller obehagliga. Finns det inte konkurrens måste därför ofta någon form av
centralstyrning tillgripas.
Yttre reformer står därför inte i motsatsställning till interna reformer i den
Mot. 1989/90
Fi502
17
offentliga verksamheten. Tvärtom, den yttre reformationen underlättar den
inre.
Såväl den yttre som den inre reformationen innebär att politiker mer bör
ägna sig åt att formulera mål och kontrollera resultat. Ett större ansvar för
verkställigheten läggs på dem som utför servicen oavsett om de är privat eller
offentligt anställda.
Vi övergår nu till att presentera ett antal konkreta förslag under de fyra
huvudrubriker som nämnts tidigare.
4. Öka valfriheten
4.1. Ge föräldrar rätt att välja barnomsorg
Stöd till barnomsorgen måste utgå på samma villkor, oavsett i vilken form
den bedrivs. Genom folkpartiets familjepolitik kommer barnfamiljernas valfrihet
att öka avsevärt. Vår linje innebär bl.a.:
o ett vårdnadsbidrag som ger småbarnsföräldrar ökade ekonomiska möjligheter
att välja den barnomsorg som passar dem bäst,
o lika ekonomisk behandling av kommunala och enskilda daghem, avskaffande
av den s.k. Lex Pysslingen,
o full behovstäckning inom barnomsorgen till 1991.
Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om familjepolitik.
4.2. Ge föräldrar och elever rätt att välja skola
Elever och föräldrar skall kunna välja skola inom det offentliga skolväsendet
eller välja en friskola. Vi vill pröva ett system där statliga och kommunala
anslag följer eleven. Då får friskolorna en likvärdig behandling förutsatt att
de i huvudsak uppfyller läroplanens krav. Statsbidrag för nya friskolor skall
betalas ut redan från starten, inte som i dag först efter tre år.
Förslaget har mött ett växande stöd. Riksförbundet Hem & Skola stöder
det, liksom moderaterna och miljöpartiet. I förslaget till nytt partiprogram
för centern går majoriteten av partiprogramgruppen - alla utom en - på
samma linje. I Göteborg vill socialdemokraterna starta en kooperativ grundskola.
I flera andra länder har möjlighet att välja skola införts i det allmänna
skolsystemet.
Det motstånd centern och socialdemokraterna bjudit i riksdagen mot rätten
att välja skola utmanas nu alltså inifrån i de båda partierna.
Rätten att välja skola och andra möjligheter att öka valfriheten behandlas
ytterligare i en särskild motion om skolan.
4.3. Ge patienter rätt att välja sjukvård
Fördelningen mellan offentlig och privat sjukvård skall inte bestämmas av
politiska organ utan av de vårdbehövande människorna. Därför avvisar folkpartiet
det s.k. Dagmarsystemet, därför att det också inskränker patienternas
valfrihet och läkarnas och sjukgymnasternas etableringsrätt.
Även inom den offentliga sektorn bör möjligheterna till valfrihet och indi
Mot. 1989/90
Fi502
18
viduell anpassning bli större. Människor bör t.ex. kunna välja vilken vårdcentral
och läkare de skall gå till. Alla skall ha rätt till en egen husläkare.
Inom allt fler landsting har detta redan genomförts.
Vårdcentraler skall kunna drivas i enskild eller offentlig regi. I bägge fallen
bör de få en fast årlig ersättning för varje patient som registreras vid vårdcentralen.
Samma ersättningssystem bör tillämpas för privata husläkare.
Privatpraktiserande läkare, tandläkare och sjukgymnaster måste ha rimliga
möjligheter att få en ersättning från försäkringskassan som, tillsammans
med patientavgifterna, ger kostnadstäckning, skälig arbetsinkomst och möjligheter
till fortbildning och utveckling av verksamheten. Försäkringsersättningen
bör även ge möjligheter till mer kvalificerade behandlingar. Också
andra yrkesgrupper än läkare och sjukgymnaster - t.ex. sjuksköterskor,
barnmorskor och psykoterapeuter - bör kunna få anslutas till sjukförsäkringen
som privatpraktiker.
Läkare som etablerar sig i glesbygd bör få särskilda ekonomiska stimulanser.
Detta kan öka antalet läkare i områden med låg läkartäthet och därmed
främja valfriheten där.
Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om sjukvård.
4.4. Ge äldre och handikappade rätt att välja service
Äldre och handikappade är ofta starkt beroende av det allmännas insatser.
Därför är det särskilt angeläget att de har möjligheter att få vård, service och
omsorg anpassade till sina individuella behov.
Ett viktigt område är boendet. Alla måste själva få välja hur de skall bo.
Även vad gäller hemservice och färdtjänst måste valfriheten öka. I dag präglas
denna service ofta starkt av regleringar och förmynderi. I praktiken har
många äldre och handikappade inte samma rätt som andra att flytta mellan
kommuner. Den överenskommelse som helt nyligen träffats mellan kommunerna
i syfte att möjliggöra en sådan rörlighet tycks inte ha löst problemet.
I likhet med biträdande socialminister Bengt Lindqvist anser vi att lagstiftning
kan bli nödvändig, om kommunerna inte på ett tillfredsställande sätt
hanterar detta viktiga problem.
De äldre bör vidare få välja fritt mellan olika producenter av t.ex. färdtjänst,
fotvård och hemtjänst. Den kommunala subventionen skall vara densamma
oavsett vilket alternativ pensionären väljer. I färdtjänst och fotvård
används ett kupongsystem. Kanske kan något liknande komma till användning
i hemtjänsten. Regeringen bör initiera en försöksverksamhet där pensionärer
får möjlighet att välja mellan olika producenter av hemtjänst, eventuellt
med någon typ av kupongsystem.
En intressant förnyelse av offentlig verksamhet representeras av STIL,
Stiftelsen Independent Living i Stockholm och dess efterföljare på andra håll
i landet. Det handlar om handikappade som anställer sina egna vårdbiträden.
Verksamheten har slagit väl ut och visar vilka positiva effekter det kan
ha när enskilda människor, som hittills bara varit föremål för myndighetsbeslut
av olika slag, själva får ett direkt ansvar och ett direkt inflytande.
Vad som har sagts i detta avsnitt bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
Mot. 1989/90
Fi502
19
5. Värna om kärnområdena
5.1. Ge tillräckliga resurser för de kollektiva tjänsterna
När hårda prioriteringar skall göras riskerar det att gå ut över de kollektiva
tjänsterna, eftersom kopplingen mellan resursnedskärningar och effekter för
enskilda människor är mindre tydlig här än när det gäller t ex försämrade
sociala förmåner eller dyrare livsmedel.
Under senare år har socialförsäkringsutgifterna, liksom bostadssubventionerna,
ökat snabbt. Miljarderna rullar i dessa system samtidigt som skattefinansierade
verksamheter tvingas strama åt. Det leder till en obalans som i
längden är oacceptabel.
Därför behövs en översyn av socialförsäkringarna med sikte på att dämpa
kostnadsexplosionen.
Brister föreligger i dag inom t.ex. försvaret, polisen samt miljö- och kulturminnesvården.
Dessa problem beror inte bara på resurstilldelningen utan
även på hur resurserna används, vilka regelsystem som gäller, hur arbetsförhållandena
för personalen är osv. Det är dock uppenbart att flera av ovanstående
områden behöver resurstillskott.
Detta behandlas ytterligare i särskilda motioner.
5.2. Stärk rättssäkerheten
Vi behöver en effektiv statsmakt som kan verkställa de beslut som regering
och riksdag fattar. Men myndigheter måste alltid visa respekt för den enskildes
rättssäkerhet och integritet. Det finns alltid risker för misstag och felbedömningar
i myndighetsutövning. Därför måste det finnas garantier för att
en individ som oskyldigt drabbas av ett sådant misstag kan få rättelse och
eventuell ekonomisk kompensation.
6. Öka effektiviteten
6.1. Sälj företag
Offentliga företag som har till enda syfte att driva affärsverksamhet, dvs där
särskilda och starka skäl till ett offentligt engagemang saknas, bör säljas. För
större företag är börsen en lämplig väg för försäljning. Ett mål bör vara att
aktieägandet sprids. I vissa fall kan i första hand de anställda erbjudas att
köpa aktierna.
Den privatisering av Procordia som påbörjats, senast genom affären med
Volvo, bör fullföljas. Också i fråga om andra statliga företag och affärsverk
bör försäljningar övervägas.
6.2. Skilj ut myndighetsfunktionerna
Myndighetsutövning bör normalt inte ske i bolagsform. All myndighetsutövning
bör organisatoriskt skiljas från affärsverksamhet som är utsatt för konkurrens.
Det undanröjer misstankar om att myndigheten inte är opartisk när
Mot. 1989/90
Fi502
20
den gör bedömningar och jämförelser mellan de egna produkterna och enskilda
konkurrenters. Det tvingar också fram en boskillnad vid redovisning
av myndighetsutövningens respektive affärsverksamhetens inkomster och
utgifter.
6.3. Avgränsa monopolen
Offentliga verk och bolag som inom sitt huvudområde har en monopolställning
bör inte på andra närliggande områden kunna ägna sig åt konkurrerande
affärsverksamhet på ett sätt som gör att vinster från monopolområdet
kan subventionera den konkurrensutsatta verksamheten. En lösning kan
vara att helt enkelt upphäva monopolställningen, vilket t.ex. är lämpligt i
fallet AB AB. En annan lösning är att begränsa monopolföretagens möjligheter
att bedriva affärsverksamhet utöver monopolområdet.
Andra monopol och särställningar som bör ses över är bl.a. postgirots monopol
på statliga betalningar, arbetsförmedlingsmonopolet och provningsmonopolen,
t.ex. bilprovningen.
6.4. Öka anbudsupphandlingen
Alla tillfällen till anbudsupphandling bör utnyttjas för transporter, städning,
fastighetsskötsel, matlagning osv. Ibland är egen regi bäst men upphandling
bör alltid prövas. För statliga sektorn finns strikta regler för upphandling
som skall garantera affärsmässighet och opartiskhet. I princip bör samma
krav också ställas på valet mellan egen regi och entreprenad. Den kommunala
upphandlingen bör liksom den statliga regleras i lag.
Ofta görs över huvud taget inga överväganden om entreprenad, trots att
detta skulle vara fullt möjligt. I en del fall görs sådana överväganden men på
felaktiga grunder, t ex därför att vissa fasta kostnader för egen regi ”glöms
bort”. Ett sätt att skapa bättre förhållanden är att organisatoriskt klart skilja
på upphandlande och producerande funktioner. Det är också viktigt från
skatte- och konkurrenssynpunkt att den offentliga egenregiverksamheten
ges en enhetlig redovisningsform som tydligt visar de faktiska kostnaderna.
De offentliganställdas fackliga organisationer försöker ibland använda
MBL för att stoppa privata entreprenörer, trots att någon facklig vetorätt
inte finns annat än i mycket speciella fall. De offentliga arbetsgivarna måste
med kraft motarbeta dessa försök till missbruk av lagstiftningen.
Det är en stor fördel att momsreglerna ändrats i skattereformen så att
momseffekten vid entreprenader neutraliseras.
Vad som har sagts i detta avsnitt bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
6.5. Begränsa ”den nya affärsverksamheten”
På senare år har ett stigande intresse visats från stat och kommun att ge sig
in i affärsverksamhet. Göteborgs kommun säljer spårvägskunnande till Turkiet,
Piteå kommun äger ett måleri som målar en postterminal i Solna, rikspolisstyrelsen
driver ett konsultbolag, skolor och högskolor satsar hårt på
uppdragsutbildning etc.
En pådrivande faktor har varit att statliga och kommunala förvaltningar i
Mot. 1989/90
Fi502
21
besparingstider velat skaffa sig nya inkomstkällor. I vissa fall har speciallagar
skrivits, t.ex. om turism, tjänsteexport och uppdragsutbildning. Men i flera
fall är dessa verksamheter juridiskt tveksamma. Att en kommun målar hus
åt staten i en kommun många mil bort strider uppenbarligen både mot kommunallagens
anda och bokstav.
Om ett offentligt organ får rätt att sälja överkapacitet är det sällan en konkurrens
på lika villkor. Det har ofta haft möjlighet att finansiera en rad kostnader
med skattemedel som den privata konkurrenten måste ta ut i priset.
Även om priset sätts korrekt kvarstår det faktum att den privata verksamheten
innebär en affärsrisk som normalt inte finns i den offentliga. Om en
offentlig affärsverksamhet går med förlust får skattebetalarna stå för förlusterna
medan en privat företagare måste kalkylera med något större marginal
för att kompensera den större affärsrisken.
Detta är än så länge ett marginellt problem ur den privata företagsamhetens
synvinkel. Men om den nuvarande tendensen förstärks kommer problemet
så småningom att bli stort. Det finns därför anledning att se över hela
detta område.
Vad som har sagts i detta avsnitt bör riksdagen ge regeringen tillkänna.
6.6. Satsa på mål, mått och kontroll
Ett sätt att öka effektiviteten är att övergå från regelstyrning till målstyrning.
Detta fordrar tydliga mål, bra verksamhetsmått och goda jämförelsemöjligheter.
Det enklaste sättet att åstadkomma målstyrning är att tillåta konkurrens.
Att vinna konsumenternas gunst blir då målet för verksamheten. Om
konkurrens inte anses möjlig eller önskvärd får man arbeta med nyckeltal,
jämförelser över tiden, jämförelser mellan olika inhemska producenter eller
internationella jämförelser.
Olika undersökningar har visat att det finns betydande kostnadsskillnader
mellan olika offentliga producenter. Genom att systematiskt presentera jämförelser
och analysera skillnader i effektivitet kan stora vinster göras. Dåliga
producenter kan lära av dem som är bättre. Alla stimuleras till högre effektivitet
och resurser kan styras dit där de gör störst nytta.
Det finns naturligtvis svårigheter med att utveckla en effektiv målstyrning.
En sådan styrning fordrar goda instrument för utvärdering, uppföljning och
kontroll. De anställda måste kunna sätta in sitt arbete i förhållande till målen
och politiker måste vara beredda att dra konsekvenser om målen inte uppnås.
Om det inte går att hitta vettiga mått för att utvärdera måluppfyllelsen är
det ofta bäst att överlåta åt medborgarna att välja mellan olika alternativ.
6.7 Gör alla kommuner till ”frikommuner”
Den statliga regleringen av kommuner och landsting måste minska. Det gäller
inte minst statsbidragen där olika specialdestinerade bidrag bör slås ihop
till större poster. Enbart skolan omfattas av ett 20-tal olika bidragskriterier.
Detta skapar omfattande administration, bristande flexibilitet samt hämmar
effektiviteten och förnyelseförmågan.
Vi känner sympati för kommunförbundets förslag om att ersätta de många
Mot. 1989/90
Fi502
22
specialdestinerade statsbidragen med ett generellt bidrag, även om konsekvenserna
på vissa områden -1.ex. skolan - kräver ytterligare analys.
Försöket med ”frikommuner” har nu pågått länge utan att några påtagliga
problem kunnat märkas. Samtliga svenska kommuner bör nu ges samma
möjligheter att befrias från statliga detaljbestämmelser.
Ett viktigt inslag för att vitalisera den kommunala sektorn är naturligtvis
att öka kommuninvånarnas möjligheter att påverka politiken. Några viktiga
reformer är:
o möjligheter för kommuner att införa direktvalda kommundelsfullmäktige
o skilda valdagar för riksdagsval och kommunala val
o inrättande av en kommunombudsman (kommunal jo) motsvarande landstingens
förtroendenämnder, dit medborgarna kan vända sig med frågor
och klagomål
o ökat inslag av personval
o en mer positiv attityd från regeringen vad gäller kommundelningar
o förenklingar för kommuner som vill anordna lokala folkomröstningar.
Detta behandlas ytterligare i en särskild motion om kommunal demokrati.
7 Släpp personalen loss
7.1. Skapa bättre anställningsvillkor - och glöm inte de
”osynliga kontrakten”
Ett övergripande mål för den offentliga löne- och personalpolitiken är att
underlätta rekrytering och utveckling av bra arbetskraft. Den offentliga sektorn
måste kunna erbjuda konkurrenskraftiga arbetsvillkor i förhållande till
den privata sektorn. Detta kan kosta en del. Men man bör komma ihåg att
en otillräckligt kvalificerad personal och en hög personalomsättning ofta innebär
höga kostnader i onödan.
Till de påtagliga anställningsvillkoren, som lön och semesterrätt, kommer
det som ibland kallas de ”osynliga kontrakten”. Häri ligger allt annat som
påverkar den anställdes uppfattning om arbetet, t ex befogenheter, ansvar,
relationer till chefer etc. Detta visas bl a av det faktum att enskilda arbetsgivare
inom den sociala sektorn ofta har lättare att rekrytera personal än den
offentliga, trots att de inte erbjuder bättre formella anställningsvillkor.
Till det osynliga kontraktet hör också svårgripbara faktorer som yrkesstolthet,
status, ”företagskultur” osv. I dag känner sig många offentliganställda
pressade av krav och kritik. Mycket av statusen i yrket har försvunnit.
De känner att de inte kan utveckla sin yrkesstolthet. Politiker, chefer och
andra anställda måste bättre kunna ta fasta på och utveckla det unika i den
offentliga sektorns tradition och möjligheter, det som gör att de anställda
kan känna stolthet över sitt arbete.
7.2. Decentralisera och delegera
Stordriftsfördelarna i servicesektorn är ofta små samtidigt som den offentliga
sektorns enheter är stora. En decentralisering och delegering är därför ange
Mot. 1989/90
Fi502
23
lägen. Här finns mycket att lära av de enskilda alternativen, som ofta är uppbyggda
av en entreprenör och drivs i liten skala.
Det bör skapas fler och mindre resultatenheter med ett klart ansvarsområde
och göras bättre kopplingar mellan ansvar och beslutsbefogenheter.
Den enskilde måste kunna styra och planera sitt eget arbete. De som har
direktkontakt med kunderna måste ges kompetens och befogenheter att anpassa
servicen och ge snabba besked.
De olika enheterna måste själva i högre grad kunna besluta om organisation,
arbetsordningar etc. Det är underligt att många myndigheter som har
befogenheter att reglera utomståendes verksamheter inte anses ha kompetens
att bestämma om sin egen interna organisation.
Budgeten får inte förhindra en effektiv verksamhet. Det måste vara möjligt
att disponera åtminstone en del av ett överskott för att förbättra verksamheten
och att flytta anslag mellan olika år.
7.3. Visa öppenhet för anställda att starta eget
Alla människor kommer inte bäst till sin rätt som anställda utan kan utvecklas
mer som entreprenörer. Säkert finns i dag tusentals offentliganställda
som har goda talanger som företagare. Ett alternativ som hittills sällan stått
öppet är att dessa individer får arbeta vidare på samma arbetsfält - sjukvård,
barnomsorg o.dyl. - men göra det som egna företagare med kontrakt med
stat eller kommun.
De offentliga arbetsgivarna bör visa en positiv attityd gentemot anställda
som vill starta eget: hjälpa till i starten, erbjuda rätt till återanställning etc.
I vissa fall kan det vara lämpligt att de anställda får överta en verksamhet
och driva den vidare i egen regi.
7.4. Belöna bättre
Den offentliga sektorn måste bli bättre på att använda belöningar till de anställda,
såväl individuella som kollektiva. Om man gör besparingar på en arbetsplats
måste de anställda kunna få behålla en del av vinsten för t.ex. personlig
utveckling eller för att förbättra verksamheten. Även resultatlöner,
resultatbonus etc. bör bli vanligare.
Belöningssystemen skall vara öppna och kända. Arbetsgivaren bör diskutera
de principer och värderingar belöningarna bygger på med de anställda
och deras fackliga organisationer. Annars finns risken att belöningarna uppfattas
som ”fjäsktillägg”.
Arbetsplatsen måste kunna disponera vissa ”trivselpengar” för personalsociala
insatser. Det är dumt att snåla på detta eftersom det oftast ger relativt
litet pengar men mycket mindre trivsel.
Det måste också bli mer lönsamt för den enskilde att göra karriär. De offentliga
löneplanerna har blivit för sammanpressade, vilket t.ex. har medfört
att det knappast lönar sig för en undersköterska att utbilda sig till sjuksköterska,
för en barnskötare att utbilda sig till förskollärare eller för en adjunkt
att utbilda sig till lektor.
Mot. 1989/90
Fi502
24
7.5. Låt chefen få leda
Den offentliga sektorn måste kunna erbjuda sådana villkor att lämpliga chefer
kan rekryteras. Det måste också gå att ersätta en chef som visar sig
olämplig, t.ex. genom att erbjuda alternativa, kvalificerade befattningar. En
person som misslyckas som chef kan vara utmärkt på annat. Det kan också
handla om att ha anställningskontrakt med generösa avgångsvederlag.
Cheferna måste ha större befogenheter i organisations- och personalfrågor.
Detta betyder inte att chefen enväldigt skall fatta alla beslut men det
skall finnas ett tydligt samband mellan ansvar och befogenheter. Den som
leder en verksamhet skall ha ansvar för personal, lokaler, organisation, ekonomi
osv. Det är nödvändigt att arbetsledar- och chefsutbildningen utvecklas.
7.6. Lyssna på facket
För att de offentliga verksamheterna skall kunna nå sina mål, fordras ett gott
samarbete och ett ömsesidigt förtroende mellan politiker, personal och fack.
Politiker bör lyssna på facket i frågor som påverkar de anställdas arbetsvillkor.
Men de fackliga organisationerna varken har eller bör få någon vetorätt
mot politiska beslut. De fackliga representanternas närvarorätt på kommunala
nämndsammanträden bör avskaffas eftersom det ger offentliganställda
en form av dubbelrepresentation.
Det är politikerna som är ytterst ansvariga för den offentliga verksamheten.
Det går inte att skylla på facket eller på MBL utan politiker måste ta
ansvaret och fatta de beslut som de finner lämpliga. Politikernas främsta lojalitet
bör alltid vara mot medborgarna, och det är deras behov av en bra
service till rimliga kostnader som måste sättas i främsta rummet, inte en viss
organisationsform för produktionen.
De offentliganställda skall ha strejkrätt och avtalsfrihet. Men om de offentliganställdas
organisationer vägrar att sluta avtal som möjliggör en effektiv
verksamhet, måste politikerna ta konsekvenserna av detta och överväga
andra organisationsformer.
Regeringens och skolministerns handläggning av frågan om kommunalisering
av lärare och vissa andra personalkategorier i skolan ter sig som ett
skräckexempel på hur relationen mellan arbetsgivare och fack inte skall
vara. Behandlingen av en stor facklig organisation, Lärarnas Riksförbund,
var kränkande och helt oacceptabel. Ett exempel är att skolministern skickade
ut ett pressmeddelande där han hävdade att han gått LR till mötes och
beslutat lägga fram en proposition om kommunalisering - när alla vet att LR
kraftigt motsatte sig en kommunalisering.
Hemställan
Med hänvisning till det anförda hemställs
1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om riktlinjer för den offentliga sektorns förnyelse,
2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som undanröjer hinder
för personalkooperativ och andra enskilda alternativ till offentlig
verksamhet,
Mot. 1989/90
Fi502
25
3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om starkare konsumentinflytande i offentlig sektor,
bl.a. genom ökad valfrihet
[att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om den statliga personalpolitiken m.m.1]
Stockholm den 10 januari 1990
Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karl-Göran Biörsmark (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Elver Jonsson (fp)
Daniel Tarschys (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)
Kerstin Ekman (fp)
Charlotte Branting (fp)
Sigge Godin (fp)
Ingela Mårtensson (fp)
Anne Wibble (fp)
Lars Leijonborg (fp)
Mot. 1989/90
Fi502
*> 1989/90:A601