Motion till riksdagen
1989/90:Fi45

av Carl Bildt m.fl. (m)
med anledning av prop. 1989/90:114 om vissa
ekonomisk-politiska åtgärder, m.m.

Innehåll

1. Sammanfattning 12

2. Bakgrunden 12

2.1 Den ofullständiga finansplanen 12

2.2 Det ursprungliga krispaketet 13

3. Den nygamla regeringens ekonomiska politik 14

3.1 Bedömningen av läget 14

3.2 Ekonomisk-politiska riktlinjer 14

3.3 Stabiliserande åtgärder 15

3.3.1 Statlig inkomstpolitik 15

3.3.2 Pris- och hyresstopp 16

3.4 Efterfrågebegränsande åtgärder 16

3.4.1 Investeringsskatt och byggreglering 16

3.4.2 Alkohol- och tobaksskatterna 17

3.5 Utbudsfrämjande åtgärder 17

3.5.1 Arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen 17

3.5.2 Annan stimulans av arbetsutbudet 18

3.6 Strukturella åtgärder 18

3.6.1 Skatteomläggningen 18

3.6.2 Kommunalt skattestopp 19

3.6.3 Infrastrukturen 19

3.6.4 Insatser på miljöområdet 19

4. Det moderata alternativet 20

5. Hemställan 20

1. Sammanfattning Mot. 1989/90

Regeringen ansluter sig i propositionen till den av moderata samlingspartiet
redan tidigare framförda bedömningen att Sveriges ekonomi är i ett sämre
skick än vad som kom till uttryck i finansplanen. Lönestegringen 1990 kan
nu väntas överstiga 10 %. Runt samma siffra hamnar inflationen. Det beräknade
underskottet i bytesbalansen får justeras upp från 38 till ca 50 miljarder
kronor innevarande år och till ca 70 miljarder nästa år. Den nyligen inträffade
fördubblingen av räntemarginalen till euromarknaden - nu ca 6 procentenheter
- vittnar om den misstro som utomlands föreligger mot den
svenska ekonomin och dem som är satta att sköta den.

De målsättningar som regeringen anger i propositionen låter i och för sig
bra, men avståndet blir sedan stort till de åtgärder som faktiskt föreslås. Det
rör sig mest om rester av ett redan från början föga ändamålsenligt krispaket.
Det ursprungligen föreslagna lönestoppet med strejkförbud ersätts av
en ”riksmedlare”, vars uppgift är omöjlig. Åtstramningseffekten blir begränsad.
Visserligen höjs vissa skatter, men å andra sidan medför prisstoppet en
temporär ökning av konsumtionsutrymmet. Generellt sett kommer skattehöjningar
och regleringar först, medan vissa svagt utbudsfrämjande åtgärder
sätts in med fördröjning. De strukturella åtgärderna är otillräckliga i den
mån de inte är irrelevanta.

Moderata samlingspartiet avstyrker en förlängning av pris- och hyresstoppet
samt föreslår en förändring i skatteförslaget rörande dryckes- och tobaksvaror
avseende beskattningen av starköl.

Till skillnad från regeringen redovisade moderata samlingspartiet på utsatt
tid sitt ekonomisk-politiska program i en partimotion, där föreslagna åtgärder
för att möta krisen är att sänka skattetrycket, dämpa kostnadsökningarna,
spara i bidragssystemen, säkra valutapolitiken, stimulera sparandet
och i övrigt främja tillväxten genom att undanröja osäkerheten om energioch
Europapolitiken.

2. Bakgrunden

2.1 Den ofullständiga finansplanen

Regeringens förslag till statsbudget, som enligt riksdagsordningen skall läggas
fram för riksdagen senast den 10 januari, var i år ovanligt preliminärt.
Ett mycket stort antal anslag hade ”stjärnmärkts”, vilket betyder att förslag
kommer först senare i särpropositioner. Hänsyn härtill skulle i princip ha tagits
i posten ”Beräknat tillkommande utgiftsbehov, netto”, men vad som
dolde sig bakom dess 8 miljarder kronor avslöjades inte.

Som om detta inte räckte medgav finansministern själv i ett intervjuuttalande
att budgetförslaget var ofullständigt. I finansplanen angavs som motiv
att regeringen fram till mitten av februari ville överlägga med arbetsmarknadens
parter i syfte att bryta den alltför höga löneökningstakten. Först däref

12

ter kunde den ”ta ställning till i vilken utsträckning den ekonomiska politi- Mot. 1989/90
ken måste skärpas ytterligare”. Fi45

Denna uppläggning kritiserades i motion 1989/90:Fi204 Den ekonomiska
politiken av Carl Bildt m.fl. (m). Förfaringssättet sades där ligga i linje med
tendensen under senare år att finansplanen blir allt tunnare, att antalet särpropositioner
med budgetkonsekvenser växer och att kompletteringspropositionen
i slutet av april sväller över alla bräddar med förslag av både ekonomisk
och annan innebörd. Vi påtalade också att ju senare finanspolitiska
åtstramningsåtgärder presenteras, desto troligare blir det att de utgörs av
skattehöjningar och inte av besparingar på utgiftssidan, eftersom de senare
tar längre tid att genomföra.

Vi vidhåller vårt yrkande i nämnda motion att riksdagen bör understryka
för regeringen att för budgetprocessen uppställda regler skall följas. Riksdagens
arbete med budgetförslaget blir nu ännu mer försenat än vad som tidigare
kunde förutses. Finansdebatten torde inte kunna genomföras förrän
några dagar innan regeringen skall avlämna sin kompletteringsproposition.

Den nu aktuella prop. 114, som utgör ett andra försök till den utlovade kompletteringen
av den ekonomiska politiken, innehåller dessutom få färdiga
förslag, och i ett stort antal avseenden skjuts bedömningar och ställningstaganden
fram till kompletteringspropositionen.

2.2 Det ursprungliga krispaketet

Sorn vi förutsåg i motion Fi204 blev Haga-överläggningarna om lönerna för
1990 och 1991 ett misslyckande. Lönebildningen är en form av prisbildning
på en i huvudsak fri marknad och bestäms således av utbudet och efterfrågan
på arbetskraft. Det ligger helt enkelt inte i de centrala avtalsparternas makt
att slutligt råda över lönesättningen, vilket betyder att frågor som rör förhandlingssystem
och avtalskonstruktioner är av underordnad betydelse. Avgörande
för löneutvecklingen är i stället läget på arbetsmarknaden och - särskilt
i högskattelandet Sverige - den förda skattepolitiken.

Efter Haga-överläggningarnas sammanbrott presenterade regeringen den
8 februari ett krispaket. Det innehöll för åren 1990 och 1991 lönestopp med
strejkförbud, pris- och hyresstopp och utdelningsstopp samt för 1991 kommunalt
skattestopp. Vidare föreslogs införandet av en arbetsgivarperiod på
14 dagar i sjukförsäkringen samt investeringsskatt och andra regleringar
inom byggsektorn.

Moderata samlingspartiet ställde sig avvisande till flertalet av de föreslagna
åtgärderna. Regeringen, som förklarade att paketet var odelbart,
ställde kabinettsfråga på förslaget om lönestopp. Efter det att voteringen
slutat i nederlag, begärde statsministern entledigande hos talmannen. Finansminister
Kjell-Olof Feldt lämnade kort därefter sin post. Efter en dryg
vecka utsågs Ingvar Carlsson på nytt till regeringsbildare för en rent socialdemokratisk
ministär.

Den regeringsförklaring som framlades den 7 mars var praktiskt taget fri
från nyheter. Som särskilt anmärkningsvärt framstod detta inom den ekonomiska
politiken, som ju ändå hade framkallat regeringens avgång. Dock
hade regeringen övergett det lönestopp som tre veckor tidigare hade förkla

rats vara nödvändigt för fortsatt regerande. Återkomsten av i stort sett Mot. 1989/90

samma regering med resterna av det gamla krispaketet förstärker intrycket Fi45

av att hela regeringskrisen var till för att låta Kjell-Olof Feldt avgå från finansministerposten
utan att det så tydligt skulle framstå som en protest mot
den förda politiken.

3. Den nygamla regeringens ekonomiska politik

3.1 Bedömningen av läget

1 proposition 114 anför den nye finansministern Allan Larsson att den ekonomiska
situationen har försämrats under de senaste månaderna. Även utsikterna
för den svenska ekonomins utveckling betecknas som försämrade i
förhållande till vad som redovisades i finansplanen 1990. Om inget görs stiger,
enligt propositionen, bytesbalansens underskott till en mycket hög nivå
redan under innevarande år.

Regeringen bekräftar därmed de bedömningar som gjordes i januari i den
moderata partimotionen Fi204. Anmärkningsvärt nog redovisar emellertid
finansministern inga siffermässiga preciseringar av sina dystra förutsägelser,
utan även dessa får anstå till kompletteringspropositionen.

Enligt vår mening måste man nu räkna med att lönekostnaderna stiger
med över 10 % 1990. Konsumentpriserna har under årets två första månader
ökat med 3,7 %, varav till följd av skatteomläggningen 0,9 procentenheter,
och på årsbasis är inflationstakten nu nära 9 %. Med hänsyn till bl.a. de fördyringar
som därutöver redan inträffat den 1 mars kan konstateras att löneavtalens
prisklausul på 4 % i praktiken redan har brutits igenom.

Enligt statens pris- och konkurrensverk (SPK) stiger prisnivån i mars med

2 % bara som en följd av skatteomläggningens finansiering. Inflationstakten
på årsbasis gör ett nytt ryck uppåt till över 10 %, vilket är mer än dubbelt så
mycket som hos våra åtta viktigaste handelspartner. Mot denna bakgrund
kan prisstegringen under året väntas bli ca 10 %, alldeles oavsett hur länge
”prisstoppet” bibehålls.

Utifrån dessa förutsättningar måste det förutsedda underskottet i bytesbalansen
justeras upp från 38 till ca 50 miljarder kronor i år och från drygt 50
till ca 70 miljarder kronor nästa år. Vid sidan av bytesunderskottet förekommer
en kraftig, tyvärr enkelriktad, kapitalström som betalning för investeringar
i företag, fastigheter och aktier utomlands. För att få till stånd erforderlig
utlandsupplåning krävs nu en ränteskillnad till euromarknaden på ca
6 %enheter, vilket vittnar om den misstro som den internationella kapitalmarknaden
hyser mot Sveriges ekonomiska utveckling.

3.2 Ekonomisk-politiska riktlinjer

Den nye finansministern upprepar uttalandet från finansplanen att det centrala
stabiliseringspolitiska problemet i dag är inflationen. Överhettningen
skall minskas med en stram ekonomisk politik. Finanspolitiken bör ges en
ökad tyngd och därigenom avlasta penningpolitiken, som anges ha fått bära

en alltför stor del av den stabiliseringspolitiska bördan under senare tid. Det Mot. 1989/90

sägs också att den ekonomiska politiken bör innehålla så mycket utbudssti- Fi45

mulans som möjligt och så mycket efterfrågedämpande åtgärder som nödvändigt.

Som allmänna målsättningar låter detta i och för sig bra. Men avståndet
blir sedan stort till de åtgärder som faktiskt föreslås. Regeringen förklarar
inte hur inflationen kan bekämpas med skattehöjningar som driver upp priserna.
Den motiverar inte hur ett prisstopp, om det nu får någon effekt, kan
verka efterfrågedämpande. Och inget försök görs att förena talet om utbudspolitik
med de ytterligare regleringar som föreslås för t.ex. byggsektorn.

Allvarligast är dock avsaknaden av besked om hur den finanspolitiska åtstramningen
skall genomföras. Den kan i princip ta sig formen av besparingar
på statsbudgetens utgiftssida eller skattehöjningar. Regeringens planer
kommer enligt propositionen att konkretiseras först i kompletteringspropositionen.
Men därmed har beskedet i realiteten redan lämnats. I slutet
av april är det i flertalet fall i praktiken för sent att föreslå utgiftsminskningar
för nästa budgetår. Olycksbådande är också att finansministern på förfrågan
vägrat att utesluta skattehöjningar som instrument i finanspolitiken. Det redan
rekordhårda skattetrycket kan därmed väntas stiga även nästa år.

3.3 Stabiliserande åtgärder

3.3.1 Statlig inkomstpolitik

I det ursprungliga krispaketet angavs ett lönestopp med strejkförbud vara
ett för fortsatt regerande oundgängligt inslag. Det skulle ha inneburit en total
statlig reglering av alla löner och andra kontanta ersättningar i anställningsförhållanden
i närmare två år. Förslaget avvisades av riksdagsmajoriteten,
och regeringen avgick.

I den nu aktuella propositionen har lönestoppet ersatts med en särskild
förhandlare, som i tidigare pressmeddelanden kallats riksförlikningsman eller
riksmedlare. Dennes uppgift är att till i början av april medverka till en
uppgörelse mellan avtalsparterna, vilken ger ett lågt utfall av avtalens prisklausul
för 1990 och löneförhandlingarna för 1991.

Uppdraget avseende 1990 är omöjligt. Pristaket har som nämnts redan i
praktiken brutits igenom. Skilda fackliga organisationer är för närvarande i
färd med att formulera sina yrkanden i kommande kompensationsförhandlingar.
Vid sidan härav förekommer stora påslag i den pågående lokala lönebildningen.
Lönestegringen kan, som framgått av det föregående, beräknas
överträffa 10 % i år.

Att i april fastställa lönerna för 1991 är om möjligt ännu mer omöjligt.

Löner bestäms inte runt ett bord av centrala förhandlare. Lönebildningen är
en kontinuerlig process, där de höjningar som hålls borta ur eventuella centrala
avtal kommer fram på det lokala planet i form av löneglidning. Avgörande
för ökningstakten är i första hand arbetsmarknadsläget och den förda
skattepolitiken. Visserligen kan en viss avmattning i efterfrågan på arbetskraft
förutses, men skatteomläggningens totalfinansiering och formerna härför
verkar uppdrivande på löneökningstakten. Med nu aktuella tendenser
lär den i alla fall inte sjunka under 8 % 1991.

Den variant av statlig inkomstpolitik som nu prövas ter sig så mycket mera Mot. 1989/90
malplacerad som regeringen i propositionen erkänner lönebildningens bero- Fi45

ende av arbetsmarknadsläget och dessutom tilldelar arbetsmarknadens parter
det fulla ansvaret för löneförhandlingarna. På samma grunder som tidigare
redovisats i partimotioner under året avvisar moderata samlingspartiet
tanken på statlig inkomstpolitik.

3.3.2 Pris- och hyresstopp

Ett av de få konkreta förslag som läggs fram i propositionen gäller en förlängning
av det pris- och hyresstopp som infördes i samband med det ursprungliga
krispaketet den 8 februari. Redan då framstod åtgärden som anmärkningsvärd
av flera skäl. Såväl vetenskaplig expertis som praktisk erfarenhet
vittnar entydigt om att prisreglerande åtgärder i en marknadsekonomi
är verkningslösa, annat än möjligen på mycket kort sikt, och dessutom
skadliga. Såväl statsministern som dåvarande finansministern hade tidigare
under året gett prov på denna insikt. När prisregleringslagen reformerades
förra hösten hade det dessutom gjorts klart att den var avsedd att ha i beredskap
för rena undantagsfall. Att då gå in för en total politisk reglering av
priser och hyror i nära två år framstår inte som särskilt logiskt eller ändamålsenligt.

Ingreppet ter sig alldeles särskilt anmärkningsvärt av det skälet att en betydande
del av prisstegringen beror på politiska beslut, bl.a. i samband med
den pågående skatteomläggningen. Den 1 mars steg således priser och hyror
kraftigt till följd av höjda energiskatter. Hela pris- och hyresstoppet framstår
som ett dåligt skämt, när regeringen själv gång på gång skjuter hål i det med
nya skattehöjningar.

Regeringen vidhåller i alla fall inte att regleringen skall gälla till 1991 års
utgång. Dess varaktighet görs i propositionen beroende av löneutvecklingen
för 1990 och 1991. Men det är oklart vari sambandet består. Om prisstoppet
till äventyrs får någon verkan ökar ju utrymmet för konsumtion, och effekten
blir raka motsatsen till efterfrågedämpande!

En annan faktor som bestämmer prisstoppets längd är enligt regeringen
utgången av redan påbörjade överläggningar med näringslivet i syfte att få
till stånd sådana insatser att förväntningarna om fortsatt hög inflation kan
brytas. Enligt moderata samlingspartiets mening står det emellertid klart att
alla försök att prata ned prisstegringen är meningslösa. En effektiv kamp
mot inflationen kan endast föras med hjälp av en ekonomisk politik som siktar
till sänkt skattetryck, minskade offentliga utgifter och avreglering.

Moderata samlingspartiet yrkar avslag på regeringens förslag till förordning
(1990:23) om tillämpning av prisregleringslagen (1989:978).

3.4 Efterfrågebegränsande åtgärder

3.4.1 Investeringsskatt och byggreglering

I propositionen erinras om förslagen att vidga och höja investeringsskatten
på oprioriterade byggnadsarbeten samt att skärpa byggregleringen. Moderata
samlingspartiet har avvisat dessa förslag i motion 1989/90:Fi30 av Bo 16

Lundgren m.fl. Här skall endast erinras om att de går helt på tvärs med den Mot. 1989/90

nye finansministerns tal om att satsa på utbudsfrämjande åtgärder. Efter den Fi45

debatt som varit står det dessutom alldeles klart att de som tjänar på ingreppen
är fastighetsägare med befintliga kommersiella lokaler, medan det blir
mera ont om jobb för byggnadsarbetarna. Något ökat bostadsbyggande
kommer inte till stånd, och det skulle ju för övrigt vara egendomligt med
hänsyn till den strävan att fördyra boendet som kommer till uttryck i finansieringen
av skatteomläggningen.

3.4.2 Alkohol- och tobaksskatterna

En nytillkommen åtgärd, som inte fanns i det ursprungliga krispaketet, är
förslaget att höja skatten på spritdrycker, vin, starköl och öl samt tobak med
ca 5 %. Det syfte som anges i propositionen är i första hand att dämpa efterfrågan.
I andra hand anförs också alkohol- och hälsopolitiska skäl.

Som åtstramningsåtgärd är förslaget behäftat med den nackdelen att det
verkar prisuppdrivande. Ytterligare ett hål skjuts i prisstoppet. Det går naturligtvis
inte att bekämpa inflationen med prishöjningar.

Det föreligger emellertid bred enighet om att av alkohol- och hälsopolitiska
skäl med hjälp av skatteförändringar låta priset på dryckes- och tobaksvaror
öka så att det i stort sett följer konsumentprisindex. Även om det förefaller
något egenartat att sådana motiv skulle ha gjort sig gällande med särskild
skärpa efter presentationen av det ursprungliga krispaketet kan vi ändå
ställa oss bakom de föreslagna höjningarna vad avser spritdrycker, vin, öl
och tobak. Förslaget om en höjning av skatten på starköl bör emellertid
kompletteras med att en ny skatteklass för ett svagare starköl införs.

Riksdagen har i bred enighet fastslagit att den totala alkoholkonsumtionen
måste nedbringas och att en övergång till svagare alkoholdrycker bör
främjas. Om en ny skatteklass för ett svagare starköl införs är det mycket
sannolikt att förhållandevis många tidigare starkölskonsumenter på grund av
prisskillnaden övergår till det svagare starkölet. Därmed minskar den totala
alkoholkonsumtionen.

Detta svagare starköl - vilket liksom övrigt starköl endast skall försäljas
på Systembolaget - bör definieras som en maltdryck med högst 3,6 procents
alkoholhalt. Skattesatsen bör sättas till 7,50 kr. per liter.

Det bör ankomma på vederbörande utskott att utforma erforderlig lagtext.

3.5 Utbudsfrämjande åtgärder

3.5.1 Arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen

Regeringen återkommer i propositionen till sin avsikt att förelägga riksdagen
förslag om lagfäst sjuklön från den 1 januari 1991. Grundtanken överensstämmer
med det förslag till arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen som
moderata samlingspartiet lagt fram i motion 1989/90:Sf259 av Carl Bildt
m.fl. Syftet är att motverka den höga frånvaron och därmed få till stånd ett
ökat utbud av arbetskraft.

Sjukförsäkringens utgifter beräknas som en följd av förändringen minska 17

med ca 16 miljarder kronor, motsvarande 2,5 %enheter av sjukförsäkrings- Mot. 1989/90

avgiften. Regeringen avser emellertid inte att sänka den sistnämnda med Fi45

mer än 1 %enhet eller drygt 6 miljarder kronor. Återstående 1,5 %enheter
kan därefter sägas få karaktären av en löneskatt. Den samlade effekten för
arbetsgivarna blir en kostnadsökning, som uppenbarligen motverkar strävandena
att hålla nere arbetskraftskostnader och priser.

Dessutom föreligger det risk att arbetsgivarna skall få betala socialförsäkringsavgifter
på sjuklönen. I så fall tillkommer det 7 miljarder kronor i kostnadsökning.
Merbelastningen skulle i så fall bli 17 miljarder kronor ett år,
då det ursprungligen hette att skatteomläggningen bara skulle betyda en omfördelning
och inte någon ökning av skatteuttaget. Tillsammans med den i
det föregående förutsedda lönestegringen 1991 på minst 8 % skulle detta betyda
att den totala ökningen av arbetskraftskostnaderna i likhet med innevarande
år överskrider 10 %, vilket ytterligare allvarligt skulle försämra den
svenska ekonomins konkurrenskraft.

Moderata samlingspartiet vidhåller sitt förslag till reform av sjukförsäkringen.

3.5.2 Annan stimulans av arbetsutbudet

Enligt propositionen skall alla anställda få rätt att arbeta till 67 års ålder.

Moderata samlingspartiet ser det som önskvärt med en flexibel pensionsålder
och tillstyrker detta. Skall den föreslagna valfriheten komma att utnyttjas
i nämnvärd utsträckning, måste även egenföretagare slippa avtrappning
av det extra avdraget vid beskattningen liksom av det kommunala bostadstillägget
vid förvärvsarbete. Den i en lagrådsremiss föreslagna löneskatten
på 21,5 % på pensionärernas arbetsinkomster bör vidare inte införas.

Fasthållandet vid löftena om en sjätte semestervecka och förlängd föräldraförsäkring
måste naturligtvis verka hämmande på arbetsutbudet. Närmast
skrattretande blir i sammanhanget förslaget att samtidigt ”införa rätt för anställda
att skjuta på semestern eller arbeta med full betalning utöver semesterlönen
under den femte och sjätte semesterveckan”. Redan i dag föreligger
det naturligtvis en rätt att arbeta under semestern. Ofta har arbetsgivaren
inget emot att den anställde inte tar ut sin semester, och denne tillerkänns
då semesterlön utöver den vanliga ersättningen. Men självklart kan inte arbetstagaren
tilldelas en rätt att arbeta hos den ordinarie arbetsgivaren under
en semesterperiod då företaget hålls stängt eller det eljest föreligger arbetsbrist.

3.6 Strukturella åtgärder

3.6.1 Skatteomläggningen

Stora förhoppningar knyts i propositionen till skatteomläggningens välsignelsebringande
effekter. Givetvis är det bra att de höga marginalskatterna
sänks. Men detta motverkas av den valda finansieringen, där skatterna
skärps lika mycket på bl.a. konsumtion, sparande och företagande. De förslag
som behandlats i det föregående - höjda alkohol- och tobaksskatter

samt omvandling från socialförsäkringsavgift till löneskatt - kommer att 18

medverka till att skattetrycket ökar även nästa år.

Moderata samlingspartiet vill i detta sammanhang särskilt framhålla ris- Mot. 1989/90

ken med att skatten på kapital enligt den nyligen avgivna lagrådsremissen Fi45

skall höjas med mer än 30 miljarder kronor. Utredningens förslag till kapitalbeskattning
baserades på förutsättningen att inflationen skulle vara 4 % och
räntan 7 %. Under sådana omständigheter kunde man räkna med en visserligen
obetydlig men ändå positiv real avkastning efter skatt. Vid högre inflations-
och räntenivåer skulle avkastningen dock bli negativ. Nu är inflationen
10 % och räntan 14 %, och en nertagning till 4 resp. 7 % kan väntas ta åtskillig
tid. Ett fasthållande vid det liggande förslaget till kapitalbeskattning kan
då väntas påskynda den pågående utflyttningen av svenska investeringar till
utlandet.

3.6.2 Kommunalt skattestopp

Moderata samlingspartiet har sedan länge och senast i motion 1989/90:Fi306
av Lars Tobisson m.fl. förordat införandet av ett kommunalt skattestopp.

Inför risken att de planerade marginalskattesänkningarna skulle urholkas
genom höjningar av den kommunala utdebiteringen planerar regeringen nu
att föreslå begränsningar i kommunernas rätt att höja skatten för 1991.

Ett kommunalt skattestopp, vars verkan inskränks till ett enda år, kan lätt
kringgås genom upplåning och en desto större höjning påföljande år. Vi vidhåller
vårt förslag.

3.6.3 Infrastrukturen

I propositionen erinras om de förslag beträffande infrastrukturen som nyligen
lagts fram i proposition 1989/90:88 om näringspolitiken. Moderata samlingspartiet
instämmer i att betydande satsningar är nödvändiga på detta område.
Exempelvis vore det angeläget att snabbt komma i gång med byggandet
av en bro över Öresund. Men för detta krävs det inte inrättandet av en
infrastrukturfond på 5 miljarder kronor, till vilken medlen skall hämtas från
den uteblivna kompensationen till arbetsgivarna för sjuklönen (tydligen endast
första året, eftersom det rör sig om en engångssatsning). Finansieringen
av lönsamma investeringar i infrastrukturen bör i ökad utsträckning ske genom
upplåning på kapitalmarknaden. Därutöver kan det vara lämpligt att
utnyttja medel som frigörs vid privatisering av statliga företag och andra tillgångar.

3.6.4 Insatser på miljöområdet

Enligt propositionen skall den tidigare beslutade skärpningen av avgaskraven
för tunga fordon tidigareläggas från 1994 till 1993. Dessutom skall den
1 januari 1992 införas en miljöavgift på utsläpp av kväveoxider från stora
förbränningsanläggningar för energiproduktion.

Hur angelägna dessa åtgärder än må vara från miljöpolitisk synpunkt kan
de enligt moderata samlingspartiets mening inte väntas få någon positiv effekt
på vare sig den akuta krisen eller den ekonomiska utvecklingen i ett något
längre perspektiv.

19

4. Det moderata alternativet

Mot. 1989/90
Fi45

Till skillnad från regeringen har moderata samlingspartiet på utsatt tid redovisat
sitt ekonomisk-politiska program inför 1990-talet. Det skedde i partimotionen
1989/90:Fi204 Den ekonomiska politiken - ALTERNATIV ’90.

Moderata samlingspartiet vill möta den ekonomiska krisen genom att

- sänka skattetrycket så att våra skatteförhållanden närmar sig vad som
gäller i jämförbara västeuropeiska länder,

- dämpa kostnadsökningarna genom att göra det möjligt att bevara köpkraften
även med måttliga inkomstökningar,

- spara i bidragssystemen bl.a. genom en sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen
och liknande förändringar i föräldraförsäkringen, delpensionsförsäkringen
och arbetslöshetsförsäkringen,

- säkra valutapolitiken genom att anknyta kronan till det europeiska valutasamarbetet
EMS,

- stimulera sparandet hos hushållen främst genom att sänka skatteuttaget
och återställa tron på fasta spelregler, samt

- skapa förutsättningar för tillväxt genom att undanröja rådande osäkerhet
om energipolitiken och Europapolitiken.

5. Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska
politiken som föreslås i motionen,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag om ett godkännande av
förordningen (1990:23) om tillämpning av prisregleringslagen
(1989:978),

3. att riksdagen beslutar införa en ny skatteklass för svagare starköl
med högst 3,6 procents alkoholhalt fr.o.m. den 7 maj 1990, och att
skatten skall utgå per liter med 7 kronor och 50 öre.

Stockholm den 22 mars 1990

Carl Bildt (m)

Lars Tobisson (m)

Anders Björck (m)

Rolf Clarkson (m)

Ann-Cathrine Haglund (m)

Gullan Lindblad (m)

Arne Andersson (m)
i Ljung

Ingegerd Troedsson (m)
Görel Bohlin (m)

Rolf Dahlberg (m)
Gunnar Hökmark (m)
Bo Lundgren (m)

20

gotab 96312, Stockholm 1990